Color Affection till svärmor

I somras stickade jag en sjal till min svärmor. Hon är inte mycket för spets och dylikt, hon är alldeles för praktisk och rejäl för det. Däremot tycker hon om färger, till exempel orange, blått och grått. Och så tycker hon om naturmaterial, som ull. Med detta i åtanke stickade jag henne en Color Affection i Magasin Duetts Supersoft.

Här modellar jag sjalen i all hast en varm dag ute på ön, strax innan vi ska hoppa på båten hem. 

Som synes har jag gjort en egen randning. Jag har hittills bara sett sjalar som följt mönstret; först en färg, sedan en till, sedan ytterligare en. Jag blandade till det, för att jag ville få med mycket orange som är svärmors bästa favoritfärg, plus att jag ville få fram kontrasterna ordentligt. Det var väldigt roligt och det blev väldigt bra, tycker jag själv. Färgerna jag använt är Indigo, Pebble och Burnt Orange. Som vanligt vet jag inte hur mycket jag har gjort av med. Jag stickade fingering weight-versionen och har hur mycket som helst kvar av det grå och det blå garnet, medan det orangea nästan tog slut. (Det är jag nöjd med, för orange är verkligen inte min färg, även om jag tycker att den är fin. Det blå och det grå kan jag nog få användning för dock.) Jag har stickat på 3,5 mm. Om jag skulle göra om det skulle jag sticka det enfärgade partiet i en storlek och sedan gå ner en halv storlek, eftersom ränderna blev lösare. Konstigt nog blev den sista enfärgade randen jättelös. Det var som att jag stickade lösare och lösare hela tiden. What's up with that, erfarna stickerskor? Sedan maskade jag av med något som hade kunnat vara Jeny's surprisingly stretchy bind off, om det inte vore för att jag vände på omslagen. Nåja. Man kan inte alltid ha rätt! Vi ska inte heller titta för noga på hur jag har blockat den, eftersom det (som vanligt i framtiden) skedde i all hast, eftersom jag (som vanligt i framtiden) ville ge bort sjalen GENAST och då fick det bli hetsblockning. Orka tålamod liksom!

Jag gillar det här mönstret mycket. Det var roligt att sticka och enkelt utan att bli tråkigt. Jag lärde mig att göra förkortade varv (en version av dem i alla fall) och det är ju ett himlans fiffigt påhitt. Jag gillar garnet mycket också, det är härligt rivigt att sticka med och färgerna är fantastiska. Däremot fattar jag inte riktigt hypen med det. I bloggosfären skriver alla att det blir så mjukt, så mjukt, efter tvätt. Ren magi, låter det som. Och alltså, det blir mjukare efter tvätt. Men det är fortfarande ullsträvt, tycker jag i alla fall. Det är kanske jag som inte har så mycket erfarenhet av dylika ullgarn, men efter att ha läst alla hyllningskörer så förväntade jag mig att det skulle bli typ angorasmörigt efter tvätt. Ja, ni fattar.

Color Affection har varit något av ett fenomen i stickvärlden, både i Sverige och stora världen. ALLA stickade den här sjalen ett tag. Och det har gnällts en del om att överkanten blir hård. Det är många som försökt sig på varianter för att förhindra detta. Själv körde jag på enligt mönstret. Och ja, det är en stenhård, kort kant. Och jag gillar det. Sjalen får en Tim Burtonsk knorrböj av det och det kan man väl inte tycka illa om. Ligger fint gör den också, både om halsen och axlarna. Jag kommer helt klart att sticka fler i framtiden.

Adjöken adjö! Jag unfriendar dig på Facebook.

Inspirerad av Maria gjorde jag och J varsin rejäl städning bland våra respektive Fejsbörkivänner i helgen. Raskt gick jag från att ha i runda slängar 120 vänner till att nu ha 85.

Jag har aldrig varit en person som haft tusen vänner på Facebook. Jag vägrade länge Facebook och gick motvilligt med 2008, då det plötsligt blev svårt att vara utan eftersom alla (många) på utbildningen jag gick då använde sig av Facebook och jag ville inte råka missa något som de andra hakade på. Sedan dess har mitt bruk och missbruk av sociala medier exploderat och Facebook är en av portalerna som tagit över mycket av min fritid. Jag funderar fortfarande mycket på hur jag använder sociala medier och varför och det enda jag har kommit fram till är att jag måste minska mitt användande.

Det händer sällan något av vikt på Facebook. Trots detta kollar jag Facebook ungefär en miljon gånger om dagen. Ser en miljon bilder på folks husdjur i olika vinklar, videoklipp som per automatik spelas upp och visar fler djur som gör något som ska vara gulligt eller människor som ägnar sig åt mer eller mindre meningslösa aktiviteter. Sponsrade inlägg vill få mig att köpa balsam som ska göra mitt hår längre. Alla de till vänster länkar senaste artikeln om något de anser är viktigt. Alla till höger länkar till senaste artikeln om något de anser är viktigt. Folk håller med varandra och dunkar rygg. Å vad duktiga vi är som i detta medie framfört det någon annan framfört i ett annat medie. Ibland blir det kommentarsbråk. Folk är sjukt otrevliga mot varandra, eftersom hey, Internet. Go wild. Jag ser det mina vänners vänner lägger ut, trots att jag inte vill. Ibland kommer det riktiga skitsidor i flödet, sådant som bara gör mig frustrerad, ledsen och arg, får mig att må dåligt. En del av detta kan jag säkert sålla bort, men jag har inte gjort det. Istället scrollar jag upp och ner, trollbunden.

Har jag inget bättre för mig? Jo. Så dags för förändring alltså.

