The real deal!

Jag och Johan har fått våra riktiga ringar! Såhär ser min ut:

Ringarna är gjorda i TITAN. (JAG VET INTE VARFÖR JAG VILL SKRIVA DET I CAPS LOCK, MEN DET VILL JAG!) Johans ser likadan ut fast utan sten. Jag tycker mycket om dem.

Jag känner också ett överhängande behov av att dra skämt med litterär/cineastisk anknytning (LOTR: One ring blablabla och Ringu (här hade jag tänkt lägga in trailern till den japanska filmen, men den var så läskig att jag inte kunde se färdigt den och dessutom har den ingen som helst relevans)). Såatteh, ja.

Johan och jag ska gifta oss 1 september. Det blir livat!

Syftet är att bedöma konstverket - En debattreplik i två delar.

I Fria Tidningar publicerades i lördags debattartikeln Är antisemitism att sparka uppåt? av Mikael Tenhunen och Jonatan Leman. De två hävdar att tecknaren Latuff ibland går över gränsen till antisemitism. I onsdags publicerades en replik, Syftet är att väcka sympati, av Ivar Andersen, redaktör för boken Latuff - med pennan som vapen. Andersen hävdar Latuffs oskuld i frågan.

Jag vill börja med att säga att jag inte är ute efter att fastställa om Latuff är antisemit eller ej. Jag vill istället vidga diskussionen. Man skulle kunna säga att den här repliken har två delar, en första där jag kommenterar Andersens svar och en andra del där jag drar resonemanget vidare.

1. Kommentar till Syftet är att väcka sympati.
”När judar förekommer i Latuffs bilder har sammanhanget uteslutande med ockupationen av Palestina att göra.”, säger Andersen. Är det alltså inte möjligt att kritisera staten Israel utan att beröra judendomen? Är nationaliteten israel något som måste kopplas ihop med att vara jude? ”Israelkritik är inte antisemitism, men även det motsatta gäller: antisemitism kan inte betraktas som Israelkritik.”, menar Tenhunen och Leman.

Tenhunen och Leman nämner ett citat från Latuffs Twitterfeed: ”de flesta judarna har övergivit en tradition av humanism”. Andersen kommenterar detta med att: ”Jag hade själv inte uttryckt mig lika generaliserande, men kan inte se hur detta skulle vara mer antisemitiskt än det skulle vara ’svenskfientligt’ att säga ’de flesta svenskar har övergivit en tradition av solidaritet och röstar därför idag borgerligt’.”

Jag förstår inte varför Andersen gör den här liknelsen.
”Svensk” är en nationalitet, ”jude” är det inte. Om Latuff hade valt att säga ”de flesta israelerna” istället för ”de flesta judarna” hade Andersens liknelse kanske varit relevant. Inte heller om vi ställer ”svensk” bredvid ”jude” i meningen folkgrupp eller etnisk tillhörighet kan vi likställa de två. Svenskar har inte varit utsatta för hundratals år av systematiskt förtryck, inte heller drabbats av ett omfattande folkmord för knappa sjuttio år sedan. I denna historiska kontext blir det självklart att svepande uttalanden om svenskar som grupp inte blir lika värdeladdade som svepande uttalanden om judar som grupp. Här tycks Andersen blanda ihop begreppet ”israel” med ”jude”. Kanske har vi alla svårt att göra denna distinktion.

Elisa Rossholm har skrivit en essä i Latuff – Med pennan som vapen. Hon frågar sig ”om det ens är möjligt att använda det uttryckssätt som den politiska karikatyren utgör för bilder av judar utan att inträda i en antisemitisk tradition”. Andersen menar att ”Latuff verkar dock inte i denna tradition och kan inte lastas för den historiska antisemitismen, men samtidigt skulle det nog ligga i hans eget intresse att i högre utsträckning förhålla sig till den.”

Att förhålla sig till något innebär enligt mig att vara medveten om någonting och på något sätt positionera sig kring detta. Jag har svårt att se vad Andersen menar. Menar han att Latuff borde bli mer medveten om vilka bilder han använder sig av och hur de kan tolkas? För precis som alla andra förhåller väl sig Latuff till den antisemitiska traditionen? Ingen av oss kan väl ha undgått den? Vi förhåller oss, i meningen positionerar oss, kring den. Den är, skulle jag våga påstå, mycket framträdande i vår historiska kontext.

