måndag 31 oktober 2011

Nej.

Jag är inte alltid så bra på att komma ihåg det, men jag får faktiskt låta bli att göra saker. De där sakerna som jag tänker kanske möjligen skulle kunna vara bra för mig om jag bara härdade ut dem. Så minns jag att jag inte måste gå i motvind, att det inte behöver spela någon roll om det skulle kunna vara bra eller inte. Jag kan låta bli, helt enkelt för att jag inte vill. Det räcker: nej, jag vill inte. Det känns inte tryggt, det känns inte konstruktivt, det är ett sår jag vill låta vara stängt. Så jag låter bli, helt enkelt.

fredag 28 oktober 2011

Demokrati är inte en självklarhet.

Vi har fortfarande inte fått något svar från Hulthén, eller någon annan heller för den delen. Jag har varit upprörd och liksom bitter över detta, vilket jag ser som sunt. Jag är inte så uppgiven och cynisk att jag inte förväntar mig att folk inte ska bry sig eller ta mig på allvar när jag påvisar en orättvisa.

Men det är inte långt ifrån, det ska jag säga.

Jag ska försöka släppa det här nu. Som sagt, vi kan inte göra mer. Kanske sker det tillrättavisningar i kulisserna som vi inte känner till, fast jag tvivlar på det. Det står med all önskad tydlighet klart att detta är något som politikerna och tjänstemännen vill sopa under mattan. Trots att det inte bara är jag och Johan, två privatpersoner, som uppmärksammar orättvisor inom Göteborgs kommun. Vem vet, det kanske blir ordning på torpet. Phun intended.

Jag vill i alla fall säga detta: detta är vare sig den första eller sista orättvisan som har skett. Vi lever i en värld där människor inte är lika värda, där människor i maktpositioner utnyttjar och förbiser de som de har makt över, där människor fuskar, bara för att de kan.

Jag kommer att bli vittne. Du kommer att bli vittne. Och när jag blir det igen, så kommer jag att dokumentera det jag ser och hör. Ta kort. Filma. Ge mitt nummer till den jag sett bli utsatt, erbjuda mig att vittna. Fortsätta att uppmärksamma, tills de fattar att de är sedda, att deras orätt inte kan bli rätt för att ingen har sett den. Någon har sett den. Någon har uppmärksammat. Jag hoppas att du också kommer att göra det.

söndag 16 oktober 2011

Martelin och Edgar mejlar Annelie Hulthén. Igen.

Bästa Annelie Hulthén,

Vi har under veckan försökt nå Nyhus utan resultat. Vi återkopplar därför direkt till dig via mejl.

Kortfattad resumé om vårt möte med Gårdstensbostäder:

Inledning med samtal om vår kväll på Thörnströms kök, vad vi hörde och såg. Ahlquist berättar om Gårdstensbostäder. Hon visar bilder på Gårdstensbostäders nuvarande och förra styrelse. Vi identifierar NN som den som fällt uttalandena. Ahlquist säger att personerna vi tidigare identifierat nekar till att middagen ägt rum, eller att de bevistat en sådan och att de är upprörda och känner sig utpekade. Ahlquist undrar om vi kan ta bort det blogginlägg som existerar där Gårdstensbostäder omnämns. Vi säger nej. Ahlquist undrar hur vi tänkt kring det där med förtal, och förtydligar på rak fråga att det skulle kunna tänkas att enskilda personer skulle kunna driva en process mot oss. Vi säger att vi tänker skriva ett blogginlägg om mötet och erbjuder oss att ta med deras syn på saken i detta.

Vår uppfattning efter mötet är att detta är allvarligare än vi först trodde. Förvisso sägs det att NN idag inte har någon koppling till Gårdstensbostäder, men hans tidigare position gör hans uttalanden värre än om de fällts av en styrelseledamot vilken som helst. Vi är än mer övertygade om att vi har tagit rätt på personer. Gårdstensbostäder hävdar att detta inte är en arbetsmetod man använder sig av, men här sitter förra [NNs position] och hävdar just detta. Det ser mycket illa ut för Gårdstensbostäder och Förvaltnings AB Framtiden och i förlängningen Göteborgs stad.

Den jurist vi har rådgjort med bedömer sannolikheten att Gårdstensbostäder eller någon annan skulle välja att starta en process mot oss som mycket liten. Han tyckte också att det var mycket olämpligt att förtal ens nämndes. Oavsett hur vänlig, artig och finkänslig Ahlquist var när hon tog upp det, blir det svårt för oss att uppfatta detta som något annat än ett förtäckt hot.

