Jag är så fruktansvärt anställningsbar.

Det här blogginlägget har gjorts av:

Text och idé: Susanna Martelin ©

Foto: Frida Selvén ©

  

Kort sammanfattning av min arbetslöshet: Mitt förra jobb upphörde i slutet på oktober förra året. Under december och januari blev jag kallad till några intervjuer för jobb jag hade sökt, men fick inte någon av de tjänsterna. Under våren hade jag några kortare projektanställningar inom kultursektorn, med teaterproduktion. Dessa anställningar fick jag genom kontakter. Under sommaren blev det svårare och svårare att hitta tjänster jag kunde söka, eftersom sommarjobben krävde att man kunde jobba både juli och augusti och alla hösttjänster tillsattes i augusti och ja, det är ju tänkt att jag ska föda barn nu.

Tidigt förra hösten, precis efter att jag kommit tillbaka efter min och Js bröllopsresa, blev jag uppsagd från mitt dåvarande arbete. Det var inte mitt fel att jag blev av med jobbet. Jag arbetade i en organisation med dålig ekonomi, bristande ledarskap och undermålig administration. De till och med sa till mig att det inte berodde på mig, att jag hade utfört ett gott arbete, att de var nöjda. Ändå känner jag ett behov av att säga att det inte var något jag gjorde som ledde till att jag blev uppsagd. Varför är det så?

Jag har i alla år betalat in månadsavgiften till a-kassan jag är med i, så när min anställning upphör går jag till Arbetsförmedlingen och anmäler mig som aktiv arbetssökande. Ett måste om du ska ha rätt att få din a-kassa utbetald. I inskrivningsdisken sitter en arbetsförmedlare som godkänner mina uppgifter och skickar anmälningsmeddelande till min a-kassa. Detta ska inte komma att bli min handläggare. Hen tar sig en snabb titt på min profil och börjar sedan leta efter lämpliga arbeten för mig att söka. Hen hittar en annons för en receptionisttjänst på ett för mig okänt bemanningsföretag, tittar på annonsen i ungefär tio sekunder och säger sedan: ”Det här jobbet tycker jag att du ska söka!” Sedan skriver hen ut en blankett jag ska fylla i när jag har sökt sagda arbete, för det ska redovisas för hen att jag har sökt det; ”Annars blir jag tvungen att avanmäla dig från din a-kassa.” Klockan är tio på morgonen. Jag har hunnit vara arbetslös i två timmar, om man räknar enligt normal arbetstid. Min a-kassa känner antagligen inte ens till att jag är anmäld till dem. Random arbetsförmedlare i inskrivningsdisken sätter tonen, så att säga.

Såhär fortsätter det. I varje kallelse till möte står det att det är obligatoriskt. Jag blir av med min ersättning om jag inte kommer. Jag får en handlingsplan jag måste följa exakt, annars blir jag av med min ersättning. I handlingsplanen ingår att inom utsatt tid rapportera till Arbetsförmedlingen vilka åtgärder jag har tagit för att få ett jobb. Första gången jag ska redovisa ringer jag till Arbetsförmedlingens allmänna telefon. Hamnar i random stad, hos random arbetsförmedlare. Jag redovisar mängd och typ av arbeten jag har sökt. Sedan tittar random arbetsförmedlare på min profil i ungefär tio sekunder, uppfattar ledorden ”kultur” och ”administration” och börjar leta efter för mig lämpliga arbeten att söka. Det första arbetet hen föreslår är en VD-tjänst för en kulturfestival i Skåne. Om hen hade tittat lite längre än tio sekunder på min profil, hade hen sett att mina främsta arbetslivserfarenheter finns inom administration. Jag har förvisso arbetat inom kultursfären, men inte tillräckligt för att kvalificera mig för en VD-tjänst. Jag försöker påpeka det för vederbörande.

”Ja, men det verkar inte vara en VD-tjänst på det sättet. Det är ju inte som att du ska vara VD på Volvo.”

