Jag tänker mig att det snart kommer att kännas lite mer rajtan-tajtan.

BLÄ, säger jag om den här måndagen, för jag fick migrän igårkväll. Migränskrället följde med in i natten, så jag vaknade av den där envisa smärtan bakom ögat och fick stappla upp och blöta en handduk med iskallt vatten och lägga på pannan ala åttotalet och ligga där och stöna och stånka tills jag äntligen somnade. Jag hade migrän redan som barn, kanske för att vi bytte dagmamma hela tiden och så hade jag i alla fall en som jag tyckte väldigt illa om. Hennes dotter lärde mig att peta ut mina kråkor ur näsan och äta upp dem. Bara en sådan sak. Dagmamman var dessutom tydligt snällare mot sina egna barn än oss stackars dagbarn, det fattade till och med jag trots att jag bara var fem år. En dag fick jag migrän hos dagmamman och det gjorde så ont i huvudet att jag började gråta. Sedan började jag må illa och kräktes ner hela dagmamman och några plastleksaker som råkade vara där. Det var en fin liten hämnd. In your face, dagmamman! På åttiotalet hade man inga ordentliga migränmediciner utan fick bara djävla Alvedon som är rent trams mot migrän. Triptaner ska det vara, tabletter och nässprej och om det är riktigt illa kan du få rövpiller och sprutor av doktorn och kanske antiillamående också. Men inatt alltså, då ville det sig inte så då fick jag lägga handduk på pannan precis som mamma alltid gjorde när jag var liten och huvudet bankade.

Varför skriver du så djävlans lite nuförtiden, Martelinskan? undrar ni kanske. Eller kanske en person undrar det, min endaste följare. Jag vill ju att den här bloggen ska vara populär och ha tusenmiljoner läsare och följare och kommentarer och GLAMOUR och att folk ska skicka gratis saker till mig. Eller ja. Jag har ju mest skrivit om saker som gjort mig arg och förbannad och saker som jag vill prata om och diskutera som är fan viktiga. Om jag ska få saker skickade till mig måste jag nog skriva mer om nagellack. Det har ju blivit lite min gimmick, tänker jag mig, att jag skriver så himla genomtänkt och smart och allvarligt hela tiden. Javisst. Men på sistone så har jag varit så nedrans trött på allt allvarligt och på världen och kriserna så jag vill bara säga upp mig från allting. Jag orkar inte läsa om elände och jag orkar inte uppröra mig om elände och jag orkar inte skriva om elände. Och inte har jag skrivit om mitt skrivande heller för det är liksom lite i limbo just nu. Allt är lite limbo faktiskt fortfarande, på det dåliga sättet (om det finns ett bra sätt att vara i limbo på, jag vet inte). Det har liksom inte hänt så mycket, samtidigt som det har hänt jättemycket och jag ska skriva om det någon gång när jag är lite mer i farten, så att säga.

Tills dess kanske jag skriver om nagellack. Eller katter. Eller inte alls. JAG LOVAR INGENTING.

Men liksom, ni får gärna fortsätta att titta in här och kanske följa mig och kommentera och skicka saker till mig. 

Vi avslutar dagens inlägg med en sång från Cartman:

Saker jag har gjort under 2012 som du också kan göra: ta körkort!

Under det gångna året har jag gjort saker minsann! Till exempel tog jag körkort. Jag har sammanställt de tips och tricks som jag hade användning av under min inlärningsprocess, samt saker jag kom på i efterhand. Kanske kan detta hjälpa dig om du också vill ta körkort. Håll till godo!

Allra först: behöver du verkligen ett körkort?

Gör du det? Behöver du verkligen ett körkort? Behöver du inte egentligen en cykel? Antagligen behöver vi alla egentligen en cykel. Men kanske vill du ha ett jobb som kräver att du kan köra bil, kanske bor du i skogen där vare sig buss eller cykel går, kanske vill du kunna hjälpa kompisen att köra hem hens nya bokhylla. I så fall går vi vidare!

Se till att du har tillgång till en bil
Det här kan ju tyckas som en självklarhet i sammanhanget, men alla människor äger inte en bil. Alla människor känner inte heller andra människor som de kan låna bilar av när som helst. Du som övningsförare måste i alla fall på något sätt se till att du har enkel tillgång till en eller flera bilar under tiden du övningskör. Du kan hyra, låna eller köpa en, eller kanske gå med i en bilpool, men det viktiga är att du har enkel och snabb tillgång till bil så att du kan komma ut och övningsköra snabbt och lätt. Det ska inte vara en process att skaffa eller ta sig till nämnda bil, för tro mig, det kommer att göra att du inte övningskör så mycket som du borde. Och du ska köra ofta. OFTA. Ett par gånger i veckan, minst. Vi köpte en bil under tiden jag övningskörde och det underlättade enormt. Innan dess hade vi lånat bilar, av min pappa eller Johans föräldrar, vilket alltid innefattade hämta och lämna samt att anpassa körningen till tidpunkterna då vi kunde ha bilen. Långt ifrån optimalt. Bil i närheten som du kan köra typ när som helst är grejen.