Jag har med oregelbunden regelbundenhet rensat bland mina kontakter, då jag alltid varit privat på min Facebooksida och därmed inte bekväm med att dela vad som helst med vem som helst. Men det är lätt att glömma och lätt att lägga till folk och plötsligt består ens flöde av människor man aldrig pratar med utanför nätet, folk man inte ens pratar med på nätet. Så inspirerad av Maria gjorde jag en större rensning. Tog bort människor jag inte pratat med på ett, fem, tio år. Tog bort dem vars inlägg bara gjorde mig irriterad. Tog bort dem jag inte egentligen har några beröringspunkter med alls. Människor som faktiskt är främlingar för mig, även om jag vet vilka det är.

Kanske borde jag göra Facebook till ett helt igenom privat forum, där jag bara har mina allra närmaste. Kanske borde jag ta bort Facebook ur mobilen. Kanske borde jag helt och hållet lägga ner Facebook. Jag har inte bestämt mig än.

Till dess så har jag kanske unfriendat dig på Facebook. Det är inget personligt. (Utom när det är det.)



Ett litet tillägg: Det är flera av mina tidigare kollegor eller människor som jag träffat i arbetssammanhang som vill lägga till mig på Facebook. Som ni kanske förstår kommer jag inte att acceptera i första taget. Om man vill nå mig i egenskap av producent för friteater kan man med fördel mejla mig på: producent.susannamartelin@gmail.com

Allt får plats

Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skrivs det väldigt sporadiskt på den här bloggen. Så har det varit sedan urminnes tider, ja faktiskt ungefär ända sedan bloggen uppstod anno 2011. Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skriver jag med jämna mellanrum ett inlägg om att jag sällan skriver inlägg, då jag är lite skamsen eller bekymrad eller har någon annan lämplig känsla. Ungefär som det här inlägget. Circle of life, alltså.

Den här gången tänkte jag att jag skulle redogöra för anledningarna till att den här bloggens inkonsekvens, varför dess existens mest påminner om en rejäl förkylning: dess häftiga uppblossande, febriga aktivitet som sedan alltid dalar mynnar ut i en lång, seg tystnad. (Jo, det är så förkylningar fungerar. Exakt så, faktiskt.)

För det första så håller jag som de flesta andra på med att lägga livspussel, en aktivitet en om inte förr börjar med efter trettio/när en skaffat barn. Jag försöker få ihop arbete med en vilja att skapa (skriva roman till exempel) och framförallt med familjelivet. I mitt hemman har jag nuförtiden en viljestark, tämligen hyperaktiv trettonochenhalvmånading, som sprider Duplo och böcker över hela världen, som kan göra smulor och pappersmassa av vad som helst och som nästan aldrig håller käften. Jag älskar henne så mycket att det växte ut ett till hjärta på mig när hon föddes, enkom för henne. Men att umgås med henne är som att bli överkörd av en ångvält, gång på gång på gång. På det bra sättet förstås, av en mycket liten och bredvaggande, halvspringande ångvält som gärna drar upp tröjan och visar magen eller pekar ut lampan åt dig, men ändock en ångvält. På kvällarna är vi TRÖTTA. Jag brukar mest vilja sitta i soffan, själv. Hämta andan. Sticka några varv. Glo på en serie. Ofta tänker jag på min stackars blogg och att jag borde skriva på den, men jag orkar sällan. Om det finns lite tid och kraft över lägger jag hellre den på att försöka hålla en intelligent konversation eller ligga med min man.

Ovanpå detta är jag en djävligt Duktig Flicka. Jag är självkritisk och har sjukt höga krav på mig själv. Allt jag gör måste vara perfekt, annars är det bäst för mig att jag låter bli. Det har blivit bättre med åren, men det är fortfarande något jag måste tampas med dagligen. Så när jag ska göra något, skriva blogginlägg i det här fallet, så måste det bli PER-DJÄVLA-FEKT. Det Bästa Inlägget I Internets Historia. Annars är det bäst att jag låter bli. Här kommer också som ett brev på posten mitt postmoderna arv in, det aset, då jag tänker i banor att allt redan är gjort. Varför ska just jag skriva om just detta? Vem fan bryr sig om det? Plus att det säkert redan är någon annan som gjort det, bättre dessutom.

Sedan har vi det här med att profilera sig. Om en ska lyckas i bloggosfären (och det vill en ju, ety en är perfektionist enligt ovan) är det viktigt att ens blogg har en tydlig profil för att nå framgång, tusentals läsare och en fet deal med ett gäng betalande kapitalistutsugarannonsörer. En blogg ska vara tydlig. Lätt att sammanfatta. Handla främst om EN sak. Inredning, feminism, mode eller krukväxter. Vad handlar den här bloggen om? Jag har hittills avhandlat stickning, odling, romanskrivande, arga politiska inlägg, glada politiska inlägg, vitsiga följetonger om äktenskap och graviditet, svajande inlägg om att få barn samt inlägg om ungefär ingenting särskilt. Och säkert tusen saker till. Är det något jag inte skrivit om? Jag ställer mig tveksam till detta. Jag har inte landat ett fett sponsorkontrakt, så kan vi ju säga. Det dröjer innan jag kan leva på den här bloggen, så kan vi ju säga.

Och som om inte detta var nog så ställer jag mig skeptisk till mitt och andras (miss)bruk av Internet och hur vi delar och pådyvlar varandra våra liv och leverne. Vill jag ens ha en blogg? Ganska ofta inte. Jag räknar mig som en ganska privat person. Det är kanske i värsta fall inte sant, i bästa fall relativt. Jag har inga behov av att skriva inlägg om vad jag har ätit i motljus.

