Måndagen den 16 april.

Stumma muskler, hårt spända band i höfterna.

En stor blond hund rullar sig i gräset, fram och tillbaka, den lyckliga käften i ett flåsigt flin.

Det unga paret framför mig på spårvagnen, försiktiga, omsorgsfulla kyssar.

Kalla händer. Trasiga vantar.

Stapplande affirmationer: Jag bestämmer. Jag kan göra vad jag vill.

Blå skilla som punkstråk bland allt det gröna.

Hope Sandoval sjunger för mig igen och det är lika bra som första gången för elva år sedan i den där ljusa labyrinten till lägenhet i Malmö.

Åtta år.

Mamma.

Det första ord många barn lär sig att säga. Först kallar de alla människor för mamma, sedan alla kvinnor, sedan endast sin verkliga mamma. För mamma är Människan, den första människan, den första kärleken.

Flera av mina vänner och bekanta har blivit eller ska snart bli mammor. Jag vill också bli mamma en dag. Vara på andra sidan om kärleken.

En del har flera mammor. Jag hade en. Den endaste enda.

På hennes dödsdag skriver tidningarna tramsiga artiklar som ska vara skojiga. April, april.

Sorg är en ständigt pågående process. Man blir aldrig färdig, alltid har man den med sig. En kronisk sjukdom. Länge kan den ligga tyst i kroppen för att sedan plötsligt blossa upp. En sår som aldrig läker, en skorpa så tunn att den aldrig skyddar helt, en skorpa som hela tiden skavs av.

Det är åtta år sedan hon dog. Det är olika varje gång. Just idag: känslan av att vi inte känner varandra längre. Under hela mitt vuxna liv har hon varit borta. Ibland tror jag att allt hände efter att hon dog. Jag är någon annan nu och hon känner mig inte sådan. Jag får minnas åt oss båda, den jag var när hon var kvar och henne, jag måste minnas allt om henne. Det blir en ensidig konversation, allt jag har att säga åker rakt ut i luften.

Vad skulle det ha varit om hon var kvar? Så avundsjuk jag är på de andra. De har sina mammor. De är friska och glada. Allt jag önskade åt henne, åt oss.

Sista gången vi pratade grälade vi. Jag var arg på henne. Sedan dog hon.

Hon har gett mig saker jag inte ville ha. Svårmodet, jag ser att det är från henne. Jag kan inte ge det tillbaka.

Samtidigt är det ingen annan som får mig att känna att jag är skyldig dem allt. Som att hela världens existens hade varit omöjlig utan henne. 

Ingen har gett mig allt det hon gav mig. Ingen har älskat mig så. Ingen har jag älskat så.