Lukta på din inre kanelbulle! Eller: Shit your yogainstruktör will say.

Jag gillar yoga. Det är än så länge den enda träningsform jag njuter av att utföra under tiden jag utför den. Jag tycker speciellt mycket om att ägna mig åt yoga under vinterhalvåret, det känns mysigt med tända ljus och porlande indiskt vatten, eller vad det nu bjuds på för musik, och sköna rörelser i mysbyxor. Jag får av någon anledning mer ont i ryggen under vinterhalvåret och yoga är bra för att dra ut stela muskler.

Igår var jag på höstens första yogapass och kom osökt att tänka på en konversation jag och Johan hade för ett tag sedan, appropå yogainstruktörer. Johan påstår att det är många som går på yoga för showens skull. Jag tror att vi alla fattar vad han menar med detta. För liksom, herredjävlar. Grejerna som kommer ur munnen på yogainstruktörerna skulle ju göra Björn Ranelin grön (istället för orangebrun) av avundsjuka.

(En rolig parentes är att Johan också har varit yogainstruktör på ett gym en gång i tiden. Han bjöd inte på så mycket show, utan körde stenhård ashtanga tills alla flåsade och svettades på sina mattor.)

Jag går på yoga på mitt lokala gym och har där mött ett par olika instruktörer. De bjuder på mer eller mindre stor show. 

Ta till exempel det här med instruktionerna kring hur ställningar och rörelser ska genomföras.

Yogainstruktör M, gårdagens instruktör, är svår att citera, eftersom jag verkligen inte förstod vad i helvete hon pratade om. Det var sträcka ut hit, släpp ner där och dra in svanskotan samtidigt som du putar med rumpan. 

 "Bränn på ordentligt i benen och samla dig kring din styrka, det du har byggt upp.", lät det.

Joråsåatteh.

Yogainstruktör A gillar övningar som involverar bäckenområdet:

"Öppna upp i rumpan."

Är detta verkligen, frågar jag mig, en bra idé? Är det verkligen vad vi vill göra? (Johan föreslog att jag skulle släppa en ljudlig brakare om hon någonsin skulle säga det igen. Min man är full av bra idéer.)

A har även sagt att: "Se till att skaka loss i höfterna. Det samlas ofta mycket ilska i höfterna."

Själv har jag alltid trott att det var kanelbullarna som gick rakt till höfterna, men vad vet jag.

Tillsammans med A gjorde vi också ställningen "Fisken". Den går till som så att man lyfter sig på armbågarna samtidigt som man leker att någon har huggit av en huvudet. A gick runt och justerade oss och hävde med entusiasm ur sig: "Det ser vackert ut!"

Det här är alltså "Fisken":

Vackert, alltså.

Och apropå kanelbullar, instruktör T är mycket förtjust i dem. Vi gjorde någonslags handstående, minns inte vilken, kanelyasana kanske, då man ska sträcka upp fötterna.

"Sträck ordentligt på fötterna, som om de luktade på något gott - kanelbullar kanske!"

Det är så det går till, förstår ni. När fötterna känner doften av nybakt, då sträcker de på sig som aldrig förr.

Instruktör T är en av dem som bjuder på mest show. Hon pratar mycket yogateori och kan således komma in på vad som helst. Som den gången då hon pratade om vad människan består av, det var något om inre och yttre tror jag, och någonslags själ. Eller så. Som enligt teorin bestod av glädje. Instruktör T tittade förtjust på oss och utbrast:

"Består du av fullkomlig glädje? *fniss*"

Det gör jag kanske. När mitt inre barn får komma ut i ljuset och lukta på den inre kanelbullen. Eller jag vet inte.

Priset tog ändå instruktör X, vars namn har gått mig förlorat. Jag gick bara på ett av hennes pass. Under avslappningsminuterna ville instruktör X hjälpa oss att hitta till hennes meditationsskog, eller vart det nu var hon försökte leda oss. Det pratades om gläntor och fält och jag vet inte allt.

"Och när du står där... Så ser du kanske ett rådjur komma fram. Du betraktar rådjuret, när det dricker ur källan..."

Nä. Det gör jag faktiskt inte.

Du kanske också går på yogashow. Du får gärna dela med dig av din instruktörs bästa citat i kommentarsfältet.

Note to self

Du är inte direkt på topp just nu, men det är okej. Du måste inte vara företagsam och handlingskraftig precis hela tiden.

Försök att göra en sak i taget. Försök att tänka på en sak i taget.

