Min kropp och jag: de såtaste av vänner.

Låt mig börja med att säga att jag tycker att min kropp är helt djävla awesome. Den är bra och snygg och härlig på alla vis. Den kunde bli gravid och nu bygger den bebis för fullt och jag tänker anta att den gör ett strålande jobb med den biten. Det är bara en del saker omkring själva bebisbyggandet som min kropp och jag har haft lite... delade uppfattningar om.

Det har gått till ungefär såhär.

Kroppen: Okej, då var vi gravida! Dags att bygga bebis! Vad är det första vi behöver göra för att förbereda oss på detta?

Jag: Se till att ha ett bra immunförsvar?

Kroppen: Ha! Nej.

Jag: Få cravings efter nyttig mat?

Kroppen: Inte alls det jag tänker på.

Jag: Ett lugnt sinne som –

Kroppen: Nu vet jag! Bröst! Det är bröst jag tänker på! Vi måste göra större bröst!

Jag: Haha, kul skämt!

Kroppen: Vi måste göra bröst! Mer! Större!

Jag: (förskräckt nu) Nej, det måste vi verkligen inte.

Kroppen: Joho! Det är det första jag tänker göra. Upp minst en storlek i BH, omedelbums.

Jag: Men varför i hela friden då? Brösten är ju redan skitstora.

Kroppen: (lätt maniskt) De måste bli större. STÖRRE! Mohahaha!

Jag: (desperat) Men det ska ju komma mjölk i dem också!? Det räcker väl med att de blir större då?

Kroppen: (med diktatorstämma) Det ska vara störst bröst i HELA VÄRLDEN!

En liten tid senare, hos specialbh-försäljaren:

Specialbh-försäljaren: Vi får nog gå upp två storlekar, så du har lite att växa i.

Jag: Hur stora storlekar har ni?

Specialbh-försäljaren: Haha, vi har stora storlekar!

Jag: (dödsallvarlig) Seriöst. HUR stora?

Ytterligare en liten tid senare:

Jag: Så vad har resultatet av den här djävla bröstförstoringen lett till?

Kroppen: (mumlar) Spända och ömmande muskler i axlar och nacke. Spänningshuvudvärk som nästan alltid övergår i migrän.

Jag: Du lyssnade inte på mig!

Kroppen: Vaddå, är du sur?

(Obekväm tystnad.)

Kroppen: Du vet den där låten av Black Eyed Peas?

Kroppen: Jag blev lite inspirerad, helt enkelt.

Jag: Du är från och med nu och för all framtid avstängd från Internet.

Kroppen: Vaaaaaaad?

Kroppen: Vi måste öppna upp för att förbereda oss för förlossningen.

Jag: Öppna upp? Jag är i elfte veckan, vad pratar du om?

Kroppen: Vi måste öppna upp i höfterna, precis som de säger på yogan.

Jag: (trött) Du har tänkt ge mig foglossningar.

Kroppen: Det är viktigt att vara öppen...

Jag: Så du tänkte att jag skulle ha två diametralt olika ryggproblem? Ett som blir bättre av att jag tränar och ett som blir sämre så fort jag rör på mig?

Kroppen: Ungefär så tänkte jag faktiskt. Men det är ju viktigt att vara öppen, som de säger på yogan.

Jag: DET HÄR ÄR VÄL FÖR FAN INTE SAMMA SAK?

Kroppen: Man sparar mycket ilska i höfterna. Du börjar tydligen redan göra dig av med din. Du ser! Det är bra att öppna höfterna!

Kroppen: Jag tänkte att vi skulle börja må illa nu och hålla på med det ett tag.

Jag: (desperat, gråtfärdig) Måste vi?

Kroppen: Ja, det är jätteviktigt vid en graviditet, illamåendet. Men vi tar ulkandet och kräkandet efter illamåendet. Jag tänkte att vi delar upp det helt enkelt.

Jag: Vad fan?

Kroppen: Vänta, jag är inte klar än. Under tiden du mår illa så kommer du att känna ett äckel du aldrig tidigare upplevt. Du kommer att vara äcklad av allt möjligt – och omöjligt!

Jag: (stirrar med en blick som borde kunna döda)

Kroppen: Ja, och så tänkte jag att vi toppar det hela med en konstant metallsmak i munnen. Som blir värre när du äter, dricker eller borstar tänderna. Kul va?

Sagt och gjort. Jag mådde illa i ungefär sex veckor. Under den tiden kunde jag bara äta små, små mängder mat åt gången, ungefär sjutton gånger om dygnet och det kunde bara vara typ yoghurt, frukt, nyponsoppa och skorpor. Jag var under den här tiden äcklad av förutom mat även saker som bloggar på Internet, skidåkare på tv och av att vara utomhus. Jag uppvisade en närmast fobisk inställning till delar av min egen kropp; jag kunde knappt klippa naglarna och fick stålsätta mig varje gång jag skulle tvätta håret, eftersom det var det allra äckligaste jag visste. Vilket i sig resulterade i att jag klippte av ungefär femton centimeter. SEDAN kom det verkliga ulkandet.

