tisdag 30 augusti 2011

På cyklistens "Kom ihåg"-lista.

När du tror att du har packat allt, men ändå har en känsla av att du glömt något så är det vattenflaskan du är ute efter.

Du har med dig ett litet verktygskit med en liten, liten cykelpump, visst. Det betyder INTE att du INTE ska ha med dig din stora cykelpump, så har för fan med den. Alltid.

När du har fått katastrofpunka mitt ute i ett industriområde i ingenstans, försökt pumpa cykeln med din lilla, lilla cykelpump, förbannat dig själv för att du inte tagit med den stora cykelpumpen, din pojkvän för att han sa att det fanns en cykelpump i verktygskitet, samt den lilla, lilla cykelpumpen själv (som du tänker bara är duglig till att köra upp i röven på människan på Biltema som tyckte att den var käck att ha i ett verktygskit), är det ingen idé att gå in på en St1-mack för att fråga om de har en cykelpump. Tjejen bakom kassan kommer bara att titta på dig med stora ögon och säga: "Näää."

Det här med att lära sig att fixa punka och ha med sig en extra slang, det är bra att ha ordnat INNAN man börjar cykelpendla 2 mil enkel väg.

Se till att du har fina kollegor. De kommer nämligen att erbjuda sig att hämta dig och sedan självklart hjälpa dig att frakta cykeln från den otrygga cykelparkeringen till närmsta cykelverkstad, där Roy och Roger med van och oljig hand tar hand om stackars cykeln. Tack Anette och Maggan!

Kevlardäck, säger du till Roy, eller om det är Roger.

måndag 29 augusti 2011

JA! NEJ! VAD?

Nu orkar jag snart inte mer. Sluta fråga mig saker!

Jag tror att jag skulle behöva ta ut min hjärna och skicka den på spa, eller åtminstone ge den ett skumbad med tända ljus.

fredag 26 augusti 2011

Martelin mejlar.

Det här meddelandet har jag skickat till Berit Johansson, förbundsordförande i Sveriges Trafikskolors Riksförbund, och Michael Axelsson, vice ordförande i samma förbund.


Angående budskap i Riskettan.

Hej Berit och Michael!

Jag hör av mig till er idag efter att jag har varit på min bilskola ([namn på bilskola]) och deltagit i utbildning i Riskettan. Under utbildningen visades en Power Point, som jag antar är likadan överallt i Sverige. Förutom att vi ganska grundligt gick igenom "manligt" motsvarande "kvinnligt" sätt att köra bil, fick vi en fin slogan att ta med oss.

"Spara liv! Kör som en kärring!"

Jag vet inte om ni är medvetna om att detta fina buskap är med i utbildningens informationsmaterial. Jag vet inte i hur stor utsträckning ni medverkar i utformandet av utbildningsmaterial. Det skulle jag gärna vilja veta. Jag skulle också väldigt gärna vilja veta på vilket sätt ni motiverar att den här meningen finns med i ert utbildningsmaterial, som jag antar är rikstäckande. Hur tycker ni att jag som kvinna ska känna när jag läser denna slogan? Vad känner du, Berit, när du läser det?

Det är en sak att man vill poängtera att det finns en skillnad i hur män och kvinnor kör, rent generellt. Jag vet att det finns en trafikforskare som har påstått att dödsolyckorna i trafiken skulle gå ner med ett stort antal procent om man höjde körkortsåldern för män till 25. Det kanske skulle vara något att föreslå för riksdagen, om vi strävar efter nollvision. Det är däremot skillnad på att presentera dessa fakta och att befästa stereotypa könsroller. Man säger att det finns forskning och statistik på hur män respektive kvinnor kör och att det beror på olika faktorer, som till exempel biologi. Vilken denna forskning är och var jag kan ta del av den sägs inte. Det skulle jag gärna vilja veta.

Däremot tycker man att det är lämpligt att säga att man ska köra som en kärring. Man hade kunnat säga det på ett annat sätt. Att unga män har något att lära av äldre kvinnor, till exempel mamma, om man har en sådan. Men det gör man inte. Man uppmanar att köra som en kärring.

