Vabruari hände

"Men vi kommer att klara oss från sjukdomar i alla fall!", tänkte jag övermodigt någon gång förra veckan.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

K gnuggade sig glatt mot sina snoriga kompisar Maja ("Maja!") och Axel ("Askel!") förra onsdagen och exakt fyrtioåtta timmar senare (inkubationstid, check!) rann snoret till på henne. I söndags hade J ett härligt jourpass om tretton timmar utan rast och i måndags morse vid frukosten plirade han hålögt på mig och sa: "Jag känner mig inte så fräsch alltså. Jag tror att jag ska stanna hemma idag."

"Men JAG klarar mig i alla fall!", tänkte jag övermodigt i måndags, tydligen inte vis från tidigare erfarenheter.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

I tisdags åkte jag på något av de pestvirus som cirkulerar (antagligen en variant av det min familj drabbats av) och fick ont i magen, mådde illa, fick frossa och lätt feber. Jag är ju som vi alla vet fobiskt rädd för Kräken och stålsatte mig således för det allra värsta. Det verkar som att jag kom hyfsat lindrigt undan, men det vågar jag ju knappt säga.

Vi har i alla fall varit hemma allihop, mer eller mindre trötta, snoriga och dåliga i magen sedan i onsdags. Det har varit lite mer tv för barnet än vad jag är bekväm med och nu är alla lite lappsjuka av att ha vistats lite för länge innanför lägenhetens väggar.

I helgen åker vi ut till Ön tillsammans med Js föräldrar. De är inte heller friska, så jag hoppas verkligen att vi inte smittar om varandra nu. Hursomhelst får det bära eller brista, vi behöver lite nya vyer, frisk luft och hav och natur i största allmänhet. Jag hoppas få till i alla fall ett blogginlägg därute. Ett med innehåll, vill säga.

Jag sitter en stund hos de kantstötta

Det är inte det att jag inte har något att berätta. Det är bara att de berättelser jag tänker på just nu inte ska berättas här. De fastnar på andra platser. I fladdriga, bläddriga block och i små anteckningsböcker med hårda pärmar. Ibland på kvitton eller post it-lappar om det är bråttom. Det är somligt som är nästan färdigt, somligt som tar tid och måste tuggas länge på och somligt där proppen tycks ha gått och det plötsligt forsar fram.

Jag försöker förstås hinna med alldeles för mycket på mina torsdagar, men förr eller senare hamnar jag här. På Stadsbiblioteket, det nya, stora, ombyggda. Här flyter jag ut vid de stora fönstren, där det är lagom tyst och lagom mycket att titta upp och glo på ibland. Bekväma ytor, gratis internet och alla, alla böcker. Biblioteket alltså. Vilken briljant djävla uppfinning.

I kafeterian finns något för alla. Jag tänker att jag borde äta nyttigare och köper någonslags supertaljboll för människor. Tänker sedan fuck it och ångrar att jag inte köpte chokladbollen med riktigt mycket smör.

I kafeterian samsas fikaföräldrar, gurglande bebisar och spralliga barn, de intellektuella och kulturella (eller de som önskar vara det), hipsters med surdegsskägg, pensionärer och studenter med tygkassar. De äter dyra mackor och dricker smoothies och te och kaffe och chokladmjölk.

En bit in, strax bakom, lite halvskymt, stöter man på de kantstötta. De som pratar för högt eller mumlar för tyst. De vars kläder inte riktigt passar. De som inte tvättat sig på ett tag. De som smyger nervöst med sina plastpåsar. De misstänksamma och kontaktsökande. De trötta och slitna. De bortknuffade och förbisedda. De får också vara här. De får vara ifred här. 

Jag tar ett bord i deras hörn och sätter mig hos de kantstötta. Gnager stillsamt på min boll. Tänker att det är så sällan alla dessa människor möts, vi som är lika och olika, mer eller mindre hela, rena, nya eller gamla. Att det är just det som behövs, lite oftare, lite mer. Att ta ett bord i någon annans hörna. Svårare än så är det ju inte.