Eller?

Så varför har jag den här bloggen överhuvudtaget? Och vad fan handlar den om egentligen? 

Ja, säg det.

Summa summarum: Trots all min prestationsångest så brukar jag minnas att jag är bra på att skriva, och att jag för det mesta tycker att det är roligt. Att jag gillar när folk läser det jag skriver. Och att jag skriver om det jag skriver om för att jag tycker att det är intressant. Om någon annan också gör det så är det en bonus. Det blir nog inga sponsorkontrakt eller en stark profilering, kanske blir det inte någon bot och bättring vad gäller uppdateringstakten här heller. Men det får vara okej. Den här bloggen kan få finnas, i all sin spretighet.

Och här är en bild på en gris, för VARFÖR INTE, liksom?

Sensommarfägring

Vi har varit en vecka på Ön. Det växer och frodas fortfarande i landen där, mest grönsaker, men även en del blommor.

Som luktärter.

En hel brokig buske.

I massa härliga färger.

Och ringblommor.

Orangea (fast brandgula ser bättre ut i skrift).

Och gula. 

(Med blåa Crocs, som egentligen är svärfars. Han blir alltid lite butter över att jag aldrig lämnar hans Crocs ifred. "Du kan väl ta dem i din storlek istället?" Käre svärfar, dina ÄR i min storlek. Jag har större fötter än man kan tro.)

Jag älskar luktärter. Jag blir så glad av att plocka dem.

Tillsammans med ringblommor blir de en påminnelse om min brudbukett, som bestod av just de här sorternas blommor, tillsammans med olika kryddörter. Som de doftade! Det var en underbar bukett.

Liksom den här. Vilken skatt.

Näst på tur till SAOL.

Ibland uppstår behov av nya ord. Eller kanske ganska ofta, om vi ska vara ärliga. Jag är den första att förespråka att en då hittar på ett ord som passar. Hemma hos oss har vi nyligen myntat ett ord som jag nu I ALL HÖGTIDLIGHET vill dela med er. För det är ett bra ord och ni kanske också behöver det någon gång. 

Som vi vet har lilla K blivit lite större. Ett helt år närmare bestämt. Går gör hon också, om än stapplande som ett litet fyllo (effekten förstärks av viftande armar, obegripligt tal och plötsliga känsloutbrott). Jag kallar henne fortfarande för bebisen, (det kanske jag aldrig slutar med, vad vet jag), och en bebis är hon kanske fortfarande på många sätt, liksom hon är ett litet barn. På engelska finns det ett ord som beskriver ålder och fas hon är i nu: toddler. Det har inte funnits något motsvarande på svenska - tills nu!

Jag ger er: TULTARE!

Varsågoda.

Uppdatering: Josse gjorde mig uppmärksam på att Stockholms Stadsbibliotek minsann redan använt ordet tultare. Okej, fine, JAG ERKÄNNER MIG BESEGRAD! Men orka googla och goggla allt innan en kastar sig ut på Internet!

Holden shawl till min syster

Jag har stickat en Holden shawl till min fina syster!

Tadaaa!

Den här sjalen stickade jag på under vårvintern och den var klar i maj. Jag hann inte blogga om den då, för vi for till USA. Efter det var det het sommar och en massa annat som kom i mellan, men nu till sist delar jag den med er.

Min syster ville ha en sjal i en trevlig röd färg med lagom mycket spets. Jag bestämde mig för mönstret Holden, som jag tycker är vackert och klassiskt i sin enkelhet. Lagom spets, alltså. I mönsterbeskrivningen står det att spetsen ska påminna om havet och dess vågor, men i min röda tappning tänker jag mer på en tjusig solfjäder. Jag får ibland för mig att jag är en väldigt erfaren spetssjalsstickerska (många s!), men det här är faktiskt bara den tredje spetssjalen jag stickat. Tidigare har jag stickat min Bröllopsopsa och ytterligare en Opsa till min svågers mamma, vilken aldrig hamnade på bild.

Sjalen är stickad på stickor nummer 4 och garnet är Malabrigo lace i färgerna Ravelry red (kroppen) och Amoroso (spetsen). Jag har ingen garnvåg så jag vet inte exakt hur mycket som gick åt. Nästan hela det helröda nystanet och kanske lite mindre av det mönstrade, så säg att sjalen ligger på 60-70 gram garn totalt. Det är en lätt sjal! 

Jag älskar Malabrigo lace. ÄLSKAR. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur fantastiskt det är, men nöjer mig med att säga att det är underbart mjukt, färgerna är helt löjligt snygga och det blir så djävla fint och tydligt när man stickar med det. Nackdelen är att det är entrådigt och tunt som sytråd, så det blir ilsket om man hanterar det för mycket. Jag trodde att det skulle bli knivigt att blocka, men sjalen var följsam som smör (om nu smör är följsamt) och det var jättelätt att spänna ut den.

Fina färger!

Garnet är köpt på Deisy Design i Göteborg. Jag fick också en del hjälp av Linda som har butiken. Trots att - eller kanske på grund av att - Holden är ett enkelt mönster (spetsen består bara av omslag och två olika minskningar, förutom räta maskor) så lyckades jag supa till det en smula. Trött bebismor som jag var kunde jag inte för mitt liv begripa var jag hade slarvat bort en maska. Tur nog för mig så hade Linda ett litet problemlösarmöte i sin butik och där redde hon upp det. Jag hade glömt ett omslag i ett tidigare varv och då plockade Linda upp det I EFTERHAND UTAN ATT REPA UPP. (OBS MAGI!) Efter det fick jag en liten present (!) som tack för att jag kommit. Men tack ska DU ha Linda, det var ju du som listade ut biffen. (Jo, man säger så. Tyst med er.)