2. Låt konstverket stå för sig självt.
En historisk kontext är grundläggande för att vi ska förstå oss själva och andra och den samtid vi lever i. En historisk kontext spelar också roll i tolkningen av ett konstnärligt verk.

Däremot anser jag inte att ett konstverk alltid ska ses i kontext av konstnären som person och hens övriga verk. Ett konstverk måste kunna stå för sig självt.

Någon som betraktar en teckning av Latuff ser kanske bara just den teckningen. Hur står den sig då som enskilt konstverk?  Hur tolkar betraktaren teckningen om hen inte vet någonting om Latuff som person?

Ett konstverk, eller en handling, neutraliseras inte av ett annat konstverk eller en annan handling. Lika lite neutraliseras det av ett påstående, vilket flitigt används i debatter kring kränkande behandling, som om påståendet att man inte är rasist, inte är sexist, skulle oskadliggöra själva handlingen. Latuff må vara en person som vill ställa sig på ”den förfördelades eller förtrycktes sida”, en person som ”underhåller goda relationer med israeliska fredsorganisationer”. Det hindrar dock inte att hans enskilda verk kan uppfattas som, eller rent av vara, antisemitiska.

Vi måste våga granska det enskilda konstverket, den enskilda handlingen, eftersom det är där våra fördomar oftast manifesteras. Det måste tålas att granskas, utan att konstnären eller avsändaren ställs framför. Oavsett vem konstnären, avsändaren är, oavsett vilka andra verk eller handlingar hen har utfört, måste det enskilda verket, den enskilda handlingen, kunna bedömas utan dem, i vår historiska kontext.

Sväng inte vänster! Men sväng vänster då!

Det här kommer att bli gnälligt, så hav tålamod och förbarmande.

<gnäll>Om jag hade vetat hur påfrestande det skulle vara att ta körkort, så vet jag inte om jag hade börjat. Jag tänker att jag förstås borde ha tagit det när jag var arton, som alla andra. Varför vänta tills man är trettio plus och har utvecklat ett detaljerat konsekvenstänkande? Det är farligt att köra bil, det är miljövidrigt och dåligt för hälsan. 

Rent intellektuellt förstår jag att jag kommer att kunna ta mitt körkort. Jag är en normalintelligent människa som kan hålla mig relativt lugn när det blir stressigt och jag tar inga (medvetna) onödiga risker. Men just nu känns det inte som att jag kommer att ta det där djävla kortet och jag känner mig allvarligt talat inte särskilt motiverad längre.

Igår körde jag upp för andra gången, och jag fick inte godkänt. Jag vet att det finns människor som kör upp hur många gånger som helst och det är inget konstigt. Att inte klara det andra gången är ingen katastrof, så egentligen kan man undra varför jag jagar upp mig så förbannat. Säkert handlar det om att jag är så ofantligt dålig på allt som ens luktar lite likt misslyckande, och det finns säkert en fin freudiansk förklaring till detta fenomen, men vi lämnar den därhän känner jag. I det här fallet handlar det dock inte bara om det.

Första gången jag körde upp fick jag inte godkänt bland annat för att jag tog en vänstersväng på landsväg. Inspektören ansåg att det inte var säkert, jag skulle ha svängt höger istället och sedan tagit mig över. Igår fick jag samma uppgift, fast på en annan landsväg. Jag hade flera bilar efter mig, i alla fall fem, som förvisso inte låg i röven på mig, men inte heller särskilt långt bort. Jag valde att inte svänga vänster, utan fortsatte rakt fram tills jag till sist hittade ett ställe där jag kunde svänga höger och vända tillbaka, för att sedan svänga höger igen. Men se det var inte heller okej. "Du kunde ha tagit vänster där, det var ingen fara, bara du hade signalerat tydligt till de andra bilisterna, du hade ju inga mötande." Jag hade inga mötande när jag svängde vänster på första uppkörningen heller. Jag trodde att en vänstersväng anses osäker om det är många bakom, eftersom det finns risk för köbildning eller att någon kan få för sig att köra om samtidigt som jag svänger vänster. Det där med omkörningen sa den första inspektören i alla fall och min bilskolelärare har sagt att är det fler än två fordon bakom dig så tar du inte den där svängen. Men något måste jag ju uppenbarligen ha missat? Jag fattar att det är en bedömningsfråga, men hur i helvete ska jag bete mig för att det ska anses godkänt? Jag trodde att jag hade lärt mig principen, men uppenbarligen inte.

