Den 1 april 2004 satt jag i Hs gamla sunkiga soffa i trean i Biskopsgården. Jag i mitten, H på min vänstra sida, J på min högra. Framför mig på bordet satt K. Hon hade en röd stickad tröja på sig. Hon berättade för mig att min mamma var död.
Jag kan fortfarande i detalj beskriva den kvällen och dagarna som följde.
I år är det tio år sedan. Ett decennium.
Jag försöker sammanfatta det som inte låter sig sammanfattas: allt det hon missat. Alla våra födelsedagar; tjugo stycken. Alla tio jularna. Alla lediga dagar, somrar, salta och bräckta bad. Alla resor, alla skratt och alla tårar. Alla pojkarna och männen. Orden jag skrivit. De tre barnbarnen.
Hela mitt vuxna liv. Hela mitt vuxna liv har du varit borta, mamma.
Det finns fortfarande små saker jag tänker på. Hennes vackra händer, naglarna. Det grå håret med slingan i luggen som hon lät färga lila. Skrattet som trängde genom alla väggar.
Kärleken till henne kan fortfarande drabba mig plötsligt. Jag känner en doft eller hör en sång, ser en gråhårig kvinnonacke på stan. Minns vårt starka band. Hur jag älskade henne och hur hon älskade mig.
Men det andra gör sig också påmint. Svärtan som läckte ur henne, la sig som en kladdig hinna på allt hon var nära. Gjorde allting omöjligt. Mina motstridiga känslor. Dels allt det varma, fina, men också allt som skaver så. Jag förlät dig för att du dog mamma, men jag är fortfarande så djävla arg på dig för att du dog. Hur kunde du?
Idag åkte vi till graven. Jag är inte där så ofta längre. Mossan hade tagit över. Jag grävde loss den, satte lök och iris och pensé, en sådan där liten Viola med lila lugg precis som hon.
Min familj var med, min man och min dotter. Jag som blev mamma utan min mamma, utan henne att fråga och rådgöra med. Jag som döpte min dotter efter min mamma.
Hoppas hon får några av dina goda egenskaper, mamma. Ditt rättvisepatos. Dina gröna fingrar. Din humor.
Men inte det andra.
"Ibland tänker jag att jag har förbannat henne för att jag har döpt henne efter mamma.", sa jag. "Jag vet att det är helt orimligt, men jag tänker så ibland i alla fall."
"Nä.", sa J. "Sådan makt har du inte. Det spelar ingen roll vad vi gör så kommer hon ändå att bli sin egen person."
Jag känner mig nästan tvungen att avsluta det här inlägget med något positivt. Men vi kan kanske stanna där. Vid graven, de nyplanterade blommorna, min otåliga dotter som vill göra något annat. Solen i ögonen, en gammal gråt i halsen.
Det tar ju ändå inte slut här. Livet pulserar, obönhörligt vidare, vidare, med eller utan oss. Sorgen ligger där under sin tunna skorpa, blöder då och då.