Förutom det där med att plocka upp omslag i efterhand, lärde jag mig Picot-avmaskning. Det. Tog. Hur. Lång. Tid. Som. Helst. SÅ. TRÅKIGT. Men det blir ju fint och elastiskt och det är ju bra. Sedan blockade jag inte ut alla de små plupparna, utan gjorde några små spetsar istället, men jag tycker att det blev fint så. Nästan finare än hur det "egentligen" är tänkt att man ska göra. (Fast Lisa har sagt att man får sticka som man vill. Sådeså.)

En annan sak jag lärde mig är att jag behövde en bättre blockmatta än ett gammal skabbigt bebispussel och det har jag faktiskt skaffat mig också. På sikt kommer jag även att vilja ha bättre stickor. KnitPro funkar okej, men garnet har knarrat och spetsarna på stickorna är inte smala nog för att det ska vara lätt och smidigt att sticka med ett såhär tunt garn. Och jag har mycket mer tunt garn som väntar på att bli uppstickat.

Ej optimalt.

Så, nu ska jag inte skriva mer utan nu blir det BILDBONANZA!!!

"Klipp av huvudet på mig!", sa min kära syster, ety hon ej ville ha sin fagra nuna på Teh Interwebz. Därav denna något tuttiga bild. MEN NU ÄR DET JU SJALEN VI SKA BEUNDRA.

Aaaah.

Ooooh.

Wow!

Åååh. (osv)

Här har jag hängt upp sjalen på torkstrecket för att försöka få med hela. Min äldsta systerson erbjöd sig att hjälpa mig att hålla ut den och min spontana reaktion var en tråkig vuxenreaktion: "Nej!". Sedan blev jag arg på mig själv. Vad är det för djävla trams att neka en sexåring att hjälpa en? Så jag sa att jo, gör det och då blev det såhär bra.

Ett år med K.

Idag fyller mitt barn ett år.

Efter att hon vaknat, satt sig upp och babblat ett slag uppvaktade vi på klassiskt födelsedagsmanér. Vi sjöng för henne och gav henne paket med prassligt papper och snören i grälla färger. Hon fick ett träpussel, kritor och en liten docka. Vid frukostbordet tände vi ett litet ljus i födelsedagståget och jag blåste ut det medan jag hindrade henne från att stoppa fingrarna i lågan. Sedan slängde hon tåget i golvet och smulade sönder bröd och allt var som vanligt.

Årsdagar är viktiga för mig, har jag insett. Jag tänker tillbaka, jämför olika dagars år med varandra. Vad gjorde jag det året, vad gjorde jag året före det, tänk att det redan är så länge sedan. Mitt barns födelsedag är förstås extra viktigt. Kanske den allra viktigaste. Jag har jobbat idag, så på så vis var det en vanlig torsdag, med telefonsamtal och lunch och mejl. Under dagen har jag tänkt tillbaka på förlossningen. Hur var det nu, vid det här klockslaget? Då satt jag i duschen. Då undersökte de mig tills jag skrek. Då fontänkräktes jag. Då fick jag EDA. 

Klockan sju över sju på kvällen är hon född. För ett år sedan. Ett år som har varit extra allt; extra långt, extra svårt, extra bra. Det känns extra häftigt att vara förälder just idag.

I denna ljuva sommartid

En av Gröningarna på Ön. Säkert heter den här vackra skalbaggen något annat, men vi kallar den för Gröning.

Jag har velat skriva här, men sommaren kom i mellan. Vi åkte till Amerikatt och var borta en hel månad. Vi vi var vid havet på Ön och flämtade i hettan. Vi hängde på kolonin, grävde och odlade grönsaker. Jag har stickat. Redigerat romanen. Kanske kommer jag att skriva en del om det här, kanske inte. Det här lilla trevande inlägget är i alla fall ett sätt att komma tillbaka till den här plattformen.

Jag funderar ofta på om jag ska ha en blogg eller inte. Jag är inte en person som delar vad som helst med alla och just nu funderar jag mycket på mitt eget Internetbrukande, eller missbrukande. Samtidigt älskar jag att skriva och jag älskar att bli läst och just nu är det den här platsen i etern som är enbart min för det ändamålet.

Vi har köpt ett litet hus.

I flera år har jag och J drömt om att skaffa hus. Ett lagom stort hus, lagom långt borta. Mest av allt har vi drömt om trädgården till huset. Ett ställe där vi kunde göra slag i alla våra odlingsplaner. Bygga växthus och göra bäddar. Bli om inte helt så i alla fall delvis självförsörjande på grönsaker. Kunna vakna och gå rakt ut och sätta sig i solen och dricka te varma morgnar. 

I jakt på det perfekta stället har vi knarkat hemnet. Åkt på en rad visningar. Bjudit på både radhus i förorten och stora kåkslott i tassemarkerna. 

"Ni är i alla fall flexibla.", har min svärmor sagt, diplomatiskt. 

"Gud vad ni är veliga!", har min syster sagt, lite mindre diplomatiskt. 

Vi har försökt hitta det rätta för oss, men aldrig riktigt lyckats. Det har varit för dyrt, för stort, för långt bort, för mycket att göra. Vi strävar båda efter att jobba lite, ett dyrt hus skulle innebära att vi båda tvunget måste heltidsarbeta. Då blir det svårt att orka ta hand om hus och trädgård och det blir lite tid kvar att njuta. Att flytta så långt ut att priset blev lägre skulle innebära att bli bilberoende. Förutom att gå ner i arbetstid vill vi måna om miljön så gott vi kan och att vara tvungen att ha två bilar känns liksom bakvänt. Det skulle troligtvis även bli långa resor till och från arbete.

