Bokslut.

2012 ska bli året då det gamla blir färdigställt, så att det nya kan komma fram och ta vid. Alla trådar knyts ihop. Rena, nya papper.

Det ska bli oerhört spännande och helt fantastiskt. Nu kör vi!

Gott nytt år, allihopa.

Resumé av julhelgen.

Det här årets extremt korta julledighet skulle förstås fyllas med massor av saker. Jag skulle, förutom att slappa, umgås, äta och pippa, även hinna skriva på romanen. Säkert hinna skriva klart den, ja kanske rent av hinna skriva en till roman! Vi skulle även måla om i köket. Fem lediga dagar är trots allt HELT OÄNDLIGA.

Det blev inte riktigt så. Man skulle kunna säga att det gick från topp till dal. Om man har en förkärlek för dramatik, så kan man rent av säga att det var lite dramatiskt.

På julafton gick jag och Johan på promenad och då friade han till mig. Det var fantastiskt väder med den förvirrade vårsolen som stod högt på himlen trots att det var december och Johan frågade helt enkelt om jag ville gifta mig med honom och jag sa självklart ja.Vi blev stående på vägen en stund, en kyss eller flera, och pratade om varför vi älskar varandra. Det var enkelt, självklart och helt perfekt, precis som det alltid är med honom.

Johan hade funderat på om han skulle köpa en riktig förlovningsring till mig, men bestämde sig för ett substitut. Vi köper de riktiga ringarna ihop istället.

Den ställföreträdande ringen. Katten Lumi bestämmer sig i sista stund för att delta i fotografiet.

När vi kom tillbaka till julfirandet, som i år hölls hos syster och svåger, berättade vi för familjen. Stämningen blev genast uppsluppen. Alla kramades och var rörda och sedan åkte spriten fram och så skålade vi i OP. Resten av dagen förlöpte i mer traditionell julanda, med mat, mer mat, alkohol och julklappsöppning med familjens enda lilla barn, systersonen, vars jul toppades med en Spindelmannendräkt (som han vägrade att ta av sig och sonika sov i). Det var på det hela världens bästa julafton.

Det varade ända in på natten. Då blev jag magsjuk. Såatteeeh.

Det var ju romantiskt och trevligt och mysigt, för alla inblandade. Jag låg i flera timmar i kramp på en madrass framför badrummet. Det enda som livade upp var att höra systersonen leka med sin yngsta farbror och dennes flickvän på nedrevåningen. Det värmer ett kräkigt mosterhjärta när barnet om och om igen säger: "Jag har saknat er!" till farbror och farbrors flickvän. Underbara treåring. Johan åkte iväg för att jobba, men började må illa och vände hem. Jag blev bättre på eftermiddagen och pappa kunde köra hem mig. Johan verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen, men för mig blev det en lång väg tillbaka, med dålig mage, feber och migrän. Till sist var jag någorlunda i form igen, och då var ledigheten slut.

Livet, alltså. Toppar och dalar, toppar och dalar, gott folk.

Men vi lyckades måla om köket ändå. Det ni.

Fjärde advent.

I år har jag en adventsserie. Varje advent kommer jag att publicera en VÄLDIGT GENOMTÄNKT och HELT FANTASTISK dikt!  

Fjärde advent!!!!

Av: Susanna Martelin

Idag är det fjärdje advent

och det fjärde ljuset är tänt.

Är det något särskilt som har hänt?

Något vi undrat, tänkt på eller känt?

Nu har vi berört många saker,

säkert något för alla smaker.

Konsumtionshets, klimatkris och kvinnoförakt

har blommat ut i all sin prakt

och under dessa veckor som gått

har det begåtts nya brott.

”Men hallå eller!?”, säger du kanske nu.

”Ska det vara så här djävla hopplöst?”

”Det är ju snart ju... l!”

”Borde inte advent vara mindre nervöst?”

Du har förstås alldeles rätt:

världen borde inte vara på detta sätt.

Så nu får vi alla tillsammans se till

att världen blir rättvisare och gladare därtill.

Det händer bra saker också,

varje dag närapå.

Till exempel: Musikhjälpen har med hjälp av toner

samlat in över arton miljoner!

Pengarna ska bidra med skolgång till tjejer

så att de kan lära sig räkna och läsa och andra grejer.

Detta är väl väldigt hoppfullt

och kunde vara en riktig grundbult

för hur vi kunde ha det i samhället:

omtanke och kärlek om varandra istället!

Du är viktig, bra och underbar,

så sant som det är sagt.

Du spelar roll och är inte utbytbar

och innehar en otrolig makt.

Du är den som kan göra skillnaden – det har jag på känn!

GLAD FJÄRDE ADVENT OCH KÄRLEK I STÖRSTA ALLMÄNHET!

Tredje advent.

I år har jag en adventsserie. Varje advent kommer jag att publicera en VÄLDIGT GENOMTÄNKT och HELT FANTASTISK dikt! 

Tredje advent!!!

Av: Susanna Martelin

Idag är det tredje advent

och det tredje ljuset är tänt.

Är det något särskilt som har hänt?

Något vi undrat, tänkt på eller känt?

I juletider fokuseras det mycket på

tjusiga tjejer iförda endast trosa och behå.

Detta hör nämligen julen till:

att tjejer ska fläkas ut som kött på en grill.

H&M har precis i dagarna erkänt

att deras hemsidas modeller är en datagjord kropp.

Detta som är så otroligt bakvänt

försvarar H&M med att denna låtsaskropp är bättre på att visa opp

deras fantastiska kläder, bättre än en levande människa faktiskt

och det tycker H&M är jättepraktiskt.

Är det så att du inte gillar detta system,

så är det faktiskt DU som har problem!

Fast kanske är det inte riktigt så enkelt,

det handlar inte om att tjejer har ”gnällt”.

Det handlar om att kvinnor och män

fortfarande inte anses lika värda.

Det spelar roll om du heter Inga eller Glenn

för vad du ska behöva uthärda.

I England har man testat olika citat

för att se om det gick att se skillnad

på det som står i herrmagasinen och ett annat prat

sagt av dömda våldtäktsmän – gick det att göra åtskillnad?

Det gjorde det inte, visade det sig,

herreminje, uschiamej!

Varför ska jag främst ses som ett stycke kött?

Jag är främst en människa, varför glöms det bort?

Man kunde önska och tro att sexismen skulle dött

istället verkar det ha blivit en folksport.

Nu tycker jag att vi gör revolution och bojkott,

nu räcker det med spe och spott!

GLAD TREDJE ADVENT!

Andra advent.

I år har jag en adventsserie. Varje advent kommer jag att publicera en VÄLDIGT GENOMTÄNKT och HELT FANTASTISK dikt!

Andra advent!!

Av: Susanna Martelin

Idag är det andra advent

och det andra ljuset är tänt.

Är det något särskilt som har hänt?

Något vi undrat, tänkt på eller känt?

De håller något slags möte långt bort i den där stan,

jag tror att de sa att den hette Durban.

COP17, ett möte där de diskuterar klimatet.

Jag undrar om det kan bli något bra av pratet?

Hittills har ingen enats om något,

trots att det ganska länge har pågått

förändringar i både väder och vind.

Men kanske är varenda politiker blind?