Vår uppfattning är att man från Gårdstensbostäders sida anser ärendet avslutat. Det anser inte vi. Vi frågar oss vad Förvaltnings AB Framtiden och Göteborgs stad kommer att göra åt detta.

Vi har inget intresse i att peka ut någon. Vi har ett intresse i att leva i en stad där demokrati och öppenhet är en självklarhet.

Med vänlig hälsning,

Susanna Martelin och Johan Edgar

Hur var det nu med Gårdstensbostäder?

Sedan jag och Johan skickade och publicerade vårt mejl till Annelie Hulthén, har jag blivit kontaktad av Katarina Ahlquist, VD för Gårdstensbostäder och Johan Nyhus, politisk sekreterare till Annelie Hulthén.

Ahlquist ville att vi skulle träffas för att diskutera händelsen och Hulthén ville att jag skulle återkoppla till henne via Nyhus efter mötet. Både Hulthén och Ahlquist har uttryckt att de ser mycket allvarligt på händelsen och vill reda ut vad som har hänt.

Jag och Johan träffade Ahlquist och Anna-Karin (vars efternamn jag inte uppfattat), uthyrningsansvarig på Gårdstensbostäder, förra måndagen. Detta är två mycket artiga, vältaliga och vänliga kvinnor. Vi sågs i deras lokaler i Gårdsten. Mötet tog ungefär en timme.

Nedan följer en kort sammanfattning av mötet. Vi har valt att inte publicera namn på de personer som omnämns under samtalet. Det blir helt enkelt för känsligt. Vill man veta vilka personer vi har känt igen kan man be att få ta del av mejlväxlingen mellan oss och Hulthén.

Ahlquist sa att Gårdstensbostäder tar avstånd från det som sagts under middagen. Det är inte är inte så man arbetar. Gårdstensbostäder arbetar på många olika sätt för att engagera de boende och göra Gårdsten till en bra plats att bo på. Man delar ut stipendier, anordnar resor och olika aktiviteter. Majoriteten av de som sitter i styrelsen är själva boende i Gårdsten. Man arbetar för att ha en dialog med de boende. Att driva processer tillhör inte arbetssätten. De flesta i styrelsen visste inte var Thörnströms låg, eller hade inte ens hört talas om restaurangen. Det är inte en restaurang man på Gårdstensbostäder skulle besöka, det ingår inte i deras uppdrag att besöka sådana ställen.

På frågan om vad vi hade hört berättade Johan om hur mannen som fört talan hade berättat hur man på Gårdstensbostäder driver processer som ett sätt att motarbeta oönskade hyresgäster med. Man syftar inte alltid till att vinna processerna, men de får de hyresgäster som har ett oönskat beteende att lugna ner sig. Han kom sedan in på hur det var med barnfamiljerna (vilket står nämnt i vårt mejl).

Ahlquist frågade om menyerna, vad de kostade och vad de innehöll. Vi pratade en del om hur mycket vin sällskapet hade druckit.
"Så mannen var uppenbart full?", sa Ahlquist.
Det kunde vi inte svara vare sig ja eller nej på. Han hade druckit en del vin, ja, men han sluddrade inte eller verkade påtagligt berusad. Han visste vad han pratade om.
Ahlquist undrade om det var någon annan som sagt något. Det var det inte. Det var någon replikväxling, men i övrigt höll mannen i fråga en monolog. Ingen annan i sällskapet deltog aktivt i diskussionen. Ingen i sällskapet sa heller emot.

När Ahlquist sagt att processdrivande inte var ett arbetssätt, frågade Johan om det fall som Gårdstensbostäder drivit ända upp i Högsta Domstolen, då man ville vräka en familj vars son hade begått brott. Anna-Karin sa att det såklart fanns tillfällen då de drev processer, men då handlade det om boende som begått allvarliga brott.