Jag tycker att det är ytterst beklagligt att ett så kopiöst sexistiskt uttalande går ut i alla Sveriges bilskolor, idag, år 2011, då Sverige slår sig för bröstet med att vara ett av världens mest jämställda länder.

Men vad vet jag. Jag är kanske bara en gnällig kärring.

Susanna Martelin

onsdag 24 augusti 2011

Snooor!

Det här är vad man får om man kokar hela linfrön i ett par minuter:


Konsistensen blir helt fantastisk och det löses inte upp i vatten bara sådär, kan jag tala om.

Jag ska testa hur det funkar som hårgelé. Sådan är jag.

Too school for cool.

Veckorna runt skolstart är generellt sett helt hysteriska. Som receptionist är det mitt jobb att peka med hela armen; du ska dit, det här är dina lektioner, här står det vilka böcker du ska ha, ja, du måste skaffa alla böckerna, nej, du kan inte träffa studievägledaren precis nu, där är toaletten, såhär läser du schemat. Om schemat stämmer? Ja. Eller nej, förresten, de ändrade nu igen.

Det är även mitt jobb att hålla mig lugn, så att jag kan lugna de andra. De är så nervösa, stackarna. Det är stort att gå i skolan för många, kanske speciellt för de som kommer tillbaka till skolan som vuxna.

Det är väldigt roligt, men jösses vad trött man blir. Människor är det bästa jag vet, men de tar så mycket kraft. Efter en arbetsdag när man haft folk omkring sig HELA TIDEN känner man sig ungefär som om man blivit omkullsprungen av en hord upprörda elefanter och som att någon stoppat ens hjärna i en mixer och tryckt på pulse. Will it blend? Oh, yes.

Hur var det, kunde man få varannan vecka semester eller...? Nej?

tisdag 23 augusti 2011

Bit ihop och kom igen då!