Vi har flera gånger sagt att vi ska vänta. Jag har ju inget arbete att gå tillbaka till och huspriserna nu är ju helt hysteriska. Vi ska precis ut på en längre resa. Det funkar ju bra att bo i lägenhet än så länge, även om vi har längtat så efter den där trädgården.

Så en dag för någon månad sedan hittade J en annons om en kolonistuga till salu. I kolonin som ligger alldeles där vi bor. Två minuter tar det att gå dit. Den verkade fin och vi tänkte att ja, varför inte titta på den? Det var ett alternativ vi inte ens övervägt. Vi klampade dit utan några förväntningar och kände när vi var där att det faktiskt var ganska trevligt.

Samma dag åkte vi på visning på ett stort hus strax utanför Göteborg. En enorm trädgård, och flera byggnader utöver bostadshuset.

"Det här är ju alldeles för mycket för oss." sa jag. "Vi skiter i det här och köper en kolonistuga istället!"

Och det har vi faktiskt gjort. Vi har hittat ett ställe som kändes helt rätt. Lagom litet hus, lagom liten trädgård. Vi får bo där hela sommarhalvåret om vi vill, och alla helger hela året.

Välkommen till oss!

Låt er inte luras av åttan, det är nummer tolv som gäller.

Huset är byggt på 1920-talet. De förra ägarna har entusiastiskt renoverat det och försökt behålla så mycket i originalstil som varit möjligt. Skrapat fram originalinnertak och foder, lagt nytt tak, dränerat och gjort ny grund, målat och tapetserat. Det finns vatten, avlopp och ett litet men fullständigt funktionellt kök. Toalett finns i förrådsskjulet. Vi kan bygga ut eller till om vi vill, men vi måste inte.

I spaljén växer humle och kaprifol.

Ett av våra två äppleträd.

En av våra sjuhundramiljoner lupiner.

I trädgården kan vi göra slag i alla odlingsplaner. J planerar för växthus och har redan grävt en djupgrav. Jag har slaktat tujor och lupiner för att göra plats för fler bärbuskar och bäddar. Vi har råd att vara lediga tillsammans hela sommaren trots att vi investerat i detta. Det kommer att bli många varma morgnar med te i trädgården. Vi har hittat vårt perfekta ställe!

Tio år utan mamma.

Den 1 april 2004 satt jag i Hs gamla sunkiga soffa i trean i Biskopsgården. Jag i mitten, H på min vänstra sida, J på min högra. Framför mig på bordet satt K. Hon hade en röd stickad tröja på sig. Hon berättade för mig att min mamma var död. 

Jag kan fortfarande i detalj beskriva den kvällen och dagarna som följde.

I år är det tio år sedan. Ett decennium.

Jag försöker sammanfatta det som inte låter sig sammanfattas: allt det hon missat. Alla våra födelsedagar; tjugo stycken. Alla tio jularna. Alla lediga dagar, somrar, salta och bräckta bad. Alla resor, alla skratt och alla tårar. Alla pojkarna och männen. Orden jag skrivit. De tre barnbarnen. 

Hela mitt vuxna liv. Hela mitt vuxna liv har du varit borta, mamma.

Det finns fortfarande små saker jag tänker på. Hennes vackra händer, naglarna. Det grå håret med slingan i luggen som hon lät färga lila. Skrattet som trängde genom alla väggar.

Kärleken till henne kan fortfarande drabba mig plötsligt. Jag känner en doft eller hör en sång, ser en gråhårig kvinnonacke på stan. Minns vårt starka band. Hur jag älskade henne och hur hon älskade mig.

Men det andra gör sig också påmint. Svärtan som läckte ur henne, la sig som en kladdig hinna på allt hon var nära. Gjorde allting omöjligt. Mina motstridiga känslor. Dels allt det varma, fina, men också allt som skaver så. Jag förlät dig för att du dog mamma, men jag är fortfarande så djävla arg på dig för att du dog. Hur kunde du?

Idag åkte vi till graven. Jag är inte där så ofta längre. Mossan hade tagit över. Jag grävde loss den, satte lök och iris och pensé, en sådan där liten Viola med lila lugg precis som hon.

Min familj var med, min man och min dotter. Jag som blev mamma utan min mamma, utan henne att fråga och rådgöra med. Jag som döpte min dotter efter min mamma. 

Hoppas hon får några av dina goda egenskaper, mamma. Ditt rättvisepatos. Dina gröna fingrar. Din humor.

Men inte det andra.

"Ibland tänker jag att jag har förbannat henne för att jag har döpt henne efter mamma.", sa jag. "Jag vet att det är helt orimligt, men jag tänker så ibland i alla fall."

"Nä.", sa J. "Sådan makt har du inte. Det spelar ingen roll vad vi gör så kommer hon ändå att bli sin egen person."

Jag känner mig nästan tvungen att avsluta det här inlägget med något positivt. Men vi kan kanske stanna där. Vid graven, de nyplanterade blommorna, min otåliga dotter som vill göra något annat. Solen i ögonen, en gammal gråt i halsen.

Det tar ju ändå inte slut här. Livet pulserar, obönhörligt vidare, vidare, med eller utan oss. Sorgen  ligger där under sin tunna skorpa, blöder då och då.