Ahlquist hade med sig foton på nuvarande och föregående styrelse. Hon frågade om vi var okej med att titta på fotona för att visa vilka vi kände igen. Omdelbart efter att hon lagt fram fotona kunde jag identifiera den man som fört fram åsikterna. Han sitter inte längre kvar i styrelsen. Ahlquist sa att han nu arbetade i eget företag och att hon inte hade någon aning om vilka hans kunder var.
Jag frågade varför han, om han inte hade någon koppling till Gårdstensbostäder, uttryckte sig i termer som "vi på Gårdstensbostäder".
Ahlquist sa att hon inte kunde svara på det, för det visste hon inte.
Jag fick fråga henne två gånger vad mannen hette innan hon gav mig hans hela namn.

Ahlquist ville försäkra sig om att vi inte kände igen någon från Gårdstensbostäders ledningsgrupp. Det gjorde vi inte. Hon sa att det i så fall inte kunde röra sig om intern representation, eftersom ingen av styrelsemedlemmarna har kort som går att använda till detta, det har bara ledningsgruppen.

I vårt mejl namngav vi två personer ur den nuvarande styrelsen. Dessa två personer har försäkrat både till Ahlquist och Hulthén att de inte varit på middagen. De har tagit mycket illa vid sig och känt sig utpekade, särskilt kvinnan.

Ahlquist frågade hur vi såg på det här med att vi hade valt att publicera mejlet på bloggen.
Jag svarade att vi hade gjort detta eftersom mejlet är en offentlig handling. Vi har mejlat en högt uppsatt kommunpolitiker på hennes arbetsmejl. Vem som helst har rätt att kräva ut det mejlet. Vi har underlättat offentliggörandet genom att publicera det. På grund av all den skit som kommit upp till ytan inom kommunala bolag i Göteborg, kände vi att om det var så att vi bevittnat ytterligare en sådan sak, ville vi att den skulle fram i offentlighetens ljus.

Ahlquist frågade om vi kunde tänka oss att ta bort inlägget.
Vi sa nej.
På följdfrågan om varför, sa Johan: "Vi tänker inte ta bort det, för det har fortfarande hänt."

Ahlquist frågade hur vi såg på det här med förtal.
"Du menar om ni skulle driva en process mot oss?" sa jag.
"Det är ju en möjlighet för de enskilda personerna.", sa Ahlquist.

Vi berättade att vi skulle skriva om mötet och framföra Gårdstensbostäders åsikter. Jag erbjöd också att skicka en länk till Ahlquist när jag skrivit inlägget.

Jag vill tillägga detta:

Vi är inte ute efter att sätta dit vare sig Gårdstensbostäder eller enskilda personer. Om vi har beskyllt någon för något den inte har gjort och därmed åsamkat den personen lidande, så är vi uppriktigt ledsna och vill i så fall be om ursäkt för detta.

Vad vi är ute efter är att uppmärksamma en oförrätt. Middagen har ägt rum. Vi har redogjort för vad vi har hört. Vi har identifierat personer i Gårdstensbostäders styrelse, som också innehar positioner i ledningen för Förvaltnings AB Framtiden. Jag tycker att man ska ställa sig frågan hur rimligt det är att vi har tagit fel. Skulle det alltså vara helt andra personer? Personer som såg ut som två nuvarande och en före detta styrelsemedlem? Som sagt, hur troligt är det?

Vi är mindre säkra vad gäller kvinnan. Hon har ett allmänt utseende och satt med ryggen mot större delen av kvällen. De två männen däremot är vi fortfarande säkra på. Jag har suttit några meter från dem i flera timmar, ansikte mot ansikte. Två män med specifika utseenden. Jag är säker på att jag inte har tagit fel.

Den tredje personen beskrivs på Internet som en "påläggskalv till Göran Johansson" och "Han som alltid fixar festerna". En person som har suttit på en hög position inom koncernen, inte en styrelseledamot vilken som helst.

Det har nu blivit än intressantare vad det här var för middag. Vem som var med, vem som betalade och vad som i övrigt diskuterades.

söndag 9 oktober 2011

De bra sakerna.

Jag är en person som är duktig på att inte vara nöjd. Jag fokuserar gärna på de dåliga sakerna. Om någon säger att glaset är halvfullt, säger jag att glaset är fult. Precis som mitt hår. Jag har en kris ungefär lika ofta som andra är förkylda.

Faktisk konversation som då och då hålls av mig och min syster:
Hon: "Hur är det?"
Jag: "Sådär. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt hår./Jag känner mig värdelös för att jag inte skriver./ Jag känner mig värdelös i största allmänhet./Vad ska man göra med sitt liv?, o s v, o s v.
Hon: "Ja, ja, men förutom det?"
Tidigare brukade hon säga: "Men du har ju alltid en kris.", men vi har gått vidare från det nu, för vi vet båda om det.

