Mot framtiden!

Världens kortaste nyårskrönika: År 2012 var ett knegarår, ett kämparår. Helvete vad jag höll på. Sedan lossnade allt under ett par månaders tid. Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, blev av med jobbet, tog körkort, skrev klart senaste versionen av romanen och skickade in den till ett förlag. Resten av året har jag mest famlat runt, sökt jobb, tittat på tv-serier och försökt komma igång med nästa skrivprojekt. 

Jag tror inte på nyårslöften och sådant där tjafs, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att år 2013 kanske blir ett år då flera saker kommer att falla på plats. Det känns lite så. Jag hoppas det i alla fall.

Gott nytt år, hörni. Ta det vackert ikväll. Akta era fingrar och hjärtan. Ta er hem säkert. Och glöm inte regnstället.

Puss!

Den vita snålheten.

I landet Sverige (ni vet, landet där alla är fullkomligt jämställda och jämlika och där inga fattiga människor finns, inga utsatta, inga utstötta), del av det rika, industrialiserade väst, är det vissa saker vi inte är beredda att göra. Vi är inte beredda att erkänna rasismen som ett strukturellt förtryck. Vi är inte beredda att se att den rasistiska strukturen inte är något som rör några få frivilliga, utan är något som vi alla är del av, som vi alla på ett eller annat sätt är med om att upprätthålla. Vi är inte beredda att granska vårt postkoloniala arv i sömmarna. Vi är inte beredda att medge att vi kanske inte lever i en postkolonial värld, utan att världen faktiskt fortfarande är kolonial. Vi är inte beredda att medge att den skam och skuld vi känner inför allt detta lägger sig som smog i våra sinnen och hindrar oss att tänka fritt.

Vi är däremot beredda att kämpa för våra vita, priviligerade barn. Vi är beredda att slåss för deras självklara plats i normen. Hur liten sak det än gäller. Ingenting ska få komma i vägen för vår överlägsenhet. Ingenting ska få hindra vår framfart, vår bländande, goda vithet.

Även om det är på bekostnad av en annan människa. Även om det är på bekostnad av en annan människas barn.

Vi är inte rasister, men... Vad ni gnäller! Måste ni gnälla så förbannat? Det blir ju så svårt att komma överens då. Om ni inte tycker att det är bra här, ja då får ni väl åka hem. Vi är inte beredda att offra någonting. Vi och våra barn har rätt att göra vad vi vill och säga vad vi vill. Det är vår obevekliga rätt att säga negerboll. Det är våra barns obevekliga rätt att få vara pepparkakor i luciatåget. Ja, det är rent av våra mänskliga rättigheter.

Vi är inte beredda att offra någonting. Bara dom andra. Dom kan vi offra.

Vi vägrar se helheten. Vi vägrar lyfta perspektivet. Vi vägrar inse att det som presenteras för oss är stickprov på en verklighet där somliga anses sämre än andra. Att serieboken, barnbion, luciatåget är exempel på fenomen, platser, situationer där det ickevita barnets ickevithet ska lyftas fram, pekas ut, nötas in. "Du som är brun kan väl vara pepparkaka?" Vi ser din ickevithet, ickevita barn. Du kommer aldrig någonsin att bli normal. Det vill vi att du ska minnas.

Vi vägrar erkänna de små sakerna som något av vikt. Men även små, små droppar urholkar stenen. De små sakerna kan vara avgörande. De kan få en människa att känna sig lite mindre som människa.

Vi kan vara lugna. Vi kan sova gott om natten. Våra vita, priviligerade barn är helt normala. Och inte för att vara sådan, men den där ungen har ju faktiskt samma färg som en pepparkaka! Vad är det för fel med att säga det? Dessutom måste den där beskrivningen vara en överdrift. Så illa kan det faktiskt inte ha varit. 

Eller?

Eller så är det så att vi, du och jag, i vår vita självgodhet behöver lära oss att vara lite djävla generösa. 

Vi kan börja omgående. Det är ju trots allt snart jul.