En retrosjal åt Linda

Stickning är ett intresse som jag på ett ganska sporadiskt vis har ägnat mig åt under mitt liv. Det är först på senare tid som jag verkligen blivit fast. Det är ju vansinnigt roligt! Sedan Kerstin föddes har det dock inte blivit så mycket gjort, av förklarliga skäl. Jag har mest surfat stickbloggar, köpt garn och  favoritmärkt projekt på ravelry och drömt om allt jag ska göra när jag har tid och ro. Nu när gullungen sover från ungefär sju på kvällarna och vi har återfått lite egentid stickar jag mer regelbundet igen.

Jag räknar mig fortfarande som nybörjare. Kanske typ halvnybörjare eller så. Jag kan mer än räta och aviga, men det tar tid att läsa mönster och ofta behöver jag hjälp med att lista ut saker och att välja rätt garn. Jag kan ju inte räkna heller så stickfasthet är en utmaning. Liksom diagram. Ofta blir saker inte som jag tänkt mig. Det kan ju vara både bra och dåligt.

Det jag har stickat en del av är sjalar, så där känner jag mig ganska hemma. Själv behöver jag inte alla sjalar jag tillverkar, så jag har startat en tradition av att sticka sjalar och ge bort. När man har gjort något två gånger så är det väl en tradition, eller? Jag gav A en sjal och stickar just nu på en till min syster. Och så har vi den här sjalen då, som inlägget handlar om.

Den här sjalen stickade jag under hösten när Kerstin var riktigt liten, en maska eller ett varv här och där.  Tanken var att jag skulle sticka en stor vardagssjal till mig själv. En som gick att tvätta i maskin och kändes lite retro, femtio- sextiotal kanske, lite finsk design sådär, (snyggt, grafiskt och färgglatt tänkte jag mig). Den blev precis som jag ville. Men! Allteftersom projektet fortskred så insåg jag att den här sjalen inte alls var till mig. Jag tyckte den blev skitsnygg, men det var liksom inte mina färger. 

Här är den! Det är blockning by night som pågår.

Vem var det som skulle ha den här sjalen egentligen? 

Det var ju Linda såklart.

Linda har startat och driver fantastiska ReThinkDesign, där gammal textil får nytt liv. Hon gillar som jag miljötänk, klänningar, second hand och starka färger. Hon kunde behöva något att värma axlarna med. Den här sjalen skulle hon ha!

Jag vek ihop sjalen.

Såhär.

Sedan slog jag och Kerstin in den, så den blev ett fint paket. Kerstin bidrog med lite saliv.

Ett fint pakeeet med lila snöööreeen!

När Linda kom på lunch överraskade vi henne. Hon blev jätteglad! Och som jag trodde var det precis hennes färger. Succé! 

Här har hon den om halsen. Linda är en person som kan slänga på sig en sjal bara sådär lite nonchalant och så ligger den skitsnyggt om halsen. (Jag är inte en sådan person.)

Snygg sjal på snygg tjej. Bakom Linda ser vi skelettet Göran. (döpt efter Js morbror). Utanför bild gör Kerstin sitt bästa för att äta upp presentpappret.

Den var även varm och skön att ha om axlarna.

Lagom stor och varm.

Jag utgick som några gånger förr från Lisas Opsa till den här sjalen. (Jag följer mönstret till själva "kroppen" av sjalen.) Stickade på tills jag tyckte den blev lagom stor, skippade spetsmönster och gjorde ett varv med omslag innan jag maskade av. Garnet är Sirdar Snuggly Baby Bamboo, ett garn jag varit nyfiken på ett tag. Det är en blandning av ull och bambu. Fantastisk lyster och liksom svalvarmt i kvaliteten, om ni förstår vad jag menar. Jag har stickat med stickor nr 4. Det här garnet är sjukt oförlåtande för en sådan som jag, som stickar de räta varven bra mycket hårdare än de aviga. Men jag blockade den så hårt det gick, och då blev slätstickningen rätt jämn och fin ändå. Det gick åt ungefär tre nystan av det röda (Orka hålla reda på färgbad och tjafs!), ett blått och typ ett vitt (lite mer kanske, minns inte riktigt). Så säg ungefär 500* gram garn. Sjalen har ett härligt fall, lagom tyngd och ni ser ju själva att färgerna är awesome.

Jag har lärt mig en del av den här stickningen:

Att jag måste öva på det här med att väva in lösa trådar. Det gick hyggligt, men jag kan bli mycket bättre.

Att jag maskar av STENHÅRT. Sjalen hade kunnat bli mycket större, men avmaskningens hårdhet förhindrade det. Och jag orkade inte göra om den. Det funkade ändå, men nästa gång går jag upp typ sju nummer i stickstorlek innan jag börjar maska av.

Det är extra roligt att ge bort handgjorda ting till någon som uppskattar och förstår värdet på det arbete man har lagt ner. Linda syr ju och gör saker själv och vet att det tar tid. Idag fick jag sms från henne. Hon gick runt i pyjamas och sjal. Skrev att hon nog skulle ha sjalen på sig jämt. Ibland blir det extra bra när det inte blir som en tänkt.



*Redigerat: FEMhundra!? Är jag full eller? Det är väl 50 gram per nystan. Fem till fem och ett halvt nystan borde väl bli 250-300 gram. Jag sa ju att jag inte kan räkna.

