I somras stickade jag en sjal till min svärmor. Hon är inte mycket för spets och dylikt, hon är alldeles för praktisk och rejäl för det. Däremot tycker hon om färger, till exempel orange, blått och grått. Och så tycker hon om naturmaterial, som ull. Med detta i åtanke stickade jag henne en Color Affection i Magasin Duetts Supersoft.
Här modellar jag sjalen i all hast en varm dag ute på ön, strax innan vi ska hoppa på båten hem.
Som synes har jag gjort en egen randning. Jag har hittills bara sett sjalar som följt mönstret; först en färg, sedan en till, sedan ytterligare en. Jag blandade till det, för att jag ville få med mycket orange som är svärmors bästa favoritfärg, plus att jag ville få fram kontrasterna ordentligt. Det var väldigt roligt och det blev väldigt bra, tycker jag själv. Färgerna jag använt är Indigo, Pebble och Burnt Orange. Som vanligt vet jag inte hur mycket jag har gjort av med. Jag stickade fingering weight-versionen och har hur mycket som helst kvar av det grå och det blå garnet, medan det orangea nästan tog slut. (Det är jag nöjd med, för orange är verkligen inte min färg, även om jag tycker att den är fin. Det blå och det grå kan jag nog få användning för dock.) Jag har stickat på 3,5 mm. Om jag skulle göra om det skulle jag sticka det enfärgade partiet i en storlek och sedan gå ner en halv storlek, eftersom ränderna blev lösare. Konstigt nog blev den sista enfärgade randen jättelös. Det var som att jag stickade lösare och lösare hela tiden. What's up with that, erfarna stickerskor? Sedan maskade jag av med något som hade kunnat vara Jeny's surprisingly stretchy bind off, om det inte vore för att jag vände på omslagen. Nåja. Man kan inte alltid ha rätt! Vi ska inte heller titta för noga på hur jag har blockat den, eftersom det (som vanligt i framtiden) skedde i all hast, eftersom jag (som vanligt i framtiden) ville ge bort sjalen GENAST och då fick det bli hetsblockning. Orka tålamod liksom!
Jag gillar det här mönstret mycket. Det var roligt att sticka och enkelt utan att bli tråkigt. Jag lärde mig att göra förkortade varv (en version av dem i alla fall) och det är ju ett himlans fiffigt påhitt. Jag gillar garnet mycket också, det är härligt rivigt att sticka med och färgerna är fantastiska. Däremot fattar jag inte riktigt hypen med det. I bloggosfären skriver alla att det blir så mjukt, så mjukt, efter tvätt. Ren magi, låter det som. Och alltså, det blir mjukare efter tvätt. Men det är fortfarande ullsträvt, tycker jag i alla fall. Det är kanske jag som inte har så mycket erfarenhet av dylika ullgarn, men efter att ha läst alla hyllningskörer så förväntade jag mig att det skulle bli typ angorasmörigt efter tvätt. Ja, ni fattar.
Color Affection har varit något av ett fenomen i stickvärlden, både i Sverige och stora världen. ALLA stickade den här sjalen ett tag. Och det har gnällts en del om att överkanten blir hård. Det är många som försökt sig på varianter för att förhindra detta. Själv körde jag på enligt mönstret. Och ja, det är en stenhård, kort kant. Och jag gillar det. Sjalen får en Tim Burtonsk knorrböj av det och det kan man väl inte tycka illa om. Ligger fint gör den också, både om halsen och axlarna. Jag kommer helt klart att sticka fler i framtiden.