Jag sväljer och ulkar därefter omedelbart.

Jag: Men det är ju ditt eget saliv, för i helvete!

Kroppen: Men du måste svälja på PRECIS EXAKT RÄTT SÄTT annars känns det inte bra för mig.

Jag vaknar mitt i natten.

Kroppen: Jag är hungrig!

Jag ger kroppen en banan. Den brukar få banan mitt i natten. Den har fått banan mitt i natten ungefär hur många gånger som helst.

Jag: Gud, det känns som att jag måste kräkas.

Kroppen: ALERT! ALERT! DET HAR KOMMIT IN EN FIENTLIG BANAN I SYSTEMET! DEN MÅSTE OMEDELBART SLÄNGAS UT.

Jag: Vad menar du? Det är ju samma sorts banan som vi alltid –

Kroppen: FIENTLIG BANAN! FIENTLIG BANAN! UT! DEN SKA UT!

Varpå jag får rusa på toaletten och kräkas upp bananen igen.

Kroppen: (glatt) Så, nu är allt bra igen. Nu kan vi lägga oss och somna om!

Jag: Det här med att jag kan bli så oerhört trött?

Kroppen: Ja, just det. Mycket viktigt inslag vid en graviditet. Ibland blir du så trött att du inte ens orkar stå upp och duscha. Jag tänkte att jag skulle varna för det.

Jag: (syrligt) Tack. Det var ju fint att den varningen kom nu. Det hade jag inte alls märkt nämligen.

Kroppen: (missar poängen) Varsågod! Kul att kunna vara till hjälp.

Jag: Det här med att jag typ har propellerat mig runt i lägenheten?

Kroppen: Ja?

Jag: Jag har aldrig i hela mitt liv fisit och rapat så mycket.

Kroppen: (försöker kväva ett fniss)

Jag: Du kan inte slå i mig att det finns en vits med att vara så gasig när en är gravid.

Kroppen: Joooooooo.

(Paus)

Kroppen: (brister ut i ett gapskratt) Hahaha! PRUTT! FIS! FJÄRT!

Jag: Som jag trodde, alltså.

Jag: Det här med att det alltid kommer lite blod i näsduken när jag snyter mig?

Kroppen: Känsliga slemhinnor.

Jag: Vänta, säg inget. Mycket viktigt vid graviditet.

Kroppen: HUR KUNDE DU VETA DET!?

Jag: Vild gissning.

Jag: Jag undrar vad du håller på med egentligen.

Kroppen: Skyll inte på mig! Det var hormonernas fel alltihop.

Det är ju inte första gången jag hör den. Så kan vi ju säga.

Du har till augusti på dig, världen.

Jag är gravid. Min man och jag har tillsammans tillverkat en ny människa, som nu mognar i mig. 

Precis som jag har hört andra berätta, så visste jag redan innan jag gjort testet att jag var gravid. Kanske lite för att jag bara visste, men mest för att kroppen betedde sig på ett sätt den aldrig hade gjort tidigare. Och sedan, precis som jag har hört andra berätta (typ alla gravida), så började jag må illa. Jag blev trött. Utmattad. Och jag stängde dörren till världen. Inte för att jag ville gå i min egen, härliga bubbla, utan för att jag blev så led på den. För att den oroade mig. Det gör den fortfarande. Jag är trött på dig, världen och jag är trött på människorna. Jag undrar hur mitt lilla barn ska klara sig där ute, där flickor måste vara flickor och pojkar måste vara pojkar i samma stund de kommer ut, där alla måste arbeta till varje pris och ingen någonsin får vara sjuk eller svag, där vi delar upp människor som mer eller mindre värda, där profit får gå före allt, där det ena ekosystemet efter det andra raseras och försvinner. Den här djävla rasismen, världen, det här djävla kvinnoföraktet. Kommer det att finnas rent vatten till mitt barn? Mat så det räcker? Kommer mitt barn att tvingas uppleva krig?

Jag har lite dåligt samvete över att jag skriver det här inlägget. För när man är gravid så ska man ju vara GLAD och NÖJD och KVINNLIG och allt ska vara FANTASTISKT och HÄRLIGT och man ska läsa på Familjeliv och köpa barnvagn och tapetsera med mönstertapet. Och det här är ju första gången jag skriver inför hela Interwebz om mitt välsignade tillstånd! Då ska det ju vara LEENDEN och ÄNGLASKRATT för hela slanten!!!!1!

Jag är glad. Jag tänker att ni fattar det. Glad över att jag ska få bli mamma. Att J ska få bli pappa. Att vi ska göra det här tillsammans. Det svindlande, fortfarande obegripliga i att vi har gjort en ny person som ska komma, som vi ska få ta hand om. Det är ju sjukt bra och helt fantastiskt. Faktiskt.

Så just därför. Just därför, världen, är det bäst att du skärper dig. För om du försöker tvinga på mitt barn din skit så kommer det inte att bli roligt för dig. Det kan jag lova.

Det är bäst för dig att du skärper dig. Du har till augusti på dig.