La herida roja

På ett torg i Madrid, senhöst 2003. Jag har glömt vilket torg, det där stora som är omringat av hus, kanske palats? Jag minns inte, jag är så dålig på platser. Fullt av folk och det var jag och Piraten och de andra svenskorna. En spansk barnfamilj i vår närhet, en mamma och en pappa och två små pojkar. De kan ha varit sådär sex och tre kanske, pojkarna. De hade varsin ballong i snöre. Röda, vill jag minnas att de var, ballongerna. De lekte och stojade, skrattade och sprang runt med ballongerna skuttandes i sina snören efter sig. Kanske sa pappan till dem att de skulle lugna sig. Rätt vad det var tyckte han i alla fall att det var nog, pappan. Ville kanske visa pojkarna vem som var man i huset, vem det var som bestämde, vem det var som verkligen hade makten. Han fräste något om att det banne mig fick räcka nu, ryckte snörena ur pojkarnas händer och hade sönder ballongerna. Pojkarna stannade upp. Den lilla pojken började gråta, högt och hjärtskärande. Den stora grät inte. Han stod alldeles stilla och stirrade framför sig, hans ansikte så allvarligt, tillintetgjort. Ingen förvarning och inga tröstande ord. Allt jag ville var att gå fram och fråga den där djävla pappan vad i helvete han höll på med, varför hans fina barn inte fick leka ifred, varför han ville förstöra för dem på. Förstöra dem. Jag gjorde inte det. Istället började jag storgråta. Svenskorna tittade på mig och sedan på varandra; vad är det med henne? Kanske hade de inte sett. Piraten tog mig i famn, för hon hade sett och var den enda som förstod, den enda som förstod mig och den bottenlösa maktlösheten som drabbade mig i den stunden. Jag svamlade något om att man inte får göra sådär mot barn och Piraten strök mig över ryggen och sa att nej, det får man inte. 

Vi gick därifrån. Det var blött på marken.

Låt mitt barn ha och uttrycka alla sina känslor!

Av förklarliga skäl tänker jag mycket på barn och synen på barn i vårt samhälle. Nu när Kerstin inte längre "bara" är en bebis, utan tydligare en person med karaktär som ger uttryck för känslor, har jag kommit att tänka på hur vi ofta bemöter känslor hos barn. Det här inlägget beskriver något jag tror mycket starkt på och med detta vill jag förmedla en önskan om hur mitt barn ska bli bemött, både av människor som kommer att ha mer ytliga relationer till henne och främst förstås ni som kommer att vara henne nära. Jag vill också understryka att jag inte skriver detta för att någon ska känna sig träffad, vi har alla gjort oss "skyldiga" till de beteenden jag kommer att behandla. Med all välmening dessutom. Jag hoppas dock att du inte ska göra om det med mitt barn. Om du gör det när jag är med kommer jag att säga ifrån.

Såhär tänker jag om människor: jag tror att alla människor i grunden är goda. Vi gör alla alltid så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Alla är vi kapabla till att göra både bra och dåliga handlingar, beroende på hur våra förutsättningar ser ut. Jag tror att vår grundinställning är glädje och nyfikenhet inför livet. Vi reagerar på det som händer med oss och i oss med olika känslor: vi blir till exempel glada, ledsna, rädda, arga, frustrerade. 

Såhär tänker jag om känslor: I vårt samhälle har vi bestämt att vissa känslor är bra och andra är dåliga, oklart varför. De bra får synas och finnas, de andra ska helst tryckas undan. Jag tror att känslor bara är och att de alla fyller en funktion och därför har existensberättigande. Vi behöver få uttrycka alla våra känslor. Att förneka dem eller trycka undan dem skadar oss. Vi som vuxna kan "spara" en känsla. Vi kanske inte börjar storgråta på spårvagnen, vi sparar det tills vi kommit hem. (Klassikern att skälla ut sin sambo, någon?) Vi har blivit lärda att inte alltid visa känslor när de kommer. Barn har inte lärt sig detta, de reagerar omedelbart. Tills vi vuxna lär dem att det inte är okej.

Nu till mitt lilla barn. Hon är snart ett halvår. Hennes dagar består av att upptäcka världen, sig själv och andra. Världen är stor och själv är hon visst ganska liten. Världen är rolig! Världen är spännande! Världen är läskig! Andra människor är roliga! Andra människor är spännande! Andra människor är läskiga! 

Glädje är en känsla vi har bestämt är bra. Man får gärna känna och visa glädje. (Fast man får inte skratta för högt, för då anses man kanske som galen.) Så även mitt lilla barn. Det är underbart när hon är glad. När hon skrattar smälter alla hjärtan inom höravstånd, det blir fred på jorden och regnbågar och enhörningar. Ja, ni fattar. Man vill att hon ska skratta. Jag vill det. Alla som känner henne vill det. Om hon ler eller skrattar mot en så känner man ju sig som en lite bättre människa själv! Så det ligger nära till hands att försöka få henne att skratta. 

Och det är helt okej att flamsa och skoja med henne om det inte blir väldigt forcerat. Ibland ler och skrattar hon, ibland inte. Om hon inte ler eller skrattar åt dig och du känner någon slags besvikelse över det, så är inte det något du får låta gå ut över henne. Och det gör du, om du säger saker som: "Jaså, får man inget leende idag?", eller: "Kan man inte få höra ett litet skratt då? Då blir jag ju så glad.", eller: "Tycker du att jag är så tråkig?", eller något annat i samma stil. Hon är inte här för att behaga dig eller bekräfta ditt ego. Hon ler eller skrattar inte på kommando, ety hon inte är en djävla cirkusponny, helt frankt. Om du känner dig lite sämre för att hon inte skrattade åt ditt spex, så är det faktiskt ditt problem, inte hennes. Så hon skrattade inte. Big deal. Det är högst troligt inte personligt. 

Fundera på vad det är för signaler du skickar till henne. Måste hon prestera något så att du ska bli nöjd när ni träffas? Hon har ju olika humör, precis som du. Får hon inte ha det? Barn är så otroligt känsliga för vad vuxna förväntar sig av dem, de vill så gärna behaga oss för de vill att vi ska älska och acceptera dem. Min tös ska inte behöva växa upp och bli en duktig, ständigt leende flicka. Tänk dig in i den omvända situationen. Hur skulle du känna inför någon i din närhet som hela tiden uttryckte besvikelse om du inte var på gott humör och ständigt skrattade åt deras skämt? Personligen skulle jag göra slut på den relationen.