Vi kan inte fortsätta, det säger ju alla (till och med FN!)

för jorden tar stryk, resurserna håller på att sina,

isarna smälter och artrikedomen har börjat förfalla, (dags att bli djurvän!)

om vi inte gör någonting nu kommer värmen att bli en pina.

Människor kommer att tvingas bort på grund av hettan,

det kommer bli dåligt med mat och brist på drickbart vatten.

Vart ska de ta vägen – får de plats i Trollhättan?

Visst är det bedrövligt – fy katten!

Trots alla varningar blir det nog inget klimatavtal,

och vi – människor och djur – får kanske lida än större kval.

Jag vill hålla fast vid ett litet hopp:

snart finns ingen olja kvar att bränna opp!

Då kanske det äntligen för den eviga tillväxten tar stopp.

GLAD ANDRA ADVENT!

Mellanrum.

Klockan är nästan halv åtta, jag har jobbat sent. November är ful och grinig, det regnar och blåser. I kuren vid spårvagnshållplatsen befinner sig av allt att döma två generationers alkoholister. En yngre man, i min ålder kanske, ropar mamma till en kvinna.

”Mamma! Mamma!”

De är flera stycken, pratar och gestikulerar, alkoholens skräniga, sladdriga röst och vida, slängande rörelser. Mamman, en kvinna så sliten att hennes ålder är omöjlig att avgöra, blir hela tiden omfamnad av en man. Han är mycket längre än hon, hennes fötter lyfter ofta från marken. Gruppen diskuterar, i alkoholens alldeles egna logik. De gamla sorgerna lyfts. De letar efter upprättelse, respekt.

”Lyssna på mig! Jag skulle fan ha slagit han på käften om det var jag.”

”Det var som när barnen var små.”

”Vad stolt jag är över dig! Åh, vad duktig du är!”

Vi andra, de lyckade, håller oss på avstånd. Vi står för oss själva och trycker i blåsten, tittar bort, låtsas som att allt är normalt.

Och jag hatar det, jag hatar det här avståndet, den här vallgraven runt oss, hur vi hela tiden tar ett steg ifrån, ytterligare ett steg ifrån.

Första advent.

I år har jag en adventsserie. Varje advent kommer jag att publicera en VÄLDIGT GENOMTÄNKT och HELT FANTASTISK dikt!

FÖRSTA ADVENT!
Av: Susanna Martelin

Idag är det första advent

och det första ljuset är tänt.

Är det något särskilt som har hänt?

Något vi undrat, tänkt på eller känt?

Kanske har du börjat köpa julens klappar?

Börjat slå in prylar och rimmat på etikettlappar?

Letat på Internet efter hjälpande appar?

God jul pappa, här är en deckare och strumpor,

god jul kusin, ett träningsredskap för att minska på dina... rumpor.

God jul du stressade, kanske får du en upplevelse eller presentkort på spa,

det är du väl värd att ha, så som du sliter varje da'!

För man måste ju jobba så att man har råd att köpa

om det så kräver att man måste omstöpa

sig själv och allt som upp på denna jorden vandra,

bara vi får lika mycket grejer som alla andra.

Inte finns det väl längre något slaveri?

Det avskaffade ju vi!

Eller okej, kanske var det någon annan, men det var länge sedan,

så länge sedan att vi glömt det redan.

Men vems små barn är det som gräver fram glittret i ditt julklappssmink,

vad är det för päls i din nya jackas krage, kommer inte den från en mink?

GLAD FÖRSTA ADVENT!

Stilstudie i and-lighet.

(Jag är från Göteborg! Frågor på det?)

Såja. Karaktärerna surar på varsitt håll. Jag är sömnig, ovillig inför måndagens arbetsdag, men nöjd över att ha segrat över kapitlet.

Notera anden (akut accent)!

Igenom och förbi hindret.

"Om alla gör sitt jobb går det djävligt mycket lättare!"

Käre Jesus, det här kapitlet.

Mina karaktärer grälar med varandra. De talar hela tiden i undertext, vilket resulterar i att jag i min tur  skäller på dem. "Sådär gör man inte. Gräla ordentligt!"

Nu har jag hotat med att det inte blir någon jämrans roman om de inte skärper sig. Det borde lära dem.

Redigeringsveckan.

En vecka tjänstledigt för att redigera romanen. Så hur gick det?

Det gick bra. Jag tog ledigt för att skriva, och jag skrev. Jag la till i snitt två nya kapitel om dagen, tog bort en del och gjorde om. Läste igenom, ändrade, ändrade inte. Gosade, bråkade, grottade, köttade, snusade.

Världens minsta tumme!

Jag och Johan åkte till ön över helgen. Tittade på löven, eldade, plockade svamp, påtade i landet. Tänk att det fortfarande växer sallad ute, i november. Vi hittade en morot och den sötaste rotsellerin någonsin. Jag skrev, tjafsade med manuset, skrev lite till.

Treenigheten: dator, synopsis och te.

Såhär såg min arbetsplats ut större delen av veckan. Det är världens bästa arbetsplats och världens bästa arbete. Jag ville aldrig sluta.

Paus. Annan sorts bok.

Jag hann nästan klart, men inte riktigt. Några nya kapitel att skriva, några gamla att städa i. Sedan är det dags att skicka till förlag för första gången. Jag är mer än redo för det, snart är romanen det också.

Det är segt att vara tillbaka på kneget igen. Jag vill sitta vid mitt fönster, fortsätta. Jag har så länge försökt och kämpat för att kunna skriva på heltid, på riktigt. Nu, äntligen, vet jag att jag kan det.

Livet är gott.

Igår var jag på spa. Imorgon påbörjar jag en veckas ledighet för att redigera romanen en gång för alla.

Nej.

Jag är inte alltid så bra på att komma ihåg det, men jag får faktiskt låta bli att göra saker. De där sakerna som jag tänker kanske möjligen skulle kunna vara bra för mig om jag bara härdade ut dem. Så minns jag att jag inte måste gå i motvind, att det inte behöver spela någon roll om det skulle kunna vara bra eller inte. Jag kan låta bli, helt enkelt för att jag inte vill. Det räcker: nej, jag vill inte. Det känns inte tryggt, det känns inte konstruktivt, det är ett sår jag vill låta vara stängt. Så jag låter bli, helt enkelt.

Demokrati är inte en självklarhet.

Vi har fortfarande inte fått något svar från Hulthén, eller någon annan heller för den delen. Jag har varit upprörd och liksom bitter över detta, vilket jag ser som sunt. Jag är inte så uppgiven och cynisk att jag inte förväntar mig att folk inte ska bry sig eller ta mig på allvar när jag påvisar en orättvisa.

Men det är inte långt ifrån, det ska jag säga.

Jag ska försöka släppa det här nu. Som sagt, vi kan inte göra mer. Kanske sker det tillrättavisningar i kulisserna som vi inte känner till, fast jag tvivlar på det. Det står med all önskad tydlighet klart att detta är något som politikerna och tjänstemännen vill sopa under mattan. Trots att det inte bara är jag och Johan, två privatpersoner, som uppmärksammar orättvisor inom Göteborgs kommun. Vem vet, det kanske blir ordning på torpet. Phun intended.