Jag har för första gången i mitt liv skrivit ett färdigt utkast till en roman. Uttrycket ”färdigt” är i sammanhanget relativt: jag har skrivit en historia från början till slut, vilket inte betyder att manuset är helt färdigarbetat. Inte alls, faktiskt.
Att skriva sin första roman innebär att göra allt för första gången. Att bestämma sig för att börja. Skriva det första trevande kapitlet. Skriva sjuttio sidor och inse att manuset inte är på väg någonstans. Börja om från början. Testa olika metoder för att lyriskt hitta en som fungerar. Få fart. Skriva intensivt och metodiskt, ett synopsis för varje kapitel, ett kapitel i taget. Skriva varje dag. Skriva alla planerade kapitel. Sätta ihop. Redigera första vändan. Redigera andra vändan.
Sedan kommer man till punkten då man släpper in andra på allvar. Mitt manus har förvisso blivit läst under arbetets gång. Först läste min vän Sara, när jag skrev det där första utkastet som aldrig blev klart. Det andra har min pojkvän läst. Trots det blir det en annan sak när det första färdiga manuset sätts i händerna på läsare. Min pappa, syster och pojkvän har hittills läst. Min vän Sara sagt att hon också ska läsa. (Sara är för övrigt typ världens bästa poet. Köp hennes böcker till exempel här eller här!)
Min pojkvän var helt övertygad om att jag drog ut på att avsluta manuset för att jag tyckte att det var läskigt att bli ”färdig” och släppa in andra. Jag var helt övertygad om att han hade fel. Jag har minsann gått på skrivarkurs i två år och fått och gett textkritik under hela tiden. Man är väl tålig, liksom. Dessutom var det ju inte så mycket arbete kvar. Jag bah: ”Man kan skicka in det kanske imorgon. Yaaay!” Hej, jag är en rookie, typ.
Det är faktiskt en annan sak att få kritik på noveller och dikter som man skrev nya nästan varje vecka, än att få kritik på den allra första romanen. Det är också givetvis otroligt lurigt när människor man älskar och är väldigt nära ska läsa det man har skrivit. Jag vill ju bara att de ska vara svårt imponerade och tycka att allt är fantastiskt och perfekt och klart att skicka till förlag. De tycker att det i alla fall är lite fantastiskt, men de tycker en del annat också. Att det är bra skrivet, men inte färdigt, skulle man kunna sammanfatta det. Att historien behöver fyllas ut på något sätt. Sedan sa de väl det med några fler ord än det där, men hur som helst. Okej. Det var inte helt perfekt från början. Big deal. VILKEN djävla författare skriver ett klockrent manus på första försöket? (Möjligen Joyce Carol Oates, men jag är rätt övertygad om att hon är utomjording.) Jag har fått väldigt bra kritik från alla tre, på ett utförligt och engagerat sätt. Dessutom har de rätt. Det är något som saknas, jag har också känt det. Och jag visste ju att jag var tvungen att återvända till mitt manus, på ett eller annat sätt.
Det är bara det att det är så mycket känslor inblandade. Så STORT. Make it or brake it tänker jag hela tiden och jag har försökt att tagga ner och tänka på det på ett lite mer avslappnat sätt, men jag kan inte.  Alltså var jag tydligen tvungen att sätta mig och böla vid köksbordet igår kväll. Pojkvännen fick sitta bredvid och hålla handen och trösta. (Man har ju en känsla för dramatik, liksom.)
Jag (med en skälvande röst tjock av gråt och lätt uppskruvat  tonfall, det enda som fattades var handen över pannan): ”Jag är så trött på att känna mig kass hela tiden.”
Han (uppenbart förvånad): ”Men varför i hela friden känner du dig kass!?”
Det kan man väl fråga sig, och det är antagligen ett helt eget blogginlägg i sig (eller en egen roman för den delen). Jag är bara så förbannat rädd för att misslyckas. Ibland vet jag inte ens vad jag menar med att vara rädd för att misslyckas, vad misslyckandet i så fall skulle innebära, men jag är det i alla fall. Det finns flera olika typer av potentiella misslyckanden i det här fallet:
1.       Att jag aldrig kommer till punkten då manuset är så färdigt att jag kan skicka in det, för att jag egentligen inte kan skriva. *infoga valfri dramatisk gest*
2.       Att jag skickar in och skickar in, skriver om och skriver om, men ändå aldrig får det utgivet.
3.       Att jag får det utgivet och att det är en total flopp. Recensenterna hatar det och ingen vill läsa det.
4.       Att jag får det utgivet och att folk inte kunde bry sig mindre. Ljumma recensioner och knapp försäljning. Gäsp, typ.
I alla ovanstående fall tjänar jag inga som helst pengar på mitt skrivande, något som är i stort sett omöjligt även om man faktiskt ger ut böcker som säljer. I alla ovanstående fall är jag en sugig skribent.
Det är djävligt svårt att skriva en roman, det kan jag tala om för alla som inte vet. Påfallande ofta möts man av: ”Jaha, du skriver. Jag har också tänkt att jag ska skriva en roman.”, vilket sägs med samma tonfall som: ”Nä, om man skulle ta sig en kopp kaffe?”. Jag brukar alltid reagera väldigt moget när folk säger sådär, bita ihop och le och fråga intresserat, samtidigt som jag inombords skriker: ”Jamen skriiiv en roman då, GÖÖÖR det.” (Man är ju storsint, trots allt.)
Nog gnällt nu. Jag skulle lika gärna kunna ge upp, för det är ju inte precis ett tvång utifrån, det här, utan helt självvalt. Men man är väl ingen vekling. Jag tänker inte nöja mig med mindre än att alla är svårt imponerade och tycker att allt är fantastiskt och perfekt och klart att skicka till förlag.

måndag 22 augusti 2011

Something goes here.

Hej!

Först skrev jag ett långt inlägg om varför jag börjat blogga igen. Men alltså, det blev så djävla bajsnödigt och ointressant, så vi struntar i det.

Istället säger jag: Kolla! Jag bloggar!

Häng lite här. Det blir bra, vet du.