Andra känslor som små barn ofta hindras att uttrycka är när de blir rädda eller ledsna, till exempel när någon råkar skrämma dem eller när de ramlar och slår sig. Jag tror att anledningen till detta är någon slags bakvänd omtanke. Vi lever i en villfarelse om att om vi hindrar uttrycket för känslan, om vi stoppar den, så stoppar vi också själva känslan. Jag tror att det är precis tvärtom. 

Exempel: När jag var nitton år var jag barnflicka till en härlig unge strax under året. En dag ramlade hon ner från soffan. Hon reagerade som alla barn: drog efter andan och började gråta högljutt. Vad gjorde jag? Jag tog upp henne, rusade in på toan och tutade glatt i en tom toarulle. Ungen blev perplex och slutade gråta. Hade detta hänt idag, hade jag låtit henne gråta. 

Barnet blev rädd, slog sig kanske och fick ont. Detta vill hon kommunicera till mig. Jag ramlade! Jag slog mig! Det gjorde ont! Jag blev rädd! När jag avleder så hindrar jag hennes reaktion. Det gör jag också genom glada tillrop av typen: "Seså, upp igen! Det var inte så farligt!" (Jag hatar för övrigt "Det var inte så farligt!". Vad fan liksom, det bestämmer väl inte du vad som känns farligt eller inte för någon annan?) Vad jag säger i det läget är: Detta som du har upplevt får du inte visa upp. Vad säger det i sin tur? Att det som hände antagligen var väldigt farligt! Att uttryck för rädsla och smärta, att bli ledsen, inte är okej.

Detta handlar förstås inte om att låta ungen vråla utan att trösta, eller att uppmuntra gråten. Det är lika illa att överdriva åt andra hållet: "Åh, herregud! Åh, stackars dig, vad hemskt!" med orolig röst signalerar ju också att det som hände var asfarligt. Vad det handlar om är att se och bekräfta: "Ja, du slog dig, du blev rädd, jag såg det, jag är här, jag tar hand om dig." Att krama och trösta utan att värdera känslan. 

Om det är du som har råkat skrämma eller varit oaktsam så att barnet ramlat, kanske du skäms och därför försöker släta över känslan. Återigen, ditt problem. Så du skrämde barnet. Big deal. Barnet förlåter dig. Föräldrarna förlåter dig. 

En del tycks också tro att man måste begränsa barns gråt för att de inte kan göra det själva. Att om man inte hindrar dem så gråter de ihjäl sig, typ. Det stämmer inte. Ett barn som får gråta färdigt när det ramlat gråter inte någon längre stund, om det inte är väldigt trött och/eller sjukt. Det tar tvärtom längre tid om man hindrar, då barnet ofta försöker uttrycka sig i gråt igen - det fick ju inte sagt vad det ville första gången! När Kerstin ramlade ur sängen häromveckan hade hon för länge sedan slutat gråta och somnat om medan jag fortfarande satt med tårarna trillande, eftersom jag är blödigheten själv. 

Och det där om att känslan försvinner om man stoppar uttrycket av den, det är fel. Tänk dig själv om du blivit ledsen för något och fick höra: "Det var inte så farligt! Titta här på min roliga telefon! Seså, nu går vi och dricker kaffe!". Hur skulle det kännas? Knappast bättre, eller?

Sammanfattningsvis: Jag vill att mitt barn ska få växa upp till en självsäker, känslomässigt kapabel person. Att hon ska få behålla sin livsglädje och sin nyfikenhet. Att hon ska få känna att hon alltid är välkommen, att hon får vara den hon är och känna det hon känner. Det är nu vi lägger grunden för detta. Ju mer vi bekräftar henne och hennes känslor, utan att favorisera eller hindra, desto troligare är det att hon blir säker, trygg och stark. Något jag är övertygad att vi alla önskar henne.

Det var en gång en blogg. Eh, typ.

Kära eftersatta blogg!

Hej på dig.

God jul och gott nytt år och glad påsk kanske när vi ändå håller på. Här blir inga inlägg skrivna och inte så mycket annat gjort heller. Fast idag har jag lyckats klippa och fila (nästan) alla mina naglar. Seriöst så fattar jag inte hur jag någonsin ska hinna göra något annat igen. Något annat än att ta hand om mitt barn, alltså. Ibland emellanåt hinner jag laga lite mat eller duscha, gå och dra med vagnen medan bebisen sover eller kanske till och med bajsa. Jag har hört ryktas att det finns människor med TVÅ eller till och med FLER ÄN TVÅ barn. Nuförtiden anser jag dem vara i samma kategori som superhjältar. HUR GÖR NI!?!? K är vissterligen bara dryga fyra månader (vilket samtidigt är eoner av tid, hon kom ju för hundratals år sedan, samtidigt som det är ingen tid alls, jag födde ju henne förra veckan) och har just börjat sova lite längre pass om dagarna, så kanske någon gång. Att jag hinner sticka några maskor, ta en fika, skriva några romaner. Jag som när en fåfäng dröm att jag ska bli en av de däringa bloggerskorna som får betalt för att tjöta på sina bloggar. Jag är ju faktiskt så bra att jag skulle förtjäna det. OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV. Men då måste jag nog uppdatera oftare än ungefär en gång i halvåret.

Eller vad tror ni? Är ni ens kvar? Kanske pratar jag för mig själv.