Ha inga andra stora projekt samtidigt
Också något som kan tyckas självklart, men vi lever ju alla liv som innefattar flera saker. Du ska få bilkörningen att gå ihop med saker som skola, arbete, hämta och lämna på dagis, andra fritidsaktiviteter och så vidare. Men du ska låta bli att göra som jag och skriva en roman samtidigt som du tar körkort, om du kan undvika det. Jag hade kunnat undvika det, men kunde samtidigt inte undvika det, eftersom jag var TVUNGEN att skriva också. Jag talade om för mig själv även under tiden det pågick att det inte var ett smart drag, men jag lyssnade inte på mig själv. Resultatet var att det tog längre tid att ta körkortet än vad det hade gjort om jag bara hade ägnat mig åt det. Så för all del, låt bli att renovera köket, skaffa en hundvalp eller ta flygcertifikat samtidigt som du övningskör. Om du kan låta bli, vill säga.

Välj din handledare med omsorg
Ytterligare en punkt som kan tyckas självklar, men alla kan inte välja mellan sjuttioelva personer med körkort som vill övningsköra med dem. Försök i alla fall att välja så noga det går bland dem du har. Ni ska ha tillit till varandra. Du ska känna att det är okej att bli känslosam i bilen, för det är inte alls omöjligt att du blir det, även om du inte tror det. Handledaren ska behålla sitt lugn även om du spattar ur och gör livsfarliga saker, för det kan man faktiskt råka göra i en bil. Handledaren ska också kunna förklara för dig hur du ska göra på ett sätt som du förstår. Kanske kör du ett par gånger med någon för att sedan upptäcka att det inte fungerar. Avbryt då och hitta någon annan. Det kanske är så att ni kommer jättebra överens i andra sammanhang, men i situationen då någon ska lära dig något kan det fallera. Alla är inte bra pedagoger, så är det bara. Jag körde några gånger med min pappa, men övergick till att enbart köra med Johan. Jag älskar min pappa, men det var inte optimalt att köra bil med honom, så kan vi säga. När jag gjorde fel skrek han bara: "NEJ, NEJ, NEJ!" och jag tänkte att nu dör vi, jag har ingen aning om vad jag gör för fel, men nu dör vi. (Jo, pappa, så gjorde du faktiskt.) Johan och jag rök ihop under körningarna vi också (fickparkering, köra mot mål...), men lyckades ändå hålla oss så lugna att vi kunde fortsätta. Han kunde också för det mesta förklara så att jag förstod vad det var jag skulle göra och fick inte panik när jag fick det, vilket hände ganska ofta i början, eftersom större delen av min inlärningsprocess handlade om att komma över min vilda skräck inför att köra bil. Nåja. Alla är olika. Mer om det senare.

Välj en trafikskola där du får köra allsidigt - och svårt
Många som ska ta körkort tycker att det är en bra idé att ta en intensivkurs i Säffle eller dylikt, där det är fem andra bilar på vägen och ett rödljus. Det blir lätt, tänker de, ingen direkt ansträngning. Fel, säger jag. Du ska välja en trafikskola där du får köra allsidigt: du ska köra stadstrafik, landsväg och motorväg. Du ska välja den mest centrala trafikskola du kan hitta, i den mest smetiga, grötiga, trafikhorriblaste delen av din närmaste (stor, helst stor)stad. Varför? För att du inte ska vänta med det svåraste, utan slänga dig ut i det med en gång. Så är det gjort. Du ska inte mesköra i lulltakt på en mysig landsväg i hundra år. Du ska köra där det är svårt, genast, så att du vänjer dig vid det. Tänk om du faktiskt tog ditt körkort i Kukaholm, utan att någonsin ha kört i hetsig stadstrafik. Hur ska du då lära dig att göra det på ett vettigt sätt? Hur ska du då våga? Om du lär dig att köra i Stockholms innerstad kommer du tycka att det är en baggis att köra på landsväg inramad av tjock granskog, där det enda du behöver ha koll på är om det rusar ut en älg på vägen. Jag började med att köra på en trafikskola i en plutteort på landet. Jag blev övertränad på att köra landsväg, men blev helt ifrån mig så fort jag kom i närheten av något som liknade stadskörning. Sedan bytte jag trafikskola, till en som ligger så till att man (nästan) alltid måste köra genom Korsvägen, en trafikplats som kan beskrivas som en rondell full med spårvagnar, bussar, barn och gamlingar, sjutton filer och arga isbjörnar. Har man kört där ett par gånger framstår allt annat som en promenad i parken, som vi brukar säga.

