Tålamod. I do not haz it.

Ungefär såhär känner jag mig, sådär rent allmänt:

Bonjour tristesse!

Arbetslösheten. Ett svart, slukande hål. Kanske det närmaste du kommer en parallell verklighet.

Att vara arbetslös. Något jag inte är bra på. Men vem är nu det? 

Det är plötsligt som att livet sker en liten bit ifrån mig, som att skeenden inte längre angår mig i lika stor utsträckning. Vips är jag utanför ekorrhjulet. En av de där som samhället ser på med oblida ögon. En fuskare, en latmask, en parasit. Som att jag på något sätt var orsak till att min förra arbetsgivare inte kunde hålla ordning på ekonomin. Som att det är mitt eget fel att jag är arbetslös. Vi som inte har en heltidsysselsättning hamnar automatiskt utanför. Alla andra gör saker som är bra för samhället; arbetar, studerar, föder barn. Vad gör jag? Jag försöker bringa ordning i ingentinget. Det skulle antagligen kännas lättare om samhället inte var så intensivt inställt på att alla ska heltidsarbeta, till varje pris. Om jag inte ansågs vara mindre värd utan ett arbete. Ja, antagligen.

Fast det är inte bara det förstås. Jag har, precis som de flesta, behov av ett socialt sammanhang, av att träffa andra människor, få intellektuell stimulans och rutiner. Det är svårt att skapa rutiner i en vardag som innehåller så lite. Det finns inte så mycket jag måste göra. Jag måste söka jobb, för att så småningom få ett nytt och för att under tiden jag söker göra skäl för min a-kassa. För min mentala hälsas skull låter jag bli att göra det till en heltidssysselsättning att söka jobb (även om Arbetsförmedlingen älskar att tala om för oss att det är precis det, en heltidssysselsättning). Jag vill inte bli galen. Och det finns inte ett obegränsat antal tjänster att söka.

Det är svårt att skapa rutiner när allt känns lika viktigt, eller lika oviktigt. Timmarna går, dagarna, och man förstår inte hur det gick till. Hur kan timmar som innehåller så lite gå så fort? Jag vet inte längre hur många dagar, veckor jag har varit arbetslös. Jag måste titta i kalendern och räkna efter.

Förra veckan funderade jag på om jag var deprimerad. Inte deprimerad som i "deppig, lite nere", utan deprimerad som i den kliniska betydelsen av ordet. Jag kände mig apatisk, hopplös, jag stirrade in i skärmen på Arbetsförmedlingens hemsida, oförmögen att ta mig till något alls, jag började gråta när jag inte kunde bestämma vad jag skulle äta till middag, grät länge utan uppenbar anledning. Det är lite bättre nu. Jag tar beslut, gör saker. Om det inte går tvingar jag mig att ta beslut, att göra saker. Jag påminner mig om att det inte är farligt att ha tråkigt. Det är bara tråkigt. Jag tränar, bakar, träffar vänner, läser, försöker planera för ett nytt skrivprojekt. 

Men mest är jag ensam och har tråkigt. Det är svårt att komma runt det.

Det är så djävla fräscht och nytt att knarka och utnyttja småtjejer! Eller: Martelin lär ut lite djävla moral.

Som vanligt i framtiden får en äkta sexist komma till tals i media. Författaren Stig Larsson har nyligen kommit ut med en självbiografi, När det känns att det håller på att ta slut, på Albert Bonniers förlag. Stig Larsson kanske är en bra författare, vad vet jag, det enda jag vet om honom är att han gillar att knulla småflickor och sedan skriva om det. Så också i den senaste boken, där han beskriver sitt amfetaminmissbruk och hur han har sadomasochistiskt sex med unga kvinnor. I boken beskrivs hur en av kvinnorna börjar gråta efter att Larsson bindit, smiskat och haft analsex med henne. I intervjun med Sydsvenskan tas scenen upp. Larssons reaktion är att det hade kunnat gå riktigt illa. Tänk om hon hade anmält honom! På frågan om han inte tyckte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen, svarar Larsson: "Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat." I intervjun pratar Larsson också om att kvinnor borde vara kvinnor och att män borde vara män. *

Jag har inte någon tv, så jag kan inte verifiera detta, men enligt ett flertal inlägg på Twitter har Larsson idag suttit hos Malou på TV4 och pratat om unga kvinnors PH-värde i underlivet och att det avgör om de smakar gott eller inte. Tydligen är yngre godare, eftersom de inte har surnat, om jag har förstått det hela rätt.