Jag vill i alla fall säga detta: detta är vare sig den första eller sista orättvisan som har skett. Vi lever i en värld där människor inte är lika värda, där människor i maktpositioner utnyttjar och förbiser de som de har makt över, där människor fuskar, bara för att de kan.

Jag kommer att bli vittne. Du kommer att bli vittne. Och när jag blir det igen, så kommer jag att dokumentera det jag ser och hör. Ta kort. Filma. Ge mitt nummer till den jag sett bli utsatt, erbjuda mig att vittna. Fortsätta att uppmärksamma, tills de fattar att de är sedda, att deras orätt inte kan bli rätt för att ingen har sett den. Någon har sett den. Någon har uppmärksammat. Jag hoppas att du också kommer att göra det.

Martelin och Edgar mejlar Annelie Hulthén. Igen.

Bästa Annelie Hulthén,

Vi har under veckan försökt nå Nyhus utan resultat. Vi återkopplar därför direkt till dig via mejl.

Kortfattad resumé om vårt möte med Gårdstensbostäder:

Inledning med samtal om vår kväll på Thörnströms kök, vad vi hörde och såg. Ahlquist berättar om Gårdstensbostäder. Hon visar bilder på Gårdstensbostäders nuvarande och förra styrelse. Vi identifierar NN som den som fällt uttalandena. Ahlquist säger att personerna vi tidigare identifierat nekar till att middagen ägt rum, eller att de bevistat en sådan och att de är upprörda och känner sig utpekade. Ahlquist undrar om vi kan ta bort det blogginlägg som existerar där Gårdstensbostäder omnämns. Vi säger nej. Ahlquist undrar hur vi tänkt kring det där med förtal, och förtydligar på rak fråga att det skulle kunna tänkas att enskilda personer skulle kunna driva en process mot oss. Vi säger att vi tänker skriva ett blogginlägg om mötet och erbjuder oss att ta med deras syn på saken i detta.

Vår uppfattning efter mötet är att detta är allvarligare än vi först trodde. Förvisso sägs det att NN idag inte har någon koppling till Gårdstensbostäder, men hans tidigare position gör hans uttalanden värre än om de fällts av en styrelseledamot vilken som helst. Vi är än mer övertygade om att vi har tagit rätt på personer. Gårdstensbostäder hävdar att detta inte är en arbetsmetod man använder sig av, men här sitter förra [NNs position] och hävdar just detta. Det ser mycket illa ut för Gårdstensbostäder och Förvaltnings AB Framtiden och i förlängningen Göteborgs stad.

Den jurist vi har rådgjort med bedömer sannolikheten att Gårdstensbostäder eller någon annan skulle välja att starta en process mot oss som mycket liten. Han tyckte också att det var mycket olämpligt att förtal ens nämndes. Oavsett hur vänlig, artig och finkänslig Ahlquist var när hon tog upp det, blir det svårt för oss att uppfatta detta som något annat än ett förtäckt hot.

Vår uppfattning är att man från Gårdstensbostäders sida anser ärendet avslutat. Det anser inte vi. Vi frågar oss vad Förvaltnings AB Framtiden och Göteborgs stad kommer att göra åt detta.

Vi har inget intresse i att peka ut någon. Vi har ett intresse i att leva i en stad där demokrati och öppenhet är en självklarhet.

Med vänlig hälsning,

Susanna Martelin och Johan Edgar

Hur var det nu med Gårdstensbostäder?

Sedan jag och Johan skickade och publicerade vårt mejl till Annelie Hulthén, har jag blivit kontaktad av Katarina Ahlquist, VD för Gårdstensbostäder och Johan Nyhus, politisk sekreterare till Annelie Hulthén.

Ahlquist ville att vi skulle träffas för att diskutera händelsen och Hulthén ville att jag skulle återkoppla till henne via Nyhus efter mötet. Både Hulthén och Ahlquist har uttryckt att de ser mycket allvarligt på händelsen och vill reda ut vad som har hänt.

Jag och Johan träffade Ahlquist och Anna-Karin (vars efternamn jag inte uppfattat), uthyrningsansvarig på Gårdstensbostäder, förra måndagen. Detta är två mycket artiga, vältaliga och vänliga kvinnor. Vi sågs i deras lokaler i Gårdsten. Mötet tog ungefär en timme.

Nedan följer en kort sammanfattning av mötet. Vi har valt att inte publicera namn på de personer som omnämns under samtalet. Det blir helt enkelt för känsligt. Vill man veta vilka personer vi har känt igen kan man be att få ta del av mejlväxlingen mellan oss och Hulthén.

Ahlquist sa att Gårdstensbostäder tar avstånd från det som sagts under middagen. Det är inte är inte så man arbetar. Gårdstensbostäder arbetar på många olika sätt för att engagera de boende och göra Gårdsten till en bra plats att bo på. Man delar ut stipendier, anordnar resor och olika aktiviteter. Majoriteten av de som sitter i styrelsen är själva boende i Gårdsten. Man arbetar för att ha en dialog med de boende. Att driva processer tillhör inte arbetssätten. De flesta i styrelsen visste inte var Thörnströms låg, eller hade inte ens hört talas om restaurangen. Det är inte en restaurang man på Gårdstensbostäder skulle besöka, det ingår inte i deras uppdrag att besöka sådana ställen.

På frågan om vad vi hade hört berättade Johan om hur mannen som fört talan hade berättat hur man på Gårdstensbostäder driver processer som ett sätt att motarbeta oönskade hyresgäster med. Man syftar inte alltid till att vinna processerna, men de får de hyresgäster som har ett oönskat beteende att lugna ner sig. Han kom sedan in på hur det var med barnfamiljerna (vilket står nämnt i vårt mejl).

Ahlquist frågade om menyerna, vad de kostade och vad de innehöll. Vi pratade en del om hur mycket vin sällskapet hade druckit.
"Så mannen var uppenbart full?", sa Ahlquist.
Det kunde vi inte svara vare sig ja eller nej på. Han hade druckit en del vin, ja, men han sluddrade inte eller verkade påtagligt berusad. Han visste vad han pratade om.
Ahlquist undrade om det var någon annan som sagt något. Det var det inte. Det var någon replikväxling, men i övrigt höll mannen i fråga en monolog. Ingen annan i sällskapet deltog aktivt i diskussionen. Ingen i sällskapet sa heller emot.

När Ahlquist sagt att processdrivande inte var ett arbetssätt, frågade Johan om det fall som Gårdstensbostäder drivit ända upp i Högsta Domstolen, då man ville vräka en familj vars son hade begått brott. Anna-Karin sa att det såklart fanns tillfällen då de drev processer, men då handlade det om boende som begått allvarliga brott.

Ahlquist hade med sig foton på nuvarande och föregående styrelse. Hon frågade om vi var okej med att titta på fotona för att visa vilka vi kände igen. Omdelbart efter att hon lagt fram fotona kunde jag identifiera den man som fört fram åsikterna. Han sitter inte längre kvar i styrelsen. Ahlquist sa att han nu arbetade i eget företag och att hon inte hade någon aning om vilka hans kunder var.
Jag frågade varför han, om han inte hade någon koppling till Gårdstensbostäder, uttryckte sig i termer som "vi på Gårdstensbostäder".
Ahlquist sa att hon inte kunde svara på det, för det visste hon inte.
Jag fick fråga henne två gånger vad mannen hette innan hon gav mig hans hela namn.

