Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skrivs det väldigt sporadiskt på den här bloggen. Så har det varit sedan urminnes tider, ja faktiskt ungefär ända sedan bloggen uppstod anno 2011. Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skriver jag med jämna mellanrum ett inlägg om att jag sällan skriver inlägg, då jag är lite skamsen eller bekymrad eller har någon annan lämplig känsla. Ungefär som det här inlägget. Circle of life, alltså.
Den här gången tänkte jag att jag skulle redogöra för anledningarna till att den här bloggens inkonsekvens, varför dess existens mest påminner om en rejäl förkylning: dess häftiga uppblossande, febriga aktivitet som sedan alltid dalar mynnar ut i en lång, seg tystnad. (Jo, det är så förkylningar fungerar. Exakt så, faktiskt.)
För det första så håller jag som de flesta andra på med att lägga livspussel, en aktivitet en om inte förr börjar med efter trettio/när en skaffat barn. Jag försöker få ihop arbete med en vilja att skapa (skriva roman till exempel) och framförallt med familjelivet. I mitt hemman har jag nuförtiden en viljestark, tämligen hyperaktiv trettonochenhalvmånading, som sprider Duplo och böcker över hela världen, som kan göra smulor och pappersmassa av vad som helst och som nästan aldrig håller käften. Jag älskar henne så mycket att det växte ut ett till hjärta på mig när hon föddes, enkom för henne. Men att umgås med henne är som att bli överkörd av en ångvält, gång på gång på gång. På det bra sättet förstås, av en mycket liten och bredvaggande, halvspringande ångvält som gärna drar upp tröjan och visar magen eller pekar ut lampan åt dig, men ändock en ångvält. På kvällarna är vi TRÖTTA. Jag brukar mest vilja sitta i soffan, själv. Hämta andan. Sticka några varv. Glo på en serie. Ofta tänker jag på min stackars blogg och att jag borde skriva på den, men jag orkar sällan. Om det finns lite tid och kraft över lägger jag hellre den på att försöka hålla en intelligent konversation eller ligga med min man.
Ovanpå detta är jag en djävligt Duktig Flicka. Jag är självkritisk och har sjukt höga krav på mig själv. Allt jag gör måste vara perfekt, annars är det bäst för mig att jag låter bli. Det har blivit bättre med åren, men det är fortfarande något jag måste tampas med dagligen. Så när jag ska göra något, skriva blogginlägg i det här fallet, så måste det bli PER-DJÄVLA-FEKT. Det Bästa Inlägget I Internets Historia. Annars är det bäst att jag låter bli. Här kommer också som ett brev på posten mitt postmoderna arv in, det aset, då jag tänker i banor att allt redan är gjort. Varför ska just jag skriva om just detta? Vem fan bryr sig om det? Plus att det säkert redan är någon annan som gjort det, bättre dessutom.
Sedan har vi det här med att profilera sig. Om en ska lyckas i bloggosfären (och det vill en ju, ety en är perfektionist enligt ovan) är det viktigt att ens blogg har en tydlig profil för att nå framgång, tusentals läsare och en fet deal med ett gäng betalande kapitalistutsugarannonsörer. En blogg ska vara tydlig. Lätt att sammanfatta. Handla främst om EN sak. Inredning, feminism, mode eller krukväxter. Vad handlar den här bloggen om? Jag har hittills avhandlat stickning, odling, romanskrivande, arga politiska inlägg, glada politiska inlägg, vitsiga följetonger om äktenskap och graviditet, svajande inlägg om att få barn samt inlägg om ungefär ingenting särskilt. Och säkert tusen saker till. Är det något jag inte skrivit om? Jag ställer mig tveksam till detta. Jag har inte landat ett fett sponsorkontrakt, så kan vi ju säga. Det dröjer innan jag kan leva på den här bloggen, så kan vi ju säga.
Och som om inte detta var nog så ställer jag mig skeptisk till mitt och andras (miss)bruk av Internet och hur vi delar och pådyvlar varandra våra liv och leverne. Vill jag ens ha en blogg? Ganska ofta inte. Jag räknar mig som en ganska privat person. Det är kanske i värsta fall inte sant, i bästa fall relativt. Jag har inga behov av att skriva inlägg om vad jag har ätit i motljus.
Eller?
Så varför har jag den här bloggen överhuvudtaget? Och vad fan handlar den om egentligen?
Ja, säg det.
Summa summarum: Trots all min prestationsångest så brukar jag minnas att jag är bra på att skriva, och att jag för det mesta tycker att det är roligt. Att jag gillar när folk läser det jag skriver. Och att jag skriver om det jag skriver om för att jag tycker att det är intressant. Om någon annan också gör det så är det en bonus. Det blir nog inga sponsorkontrakt eller en stark profilering, kanske blir det inte någon bot och bättring vad gäller uppdateringstakten här heller. Men det får vara okej. Den här bloggen kan få finnas, i all sin spretighet.
Och här är en bild på en gris, för VARFÖR INTE, liksom?