Intima främlingar

Det första som händer är att hon rör vid mina läppar. Jag har lagt mig till rätta på britsen och slutit ögonen. Behandlingen ska börja och jag tänker mig att hon ska inleda med att tvätta mitt ansikte. Istället lägger hon sitt finger mycket lätt mot mina läppar och cirklar över dem, runt dem, fuktar dem med olja. Sedan samma sak med huden runt ögonen. Långsamma, mjuka cirklar med fingertopparna. Senare i behandlingen, efter att jag somnat och vaknat under tiden hon masserat mitt ansikte, tar hon hand om mina händer och underarmar. När hon masserar underarmarna vilar min handflata mot hennes mage. Vid ett tillfälle tycker jag mig känna barnet som växer därinne röra sig under mina fingrar.

Jag är på en yogaklass och hela passet igenom väntar jag på detta som jag vet ska komma. När vi ligger i vila och hon som leder oss går runt och med tumme och pekfinger stryker apelsinolja mellan våra ögon och på våra bröstben. Hela passet längtar jag efter dessa få sekunder, denna korta, nästan magiska beröring från en människa som egentligen är mig helt främmande.

På spårvagnen mot Bergsjön en het sommardag. Vagnen är full, det är trångt mellan kropparna. Plötsligt någon som tar tag i min arm. Jag vänder mig om och möter ett leende ansikte, en nickande hälsning. Kvinnan som inte når till räcket håller i mig istället, för att inte ramla när vagnen gungar. Håller kvar i mig tills hon går av.

Någon sorts omvänd situation: Piraten åker buss i Madrid. När den kränger tappar hon balansen och vacklar. Tre personer, främlingar för varandra och för henne, sträcker unisont ut händerna och tar tag i henne för att hon inte ska ramla.

I Argentina hälsar vi varandra med pussar. Både de vi känner och de vi inte känner. När vi går och när vi kommer, när vi ser varandra igen om morgnarna. 

I Buenos Aires myllrar det av britter och irländare "travelling the world" och de tycks fullständigt tagna av detta att man får pussas - att man får pussa tjejer! På kinden! - så de pussar oss överdrivet och utstuderat och med tydlig iver. 

När vi ska pussa Marcos italienska pappa, som knappt pratar och röker hela tiden, uppstår problem. Han pussar vänster-höger medan vi pussar endast höger på argentinskt vis. När vi har lärt oss hur han brukar göra, har han i sin tur anpassat sig till den argentinska seden, och så fortsätter vi att krocka näsor.

Pojken på tunnelbanan i Prag, jag ser honom och hans suddiga blick, armen som sträcks ut för att ta. Jag tar tag i A-K och flyttar på henne, för att hon ska komma undan det där greppet, varpå jag drabbas själv istället. De där vassa, hårda fingrarna som grabbar tag i brösten, nyper flera gånger och jag hinner inte stoppa, knappt ens värja mig. 

Samma sak på den där äckliga nattklubben i Göteborg. Killen som verkar full men ofarlig, en vanlig kille bara. Han som först konverserar och så plötsligt, mitt i en mening: "Fan vad snygg kropp du har, tränar du?" - och så ut med handen och ett stadigt tag om min ena skinka. 

Hur de där greppen alltid sitter kvar efteråt, långt efter att den äckliga handen har släppt.

Era djävla as.

Men stopp, det här är ju övergrepp, inte intimitet.

De främmande som kommer och går i förlossningssalen. I brevet till dem har jag skrivit att jag tycker om massage och strykningar, men när värkarna kommer får ingen ta på mig. Inget djävla klappande eller knådande. På sin höjd en hand som stöttar, ett stadigt grepp så jag inte ramlar. Men annars stilla, inte störa mig när kroppen arbetar.

Jag får värkstimulerande och håller plötsligt på att drunkna. Värkarna kastar sig över mig, våg efter våg och jag glömmer hur man andas, jag skriker och fäktar och håller på att dö. 

Då lutar hon sig över mig.

Hon heter Jessica.

Hennes ögon är gröna. Turkosa, som en stilla lagun.

