Att göra research

Häromdagen ställde Simona Ahrnstedt en fråga om research på sin blogg. Jag som vurmar för allt vad planering heter när det gäller skrivande (För att jag i själ och hjärta är en äkta administratör? Jag vet inte. Antagligen.) kunde förstås inte nöja mig med att bara skriva en kommentar på hennes inlägg. Nej, istället ville jag raskt författa en egen text om hur jag jobbar vad gäller research. Jag tycker att sådant här är väldigt intressant, både att definiera för mig själv hur jag gör och sedan berätta om det, men även att läsa om hur andra gör och diskutera olika metoder. Herregud, kan inte någon bara bjuda mig till ett seminarie om skrivande snart så att jag verkligen kan få gå loss på det här. HINT HINT.

Hur som helst och i alla fall.

Jag lägger mycket tid på research och jag gör det under hela min skrivprocess, på idéstadiet, under skrivandets gång, under redigering. Det finns författare som skriver först och gör research senare, och liksom fyller i luckorna. Jag är mäkta imponerad av författare som gör så, för mig funkar inte det. Jag vill veta och jag vill veta genast. Jag är noga med att det ska bli så rätt som möjligt (Det tror jag förstås att alla seriösa författare är, oavsett hur de jobbar.). Har jag en fråga i skallen så vill jag få den besvarad så att jag kan gå vidare sedan. En risk är annars att jag skriver något som är felaktigt och som ger en snöbollseffekt, då flera stycken/kapitel måste ändras eller helt enkelt tas bort för att faktan är felaktig. Usch, hemska tanke.

Dessutom är research intimt förknippat med den kreativa processen för mig, precis som all annan planering jag gör i mitt skrivande. Jag kan helt enkelt inte skilja på att skriva min text och administrera den, eftersom administrationen är en stor del av HUR jag skriver. När jag gör research förankrar jag min historia och den fakta jag får fram ger mig uppslag. Ibland kommer hela kapitel till på det sättet.

Min favoritmetod för att göra research är att göra intervjuer. Det mesta går förstås att läsa sig till, men jag är otålig och brukar dessutom ha väldigt specifika, detaljerade frågor, vars svar i sin tur brukar generera än fler frågor. Därför tycker jag att det är oslagbart att diskutera med sakkunniga. Min erfarenhet är att många människor tycker att det är jätteroligt att få hjälpa till och att få chansen att prata om sådant de är bra på. Jag har flera gånger blivit erbjuden mer hjälp, som att personen i fråga tar fram material eller erbjuder sig att faktagranska min text.

En sak som jag inte riktigt kommit underfund med än är hur jag ska organisera den fakta jag samlar in. Till min förra roman hade jag en massa olika dokument, vilket fungerade okej, eftersom jag intervjuade en mängd olika personer. För egen del tycker jag dock att det är långt ifrån optimalt att ha en massa dokument en måste fladdra runt i. Man kunde ju tycka att jag borde ha kommit på ett bra sätt att organisera det här, men det har jag inte. I mitt nya projekt intervjuar jag för närvarande en person, men om många olika saker och på väldigt detaljerad nivå. För någon vecka sedan laddade jag hem det (typ) legendariska programmet Scrivener. Där kan jag fästa den olika faktan jag samlar in till olika kapitel och det fungerar bra i det här projektet, då faktan ofta är kapitelspecifik. Om det är någon som sitter på en riktigt bra system för att organisera research, hör av dig. Jag är, till synes, mycket, mycket intresserad.

Nu låter det kanske som att jag har skrivit roman i tjugo år och det har jag ju verkligen inte. Än så länge har jag bara skrivit en, och som sagt påbörjat en andra. Men eftersom jag skrev på den första under så lång tid hann jag lära mig en hel del och vet därför (i alla fall till stor del) vad som funkar och inte funkar för mig. Det kommer säkert att ändra sig under tidens gång och det kommer förstås an på vad det är för typ av berättelse jag jobbar med. Ibland funderar jag på hur jag skulle jobba om jag skrev på något som var mer fantasi än verklighet, som fantasy eller sci-fi. Kanske skulle min process se helt annorlunda ut då. Fast antagligen inte. Jag skulle högst troligt komma på en massa olika saker att researcha då också.

Tolv år senare

Idag är det tolv år sedan mamma dog. Det är så otroligt länge sedan och samtidigt alldeles nyss. Sådär som det är med tid. Egentligen var det kanske tolv år sedan igår. Vi vet ju faktiskt inte exakt när hon dog. Jag frågar mig själv om det spelar någon roll. Jag vet inte. Nu är det hur som helst alldeles för sent för att få reda på sådana detaljer och den 1 april kommer för alltid att vara dagen jag förknippar med min mors död.

Jag var tjugotre när mamma dog, skulle fylla tjugofyra. Tolv år är hälften av tjugofyra. Det slog mig häromdagen att någon gång kommer (förhoppningsvis, tyvärr) dagarna jag levt utan min mor att vara fler än dagarna med henne. Sorgematematik, det är sådant vi ägnar oss åt, vi efterlevande.

Det är vår och varmt. Solen skiner. Utanför fönstret ser jag älven och på andra sidan berget, ön. Längre ut på ön finns en kyrkogård där det finns en sten med min mors namn på. Under den stenen ligger stoftet efter henne och berikar jorden så att våren och allt det växande kan spira. Det blir inte vår utan dig, mamma, om jag tänker så. En tanke jag tror att du hade tyckt om.

Den här blomman är inte till mig och inte heller till mamma. Den köpte jag till min efterträdare i växeln, vars mamma gick bort i helgen. Min efterträdare är sjuttio år. Hennes mamma var över nittio, var senil och i ganska dåligt skick. Hon var helt enkelt gammal. Hade levt ett långt liv. Tänk ändå att få ha sin mamma kvar ända tills en fyller sjuttio. Tänk att ha en mamma som fått leva hela sitt liv klart.

Allt sådant spelar dock ingen roll när mamma dör, för det finns ingen som mamma. Det vet jag, så därför tog jag initiativet till att vi, kollegorna, skulle ge henne den där blomman. För att den som förlorar sin mamma är ett barn, sjuttio eller tjugotre på det tjugofjärde eller vilken annan ålder som helst. Som Göran Tunström sa:

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Sorgen sätter sig i kroppen. Med tiden lär en sig att leva med den. Den skaver och kliar ibland, blossar upp ibland, smärtar oerhört ibland. Ett eksem, ett sår, en kärlkramp. För det mesta ligger den dock latent. Stilla, liksom väntande. Men alltid närvarande. Vem vet. Kanske är den del av mitt stoft nu, kanske följer den med när jag en gång ska ner i jorden, kanske kan den då få berika och ge näring. Vem vet, mamma. Kanske blir det så.