Så jag frågar mig igen: varför är vi så intresserade av låta den här typen av berättelser få plats? Varför säger vi att vi är emot övergrepp, men när ett övergrepp kommer upp till ytan benämner vi det som något annat? Varför får dessa män komma till tals om och om igen? Varför försvarar vi dem?

Enligt pr-ansvarig på Albert Bonniers förlag, Anna-Karin Korpi, har förlaget inte "varit inne och petat i innehållet". Hon tycker också att det handlar om vad tidningarna väljer att fokusera på och menar att förnedringssexet är en del av boken.** Skitsnack, säger jag. Klart att förlaget kan påverka vad som ska stå i en bok. Klart att förlaget kan ha åsikter om vad som ska stå i en bok, det är väl snarare regel än undantag. Vad jag har hört är Albert Bonniers generellt sett väldigt bra på att ha åsikter om vad som står i deras böcker.

Men tydligen är allt det här väldigt svårt. Så därför kommer här en liten bit undervisning, i sex och etik skulle vi kunna säga, eller kanske rent av SEXUALMORAL, detta ord som många tycks tro är en oxymoron. This one goes out to all Stig Larssons out there och alla andra som av någon anledning vägrar fatta djävligt grundläggande saker.

1. Kvinnor är människor.

2. När man har sex med sadomasochistiska inslag, är det alltid den som är underordnad som har makten. Det är hen som beslutar vad som får göras, hur det får göras, samt när det är stopp. När den som är överordnad är den som har makten, när det är hen som beslutar vad som får göras, hur det får göras samt när det är stopp, handlar det inte längre om sex. Det är ett övergrepp. Ett övergrepp ser inte alltid exakt likadant ut, varför det är extremt viktigt att göra upp väldigt tydliga regler och överenskommelser vid sadomasochistiskt sex. Det vet alla seriösa, vettiga och friska personer som har den här typen av sex.

3. Kvinnor har inte samma sexualitet. Kvinnor har inte samma sexuella preferenser. Kvinnor har inte samma sexuella erfarenheter. Varför? För att kvinnor inte är en unison grupp. Vi är individer. Vi har olika sexualitet, erfarenheter och preferenser. Generella, svepande uttalanden av typen: "Det vet man ju vad kvinnor egentligen vill!" kommer aldrig någonsin att bli argument. Ingen man kan tala om för mig vad jag "egentligen vill". Det finns ingenting som kvinnor "egentligen vill".

Hör och häpna gäller detta även för män.

4. Mina sexuella erfarenheter och preferenser ligger inte till grund för hur starkt mitt nej är. Alla kvinnor kan utsättas för sexuella övergrepp, det finns ingen som är immun mot det. Oavsett vad jag har gillat eller gjort tidigare, misskrediterar inte det mig. Oavsett om mitt sexliv har innehållit maktspel och/eller våld tidigare gör inte det att jag har förtjänat ett övergrepp. Igår kanske jag hade stenhårt analsex och imorgon kanske jag är sugen på en orgie med smisk. Om jag säger nej idag är mitt nej fortfarande lika starkt.

5. Kvinnor har inte ansvar för mäns handlingar. Oavsett vad jag säger, gör eller har på mig, så är det du och bara du som har ansvar för ditt beteende. Oavsett vad någon kvinna säger, gör eller har på sig så kommer det aldrig att ursäkta någonting du gör. Du kommer alltid att vara ytterst ansvarig för dina handlingar.

