Jag vill så mycket! Helst av allt
skulle jag sluta lönearbeta (så det vore bra om vi kunde ta och
styra upp det här med basinkomst typ nu). Då kunde jag ohejdat ägna
mig åt att odla på lotten (Alla ytor som man inte absolut måste gå
på ska bli land!), jag skulle sticka de tusen projekt jag har på
min önskelista, jag skulle pyssla och fixa i mitt hem tills det blev
lika välordnat och trevlig som jag verkligen vill ha det, jag skulle
träna varje dag, jag skulle skriva varje dag, umgås med alla jag
gillar och leka med K i tusen timmar.
K leker gärna med mig i tusen timmar.
Det andra är hon dock måttligt intresserad av.
Ni som inte har barn och som klagar
över att ni inte har tid att göra saker, här kommer ett bittert
och överlägset mammaskratt: HAHAHAHA! LILLA vännen. Ho, ho, skrock, skrock. Nedlåtande klapp, klapp
på huvudet. HAHAHAHA!
Ni som inte har barn har all tid i
världen. Ni kan göra precis allt ni vill, nästan precis när ni
vill. Även om ni heltidsarbetar så har ni all tid i världen.
Timmar och åter timmar helt till ert eget förfogande.
Vet ni inte hur? Då ska jag tala om
det för er.
Såhär ska ni göra:
1. Kom hem från ert arbete.
2. Vid behov, ta en tupplur.
3. Ät.
4. Sätt inte på tvn. (Om det inte är så
att ni vill titta väldigt mycket på tv, då sätter ni istället på
den och kör igång.)
5. Gör det ni vill göra. Bara GÖR. Seså!
Nästa dag följer ni listan från
början till slut igen. KLART! GIVEN SUCCÉ!
Om det är något föräldrarollen har
lärt mig så är det att det gäller att smida medan järnet är
varmt. Minsta lilla stund som blir över, minsta microsekund en har
för sig själv, blir aldrig så utnyttjad som av en
småbarnsförälder. För i perioder har en småbarnsförälder
ingen egentid. Och då menar jag verkligen INGEN egentid.
Vi är för
närvarande inne i en sådan period. I höstas hade vi världens
lyxigaste kvällar. K somnade vid sju, åtta och vi hade flera timmar
att göra annat än att bygga lego på. Men i december vände det och
nu går min lilla Duracellkanin till sängs vid tio. Visst kunde jag
och J försöka oss på att umgås och greja efter det, men det orkar
vi aldrig ta oss samman för att göra. Om något ska bli gjort måste vi göra det tillsammans med barnet, skaffa barnvakt eller gå iväg
själv medan den andra föräldern har barnet. Givetvis kan en ju
välja att köra valfri skrik- och förnedringsmetod för att få
ungen att sova i ett annat mönster, men det är ju för att uttrycka
sig milt inte så jag jobbar.
J kan gå ifrån hemma, sätta sig i
ett annat rum och greja en stund. Jag? Not so much. K har nämligen
lärt sig att folk kan komma och gå och framförallt att mamma kan
komma och gå. Om jag är hemma så ska jag vara i närheten av henne
HELA TIDEN. Helst bära henne, ha henne i famnen. Jag är omåttligt stolt varje gång jag lyckas sätta igång en maskin tvätt eller laga mat eller göra andra helt vanliga sysslor när jag är själv med K. För hur GÖR man liksom? Hur gör ni, andra föräldrar? Jag känner mig fortfarande som en N00b i sammanhanget och när K är extra klängig så får jag liksom inget gjort. Igår lyckades jag laga soppa, enbart för att barnet fick stå bredvid mig vid diskbänken och diska morotsskal och stoppa lökbitar i min ficka. Att äta mat ifred
är att glömma – helst vill hon sitta i mitt knä och hugga och
vifta med min gaffel i min mat så att den sprids jämnt över golv
och bord; ”HÄLV! HÄLV!” (själv, övers anm). Att jag går på
toaletten och stänger dörren resulterar i psykbryt a la skrik och
gråt, samt bank på dörren och ropande med desperat stämma:
”Mamma! MAMMAAA!” tills jag öppnar. Väl inne i badrummet får
jag försöka bajsa samtidigt som jag hindrar barnet från att pilla
ner ett Duplodjur bakom mig i toaletten, dra ut toaborsten, strimla
allt toapapper eller köra tvättmaskinen på 90 grader.
Utöver det
har lillan bestämda åsikter om vad som ska göras. Det ska diskas,
badas, byggas, hoppas i sängen, gungas och läsas böcker och
väldigt, väldigt gärna ska det tittas på I drömmarnas trädgård; ”GÄGGÅ!”
(trädgård, övers anm). Som för övrigt är det enda tv-program
jag och J ser klart på nu. Nej. Det är det enda tv-program jag och
J ser på. Punkt.
Vi kan deras introduktionsramsor och danser vid det här laget.
Och jag älskar givetvis att göra allt
detta med mitt lilla barn, givetvis. Men jag älskar också att få
bajsa ifred och ägna mig åt saker som definierar vem jag är.
Förstår ni då hur lyxigt det är att
jag, från och med idag, ska få ha torsdagseftermiddagarna åt mig
själv. J är hemma med K tisdagar och torsdagar och nu behöver inte
jag jobba mer än förmiddagarna på torsdagar. Så nu är torsdag eftermiddag veckans skrivstund. Kanske gör jag något annat någon gång,
men framförallt ska jag skriva. Jag ska skriva roman. Gammal och ny.
Och jag ska skriva blogginlägg. Inlägg med substans, inte bara
inlägg av typen morötter i solnedgång, stickad sjal eller
metainlägg om att jag inte skriver inlägg. (Don't get me wrong, jag gillar morötter i solnedgång lika mycket som vem som helst, men det kan inte bara handla om det.) Utan Viktiga Texter ™
och Roliga Texter ™ och Viktiga OCH Roliga Texter ™. För det är
detta som har skavt när jag har försökt blåsa liv i den här
bloggen: jag vill skriva texter som vill något. Som spelar någon
roll. För att göra det måste jag ha tid. Och nu har jag det. Fyra, fem timmar i veckan. FÖRSTÅ hur mycket tid det är för en hålögd småbarnsmorsa!
Så från och med nu har jag tänkt
uppdatera den här gamla bloggen varje torsdag med något riktigt kick ass. Det ni!