Nästa föreslagna arbeten är en administrativ tjänst i Södertälje och en som evenemangsmedarbetare i Stockholm.

Här passar jag på att meddela Arbetsförmedlingen om att jag har blivit gravid.

”Jag vet inte om det är något ni tar hänsyn till?”, frågar jag.

Svaret kommer omedelbart: ”Nej, det är inget vi tar hänsyn till.” Paus. ”Eller ja, du kanske inte kan söka alla sorters jobb då.”

Hen menar arbeten jag fysiskt inte kan utföra. Att jag inte ska kunna söka anställningar på annan ort eller tillfälliga anställningar, som korta vikariat jag inte kan arbeta tiden ut på, det ser random arbetsförmedlare inget hinder för. Visst kan jag söka tillfälliga vikariat, bara jag upplyser arbetsgivaren om att jag är gravid. ”De uppskattar att man är tydlig och ärlig och är man rätt person för tjänsten så får man den i alla fall.”

För, som hen upplyser mig om: ”Graviditet är ju ingen sjukdom.”

Ett uttalande jag har svårt att förstå. Har jag sagt något som föranleder att random arbetsförmedlare känner behov av att upplysa mig om att graviditet inte är en sjukdom? Framstår jag som dum i huvudet för random arbetsförmedlare? På vilket sätt är random arbetsförmedlare kvalificerad att göra medicinska bedömningar? Visst är graviditet inte en sjukdom, men vi är nog många som tycker att det inte direkt är ett normaltillstånd.

Det står klart för mig, med all önskad tydlighet, att verklighetsuppfattning är något som är sällsynt hos denna myndighets tjänstemän. Jag märker tack och lov att min utseedda handläggare faktiskt har det och ser därför till att all kontakt med myndigheten sker via henom från och med det. Men nervositeten och oron som alltid följer med all kontakt med Arbetsförmedlingen kvarstår. Jag måste göra allt som står i min makt för att få ett nytt arbete, annars får jag ingen ersättning. Exakt vad detta innebär finns det dock inga tydliga direktiv på. Hur många sökta arbeten är tillräckligt många? Tio per månad, trettio, femtio, hundra? Det får jag inget svar på, för det fungerar inte så.

Arbetsförmedlingen låtsas att det är en myndighet till för att hjälpa mig, men det är inte sant. Arbetsförmedlingen har inga skyldigheter gentemot mig. De är till för att kontrollera mig och alla andra arbetslösa. Det blir kanske extra tydligt när jag skriver ett inlägg på den här bloggen om hur dåligt jag mår av att vara arbetslös. En arbetsförmedlare kommenterar på inlägget. Hen får alltså betalt för att sitta och göra sökningar på Internet på orden ”arbetslös” och ”arbetsförmedlingen” för att se vad som skrivs om myndigheten. Ska bli intressant att se vad Arbetsförmedlingen tycker om det här inlägget. Jag vet ju att någon av er läser det här.

