"Jag vill ha min mamma."
Orden är mitt barns, men idag har jag insett att de lika gärna kunde vara mina. Jag vill också ha min mamma.
Jag vill också få vara en mammas barn. Min mammas barn.
Jag behöver inte längre ropa efter henne när jag vaknar på natten, när jag slår mig, är trött eller hungrig eller blyg eller osäker.
Men jag vill ropa efter henne när jag är rädd. Jag vill ha ett telefonnummer att ringa, där hon ska svara. Jag kan hennes sista telefonnummer utantill fortfarande, trots att det var länge sedan det gick till hennes hem.
Mamma, jag är rädd. Världen brinner. Barn dör. Allting hårdnar. När jag vaknar på natten tror jag att kriget ska komma. Att vår trygghet är på väg att raseras, att hatet kommer att vinna också här. Att det då inte skulle finnas någonstans att ta vägen där det skulle vara bättre. Jag vill hjälpa de som drabbas, de som förlorat allt. Jag vill kämpa emot. Jag vill säga något bra. Men jag är så trött, mamma, jag känner mig nästan förlamad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga.
Jag försöker föreställa mig vad du skulle säga om det som händer idag. Jag försöker höra dina kloka ord i huvudet, men meningarna blir ofullständiga.
Jag vill att du ska trösta mig, mamma. Jag vill att du ska vara här. Jag vet inte hur jag ska orka vara vuxen när jag inte får vara ditt barn.