* Källa: Sydsvenskan

** Källa: GP

Shoes for your dancing feet.

Nu blir det skamlös reklam här i bloggen!

I ungefär ett års tid dreglade jag och Johan över Green Shoes hemsida. När vi var i England åkte vi till deras lilla butik, som ligger strax utan för Totnes,  och beställde varsitt par skor. Green Shoes består (så vitt vi förstått) av två kvinnor, som tillverkar alla skor i den lilla butiken utanför Totnes. Skorna görs i "vanligt" läder, ekologisk läder eller i vegansk variant. Samtliga finns i flera olika färger. Du kan köpa ett par i standardstorlek, eller få ett par måttbeställda efter dina fötter. Vi fick våra fötter avritade, valde läder och modell och hade en trevlig pratstund med personalen. Efter lång väntan har våra skor äntligen kommit hit.

Johans skor till vänster, i modell Dartmoor Boots och mina, Holly Boots. Vi valde samma färg på lädret. Brunt, trots att bilden visar mer svart.

Jag har aldrig ägt ett par skor som är anpassade till mina fötter tidigare. Det är en trevlig känsla!

Mina fötter ser till och med små ut!

För båda skorna, inklusive frakt, betalade vi lite drygt tretusen kronor. De här skorna är snygga, bekväma, praktiska och kommer antagligen att hålla i hundra år, om man sköter dem. Precis som jag vill ha det.

Låt oss rynka våra ögonbryn för miljöns skull!

Det här står på förpackningen till min hudlotion:

Ser ni? Bredvid min glittriga och vinternariga tumme. Queen Helene, Environmentally Concerned. Jag tycker att detta är hysteriskt roligt. Environmentally Concerned! Vad blir detta på svenska? Typ "miljöbekymrad"? Drottning Helene, bekymrad över miljön. Sådärja, då har drottning Helene gjort sitt och kan lugnt fortsätta i gamla spår.

Nästa gång kanske jag skaffar en hudlotion som är Environmentally Upset eller Environmentally Sad. Kanske Environmentally Angry. Eller kanske rent av Environmentally Friendly! Fast kanske inte ändå. Man vill ju inte ta i för mycket liksom.

Uppdatering: Enligt Google translate betyder detta "miljömässigt berörd". Det är ju om möjligt ännu bättre!

Resumé.

Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, fick besked om att jag inte fick förlängt på jobbet, skrev klart den senaste versionen av romanen och skickade in den till förlag, tog körkort och slutade på jobbet. Detta skedde inom loppet av sju veckor.

Nedan följer en liten resumé under respektive händelse.

Bröllopet och bröllopsresan

Jag har ju redan skrivit om bröllopet, och det var ju som bekant maxat. Resan som följde var också helt fantastisk. Det var min första riktiga resa i England, om man inte räknar språkresan till Hastings 1995 (och det gör man inte). Vi bodde i London, Bath och Totnes på diverse mysiga B&B's. Vi försökte gå till alla sevärdheter i London, kom försent till föreställningen Fantomen på Operan, åt äckliga fish and chips och gav upp och tog tunnelbanan. Vi körde på vänster sida av vägen. Mestadels. Vi tittade på Stonehenge. Vi tog afternoon tea på Jayne Austeen-museet, träffade en livs levande karaktär från Little Britain, besökte de romerska baden och gick på spa. Vi åt god mat, shoppade lite, strosade på gatorna, åt på en kändisrestaurang, besökte en vingård och gick på vinprovning (vinerna blev hela tiden bättre och bättre) och red i full galopp (i alla fall somliga av oss) över Dartmoorheden. Jag åker gärna dit igen. Kanske kommer det några försenade vykort från vår resa hit till bloggen. Man vet aldrig.