Ahlquist ville försäkra sig om att vi inte kände igen någon från Gårdstensbostäders ledningsgrupp. Det gjorde vi inte. Hon sa att det i så fall inte kunde röra sig om intern representation, eftersom ingen av styrelsemedlemmarna har kort som går att använda till detta, det har bara ledningsgruppen.

I vårt mejl namngav vi två personer ur den nuvarande styrelsen. Dessa två personer har försäkrat både till Ahlquist och Hulthén att de inte varit på middagen. De har tagit mycket illa vid sig och känt sig utpekade, särskilt kvinnan.

Ahlquist frågade hur vi såg på det här med att vi hade valt att publicera mejlet på bloggen.
Jag svarade att vi hade gjort detta eftersom mejlet är en offentlig handling. Vi har mejlat en högt uppsatt kommunpolitiker på hennes arbetsmejl. Vem som helst har rätt att kräva ut det mejlet. Vi har underlättat offentliggörandet genom att publicera det. På grund av all den skit som kommit upp till ytan inom kommunala bolag i Göteborg, kände vi att om det var så att vi bevittnat ytterligare en sådan sak, ville vi att den skulle fram i offentlighetens ljus.

Ahlquist frågade om vi kunde tänka oss att ta bort inlägget.
Vi sa nej.
På följdfrågan om varför, sa Johan: "Vi tänker inte ta bort det, för det har fortfarande hänt."

Ahlquist frågade hur vi såg på det här med förtal.
"Du menar om ni skulle driva en process mot oss?" sa jag.
"Det är ju en möjlighet för de enskilda personerna.", sa Ahlquist.

Vi berättade att vi skulle skriva om mötet och framföra Gårdstensbostäders åsikter. Jag erbjöd också att skicka en länk till Ahlquist när jag skrivit inlägget.

Jag vill tillägga detta:

Vi är inte ute efter att sätta dit vare sig Gårdstensbostäder eller enskilda personer. Om vi har beskyllt någon för något den inte har gjort och därmed åsamkat den personen lidande, så är vi uppriktigt ledsna och vill i så fall be om ursäkt för detta.

Vad vi är ute efter är att uppmärksamma en oförrätt. Middagen har ägt rum. Vi har redogjort för vad vi har hört. Vi har identifierat personer i Gårdstensbostäders styrelse, som också innehar positioner i ledningen för Förvaltnings AB Framtiden. Jag tycker att man ska ställa sig frågan hur rimligt det är att vi har tagit fel. Skulle det alltså vara helt andra personer? Personer som såg ut som två nuvarande och en före detta styrelsemedlem? Som sagt, hur troligt är det?

Vi är mindre säkra vad gäller kvinnan. Hon har ett allmänt utseende och satt med ryggen mot större delen av kvällen. De två männen däremot är vi fortfarande säkra på. Jag har suttit några meter från dem i flera timmar, ansikte mot ansikte. Två män med specifika utseenden. Jag är säker på att jag inte har tagit fel.

Den tredje personen beskrivs på Internet som en "påläggskalv till Göran Johansson" och "Han som alltid fixar festerna". En person som har suttit på en hög position inom koncernen, inte en styrelseledamot vilken som helst.

Det har nu blivit än intressantare vad det här var för middag. Vem som var med, vem som betalade och vad som i övrigt diskuterades.

De bra sakerna.

Jag är en person som är duktig på att inte vara nöjd. Jag fokuserar gärna på de dåliga sakerna. Om någon säger att glaset är halvfullt, säger jag att glaset är fult. Precis som mitt hår. Jag har en kris ungefär lika ofta som andra är förkylda.

Faktisk konversation som då och då hålls av mig och min syster:
Hon: "Hur är det?"
Jag: "Sådär. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt hår./Jag känner mig värdelös för att jag inte skriver./ Jag känner mig värdelös i största allmänhet./Vad ska man göra med sitt liv?, o s v, o s v.
Hon: "Ja, ja, men förutom det?"
Tidigare brukade hon säga: "Men du har ju alltid en kris.", men vi har gått vidare från det nu, för vi vet båda om det.

Jag vill inte vara en missnöjd person. Jag vill vara en glad och positiv person, som tycker att livet är kul. Jag är ju sådan, egentligen. Jag jobbar på det. Så för att motverka ältandet av det jag av olika anledningar inte är så nöjd med, så tänkte jag fokusera på det som faktiskt är bra. Riktigt bra.

Jag är ihop med en man som är helt fantastisk på alla vis, som älskar mig och som jag älskar, som stöttar mig i allt och som jag har roligt med. Vi värderar samma saker i livet och jobbar på att få allt det. Jag har aldrig haft det så bra med någon i hela mitt liv. Jackpot, bingo, herueka, o s v.

Jag är frisk och de jag älskar är friska. Jag har bra relationer till mina familjemedlemmar och fina, intressanta, kärleksfulla vänner. Jag är bra på relationer i allmänhet och känner mig omtyckt.

Jag har ett jobb. Det är inte mitt drömjobb, det är inte världens roligaste jobb, men det är ett helt okej jobb. Jag trivs med mina kollegor och får okej betalt. Jobbet bidrar också till att jag kan ägna mig åt det jag verkligen vill göra. Jag är tacksam över att jag överhuvudtaget har ett jobb. Det är inte en självklarhet i dagens ekonomi.

Jag gör det jag vill göra och jag ger inte upp när det krånglar till sig. Jag skriver, för att jag vill det. "Du har ju gjort det mesta av jobbet.", sa min syster till mig idag. "Du har ju skrivit en roman." Nu är jag en person som har skrivit en roman, till skillnad från en person som vill skriva en roman, men inte gör det. Oavsett hur det går med romanen i framtiden, så är den skriven. Det är inte så illa pinkat, för fan.

Det jag vill ha är inte omöjligt att få. Jag vill ha några barn med Johan, ett hus med trädgård och växthus som vi kan odla mat i, jag vill läsa och lära mig mer om saker, jag vill fortsätta att ha bra relationer med människor, jag vill jobba mindre, skriva och så småningom göra det på heltid och få det jag skriver utgivet. Allt detta är fullt möjligt.

Hurra för Tomas!

Nu känns det som att jag borde skriva något intellektuellt, analytiskt och mycket LITTERÄRT. Det gör jag inte.

Jag säger istället: GRATTIS, Tomas! Det var dig väl unt.



Fast jag hoppades nog på Oates.

Det finns inga dåliga kläder...

Första gången jag faktiskt började förstå det här med funktionella kläder var när min pappa bjöd mig på en dyr Fjällrävenvinterjacka 2006. Sedan dess har jag aldrig frusit.

Det märkliga är att detta har suttit så långt inne. Varför köper man inte kläder som funkar i alla väder? Jag menar, alla dessa år av att frysa, svettas och framför allt: bli blöt. Jag bor i Göteborg. Det regnar inte här. Man blir anfallen av vatten, från alla håll samtidigt. Paraply? Du måste skoja.

Trots detta har jag aldrig ägt ett vettigt regnställ (förutom galonkläderna man hade på lekis någon gång på åttiotalet), förrän tills alldeles nyligen. Nu blir jag inte blöt.