Budskapet jag får, inte bara från Arbetsförmedlingen, utan också från media och politiker, är att min arbetslöshet är mitt individuella problem. Det handlar om hur aktiv jag är, hur anställningsbar jag är. Jag eftersöker en annan vinkling, förgäves. Det är mitt och endast mitt ansvar, som individ. Det pratas inte om hur ekonomin ser ut, hur vårt samhälle ser ut, vad som räknas som ett arbete. Det talas inte om urholkad arbetsrätt, att jag är i ett system som förutsätter att jag ska få en fast heltidsanställning, trots att dessa börjar bli lika exotiska som isbjörnarna. Inom kulturområdet går det att få kortare anställningar, eller deltidsanställningar, något jag också har fått, men det premieras inte. Du ska arbeta heltid, eller vara arbetslös på heltid. Det talas inte om att så gott som alla anställningar inom till exempel det administrativa området går via bemmaningsföretag, att det nästan uteslutande handlar om tidsbegränsade anställningar. Det talas inte om arbetsmarknadspolitik eller dess tandlösa åtgärder. Det talas inte om regeln att alla arbetssökande måste söka alla tjänster de är kvalificerade för, i hela landet (om du inte har särskilda skäl för att slippa detta och det har du antagligen inte). Om jag söker en väldigt specifik tjänst som kräver väldigt specifika förkunskaper kan jag få ett arbete på andra sidan landet, annars är det troligaste att någon som bor i närheten, som också är arbetslös, får det jobbet. Och även om jag får ett arbete i till exempel Stockholm - var ska jag bo? Om jag får ett arbete som receptionist i Norrland - ska min partner då säga upp sig från sin anställning för att flytta med, eller ska vi separera? Detta talas det inte om. Det talas inte om att varje utannonserad tjänst jag söker i snitt har 200 sökande. Att det inte spelar någon roll hur anställningsbar jag är, om de andra 199 sökandena är precis lika anställningsbara de; vår anställningsbarhet skapar inte fler arbetstillfällen. Det talas inte om att detta är ett strukturellt problem. Jag förstår att jag har skyldigheter, men det kan jag väl inte rimligen vara ensam om? Eller? Jag förstår att jag har skyldigheter, men jag skulle uppskatta om jag slapp bli bemött enligt principen att jag är en lat, samhällsutsugande fuskare som måste sättas på plats.

Eller så är det precis så som politiker, journalister och myndighetstjänstemän har präntat in i mig: jag har skyldigheter som arbetslös, men jag har inga rättigheter. Visst, jag får min a-kassa, men det är ingen självklar rättighet, utan något jag får på nåder mot att jag gör exakt det som krävs av mig.

Förutsatt att jag inte är anställd som generaldirektör på Arbetsförmedlingen. Då har jag nämligen rättigheter. Om jag blir av med jobbet - inte för att Arbetsförmedlingen har dålig ekonomi och måste skära ner, utan för att man anser att jag inte har utfört mitt arbete korrekt, att man inte längre har förtroende för mig - då blir jag omplacerad på regeringskansliet och får behålla min lön om mer än hundratusen kronor i månaden.

Jag är inte längre aktivt arbetssökande. Nu tillhör jag istället en annan myndighet, Försäkringskassan, så länge jag är föräldraledig. Risken är dock stor att jag måste gå tillbaka till arbetslöshet efter min föräldraledighet, som det ser ut nu har jag ingen fast heltidsanställning.

Så vad kan jag göra? Ja, jag får väl en gång för alla bevisa hur anställningsbar jag är. Sälja mig själv, helt enkelt. Och hur gör jag det bäst då? 

Kommer ni ihåg annonsen för den här lägenheten? Eller annonsen för den här bilen? Mäklaren och bilägaren använde frukt för att visa på värdet i varan. Succé!

Jag marknadsför mig själv med frukt såklart!

Här är de! Frukterna! Ska detta bli mina nya kollegor?

Jag får komma på anställningsintervju!

"Så Susanna, vad skulle du säga är dina främsta egenskaper?"

"Hmmm..."

"Jag är prestigelös, flexibel och socialt kompetent."

"Intressant. Och vad kan du bidra med till vår verksamhet?"

Bra fråga, vattenmelonen! Låt mig demonstrera!

Jag delar gärna med mig av mina kunskaper och erfarenheter!

"Kom lite närmare, så ska jag visa."

"Känner ni till detta? Inte? Det kallas 'Fruitbook'. Jättebra verktyg om man till exempel vill hålla kontakten med andra frukter ute i världen."

Jag passar lätt in i sociala sammanhang! Är bra på att bryta isen! Piggar upp mina kollegor med ett skämt på fikarasten!

"Pst! Har du hört den om flickan och bananen?"

"... Och då sa hon: 'Är du glad att se mig, eller är det bara en banan du har där?' Aaah! Kul va!?"

"Den hade du inte hört förr."

Jag inspirerar och motiverar!

"Wow. Vilket starkt budskap!"

"Ordet 'tillsammans' är ett ledord här!"