Romanen

Den senaste versionen av manuset är inskickat och jag väntar på besked (och får samtidigt möjlighet att ytterligare öva upp mitt tålamod). Jag är stolt över att jag lyckades få ihop det den här gången, för livet i övrigt passade på att vara riktigt hysteriskt under tiden. För några dagar sedan gick jag igenom gamla anteckningar och utskrifter av tidigare manusversioner och det slog mig hur mycket tid och arbete jag faktiskt har lagt ner på den här berättelsen. Jag har slipat länge på det här manuset och nu känner jag att det börjar komma någon vart, det börjar bli riktigt bra. Dessutom har jag testat mig fram såpass mycket i arbetsprocessen att jag vet hur jag ska göra i framtiden. Hjulet är uppfunnet. Jag tror på den här romanen. Jag tror på min förmåga att berätta. Jag känner mig redo för att ta nästa steg framåt mot utgivning. Oerhört redo.

Körkortet

Jag vet inte hur många timmar, tårar och kronor jag lagt på att ta mitt körkort och jag tänker inte räkna ut det heller. Herregud så jag har kämpat. Tre teoriprov (jag klarade dem alla gångerna, men de är endast giltiga två månader nuförtiden, förstår ni) och fem uppkörningar senare fick jag äntligen godkänt. "Du har lagt ner så mycket energi på det här.", sa min lärare Anki till mig. "Du behöver få ditt körkort nu." Dagen för uppkörningen vaknade jag och tänkte: idag tar jag det. Det var precis som i en amerikansk collegefilm, jag svär. Min instruktör var en välsminkad dam som gav intrycket av att hon verkligen ville att jag skulle klara uppkörningen. I baksätet satt Anki och lyckades hålla både tyst och god min trots att jag slaktade min backning och gjorde precis allt det vi övat på att jag inte skulle göra. Men jag fick ändå mitt körkort. Sedan dess har jag faktiskt bara kört bil själv en gång, alla de andra gångerna har det varit andra (främst Johan) med i bilen. Jag har lyckats paja höger sidospegel, men det är tydligen sådant man får räkna med. Jag är fortfarande en relativt ovillig bilist. Jag har inte kört varenda dag som en del gör när de får sitt körkort, dels för att jag inte hittar någonstans och tycker att det är läskigt, dels för att det är fullständigt miljövidrigt och dels för att vår bil inte mår helt bra. Vi kommer antagligen att behöva byta bromsar. Skaffa inte bil. Det är en förlustaffär. Cykla istället. Men om du känner dig i behov av ett körkort och befinner dig i Göteborgstrakten kan jag med varm hand rekommendera Akademiens trafikcenter. Du får köra med världens trevligaste och mest pedagogiska lärare, Anki och Louise. Du får köra i Korsvägen. Bara en sådan sak.

Sluta på jobbet

I somras lät det på min chef som att mitt kontrakt skulle förlängas, men sedan var det plötsligt inte alls aktuellt längre. Jag har inte fått sparken, mitt kontrakt har bara inte förlängts efter sista datum, eftersom ekonomin tydligen inte tillåter det. På mina tidigare anställningar har det alltid varit jag som bestämt när jag skulle sluta och även om jag inte fick sparken från det här jobbet så måste jag säga att luften gick ur mig där ett tag. Man vill ju välja själv, liksom. Så kom i alla fall sista dagen på jobbet och jag fick blommor, champagne, örhängen, tacktal och oändligt många kramar. Känns fint att veta att man varit omtyckt och alla tyckte att det var fruktansvärt tråkigt att jag inte fick vara kvar. Nu har jag varit arbetslös en vecka. Jag kände att jag behövde landa en smula, så jag har mest tittat på Project Runway om dagarna. (Ja, Storebror, jag har sökt en del jobb också.) Jag är nu arbetssökande i en sämre ekonomi, i ett bra mycket hårdare arbetspolitiskt klimat och på en annan arbetsmarknad än för två år sedan då jag var arbetslös sist. Det oroar mig. Något annat kan jag inte säga. Det oroar mig verkligen.