Är detta det ultimata tecknet på att man är vuxen? Att jag tänker på att köpa skor som håller mig varm och torr, ylleunderställ och täckbyxor, kanske en oljerock. Jag tar dessutom tacksamt emot tips på kläder att ha när det är varmt, eftersom jag hatar att svettas mer än något annat väderrelaterat. (Eller ja, mest av allt hatar jag när det blåser, men det kan man ju tyvärr inte klä sig mot. Eller när det är halt. (Måste skaffa broddar!) Jag har diagnostiserat mig själv med väderleksrelaterad aggression. Djävlar vad förbannad jag blir när det blåser eller/och är halt.)

Det här kommer att låta otroligt fånigt, men det känns helt befriande att skaffa kläder som gör sitt jobb.

Wassup?

Just nu gör jag följande: jobbar, skriver, övningskör och läser teori.

Det blir inte så mycket tid över till annat, egentligen, men jag lyckas ändå fylla veckorna till bristningsgränsen. Jag har kul, men jag är väldigt trött också.

Jag tar tillbaka och hävdar motsatsen! Eller: Bokmässan 2011.

Jag hävdade ju att jag inte skulle gå på Bokmässan i år. Sedan visade det sig att Gustav ville gå, att jag visst hade tid och pengar (lite i alla fall) samt att söndagens seminarier ingick i entrébiljetten. Det avgjorde saken.

Här är Gustav, my brother from another mother. Vi flanerade fram och tillbaka, fram och tillbaka mellan alla montrar. Vi såg några kändisar som gick lösa: Alexander Schulman, Plura och Herman Lindquist. Vi såg två jättelånga köer. Den ena ledde till Maria Montazami, den andra till Don Rosa. Gustav köpte två böcker. Vi gick förbi Strinbergssällskapets monter och jag glömde att tipsa dem om Strindberg and Helium.

Sedan gick vi på två seminarier. (Tyvärr missade vi Herta Müller.)

Det första hette En kör av kvinnliga röster. Det leddes av Eva Witt-Brattström som via den fantastiska tolken höll ett samtal med vitryska författaren Svetlana Aleksijevitj. Hon har under trettio år skrivit fem böcker som behandlar åren efter Sovjets fall. Det var mycket tal om krig och på vilket sett det har påverkat människorna där. Inför varje bok intervjuade Aleksijevitj minst femhundra personer. När Gustav hörde det höjde han på ögonbrynen och väste: "Du är värsta såpförfattaren i jämförelse!" Helt sant. 

Väldigt bra seminarie, Aleksijevitj verkar vara en stark kvinna med knivskarpt intellekt. Ibland var det svårt att hålla tråden, det blev upphackat eftersom det var både på ryska och svenska. Vi var mycket imponerade av tolken. Hon stakade sig knappt!

Efter det gick vi på Jan Lööf berättar om sitt liv som bilderboksmakare, ett samtal mellan Jan Lööf och Rolf Classon, förläggare.

Såhär såg Lööf ut när han fick reda på att han skulle ställa ut på Konstmuséet i Göteborg. Förvånad, påstod han själv. Bilden såg inte så obehaglig ut i verkligheten.

Det här var ett ganska dåligt seminarie. Lööf erkände i början glatt att han inte hade förberett sig alls, något jag tycker är rätt nonchalant när man sitter i en föreläsningssal som rymmer ett par hundra besökare. Det var ett osammanhängande samtal, som berörde ämnen som kunde varit intressanta, som hur man definierar konst, hur Lööf ser på konst, om hans eget bildspråk, tekniker han använder sig av när han jobbar och så vidare. Istället blev det hastiga nedslag. "Jag återkommer till detta senare.", sa Lööf flera gånger, men jag upplevde inte att han tog upp tråden igen. Det var på det hela taget lite gubbigt.

Vi flanerade lite till och jag hade turen att springa på Matilda, bara sådär. Jag köpte hennes fantastiska bok (som man kan läsa om här, som sagt) och hon gjorde en fin signering i den.

Lätt de snyggaste omslagen på länge.

Slut för idag, tack för idag!

Uppdatering till föregående blogginlägg.

En annan sak med att ta tillbaka ett negativt laddat ord, är att man inte kan göra det för någon annan. Då riskerar man verkligen att det istället blir en kränkning. Jag skulle till exempel inte kunna bestämma att: "Nu ska jag se till att reklejma n-ordet." Det måste vara den förtryckta gruppen själv som bestämmer sig för att göra ett försök. Som de homosexuella männen, som återtog ordet bög. Någorlunda. För bög är fortfarande ett skällsord. Som organisation kan man inte heller gå in och försöka styra upp att till exempel ordet kärring blir återtaget, (om man inte specifikt finns till för att motverka förtryck och fördomar, och min erfarenhet av STR hittills är de inte primärt finns till för just det, om vi säger så). För hur fungerar det när min lärare, som är en medelålders man, ställer sig och säger: "Kör som en kärring!" Just det, inte alls.

STR förklarar.

Som några kanske minns gick jag en utbildning på bilskolan och blev arg. Jag har fortfarande inte fått något svar från Berit eller Michael och det tycker jag är dåligt.

Så idag ringde jag till STR, för att reda ut det hela.

Jag fick prata med Gunnel Ståhl, som är en av de ansvariga för utbildningsinnehållet på STR.

Tydligen har så många klagat på formuleringen att de har tagit bort den ur utbildningsmaterialet. De blev anmälda till DO, men fallet togs inte upp.

Såhär motiverade Gunnel Ståhl det hela: De ville ta ett skällsord och vända det till något positivt. Att köra som en kärring, det var ju något som var bra, eftersom kvinnor kör säkrare än män. Precis som att homosexuella tog tillbaka ordet bög. Jag kan förstå tanken och se att tanken var god. Jag kan också hålla med om det Gunnel Ståhl tyckte var konstigt, nämligen att ingen reagerar när hockeyspelare kallar varandra för kärringar när de kommenterar spelet.

Det där med att försöka ta tillbaka ord är tveeggat. Å ena sidan kan det bli så att ett negativt laddat ord blir återtaget och neutraliserat. Å andra sidan kan det bli precis tvärtom. "Jamen, du sa ju blatte om dig själv nyss. Varför får inte jag kalla dig för det då?"

Hur som helst så missade STR målet med ganska bred marginal, men de är inte sämre än att de kan ändra sig. Det får en väl vara glad över. Och Gunnel Ståhl noterade namnet på min bilskola och sa att hon skulle påminna dem om att utbildningsmaterialet faktiskt var uppdaterat.

*slänger ifylld DO-anmälan*

Vi är jättejättejätteolika, faktiskt, faktiskt.

Idag kom jag återigen att tänka på Ulf Brunnbergs manskanal. Och alltså, jag vill bara säga att jag tycker att han har alldeles rätt. För det första är det ju så att män och kvinnor, rent biologiskt faktiskt, gillar att titta på olika saker på tv. För vi är så himla olika. Så det måste man ju respektera. Och jag menar, män är diskriminerade vad gäller tv-utbudet. Var kan de hitta program som handlar om det de gillar? Brunnberg beskriver sin vision: "Innehållet skulle bara vara manligt. Boxning, kampsport, motorsport, vetenskapsprogram, samhällsprogram, racing, båt, motorcyklar."

