 |
| Sitter still i fem sekunder för att trycka in choklad. Det som fastnar på fingrarna smetas med fördel ut på svårtvättad möbel. |
Vår dotter har hunnit fylla hela två år!
På tvåårsdagen var samtliga familjemedlemmar trötta efter en natt av sjuttioelvatusen uppvak pga ont i Ks hals, men vi firade ändå med paket och tårta. Sedan tittade vi på tv i tusen timmar, eftersom det var det enda det gnälliga, trötta och supersnoriga födelsedagsbarnet ville göra och för att de trötta föräldrarna inte hade kreativitet nog att komma på något mer lockande.
Jag har alltid tyckt att två är en härlig ålder. De är ju så söta! Stora bebisar, små barn, som lallar omkring och pratar strunt på brutet bebismål. Jag tycker fortfarande att två är en härlig ålder, men med vår fantastiska, energiska, outtröttliga, envisa, karaktärsstarka, kärleksfulla, temperamentsfulla tultare har jag även fått uppleva den andra sidan av tvååringen. Den där sidan som närmast kan beskrivas som plötsligt och oväntat övertagande av demon.
Jag har alltid haft svårt för uttryck som "toddler tantrums" och tvåårstrots, för att jag tycker att det förminskar den lilla människan i fråga och det hen upplever och sådant har jag svårt för rent allmänt.
Men alltså.
Nu undrar jag om det är så att vår tvååring, på sin tvåårsdag, fick ett PM angående detta som vi föräldrar inte fick ta del av.
För över en natt (jo, faktiskt) så har vi nu dagliga inslag av skrik och skrän (Det är okej, mamma och pappa använde ändå inte den frekvensen som nu permanent försvann ur vår hörsel.), ligga på golvet och sparka, kast med valfri teknisk pryl (Jag kan förstå kastet av vågen som ett feministiskt ställningstagande och mamma är SÅ STOLT över dig, men INTE PADDAN FÖR ALLT I VÄRLDEN! Unge, begriper du inte att det är som att bita den hand som föder dig (vilket för övrigt också har hänt (liksom även bit i tutt som bokstavligt talat föder dig))!?) samt allmän upploppsstämning. Utöver detta jobbar vår tultare mycket med ordet "NÄE!", som är standardsvar på allt utom "Vill du bada?" och "Ska vi gå till lekplatsen?" och med uppenbara provokationer. Titta mamma, nu stoppar jag den här knappen I MUNNEN OCH SPRINGER IVÄG. Jo, jag MÅSTE hälla ut allt innehåll i dricksglaset (Detta resulterade i att vi återgått till pipmugg och nappflaska.) över soffan/bordet/maten. Det går inte heller att lämna henne själv ens i fem minuter, då är resultatet garanterad kaos: *hög krasch från vardagsrummet*, *föräldrar springer flämtande dit* Jaha, du tyckte att det var en bra idé att klättra upp i fönsterblecket och riva ner blomkrukan på köpet. (Det var kanske ingen tillfällighet att ditt första ord var "katt"?)
Puh.
Sedan några veckor tillbaka pottränar vi. I början gick det jättebra, men nu har vi haft bakslag (No phun intended!) även där. För närvarande är det oftare att lillan inte vill sitta pottan eller toan än att hon går med på det. Enligt den pedagogiska pottboken vi köpte (Som förövrigt lovade att det gick att få en torr unge på typ en månad med denna "metod". Eh, dock ej, i vårt fall.) ska barnet göra kopplingen: jag är kissnödig-går till toan/pottan-drar ner byxor-sätter mig-kissar. Ibland säger K till om det trycker på, men lika ofta kissar hon bara, om vi inte har fått henne att sitta pottan i tid. Hon har i alla fall gjort kopplingen att hon inte ska kissa någonannanstans. "Inte kissa på golvet!" med ett förmanande finger. Nej, just det. Häromkvällen lade barnet ett par riktigt lökiga fisar, varpå jag försökte få henne att sitta på toan en stund, eftersom detta ofta är ett tecken på att bajs är på ingång. Hon satt lydigt på toaletten ett par sekunder, men ville sedan ner. En stund senare, då undertecknad själv satt och bajsade i lugn och ro (Eller hur?) hördes förmaningar från vardagsrummet. "Inte kissa golvet!" I panik brölade jag efter J som var i köket och gjorde något hipsteraktigt, typ kokade äpplemust: "Gå och kolla vad hon gör!" J släppte alla äpplen han hade för händer och rusade dit. "Inte kissa golvet!"
Nej, älskling. Men om du också kunde låta bli att bajsa i dockvagnen nästa gång det trycker på, så vore vi väldigt tacksamma.
Jag förstår att det inte är lätt att vara två. Det är så mycket en ska förstå i den stora världen. Vad en får och inte får göra, allt som pågår i kroppen som en inte riktigt begriper, vad som egentligen ska hända idag. Klart att det blir lite mycket för en förkyld tultare som skolas in hos dagmamma. Första veckan älskade hon det, nu när skimret har lagt sig och hon insett att vi kommer att lämna henne där är det inte lika roligt, vare sig för henne eller oss. Klart att hon är extramammig, extraklängig, extrakänslig, extraallt.
Klart att du behöver extra tålamod, älsklingsunge. Så länge du kan ha lite extra tålamod med oss, dina hålögda, förkylningsnedsmittade, som-inte-har-haft-egentid-sedan-typ-forever föräldrar, som inte alltid orkar ha det tålamod du så väl behöver. Då klarar vi oss alla till du fyller tre, allraminst.