"Här ser vi på grafen var ögonblicket för fruktsalladen inträffar."

Att jag är gravid är inget hinder - tvärtom!

"Vad innebär det att anställa någon som är två för en?"

"Det blir DUBBELT SÅ ROLIGT!!!"

Det avgör saken!

"Vi har bestämt oss för att ge dig jobbet! Du är härmed fast anställd, på heltid!"

Hurra! Jag har bevisat min anställningsbarhet!

"Åh vad härligt! Kom i min famn, allihopa!" (Jag är så himla moderlig!)

"Nu gör vi det! I detta ögonblick infaller fruktsalladen!"

Slutet gott, allting gott!

Fotnot: Vet ni vad det latinska ordet 'satir' betyder? Fruktskål.

Förlossningstema, del 4: Förlossningen på Fortet

Kommer ni ihåg det här?

Javisst, det är ju Fångarna på fortet!

SKYNDA, SKYNDA, SJUNDE NYCKELN!

Sumo! Alain! Didier! Gunde och Agneta!

Så unga. Så oförstörda.

Father Foras!

Var är kråkan som äter ur Fader Foras öra då?

Monique och tigrarna!

Rawr!

Och nu till den vansinniga nyheten ATT DETTA PROGRAM FORTFARANDE EXISTERAR! DET BETYDER ATT DE GÖR NYA AVSNITT! TITTAR FOLK FORTFARANDE PÅ DETTA, JAG TRODDE ATT DET VAR ETT UTDÖTT NITTIOTALSFENOMEN!? OKEJ, NU SKA JAG SLUTA SKRIVA I CAPS LOCK.

Nu ska vi ta och leka en liknande tävlingslek: Förlossningen på Fortet!

Fort Förlossning!

Upplägget är ungefär samma, fast inte riktigt. De tre olika tävlingsfaserna följer de tre faserna i en förlossning. Vi börjar som ett lag, ett gäng förlossningssugna, gravida kvinnor och våra partners. Alla redo!? Sumo, slå på gonggongen!

BOIIIING!

Vi börjar med nyckelinsamlingen. Den sammanfaller med inledningsskedet, så här är alla relativt pigga och peppade. Vi kvinnor stönar och pustar och måste luta oss mot väggar och partners ibland, men det reder sig. Agneta, som ju är bästis med Depaak Chopra, viskar visdomsord i våra öron när kamerorna inte ser. Gunde leder oss runt bland cellerna. (Alain och Didier, som egentligen heter något annat, har fått ledigt idag.) Våra partners får hoppa in i cellerna med de fysiska utmaningarna. De springer på rullande cylindrar, binder ihop rep för att hala upp nycklar som någon slängt i vattnet utanför cellfönstret, de lyfter tunga grejer och hittar nycklar under. Johan är förstås jättebra på detta och tar alla nycklar i cellerna han får gå in i. Vi gravida får svärandes pga foglossning vagga oss upp till tornet för att klura med Fader Foras och så tar vi de celler som det är mer pill med, men där man inte måste lyfta så tungt eller så. Jag får gräva i burkar med fågelspindlar och lägga pussel för att få loss mina nycklar. Det är upp till den andra i paret att se till att den som är i cellen kommer ut i tid, så förutom att de gravida ylar till i smärta ibland hörs ett evigt bankande. KOM UT, KOM UT! Gunde hjälper också till att skrika och banka, men ibland fastnar någon i en cell och det är ju tråkigt, särskilt om det är den gravida, som då får fortsätta sitt värkarbete i fängelset. Nåja, så är spelets regler. SJUNDE NYCKELN!, skriker Gunde. Nu är vi klara för äventyr!

När äventyren inleds har de gravida kommit till öppningsskedet och är inte alls sugna på att gå på lina eller åka gummibåt, vi vill bara sitta på pilatesbollar och bada badkar. Några skriker efter lustgas. Våra partners har svårt att koncentrera sig och även om en del hellre vill åka gummibåt asfort än att hålla sin arga, gravida kvinna i handen när hon har en värk, så blir det inget med det. Den här delen faller lite platt alltså. Det slutar med att Gunde och Agneta får köra alla äventyren själva för att få loss ledtrådarna till skattkammarens lösenord, men det har de ingenting emot. Gunde har alltid velat gå på lina och Agneta kan köra gummibåt jätte, jättefort.