Finns ju ingenstans i hela världen på en enda tv-kanal någonsin for ever and ever.

Den allra viktigaste aspekten i detta är ju det där med vetenskapsprogram och samhällsprogram. Det är bara för män. För jag som kvinna, jag kan, rent BIOLOGISK, inte ta till mig sådant. Det är nämligen så att våra hjärnor är kopplade till våra könsorgan. Alla synapser och allt sådant som liksom finns i hjärnan går via könet. Mäns hjärnor är kopplade till kuken. Kuken förstår komplexa saker som vetenskap, forskning, politik och samhällsfrågor. Kvinnors hjärnor är kopplade till fittan. Och alltså, fittan förstår bara enkla saker, som Maria Montazami och tuggummi och små, små hundar. (Kanske förstår vi också saker om förhållanden, inredning och matlagning, om vi får titta på många sådana program och liksom öva.)

Det är därför inga kvinnor i hela världen någonsin for ever and ever har ägnat sig åt politik, samhällsutveckling, forskning och vetenskap.

Vi FÖRSTÅR helt enkelt inte.

Jag gillar böcker, jag lovar!

När man som skrivande människa konstaterar att man inte kan gå på Bokmässan, så känns det lite som att vara kristen och svära i kyrkan.

Det är ju årets bokfest, då man ska frottera sig med och beundra diverse författare, gå på seminarier och lägga en halv förmögenhet på böcker, tidningar och tidskrifter! (Och plocka på sig väldigt många gratispennor och karameller.)

Men den enkla sanningen är att jag vare sig har råd eller tid. Tyvärr.

Nästa år! Då djävlar. Jag ska ta ledigt och spara pengar så att jag kan gå på alla seminarier och köpa alla böcker.

Hulthén mejlar Martelin.

Vi skickade vårt mejl klockan 19.24 igår och Annelie Hulthén svarade klockan 21.33. Det tycker jag att hon ska ha heder för.

Hej

Jag har läst ett mail och kommer i morgon ställa frågor om denna middag. Det är definitivt inget jag känner mig bekväm med, den beskrivning ni ger vare sig det gäller det som diskuterats eller sättet att göra det

Göteborgs Stad

Kommunstyrelsen

Anneli Hulthe'n

Ordförande 

Och jag skrev alldeles nyss:

Hej Annelie.
Tack för ditt snabba svar. Vi uppskattar att du reagerar på detta och ser fram emot att få veta vad dessa personer har att säga om det som hände.

Vänliga hälsningar, Susanna Martelin

Martelin mejlar Annelie Hulthén.

Bästa Annelie Hultén,

Vi skriver till dig i din egenskap av ordförande i styrelsen för Förvaltnings AB Framtiden.

Tisdagen den 13 september 2011 fyllde Susanna 31 år och för att fira slog vi på stort med ett besök på Thörnströms Kök, en av Göteborgs finaste restauranger.

I lokalen satt ett annat sällskap om åtta personer. Av samtalet kunde vi lista ut att sällskapet delvis bestod av personer från Gårdstensbostäder och Förvaltnings AB Framtiden. När vi kom hem från restaurangen kunde vi via Internet identifiera två högt uppsatta personer inom dessa kommunala bolag. Vi kan förstås ha misstagit oss, men personerna på bilderna såg ut som de vi sett på restaurangen, nämligen NN, (...) på Förvaltnings AB Framtiden och XX, (...) för Gårdstensbostäder och (...) för Förvaltnings AB Framtiden.

I sällskapet fanns en man som vi inte har lyckats identifiera, men du vet säkert vem det är om vi beskriver honom. (Om inte du vet kan du ju fråga N eller X.) Lång, normalbyggd, lite tunnhårig, gråvitt hår och svarta ögonbryn. Under senare delen av kvällen, när det bara var vi och det här sällskapet kvar i lokalen, höll sagde man en utläggning. Han talade högt och lät irriterad.

Han började prata om vräkning av barnfamiljer.
”Varför ska de vara immuna?”, sa han.
Han pratade om ”vi på Gårdstensbostäder”, och vad som gällde för hyresgästerna där.

Vi hörde honom säga: ”Om de inte sköter sig så åker de ut och det gäller ju barnfamiljer också. Vi lägger inte två strån i kors där heller.”

”Det är ju politiskt omöjligt att prata om nu.”, sa han.

Ingen i sällskapet sa emot.

Sällskapet verkade äta samma meny som vi. Den mindre avsmakningsmenyn på Thörnströms kostar 825 kronor per person. Vinpaketet som kommer till kostar 675 kronor per person. Det blir 1500 kronor per person. För ett sällskap om åtta personer landar notan på 12000 kronor.

När notan kom in kommenterades det med: ”Det spelar ju ingen roll vem av oss som betalar.”

Här sitter alltså högt uppsatta kommunala tjänstemän på en av Göteborgs dyraste restauranger och pratar om att vräka barnfamiljer som de vill, på något som av allt att döma verkar vara en intern representationsmiddag.

Det som borde vara självklart måste vi nu ifrågasätta. Det man kan läsa på Gårdstensbostäders hemsida, att man eftersträvar dialog med sina hyresgäster, det är alltså bara prat? Att man ska ta till vara medborgarnas, och då framför allt barnens rättigheter, det är åsidosatt, eftersom det är viktigare med rätt sorts hyresgäster? Representationsreglerna är till för att brytas, så att man kan äta och dricka dyrt för skattebetalarnas pengar?

Ska vi alltså dra slutsatsen att detta ingår i ”Göteborgsandan”, Annelie?

Vänliga hälsningar, Susanna Martelin och Johan Edgar

Eklektisk, eller vad säger man?

Jag gillar att man hittar Britney Spears jämte Arvo Pärt i min söklista på Spotify.

Dagens boktips.

När jag gick skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola var det en cool tjej som gick filmlinjen samtidigt. Matilda hette hon. Det heter hon förresten fortfarande. Nu har hon gjort en helt fantastisk bok, för hon är en multitalang. Kolla in arbetet hon har utfört här och se till att skaffa ett ex av det här fantastiska verket!

Möte

Pappa har läst mitt manus tre gånger. Vi går igenom alla stav- och slarvfel (de är inte så många). Pappa har skrivit kommentarer till nästan varje kapitel. Bra, skriver han ibland, eller: för mycket hästar. Det är utförligt och noggrant genomförd kritik och jag tänker att han aldrig har gett mig så mycket respons på en text tidigare. Men så har jag ju aldrig skrivit en roman tidigare heller.
"Du har verkligen en stor talang.", säger pappa, och det gör mig så glad att jag nästan slår en kullerbytta där jag sitter i soffan.

Alla möten i mitt arbete stannar kvar i kroppen, jag går runt med en envis stress. Vaknar tidigt på morgonen och kan inte somna om. Axlarna är spända, nervositeten inte befogad; det finns ingenting att oroa sig för, egentligen.
"Slappna av, Susanna!", uppmanar min sekundära bilskolelärare, (jag råkar ha två), tar tag i min axel och trycker varligt ner mig i sätet. "Ser du vad bra det går när du slappnar av? Ser du, Susanna!" Och så skrattar han. Det går bra, jag förstår inte vad det är jag är så rädd för. Misslyckandet igen, kanske. Men jag kan ju köra.
Vi kör över ett tågspår som knackar genom bilens tunna golv.