Jag vill inte vara en missnöjd person. Jag vill vara en glad och positiv person, som tycker att livet är kul. Jag är ju sådan, egentligen. Jag jobbar på det. Så för att motverka ältandet av det jag av olika anledningar inte är så nöjd med, så tänkte jag fokusera på det som faktiskt är bra. Riktigt bra.

Jag är ihop med en man som är helt fantastisk på alla vis, som älskar mig och som jag älskar, som stöttar mig i allt och som jag har roligt med. Vi värderar samma saker i livet och jobbar på att få allt det. Jag har aldrig haft det så bra med någon i hela mitt liv. Jackpot, bingo, herueka, o s v.

Jag är frisk och de jag älskar är friska. Jag har bra relationer till mina familjemedlemmar och fina, intressanta, kärleksfulla vänner. Jag är bra på relationer i allmänhet och känner mig omtyckt.

Jag har ett jobb. Det är inte mitt drömjobb, det är inte världens roligaste jobb, men det är ett helt okej jobb. Jag trivs med mina kollegor och får okej betalt. Jobbet bidrar också till att jag kan ägna mig åt det jag verkligen vill göra. Jag är tacksam över att jag överhuvudtaget har ett jobb. Det är inte en självklarhet i dagens ekonomi.

Jag gör det jag vill göra och jag ger inte upp när det krånglar till sig. Jag skriver, för att jag vill det. "Du har ju gjort det mesta av jobbet.", sa min syster till mig idag. "Du har ju skrivit en roman." Nu är jag en person som har skrivit en roman, till skillnad från en person som vill skriva en roman, men inte gör det. Oavsett hur det går med romanen i framtiden, så är den skriven. Det är inte så illa pinkat, för fan.

Det jag vill ha är inte omöjligt att få. Jag vill ha några barn med Johan, ett hus med trädgård och växthus som vi kan odla mat i, jag vill läsa och lära mig mer om saker, jag vill fortsätta att ha bra relationer med människor, jag vill jobba mindre, skriva och så småningom göra det på heltid och få det jag skriver utgivet. Allt detta är fullt möjligt.

torsdag 6 oktober 2011

Hurra för Tomas!

Nu känns det som att jag borde skriva något intellektuellt, analytiskt och mycket LITTERÄRT. Det gör jag inte.

Jag säger istället: GRATTIS, Tomas! Det var dig väl unt.



Fast jag hoppades nog på Oates.

Det finns inga dåliga kläder...

Första gången jag faktiskt började förstå det här med funktionella kläder var när min pappa bjöd mig på en dyr Fjällrävenvinterjacka 2006. Sedan dess har jag aldrig frusit.

Det märkliga är att detta har suttit så långt inne. Varför köper man inte kläder som funkar i alla väder? Jag menar, alla dessa år av att frysa, svettas och framför allt: bli blöt. Jag bor i Göteborg. Det regnar inte här. Man blir anfallen av vatten, från alla håll samtidigt. Paraply? Du måste skoja.

Trots detta har jag aldrig ägt ett vettigt regnställ (förutom galonkläderna man hade på lekis någon gång på åttiotalet), förrän tills alldeles nyligen. Nu blir jag inte blöt.

Är detta det ultimata tecknet på att man är vuxen? Att jag tänker på att köpa skor som håller mig varm och torr, ylleunderställ och täckbyxor, kanske en oljerock. Jag tar dessutom tacksamt emot tips på kläder att ha när det är varmt, eftersom jag hatar att svettas mer än något annat väderrelaterat. (Eller ja, mest av allt hatar jag när det blåser, men det kan man ju tyvärr inte klä sig mot. Eller när det är halt. (Måste skaffa broddar!) Jag har diagnostiserat mig själv med väderleksrelaterad aggression. Djävlar vad förbannad jag blir när det blåser eller/och är halt.)

Det här kommer att låta otroligt fånigt, men det känns helt befriande att skaffa kläder som gör sitt jobb.

tisdag 4 oktober 2011

Wassup?

Just nu gör jag följande: jobbar, skriver, övningskör och läser teori.

Det blir inte så mycket tid över till annat, egentligen, men jag lyckas ändå fylla veckorna till bristningsgränsen. Jag har kul, men jag är väldigt trött också.