Så tog den slut till sist, elefantgraviditeten. Äntligen kom bebisen, Kringlan, Conahentas. Eller rättare sagt vår dotter Kerstin. Hon är född på förlossningen i Varberg den 28 augusti, precis sju minuter över sju. Att se henne för första gången var obeskrivligt underbart. I ordens rätta bemärkelse.
Vi är hemma sedan några dagar och försöker anpassa oss till den totala tidsanarki som lilla Kerstin har introducerat. Det är många nya skills som ska läras in. Idag upptäckte vi att Kerstin verkligen tycker om att vi sjunger för henne, samt vad som egentligen är bak respektive fram på blöjan. Framförallt ska både jag och Kerstin lära oss att få till det här med amningen, amningen, AMNINGEN som väl är det enda jag har i tankarna just nu. Humöret flaxar, givetvis är jag oerhört, obeskrivligt lycklig, men även mör och skör. Det här med att få sin sömn uppstyckad i en- eller två timmars pass alltså. Holy fuck. Jag vet inte vad jag gjorde för en timme sedan, än mindre vilken dag det är.
Men vi ska nog få ordning på det också. Vi har ju trots allt fått det bästaste och fantastiskaste barnet i hela världen.
Vi är hemma sedan några dagar och försöker anpassa oss till den totala tidsanarki som lilla Kerstin har introducerat. Det är många nya skills som ska läras in. Idag upptäckte vi att Kerstin verkligen tycker om att vi sjunger för henne, samt vad som egentligen är bak respektive fram på blöjan. Framförallt ska både jag och Kerstin lära oss att få till det här med amningen, amningen, AMNINGEN som väl är det enda jag har i tankarna just nu. Humöret flaxar, givetvis är jag oerhört, obeskrivligt lycklig, men även mör och skör. Det här med att få sin sömn uppstyckad i en- eller två timmars pass alltså. Holy fuck. Jag vet inte vad jag gjorde för en timme sedan, än mindre vilken dag det är.
Men vi ska nog få ordning på det också. Vi har ju trots allt fått det bästaste och fantastiskaste barnet i hela världen.
