Jag tittar på programmet Ett annat sätt att leva, som visas på SVT. Vanligtvis har jag svårt för översättningar, men programmets engelska titel; Tribal Wives, får tillsammans med den något smöriga vinjetten en stereotyp och exotifierad ton som jag inte tycker om. Den svenska titeln beskriver bättre vad programmet handlar om: kvinnor från det västerländska samhället spenderar ett par veckor tillsammans med kvinnor vars sätt att leva skiljer sig från vårt. I det senaste avsnittet åkte Jackie från Bristol för att vara med karenfolket i norra Thailand. Kvinnorna som tog in henne i sitt hem var vänliga och kärleksfulla, samtidigt bestämda och tydliga. Jackie togs väl emot och deltog i arbetet i byn tillsammans med de andra. (Den som vill se avsnittet får skynda sig, SVT har bara rätt att visa programmet under en vecka efter sändningstid.)
En kväll förde Jackie videodagbok. Kamerans ljusinställningar gjorde henne grön i mörkret.
"Det här är det enda stället jag varit på i hela mitt liv där jag inte känner mig annorlunda på grund av min hudfärg."
Jackie är svart. Hennes jamaicanska föräldrar har alltid sagt till henne att hon måste arbeta dubbelt så hårt som alla andra för att komma dit hon vill.
Att hon nu slipper att ständigt bli påmind om sin hudfärg gör att hon känner sig fri. Hon är fri i tanken.Det finns rum i hennes sinne för de verkligt viktiga sakerna.
När jag ser detta är det något i mig som vaknar och sätter sig raklångt upp.
Jag är inte svart, jag är vit. Jag kommer alltid att anses vara vit och så länge vi har ett samhälle där en hudfärg är mer värd än en annan, kommer jag att få alla fördelar det innebär att vara vit. Jag är också kvinna. Jag kommer alltid att vara kvinna och så länge vi har ett samhälle där det ena könet anses mer värt än det andra, kommer jag alltid att få möta det förtryck det innebär att tillhöra det sämre ansedda könet. Jag blir ständigt påmind om att jag är kvinna och att det är sämre. Förtrycket har varit så starkt att det är helt internaliserat hos mig. Mina tankar uppfylls av att jag är kvinna.
Känns det igen?
Detta att ständigt fundera över hur jag ser ut, ständigt fundera över om jag är snygg nog (det vill säga bra nog), hur jag uppfattas av andra, om min kropp blir studerad av andra, om det är något jag måste ändra på, lägga till eller ta bort. Om jag lägger ihop all tid jag ägnar åt att tänka på och vara medveten om mig själv, ja, jag vill faktiskt inte tänka på det.
Det känns som en utopi att kunna ha ett sinne helt fritt från detta, ett stort och rymligt sinne där vad som helst får plats, som kan fyllas med de viktiga sakerna, eller hållas helt tomt och stilla.
Samtidigt tror jag att det är just precis det vi måste försöka arbeta med om den här världen någonsin ska bli ett bättre ställe.