Nu är det dags för skattkammaren! Med hjälp av ledtrådarna ställer laget upp sig på det gissade lösenordet. Nu har krystskedet börjat, så vi gravida måste släpas, bäras och baxas in. Det skriks väldigt mycket. Tur att Monique har hunnit ta ut tigrarna, för de har blivit nervösa av allt ståhej. Johan får lägga mig på bokstaven K och sedan väntar vi spänt. Ja, vi har gissat rätt! Lösenordet är KVADDLAR! Skatten rasslar ner och från och med detta ögonblick är laget ett minne blott. Nu är det varje par för sig som gäller. Med näbbar och klor och svettiga handflator får vi se till att få så mycket av guldpengarna som möjligt. Pengarna byts nämligen in mot förlossningsfördelar. Man kan välja mellan allt möjligt, som barnmorska, eda och akupunktur. Om man har otur och får för lite pengar får man nöja sig med Gunde eller en av tigrarna som hjälp. Inte alls lika bra, alltså.

Johan, som vanligtvis är en fredlig människa, visar sig nu från sin allra råaste urmanssida, den som han ärvt ner ända från stenåldern, den där kukstinna mannen som bara vill försvara sin kvinna och sin avkomma. Ja, ni fattar. Han kastar undan de andra männen och samlar skatt överallt; i munnen, i öronen, i näsan. Sedan plockar han upp mig hur lätt som helst, trots att jag väger typ nittio pannor, och så använder han mig som skål att samla mer pengar i. Det går tämligen asdåligt, eftersom min mage är i vägen, men vi lyckas i alla fall få så mycket pengar att vi kan köpa en barnmorska, lite lustgas och ett par handdukar.

SKYNDA, SKYNDA, NU ÄR DET BRÅTTOM! Huvudet syns ju på vårt barn! Jag lägger mig på bokstaven Q och krystar för kung och fosterland och DÄR slår Sumo på gonggongen och DÄR släpper Monique in tigrarna igen och DÄR kommer vårt barn ut! Hurra! Det är fortfarande lite rörigt med alla mynt och par och krystanden och vrålanden och tigrar och Gunde, men jag och Johan har bara ögon för vårt nyfödda barn. En av tigrarna äter upp moderkakan, Johan bär ut mig och barnet till en väntande gummibåt - där sitter ju Alain och Didier, som egentligen heter något annat! och väntar på oss - och vi åker in till land och alla är så glada och jag får en rejäl sup från Alain/Didiers fickplunta.

Tack för supen, Alain-Didier!

Fotnot: Jag vet att jag har varit usel på det här med andras bilder i den här bloggen och jag ska skärpa mig från och med nu. Jag erkänner att jag har rätt dålig koll på upphovsrättstjofräsit vad gäller bilder, men bilderna som är med i det här blogginlägget har jag i alla fall lånat från följande ställen:
Bildkälla Gunde och Agneta, Bildkälla Father Foras, Bildkälla Fortet, Bildkälla Monique, Bildkälla Sumo, Bildkälla André Bouchet

En filt till Kringlan och uppdatering om elefantgraviditeten.

Filtdjäveln är klar.

Mina fötter och måttband med för att visa på storlek. Det syns inte så bra, men filten är  runt en meter lång. (Så okej, den är kanske inte SÅ enorm då.)

Mönstret heter Sunny Baby Blanket och finns gratis att hämta på Ravelry. Jag som tycker om enkel design tänkte att det här nog skulle bli en filt jag skulle gilla. Tyvärr blev det inte så. Den här filten har varit ett nemesisprojekt från början till slut.

