Igår kände jag vårt barn röra sig inne i mig för första gången.
Jag har generellt sett lite svårt att begripa att det är ett litet barn som är där. I korta stunder kan jag begripa det, ofta om någon annan pratar om barnet, när jag läser bloggar om nyförlösta eller de stunder då magen verkligen putar ut. Nu kan jag lägga till tillfällena när det svirvlar omkring därinne.
Vår lilla kringla verkar vara ett a-barn när det gäller just den här saken: det sägs ju att från och med vecka 18 kan mamman känna barnet röra sig och att det ofta är vid vila. Det var kväll och jag och Johan hade gått och lagt oss och när jag la handen under naveln och tryckte lite lätt så trycktes det tillbaka.
De första rörelserna beskrivs som fladdrande eller bubblande. Det är inte ovanligt att mamman misstar rörelserna för vanliga tarmrörelser. För mig kändes det tydligt att det var något annat. Vad vet jag, jag är kanske väl bekant med mina tarmar helt enkelt.
Så sedan låg vi där och turades om att hålla handen över, trycka lite lätt och känna på det där flimret under fingrarna, med varsitt fånflin i ansiktet.
Ja, jag gör det. Jag älskar starka tjejer. Jag blir varm och sprallande glad av att se tjejer springa ihop i löpspåret, jag känner lika delar frustration och beundran inför brudarna som står framför mig på dans/step/whatever-passet på gymmet och som kan koreografin bättre än instruktören, jag tycker att alla idrottskvinnor är så djävla grymma, vare sig de springer, hoppar, skidar, dansar, rider, lyfter, kastar eller vad det nu är och jag drömmer om att vara lika djävla fit som vilken som helst av tjejerna i Gladiatorerna. (Ja, jag tittar på Gladiatorerna. Det är mitt andra skämskuddeprogram, mitt första är Lyxfällan.)
Jag har själv alltid drömt om att vara stark. Stark och snabb. Kunna lyfta tunga saker och bära omkring på dem. Kunna springa snabbt och långt. Det ligger en frihet i att vara fysiskt stark. En självständighet. Alla tjejer borde uppmuntras att röra på sig och träna, precis som killar uppmuntras till det. Tyvärr ser det ju inte riktigt ut så.
Jag har aldrig varit särskilt fysiskt aktiv. Träna började jag göra i vuxen ålder, för några år sedan. Jag led av svår gymskräck och vågade mig aldrig på aktiviteter jag inte hade testat förr, eftersom jag hade den märkliga uppfattningen att jag var tvungen att kunna det genast och vara typ bäst på det.
En sak som har påverkat mitt förhållande till min kropp och dess kapacitet var skolgymnastiken.
Jag tycker att ämnet gymnastik ska gå ut på två saker:
1. Att alla barn ska få ha roligt.
2. Att alla barn ska få röra på sig.
Jag tycker att det ska finnas ett starkt genustänk i skolgymnastiken. Alla sorters sporter och aktiviteter är lika bra, oavsett vem som utövar dem. Jag tycker också att tävling och elittänk ska vara förbjudet i skolgymnastiken. Barnen ska inte behöva prestera ett enda dugg. De ska bara uppmuntras till att röra sig, utifrån sina egna förmågor, för att det är roligt och härligt och nyttigt att röra på kroppen.
Tyvärr ser det ju inte riktigt ut så.
När jag började i mellanstadiet fick vi en ny gymnastiklärare. En man i medelåldern. Han gjorde ingen hemlighet av att han särbehandlade oss. Han kallade oss tjejer för "höns". Gjorde klart för oss att "tjejsporter", som gymnastik med redskap, inte var lika viktiga som det som killarna ville göra. Talade om för mig med förakt i rösten att jag ägnade mig åt "överklassporten 'åka häst'" och visade på så sätt att han aldrig satt sin sexistiska fot i ett stall. (Ja, jag rider. Jag är elva år och kontrollerar ett djur på ungefär sexhundrakilo. Det är ju precis som att åka ett fordon.) Så i gymnastiken spelades det alltså bandy och fotboll nio gånger av tio. Killarna fick också fritt spelrum att odla sitt förakt för oss tjejer, som var ena veka, kassa typer. De kom undan med att behandla oss hur som helst. Själv blev jag tacklad så hårt i en bandymatch att jag när jag träffade golvet för ett ögonblick inte kom ihåg var jag var eller vad jag höll på med. Inga repressalier. Killarna var ju de starka, de bra. Vi var ju "hönsen".
En dag fick vi tjejer nog. Vi snackade ihop oss. Vi, elva år gamla, tog saken i egna händer. Något vi naturligtvis inte skulle ha behövt göra. (Om min dotter kom hem och sa att hennes gymnastiklärare kallade henne för "höns" så hade jag djävlarimig startat krig.) På något sätt var vi ändå medvetna om orättvisan och vi påtalade den. Startade ett samtal på nästa gymnastiklektion. Jag var den som pratade först, med kontentan: Vi tycker inte att du behandlar oss väl. Några av killarna började skratta, men vår gymnastiklärare skickade ut dem. Lyssnade på oss. Tog oss på allvar för första gången. Det blev inte bra efter det, men det blev bättre. Och jag är förbannat stolt över de där elvaåringarna som krävde sin rätt.
Gud förbjude att en kvinna skulle glömma sin svaghet. Att hennes veka kropp egentligen borde hålla sig stilla och gärna ha på sig kläder som försvårar rörelse, som tajta kjolar och höga klackar. Ett gammalt ideal som fortfarande lever kvar. Kvinnors styrka, smidighet och snabbhet ska alltid jämföras med männens. Männen, de som har den normala, riktiga, verkligt starka kroppen. Det pratas om damhockey och damfotboll och tjejmilen och tjejkampen och tjej-jag-vet-inte-vad eftersom kvinnokroppen ju är ett undantag och killar ÄR ju faktiskt starkare än tjejer, de HAR mer muskelmassa och kvinnor KAN INTE bli lika snabba/starka/whatever OCH DET SKITER VÄL JAG I HÅLL KÄFTEN! Jag skiter väl fullständigt i hur starka karlarna är. Nu pratar vi om kvinnorna och hur starka de är. Jag vill veta hur stark jag kan bli. Sluta jämföra oss, för i helvete. Det är helt ointressant. Och dessutom inte applicerbart på individnivå.
Vi kan bli hur starka som helst. Särskilt om folk slutade tala om för oss att vi inte kan det.
Därför avslutar vi med en tjej som kan lyfta mer än sin egen kroppsvikt. För att jag älskar starka tjejer.