Testa olika lärare
Som jag skrev tidigare är inte alla bra pedagoger, inte ens lärare. En inlärningssituation handlar också om personkemi och om hur både du och din lärare kommunicerar. Som sagt, vederbörande ska kunna förklara för dig så att du förstår. Det är därför bra att testa olika lärare på skolan, kanske köra med två eller flera. Olika lärare tittar på olika saker och lär ut olika, och du behöver få så omfattande utbildning som möjligt. Det är du som betalar, så det är du som bestämmer. Många skolor vill att eleverna ska hålla sig till en lärare, men jag förespråkar mångfald. Välj flera!

Lär du dig inget? Byt!
Du ska känna att du kontinuerligt lär dig nya saker på din trafikskola. Det kanske går lite långsamt ibland, men det ska gå stadigt framåt. Om du börjar känna att lektionerna tickar på men du står på samma ställe och trampar, du försöker prata om detta med din/a trafiklärare men känner att du inte får gehör, då kan det vara dags för dig att se dig om efter en ny trafikskola. Du ska inte slänga pengar i sjön. Visst kan det gå långsamt ibland, kanske är det ett visst moment du har svårare för och behöver traggla med, men du ska inte känna att du gör samma saker varje lektion utan att komma någonstans. En del trafikskolor håller faktiskt fast i sina elever och en del lärare är inte kapabla att hjälpa sina elever när de kör fast (no pun intended). Det ska inte vara ditt problem. Hej då, säger du och går vidare.

Ta det inte personligt
När du har kört ett tag och börjar komma ut mer och mer i riktiga trafiksituationer kommer du att märka att de andra trafikanterna inte är så trevliga. Det beror på flera saker. En orsak är att de flesta människor är dåliga på att köra bil. De tog kanske sitt körkort för hundra år sedan, minns inte riktigt reglerna, har inte satt sig in i de nya regler som tillkommit de senaste hundra åren och skiter slutligen i allt vad regler heter, för de vet ju bäst. Den andra anledningen till att folk i bil inte är så trevliga är för att de är dumma i huvudet. Jo, så är det. De flesta människor blir dumma i huvudet och borde inte få köra bil, av - gissar jag - samma anledning som de flesta människor blir dumma i huvudet när de använder Internet och  således inte borde ha fri tillfång till detta, nämligen anonymiteten. Det syns inte att du är en person, en människa när du kör bil, vilket gör att puckot i bilen bredvid passar på att ta ut alla sina frustrationer och besvikelser och motgångar och taskigheter som hen har fått utstå på dig. Särskilt om du har en övningskörningsskylt på bakluckan. Då kan man vara lite extra taskig, riktigt trycka till den som redan är i underläge, något vi människor sådär allmänt är bra på att uppmuntra i denna fantastiska värld vi byggt upp. När du får stopp vid rödljuset kommer de att tuta, de kommer att köra om dig i långa led (även när du kör i tillåten maxhastighet, för let's face it, ALLA med körkort kör för fort), de kommer att försvåra för dig när du vill köra om, och så vidare. Detta har absolut ingenting att göra med dig som person eller hur du kör bil. Alla har varit nybörjare, även om de andra asen låtsas som annat. Du har rätt att göra fel. Rövhatten som ligger för nära dig och slänger sig på tutan när du växlar fel och stannar till får skylla sig själv. Du har rätt att göra fel. Din övningskörningsskylt ger dig den rätten. Den som ligger för nära dig får skylla sig själv - vederbörande kan läsa din gröna skylt och borde veta bättre. Tyvärr fick en av mina kompisar rätt när hon sa att det skulle bli bättre när jag slapp den där skylten. Folk är alltså mindre förstående inför någon som håller på att lära sig än mot en som redan borde kunna. Så ta inte åt dig. Och försök att låta bli att själv bli ett as när du fått ditt körkort.

Kör dig igenom rädslan
Kanske är du som jag och tycker att bilkörning är det läskigaste påfundet sedan den där skitstora spindeln på tv. Det enda du kan göra är att fortsätta att köra bil. Du får KBT:a dig själv, helt enkelt. Köra fast du är vettskrämd. Kroppen kommer till sist inte att orka med att hålla uppe paniken om inget hemskt händer. Så sega på bara. Du kommer att få lägre puls, jag lovar.

Till sist - alla är olika
En del tycker att det är en baggis att lära sig att köra bil, för andra är det som hjärnkirurgi. Jämför dig inte med andra hela tiden, det tjänar ingenting till. Strunta i de där som skryter om att de minsann tog körkort på första försöket (en del tror typ att de fått körkort utan att ens behövt köra upp). Det är ju skitsamma i slutändan. Jag körde upp fem gånger. Det gör inte mig till en sämre människa, och inte till en sämre bilförare heller. Gör det som fungerar för dig, du är ju du och ingen annan. Försök att ha lite roligt på vägen också. Det blir ju roligare då, om man har roligt.

Lycka till!