Sara har tre myggbett i följd på halsen. Orions bälte, säger hon. Jag föreslår en tretandad vampyr. Hon är inte så sugen på staden, säger hon, kanske inte på hösten heller. Men det är kanske okej att inte vara entusiastisk inför allt jämt? Hon har varit på Hallands Väderö i en vecka, bott i fyrvaktarbostad och delat platsen med bara några människor, mest djur; hästar, kor och flera hundra får. Jag räcker henne mitt manus över bordet och hon bläddrar förtjust. Hon säger att jag kanske kommer att få hennes och Vanjas barnbok i födelsedagspresent.
Jag följer med henne för att leta böcker inne på biblioteket. Jag bläddrar i hyllorna, känner en slags ovilja inför all litteratur, all tillrättalagd text, en liten paradox i all min längtan. Platsen renar mig ändå, och mötet, jag känner mig så lugn när jag och Sara skiljs åt, slänger en kyss åt henne och hennes cykel.

Åker hem. Johan lagar mat. Tomaterna mognar på balkongen och jag behöver inte tänka på något särskilt precis just nu.

Alltså...

Hyllningar är fint, hyllningar är bra. Jag tänker bara på ett av bandnamnen och där känner jag att det... Inte blev helt bra, det tycker jag inte.

Just det!

Jag vill att mina naglar ska hålla sig fina längre. Är det för mycket begärt? VA? Jag målade ju dem i fredags liksom. Jeez.

Jamen BUHU då.

<gnäll>

Jag vill hinna göra allt jag vill.

Jag vill vara frisk, (eller möjligen sjuk i ett par dagar), men jag vill inte vara varken eller.

Jag vill vara nöjd med mitt hår.

Jag vill göra världens bästa blogg som alla läser och som får hundra miljoner nya kommentarer varje dag.

Jag vill skriva en roman som är helt kick ass. Helt enkelt. Folk ska få rysningar när de läser den.

Jag vill skriva klart. Jag vill inte vara någon som håller på med samma manus i typ tio år.

Jag vill sluta vara missnöjd med allt ovanstående. Och säkert andra saker också.

</gnäll>

Ang framtida hälsotillstånd.

Bästa Herr Förkylning,

Det vore bra om Du kunde bestämma Dig om Du tänker bryta ut eller inte. Det här limbot vi nu befinner oss i är inte konstruktivt för någon av oss. Vänligen återkom snarast med svar.

Vänlig hälsning, Susanna Martelin

På cyklistens "Kom ihåg"-lista.

När du tror att du har packat allt, men ändå har en känsla av att du glömt något så är det vattenflaskan du är ute efter.

Du har med dig ett litet verktygskit med en liten, liten cykelpump, visst. Det betyder INTE att du INTE ska ha med dig din stora cykelpump, så har för fan med den. Alltid.

När du har fått katastrofpunka mitt ute i ett industriområde i ingenstans, försökt pumpa cykeln med din lilla, lilla cykelpump, förbannat dig själv för att du inte tagit med den stora cykelpumpen, din pojkvän för att han sa att det fanns en cykelpump i verktygskitet, samt den lilla, lilla cykelpumpen själv (som du tänker bara är duglig till att köra upp i röven på människan på Biltema som tyckte att den var käck att ha i ett verktygskit), är det ingen idé att gå in på en St1-mack för att fråga om de har en cykelpump. Tjejen bakom kassan kommer bara att titta på dig med stora ögon och säga: "Näää."

Det här med att lära sig att fixa punka och ha med sig en extra slang, det är bra att ha ordnat INNAN man börjar cykelpendla 2 mil enkel väg.

Se till att du har fina kollegor. De kommer nämligen att erbjuda sig att hämta dig och sedan självklart hjälpa dig att frakta cykeln från den otrygga cykelparkeringen till närmsta cykelverkstad, där Roy och Roger med van och oljig hand tar hand om stackars cykeln. Tack Anette och Maggan!

Kevlardäck, säger du till Roy, eller om det är Roger.

JA! NEJ! VAD?

Nu orkar jag snart inte mer. Sluta fråga mig saker!

Jag tror att jag skulle behöva ta ut min hjärna och skicka den på spa, eller åtminstone ge den ett skumbad med tända ljus.

Martelin mejlar.

Det här meddelandet har jag skickat till Berit Johansson, förbundsordförande i Sveriges Trafikskolors Riksförbund, och Michael Axelsson, vice ordförande i samma förbund.

Angående budskap i Riskettan.

Hej Berit och Michael!

Jag hör av mig till er idag efter att jag har varit på min bilskola ([namn på bilskola]) och deltagit i utbildning i Riskettan. Under utbildningen visades en Power Point, som jag antar är likadan överallt i Sverige. Förutom att vi ganska grundligt gick igenom "manligt" motsvarande "kvinnligt" sätt att köra bil, fick vi en fin slogan att ta med oss.

"Spara liv! Kör som en kärring!"

Jag vet inte om ni är medvetna om att detta fina buskap är med i utbildningens informationsmaterial. Jag vet inte i hur stor utsträckning ni medverkar i utformandet av utbildningsmaterial. Det skulle jag gärna vilja veta. Jag skulle också väldigt gärna vilja veta på vilket sätt ni motiverar att den här meningen finns med i ert utbildningsmaterial, som jag antar är rikstäckande. Hur tycker ni att jag som kvinna ska känna när jag läser denna slogan? Vad känner du, Berit, när du läser det?

Det är en sak att man vill poängtera att det finns en skillnad i hur män och kvinnor kör, rent generellt. Jag vet att det finns en trafikforskare som har påstått att dödsolyckorna i trafiken skulle gå ner med ett stort antal procent om man höjde körkortsåldern för män till 25. Det kanske skulle vara något att föreslå för riksdagen, om vi strävar efter nollvision. Det är däremot skillnad på att presentera dessa fakta och att befästa stereotypa könsroller. Man säger att det finns forskning och statistik på hur män respektive kvinnor kör och att det beror på olika faktorer, som till exempel biologi. Vilken denna forskning är och var jag kan ta del av den sägs inte. Det skulle jag gärna vilja veta.

Däremot tycker man att det är lämpligt att säga att man ska köra som en kärring. Man hade kunnat säga det på ett annat sätt. Att unga män har något att lära av äldre kvinnor, till exempel mamma, om man har en sådan. Men det gör man inte. Man uppmanar att köra som en kärring.

Jag tycker att det är ytterst beklagligt att ett så kopiöst sexistiskt uttalande går ut i alla Sveriges bilskolor, idag, år 2011, då Sverige slår sig för bröstet med att vara ett av världens mest jämställda länder.

Men vad vet jag. Jag är kanske bara en gnällig kärring.

Susanna Martelin

Snooor!

Det här är vad man får om man kokar hela linfrön i ett par minuter:

Konsistensen blir helt fantastisk och det löses inte upp i vatten bara sådär, kan jag tala om.