Hon lägger ett finger mellan mina ögonbryn. Klappar försiktigt rynkan som bildats där. Nu ska du slappna av här, säger hon. Inte spänna dig så. Hon stryker min panna. Hon andas med mig och jag bottnar igen, där i hennes ögon, hon tar mig tillbaka till stranden och jag dör inte.

Lite drygt tre år tidigare: jag och J på vår första dejt. Vi sitter på Notting Hill och dricker öl och ingen av oss vill gå hem. J ska gå på toaletten och på vägen stryker han med handen över min rygg, en självklar beröring, så självklar att han senare inte minns den, en förtrolig gest mellan två människor som nyss träffats men som redan vet att de tycker om varandra, och det är då jag vet att han är min.

Kroppsfunktionernas tid, del 2: Allt du inte visste att du inte ville veta om en nybliven mor

Minns ni det här inlägget? INTE JAG HELLER! Men det skrevs i alla fall någon gång 1746, ungefär samtidigt som general Plösenhös korsade gränsen till Värmland medelst Gotlandsruss (hej, det kunde ha hänt) och som den uppmärksamme läsaren uppmärksammar så står det i titeln "del 1". Det implicerar att det skulle komma minst ett inlägg till på samma tema. Det gjorde det ju förstås inte, förrän nu! Nu! Nu händer det!

Här vill jag kasta in en handduk i form av en brasklapp. Den här bloggen läses av diverse släkt, vänner och bekanta och en och annan obekant. Om någon av er känner att ni inte vill läsa om anekdoter rörande min fitta och röv funktioner av mer intim art, sluta nu. Om inte: skyll er själva.

Om detta skola vi tala: den nyblivna mamman. 

En gång sammanfattade jag förlossning på följande vis: "Fan, det verkar ju skitfarligt att föda barn. Fittan ramlar ner och röven ramlar ut." Jag har sällan haft mer rätt. Vi borde kanske stanna vid det citatet. Ja, antagligen. Men nej, jag tänkte att vi skulle fortsätta på temat nybliven mamma. Verkligen grotta ner oss i hela hormonella härligheten, den vandrande hormonella katastrof (nåja) som du och din kropp är den första tiden efter förlossningen.

Nu kör vi. Först en allmän introduktion.

Syndafloden aint got nothin' on me

Nu har du blivit mamma. Den lilla kringlan som ålat, boxat och krafsat inuti dig i nio månader visade sig vara ett alldeles riktigt barn och nu är det barnet här. Du har både längtat och bävat och nu är det verklighet. Kanske är du så överrumplad att du inte vet vad du ska känna. Kanske är du lycklig intill bristningsgränsen. Äntligen får du vara med ditt älskade barn, äntligen är ditt liv komplett. Du kan inte titta dig mätt på det lilla knytet, vågar knappt tro att det är sant att detta är ditt barn, som du får ta med dig hem. Eller kanske är du djupt ute till havs, kämpandes mot en förlossningsdepression som hotar sluka dig.

Oavsett vad, så gråter du. Du gråter så att Noa och hans ark när som helst kunde komma inseglandes genom fönstret, du snorar och hulkar och torkar tårar och kråkor på kilometervis med papper, handdukar, tröjor, möbler, partner, husdjur, bebis eller vad helst annat du för tillfället råkar ha i närheten. Baby blues brukar det benämnas som, det där som kanske varar ett par dagar om du har tur, veckor eller månader om du har otur. Du har helt enkelt ett enormt hormonellt påslag av... hormoner. Vad som helst är en anledning att gråta. Du gråter för att barnet gråter, för att du ammar, för att du inte ammar, för att du är trött, för att du är glad, för att det inte är marmelad på mackan, för att din partner fes, för att det är kattungar på Youtube. Du gråter för att du har glömt varför du gråter. Huden i ansiktet torkar ut av allt salt, ögonen blir röda och svullna. Du ser dig i spegeln och gråter lite till. Du trodde att du kände till fulgråt innan, men du hade fel. DETTA är the original fulgråt. Du gör av med ett oförsvarligt antal hektar skog medelst den enorma mängd näsdukar du förbrukar. Du gråter över att du nu också är miljöbov. 