Du gillar ju Bokmässan. I framtiden kanske du ska planera för att kunna vara där ett par dagar. Du vet, pengar och ledighet och sådär.

Det är också okej att inte gå på Bokmässan. Du är rätt stressad, kanske är nya intryck inte riktigt vad du behöver just nu.

Blogga gärna. Du gillar ju att blogga. Dina läsare gillar när du bloggar.

Det är också okej att inte blogga. Du vet, det där med att du inte behöver vara företagsam och handlingskraftig hela tiden.

Skriv om du vill. Skriv inte om du inte vill.

Gör det du tycker verkar roligast först.

Kom ihåg att det är gott om tid.

Träna allsidigt. Allt blir bättre av träning.

Ät mer frukt och grönsaker.

Andas. Vila.

Ta det lugnt. Allt ordnar sig.

Drömsömn

Öppnande och stängande av dörrar. En rörelse, åt inget särskilt håll. Ljus och mörker. Ett barn vars blick vi inte får möta, vars ansikte betyder döden. Hon förföljer oss, sprakar bakom stängda dörrar. Vi undviker henne, skyr henne, räds henne och samtidigt, när hon förgörs, blir aska, känner jag en stor ömhet för henne. Sedan återuppstår hon och vi måste sky henne igen. Och dessa hästar, ständigt dessa hästar som kommer till mig i så gott som alla drömmar, ett så starkt och tydligt totemdjur som springer med mig och för mig, som bär mig till världs ände.

Den vakna världen bjuder på regn och huvudvärk. Godmorgon.

Idag är nog en dag då jag får äta Ben&Jerry's, typ hur mycket jag vill faktiskt.

Egentligen skulle det vara ett annat inlägg här idag, men så blir det inte. För jag har just fått veta att min anställning upphör den 26 oktober. Och jag har väldigt ont i käken. Googlar man på "ont i käken" får man reda på att det kan vara ett tecken på hjärtinfarkt. Vilket är lite upplyftande och överraskande, eftersom alla symptom man googlar på alltid brukar vara tecken på HIV. 

Jag är okej. (Förutom den där hjärtinfarkten då.) Det känns mest sådär som det gör när man är i ett dåligt förhållande. Och den djäveln gör slut. Och man har lust att skrika: "NÄ! FÖR JAG GÖR FAKTISKT SLUT MED DIG!" Men det gör man förstås inte. För man vill ju gärna få fina vitsord.

Det finns helt enkelt inte pengar till att jag ska få vara fortsatt anställd. Man kan tycka vad man vill om det. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker just nu. Mer än att jag tycker att jag borde få gå hem tidigt. Utan att det blir minus på flexen.

Ära vare Gud i höjden, och så vidare.

Nu är det skrytdags.

Som ni alla vet så stickar jag ibland. Jag har kunnat sticka sedan barndomen, räta och aviga lärdes ut både av syslöjdsläraren och kära mor. Tidigare stickade jag oftast på frihand, utan att ha ett mönster att följa hittade jag på halsdukar och annat.

Till exempel Gandalfmössan.

"YOU SHALL NOT PASS!"

Jag har också stickat enligt enklare mönster, till exempel den här halsduken och ett flertal av tutelitut-tofflorna. 

Komplicerade mönster har jag inte vågat mig på tidigare, av anledningen att jag inte begriper dem. Jag har tyckt att det stått konstiga saker i dem, hemliga koder och siffror. Kanske ekvationer. Jag tycker inte om ekvationer. Fråga min pappa, som brukade hjälpa mig med matteläxan.

Till mitt bröllop bestämde jag mig dock för att sticka en sjal. Jag gillar enklare design, så spetssjalar brukar inte tilltala mig, förrän min kompis Lisa, fantastisk fanatiskt stickerska, designade mönstret till Opsa. Opsa är nämligen den finaste spetssjal jag någonsin sett. Det fick bära eller brista, det kunde inte hjälpas. Opsa skulle stickas.

Det här är resultatet.

Tadaaa!

Jag stickade den större varianten. Garnet är köpt på Easyknits, sorten Splendor i färgen Goblin. Garnet är fantastiskt vackert, färgen är svår att fånga på bild.

Här syns det gröna lite bättre, i härlig kontrast till mina röda tånaglar.

Spetskanten består av löv. 

Kanten i närbild. Så fin!

Konversation som fördes mellan mig och Johan när jag nästan var klar med sjalen:

Johan: "Hördu, vad fin den är."