Förutom den här svängen så ansåg inspektören att jag inte hade tillräcklig uppsikt, jag skulle kolla gång- och cykelbanor bättre, jag gjorde inte bra ifrån mig i någon korsning och jag gjorde en kass vändning. Jag köper det. Jag vet att jag är usel på att tänka ut hur jag ska vända i olika situationer och jag har en tendens att krångla till det för mig. Jag kan också titta än mer noggrant än jag gör och det gör jag också, när jag inte är så nervös. "Du ska titta i backspegeln ungefär var tjugonde sekund." Det tyckte han var lagom alltså. Vem, som har körkort, gör det? Någon?

Jag förstår att jag inte kan bli godkänd om jag inte uppvisar tillräckligt säkert beteende. Det som gör att det känns så djävla orättvist är att ingen annan uppvisar tillräckligt säkert beteende i trafiken. Det känns som att det läggs en djävla massa resurser på att uppkörningen ska vara perfekt, men så fort du får ditt körkort kan du göra i princip vad fan du vill, så länge du inte åker fast. Vilket är precis vad folk gör. Folk kan inte köra bil, trots att de har körkort. Folk uppvisar inte trafiksäkert beteende, de ser sig inte för, de kan inte reglerna. Folk i bil är helt enkelt helt dumma i huvudet. 

I veckan har jag tagit två körlektioner och under de två lektionerna har jag fått bromsa för att inte köra rakt in i en bil som kastade sig ut framför mig när jag var inne i en rondell, blivit tutad på för att jag i nästa rondell inte kastade mig ut framför bilarna som var inne i rondellen, blivit tutad på av bakomvarande bil när jag skulle fickparkera, eftersom människan i bilen av någon outgrundlig anledning inte körde förbi utan istället skapade en enorm kö, samt nästan blivit hindrad att byta fil av en bil (en BMW, givetvis) som så fort jag bytt fil själv bytte fil eftersom han skulle åt ett helt annat håll. Folk är inte bara helt vettlösa och dumma i huvudet, de är medvetet taskiga också. Bilister är precis som de som kommenterar anonymt på Aftonbladets artiklar. Det är antagligen samma personer. Och de svänger vänster, alla med körkort svänger vänster när de ska vänster, oavsett om det är säkert eller ej.

Nu gäller det för mig att inom två veckor klara av en uppkörning. Om jag inte gör det kommer jag att få göra om mitt teoriprov, för det går ut då. Det är bara giltigt i två månader. Ingen press, ingen press alls, alltså. Så mer pengar till bilskolan och Trafikverket. Och jag är inte bitter. Jag är bara mer övertygad om att jag borde cykla istället för att kämpa för att bli ytterligare en idiot i bil.</gnäll>

Jag tänker mig att det ska stå "Äntligen giltigt!" i korsstygn över hela överkastet.

Nu när jag och Johan är förlovade, så borde ju allt vara helt annorlunda, för det har jag sett på Dr Phil Show att det ska vara. Jag har inte fattat exakt hur, men ens relation blir ju liksom inte på riktigt förrän man förlovar sig, och framför allt när man gifter sig, det har jag ju förstått. Det verkar vara som magi nästan, men än så länge har ingenting hänt mig. Jag är precis likadan. Han är precis likadan. Detta trots att vi kommit överrens om att bara kalla varandra för ”min trolovade”. Men det kanske kommer när man minst anar det, när man sover eller bajsar eller pratar i telefon? Eller är det kanske först när man har gift sig? Då blir alla så glada. Gud och de kristna blir glada, för då slutar man äntligen leva i synd (kanske kompenserar man för alla knull man haft innan äktenskapet i och med äktenskapet, jag vet inte riktigt), de konservativa blir glada för att man gör som alla andra och inte sticker ut genom att till exempel skita i att gifta sig, vara homosexuell eller rent av pansexuell och alla kommersiella krafter blir skitglada, för djävlar vad man kan shoppa i samband med ett bröllop. Det vet vi ju hur viktigt det är att hålla tillväxten igång!

Det är väldigt mycket som ska ordnas också. Jag måste till exempel börja brodera. Det har jag ju inte gjort och det måste man ju, när man ska gifta sig. Någon man (vad jag förstår måste det inte vara ens egen tilltänkta man) skulle behöva snida mig en brudkista illa kvickt. Där kan jag sedan lägga allt det jag har broderat, som lakan med våra emblem på.

Det är kanske för att jag inte har broderat något som jag inte fått den där uppenbarelsen än?

Jag får sluta jobba, helt enkelt.