Av lök skall du stinka

Förutom gråt så tycker din kropp att det är en bra idé att också producera enorma mängder svett. Nu pratar vi inte snällsvett som kommer efter träning och som lätt duschas bort, utan vi talar om elakartad löksvett, som likt senapsgas tränger upp ur dina porer och omedelbart börjar stinka och sticka i ögonen på folk. Minsta lilla ansträngning, det räcker med att du skiftar ställning i soffan, så börjar det att flöda under armarna och i alla veck på din stackars förlossningsdegiga lekamen. Inga deodoranter i världen biter på detta, så det är ingen idé att ens försöka. Det hjälper inte att byta kläder, svetten äter textilier som koalor äter eukalyptus. (Fast snabbare. Koalor är ju sjukt slappa ändå.) Det hjälper inte att försöka hålla sig stilla, för då svettas du av den ansträngningen. Det är bara att gilla läget, hur nu det ska gå till.

Härliga hemorrojder

Förutom att ditt underliv släpar i backen efter förlossningen (plus att du kanske dessutom är bukopererad, det vill säga snittad) så ska nu också tarmar och inre organ hitta tillbaka till sina ursprungliga platser i buken. Tarmarna famlar omkring därinne i det stora hålrum som blivit efter barnet, ovana vid så mycket plats, de hälsar yrvaket på lever och mjälte medan de försöker skramla på plats. Många nyförlösta beskriver att de dagarna efter förlossningen varit övertygade om att det funnits ett till barn därinne, men det är alltså bara tarmverksamhet. På grund av den skitstorm (no phun intended) av hormoner som du befinner dig i som nybliven mamma, så är det inte ovanligt att de kära tarmarna så att säga ballar ur. För en del sker det redan under graviditeten. Lägg sedan till att efter förlossningen utmattat sitta och ligga timmar i sträck, med liten bebis vid bröstet. Hård i magen är liksom inte ens förnamnet på den episka förstoppning en kan råka ut för. Och det är nu det sker, om du inte hinner lösa det i tid: röven ramlar ut. Hej hemorrojd! Jag säger bara: fibrer. Och om det inte hjälper stavas lösningen (bokstavligt talat) Movicol. Du vill även ha Xyloproctsalva att smörja på röven. Movicol och Xyloproct. Lägg det på minnet, pojkar och flickor.

Avslaget

Avslaget. Smaka på det ordet.

Efter att moderkakan lossnat från livmoderväggen bildas ett sår som blöder. Det är detta som kallas avslaget. Det är som mens, fast gånger ungefär tiotusen. Du blöder i sisådär sex till åtta veckor. Du blöder mycket. MYCKET. Avslaget är bara förnamnet.
På BB får du bindor i storlek vuxenblöja, att sätta fast med jättetrosor i någon form av spandex. Sedan vaggar du fram, likt en ostadig anka.
"Det är som att det krupit upp ett djur och dött därinne.", som min vän L beskrev det. Kunde inte sagt det bättre själv. För denna megamens stinker förruttnelse och död. Det är bara att gilla läget och be en bön för att partner, barn, husdjur och andra varelser på denna jord som andas helt enkelt har dåligt luktsinne alternativt stort överseende. Vilket de borde ha. Du har ju för fan fött barn.

Men hintade jag inte i början på detta inlägg att vi skulle komma att tala om mitt underbara underliv? Jo, visst gjorde jag det.

Såhär var det:

Den skälvande första veckan efter att vi fått komma hem från BB var det fortfarande het augustisommar. Jag var minst sagt ett vrak. Vad som helst utlöste en flodvåg av gråt och svett, men framförallt grät jag när jag skulle lägga an K till bröstet och det krånglade (ni minns kanske den där förbannade amningsnappen) och varje gång hon grät så gick jag sönder och grät jag också. Jag satt i soffan på dagen och i sängen på natten och ammade K. Till en början åt och drack jag för lite, med yrsel och huvudvärk till följd, innan J och jag fattade att han var tvungen att se till att jag fick i mig tillräckligt. Jag kunde bara, bara fokusera på K. Jag bortprioriterade allt annat, åt och drack i soffan, duschade i räserfart och rörde egentligen bara på mig den där kvarten på eftermiddagen då jag rastade mig själv medels hasning runt kvarteret, med mobilen i högsta hugg ifall J skulle ringa och säga att K höll på att svälta ihjäl. Jag bortprioriterade också att sitta länge och trycka på toa, något jag verkligen hade behövt göra, då mina tarmar var minst sagt långsamma. Men så fort jag hörde K gny så kröp bajset tillbaka upp i tarmen och torkade ut ytterligare. Förstoppningen var ett faktum och så tittade röven ut. Hej, hej hemorrojd.
Till råga på allt fick vi slut på bindor och J tog sig till affären för att köpa fler. Han kom hem med inkontinensskydd. I minsta storleken. Det vill säga storlek frimärke, även kända som trosskydd. Detta var alltså samma man som varit med mig på BB och sett mig rulta runt med en binda i storlek madrass mellan benen, men till hans försvar kan sägas att han kanske inte var helt med i leken han heller. Det blev alltså tvunget att jag skulle gå till affären för att styra upp detta och för att införskaffa rövproppslösare. Vi försökte gå allihop, men K började gråta för att hon inte ville ligga i vagnen. Jag började gråta.
"JAG KLARAR INTE AV ATT VARA FÖRÄLDER.", hulkade jag.
"Det är du redan.", sa J, till föga tröst.
Efter att ha ammat barnet fick jag sedan själv medels hasning ta mig till apoteket, med sisådär fyrtio trosfrimärken mellan benen och löksvetten rinnande under armarna. Där stod jag sedan rödgråten och stinkande mellan hyllorna på apoteket, med inköpslistan i högsta hugg och stirrande blick tills ett apoteksbiträde förbarmade sig över mig. Kunde hon på något sätt hjälpa mig?
"JAG VILL HA DE STÖRSTA BINDORNA NI HAR.", sa jag med bruten stämma.
"Ska det vara med eller utan vingar?" Hon närmade sig försiktigt, cirklade långsamt runt mig som man gör med vilda, oberäkneliga djur.
"DET SPELAR INGEN ROLL, BARA DET ÄR DE STÖRSTA NI HAR."
"Det är nog dehär... Nattbindorna." Varsamt sträckte hon fram paketet.
Jag inspekterade dem. De var stora nog för ett barn att sova på. Ja, de skulle nog räcka.
"Behöver du något annat?" Kvinnan bligade vänligt på mig, lite modigare nu.
"MOVICOL.", brölade jag. "I STORPACK. OCH EN TUB XYLOPROCT."
Sedan hasade jag hem, bytte blöja (på mig själv) samt smorde tarm och röv.
Det finns de som säger att många kvinnor tror att barnet ska komma genom röven, när barnets huvudet har trängt ner helt. Jag kan säga att när proppen väl gick på mig så födde jag genom röven, för då tryckte jag ut den största bajskorv världen någonsin har skådat.
Halleluja!

På flera BB runt om i landet får de nyblivna föräldrarna ett sponsrat startkit med diverse barnartiklar från multinationella kapitalistutsugarföretag. Det finns dock inga startkit för nyblivna mammor, trots att det VERKLIGEN finns en marknad för detta. En påse innehållandes antiperspirant, bindblöjor, tarmsmörj och rövsalva, samt storpack näsdukar. Tänk vad mycket det skulle underlätta för de nya föräldrarna! Seså, läkemedelsföretag, här finns kosing att tjäna! Jag bjuder på den.

Det här börjar bra

Jomensåatteeeh. Blogginlägg på torsdag var det. Till mitt försvar vill jag säga att ett inlägg är på väg, jag hann helt enkelt inte skriva klart det. Min skrivtid fick bli reducerad idag, för jag gick på ansiktsbehandling och fikade med kompis J som jag inte sett sedan Westfaliska freden. Välbehövliga avbrott i vardagen. Hav tålamod så kommer det riktiga inlägget snart.