Jag ska testa hur det funkar som hårgelé. Sådan är jag.

Too school for cool.

Veckorna runt skolstart är generellt sett helt hysteriska. Som receptionist är det mitt jobb att peka med hela armen; du ska dit, det här är dina lektioner, här står det vilka böcker du ska ha, ja, du måste skaffa alla böckerna, nej, du kan inte träffa studievägledaren precis nu, där är toaletten, såhär läser du schemat. Om schemat stämmer? Ja. Eller nej, förresten, de ändrade nu igen.

Det är även mitt jobb att hålla mig lugn, så att jag kan lugna de andra. De är så nervösa, stackarna. Det är stort att gå i skolan för många, kanske speciellt för de som kommer tillbaka till skolan som vuxna.

Det är väldigt roligt, men jösses vad trött man blir. Människor är det bästa jag vet, men de tar så mycket kraft. Efter en arbetsdag när man haft folk omkring sig HELA TIDEN känner man sig ungefär som om man blivit omkullsprungen av en hord upprörda elefanter och som att någon stoppat ens hjärna i en mixer och tryckt på pulse. Will it blend? Oh, yes.

Hur var det, kunde man få varannan vecka semester eller...? Nej?

Bit ihop och kom igen då!

Jag har för första gången i mitt liv skrivit ett färdigt utkast till en roman. Uttrycket ”färdigt” är i sammanhanget relativt: jag har skrivit en historia från början till slut, vilket inte betyder att manuset är helt färdigarbetat. Inte alls, faktiskt.

Att skriva sin första roman innebär att göra allt för första gången. Att bestämma sig för att börja. Skriva det första trevande kapitlet. Skriva sjuttio sidor och inse att manuset inte är på väg någonstans. Börja om från början. Testa olika metoder för att lyriskt hitta en som fungerar. Få fart. Skriva intensivt och metodiskt, ett synopsis för varje kapitel, ett kapitel i taget. Skriva varje dag. Skriva alla planerade kapitel. Sätta ihop. Redigera första vändan. Redigera andra vändan.

Sedan kommer man till punkten då man släpper in andra på allvar. Mitt manus har förvisso blivit läst under arbetets gång. Först läste min vän Sara, när jag skrev det där första utkastet som aldrig blev klart. Det andra har min pojkvän läst. Trots det blir det en annan sak när det första färdiga manuset sätts i händerna på läsare. Min pappa, syster och pojkvän har hittills läst. Min vän Sara sagt att hon också ska läsa. (Sara är för övrigt typ världens bästa poet. Köp hennes böcker till exempel här eller här!)

Min pojkvän var helt övertygad om att jag drog ut på att avsluta manuset för att jag tyckte att det var läskigt att bli ”färdig” och släppa in andra. Jag var helt övertygad om att han hade fel. Jag har minsann gått på skrivarkurs i två år och fått och gett textkritik under hela tiden. Man är väl tålig, liksom. Dessutom var det ju inte så mycket arbete kvar. Jag bah: ”Man kan skicka in det kanske imorgon. Yaaay!” Hej, jag är en rookie, typ.

Det är faktiskt en annan sak att få kritik på noveller och dikter som man skrev nya nästan varje vecka, än att få kritik på den allra första romanen. Det är också givetvis otroligt lurigt när människor man älskar och är väldigt nära ska läsa det man har skrivit. Jag vill ju bara att de ska vara svårt imponerade och tycka att allt är fantastiskt och perfekt och klart att skicka till förlag. De tycker att det i alla fall är lite fantastiskt, men de tycker en del annat också. Att det är bra skrivet, men inte färdigt, skulle man kunna sammanfatta det. Att historien behöver fyllas ut på något sätt. Sedan sa de väl det med några fler ord än det där, men hur som helst. Okej. Det var inte helt perfekt från början. Big deal. VILKEN djävla författare skriver ett klockrent manus på första försöket? (Möjligen Joyce Carol Oates, men jag är rätt övertygad om att hon är utomjording.) Jag har fått väldigt bra kritik från alla tre, på ett utförligt och engagerat sätt. Dessutom har de rätt. Det är något som saknas, jag har också känt det. Och jag visste ju att jag var tvungen att återvända till mitt manus, på ett eller annat sätt.

Det är bara det att det är så mycket känslor inblandade. Så STORT. Make it or brake it tänker jag hela tiden och jag har försökt att tagga ner och tänka på det på ett lite mer avslappnat sätt, men jag kan inte.  Alltså var jag tydligen tvungen att sätta mig och böla vid köksbordet igår kväll. Pojkvännen fick sitta bredvid och hålla handen och trösta. (Man har ju en känsla för dramatik, liksom.)

Jag (med en skälvande röst tjock av gråt och lätt uppskruvat  tonfall, det enda som fattades var handen över pannan): ”Jag är så trött på att känna mig kass hela tiden.”

Han (uppenbart förvånad): ”Men varför i hela friden känner du dig kass!?”

Det kan man väl fråga sig, och det är antagligen ett helt eget blogginlägg i sig (eller en egen roman för den delen). Jag är bara så förbannat rädd för att misslyckas. Ibland vet jag inte ens vad jag menar med att vara rädd för att misslyckas, vad misslyckandet i så fall skulle innebära, men jag är det i alla fall. Det finns flera olika typer av potentiella misslyckanden i det här fallet:

1.       Att jag aldrig kommer till punkten då manuset är så färdigt att jag kan skicka in det, för att jag egentligen inte kan skriva. *infoga valfri dramatisk gest*

2.       Att jag skickar in och skickar in, skriver om och skriver om, men ändå aldrig får det utgivet.

3.       Att jag får det utgivet och att det är en total flopp. Recensenterna hatar det och ingen vill läsa det.

4.       Att jag får det utgivet och att folk inte kunde bry sig mindre. Ljumma recensioner och knapp försäljning. Gäsp, typ.

I alla ovanstående fall tjänar jag inga som helst pengar på mitt skrivande, något som är i stort sett omöjligt även om man faktiskt ger ut böcker som säljer. I alla ovanstående fall är jag en sugig skribent.

Det är djävligt svårt att skriva en roman, det kan jag tala om för alla som inte vet. Påfallande ofta möts man av: ”Jaha, du skriver. Jag har också tänkt att jag ska skriva en roman.”, vilket sägs med samma tonfall som: ”Nä, om man skulle ta sig en kopp kaffe?”. Jag brukar alltid reagera väldigt moget när folk säger sådär, bita ihop och le och fråga intresserat, samtidigt som jag inombords skriker: ”Jamen skriiiv en roman då, GÖÖÖR det.” (Man är ju storsint, trots allt.)

Nog gnällt nu. Jag skulle lika gärna kunna ge upp, för det är ju inte precis ett tvång utifrån, det här, utan helt självvalt. Men man är väl ingen vekling. Jag tänker inte nöja mig med mindre än att alla är svårt imponerade och tycker att allt är fantastiskt och perfekt och klart att skicka till förlag.

Something goes here.

Hej!

Först skrev jag ett långt inlägg om varför jag börjat blogga igen. Men alltså, det blev så djävla bajsnödigt och ointressant, så vi struntar i det.

Istället säger jag: Kolla! Jag bloggar!

Häng lite här. Det blir bra, vet du.