Jag: "Jag vet! Den är väldigt Lord of the Rings, på ett bra sätt!"

(Ohälsosamt många LOTR-referenser i det här inlägget, för övrigt.)

Jag har lärt mig så otroligt mycket genom att sticka den här sjalen. Den var svår, men det visade sig att den inte låg över min förmåga. Jag har fått hjälp på vägen, både av svärmor och Lisa (som är världens mest tålmodiga lärare, som femtiomiljonte gången man frågar: "Ska det vara en avig här? Är det så?", svarar: "Ja, precis." lika vänligt som första gången, medan en annan antagligen hade fått psykbryt för länge sedan), men jag har också listat ut många saker själv. Tips till nästa gång: det är lättare att sticka rapporter om man använder sig av markörer, köp flera nystan av samma färg samtidigt, för både färg och garnkvalitet kan variera mellan olika färgbad och se till att vara noggrann med blockningen. Att blocka är sticklingo för att spänna ut sina projekt, så att de får rätt form.

Jag blockade ovanpå en handduk, som låg ovanpå den hopvikta köksmattan. Inte helt optimalt.

Se till att ha ett bra ställe att blocka dina projekt på. (Alla erfarna stickerskor tycks använda sig av sådana där stora skumgummipussel man kan lägga på golvet.) Köp fler rostfria nålar. MED HUVUDEN. Dina tummar kommer att tacka dig.

Tack Lisa för all din hjälp och för att du designade en så sjukt fin sjal. Opsa har gjort mig till en bättre stickerska. Och så värmde den gott under bröllopsfestens senare timmar.

Det här blir som på Oscarsgalan, fast ingen kan ta min mikrofon eller dra upp musiken.

Vi vill tacka alla som organiserade vår möhippa respektive svensexa och alla som kom och var med på spektaklen. Vi vill tacka våra föräldrar som hjälpte till med sponsring, blomarrangemang och brudbukett samt allmänt fix. Tack James och Sonja som trots mycket kort planering kunde tänka sig att sjunga för oss under ceremonin och som dessutom hade skrivit om texten till låten för att den skulle passa bättre. Tack Gustav som gjorde ett strålande jobb som toastmaster. Tack för alla fantastiska, roliga, fina, kärleksfulla tal. Tack Frida för att du ritade min klänning och för att du tog på dig att vara fotograf hela dagen. Tack Linda som bidrog med tyg till klänningen och förmedlade kontakt med skräddaren. Tack Susanne som sydde klänningen. Tack Lisa som designade sjalen (även om det inte gjordes specifikt till min bröllopsutstyrsel) och var behjälplig under tiden jag stickade den. Tack Andrea som fixade min underbara frisyr och sminkade mitt fejs. (Johan tackar sig själv för att han köpte och klädde på sig sina kläder alldeles själv.) Tack David med personal för den goda maten och trevliga servicen. Tack Quizadillas för underhållningen, ett särskilt tack för Titanic-scenen som både vi och gästerna uppskattade mycket. Tack för alla bidrag till bröllopsresan. Tack alla jag har glömt att tacka.

Tack för att ni kom.

Jag lever inte längre i hor, hurra!

Kära dagbok!

Jag har gift mig. Det var maxat.

Jag var snygg, han var snygg, dagen var rolig, ceremonin kändes jättehäftig, alla var glada och fina och närvarande, maten god och festen suverän. (Det blev även fred på jorden och miljöförstöringen upphörde. MINST!)

Min odödliga själ är även räddad. Phew! Som jag har förstått det börjar man om på noll igen när man har gift sig, äktenskapet liksom raderar alla ens tidigare synder. Så nu kan jag få plats i himlen igen. Yay!

Det är sannerligen bra att öva på det där att inte ha förväntningar på saker, och bröllop är en verklig utmaning, för det finns ju få saker det finns så förbannat många förväntningar och förutfattade meningar om. "Jag tror inte att detta kommer att bli den mest perfekta dagen någonsin.", sa min käre man och jag tycker att det är en bra sammanfattning av läget. Jag tror inte riktigt på den mest perfekta dagen, men det betyder inte att dagar och händelser blir mindre magiska för det. För det VAR ju helt fantastiskt, kanske just för att vi höll det lite öppet, att allt inte var bestämt och planerat in i minsta detalj. Alla som känner mig vet att jag är oerhört för det här med organisering och planering, men vissa saker måste man våga låtas formas under tiden.

Nu är det slut på flosklerna för den här gången och åter till verkligheten.