Till att börja med tog det ungefär tusen år att bli klar med filten. Designen är som sagt enkel, liksom själva tekniken; det är ju bara räta, aviga, räta, aviga. Jag tror att det här är ett utmärkt nybörjarprojekt för de som behöver öva på de olika maskorna. Jag tyckte att det här var DET TRÅKIGASTE MÖNSTRET I HELA VÄRLDEN. Dessutom hade jag inte fattat hur stor filten skulle bli, så det kändes verkligen som att den aldrig skulle bli klar. 

Närbild! Färgen är inte riktigt så urvattnad som den ser ut på bild.

Så var det garnet då. Jag fick rådet på Tummelisa att använda Svarta Fårets Ulrika, då föreståndaren trodde att det skulle ha ungefär samma stickfasthet som mönstret rekommenderade. Jag köpte tio nystan och använde upp knappa sju. Tyvärr gillar jag inte garnet heller. Det var "gnissligt" och trögt att sticka i, det är inte särskilt fint uppstickat och jag ångrar färgvalet. Den här matta lavendeltonen är liksom bara "meh". 

När filten ÄNTLIGEN var klar följde jag rådet i mönstret att tvätta den. Eftersom Ulrikagarnet är märkt som superwash, ska det gå att tvätta i maskin. 30 grader, står det på nystanen. Jag tvättade filten i 30 grader på ylleprogrammet på min maskin. Ut kom en filt som var om möjligt ännu större än tidigare. Om ungen gillar sin filt kommer hen att kunna använda den till ungefär sju års ålder. (Eller ända upp i högstadiet.)

Jag är med i Online Stickcafé på Facebook, en grupp för handarbetare, främst stickande människor. Ett utmärkt ställe att lära sig saker från och det finns alltid någon som kan svara på vilken fråga man än kan ha. Jag berättade om tvättningen och fick svaret att superwash egentligen ska kunna tvättas på 40 grader, en del tyckte därför att märkningen 30 grader var lite märklig, feg rent av. Någon trodde att det kunde bero på centrifugeringen, en annan på vattnets temperatur. Jag tror att det helt enkelt är garnet som inte håller vad det lovar.

Till på köpet lärde jag mig att ull i kvaliteten superwash är behandlat med någonslags kemikalie som gör att det går att tvätta i maskin utan att ullen tovar sig. Nu vet jag inte om jag vill använda filten alls på min lilla bebis. I fortsättningen kommer jag att hålla mig till så naturliga och ekologiska garner jag bara kan. Bomull och bambu verkar vara bättre val att sticka bebisgrejer i.

Och ja, jag är fortfarande gravid. Fem dagar över tiden. Det har gått från att vara bara tungt till att vara ganska smärtsamt, plus att mitt psyke börjar ta stryk av det här. På måndag ska jag tillbaka till MVC om ungen inte har tittat ut än. Då bokar man en tid för igångsättning, som för min del blir den 2 september i så fall, för de går efter exakta dagar, så 42+0 är det som gäller. Jag är inte särskilt social, mer än på mina egna villkor, jag är inte upplagd för skämt om saken och jag är tacksam över att slippa frågor om hur jag känner, om jag känner något eller om det har startat än. Barnet kommer förr eller senare, förhoppningsvis förr och jag hoppas att alla har förståelse för att mitt temperament är, hur ska vi säga, ansträngt.

På bonussidan är att jag och J hinner göra roliga saker, som att åka till skärgården, titta på serier, vila och greja med köket (mest J som grejar i och för sig, jag har mest åsikter om saker och ting). Jag har börjat på en ny stickning som ska bli en sjal, förhoppningsvis med pärlor i!

Sjalembryo! Garnet är ett okänt, växtfärgat ullgarn jag köpte i ett vikingastånd på Jul på Liseberg förra året.

Dagen F

Idag är bebiskringlans beräknade förlossningsdag. 0 dagar kvar till beräknad förlossning, står det i min gravidapp. 100% graviditet avklarad. Nej, jag föder inte barn. Det är för övrigt så jag inleder alla telefonsamtal nuförtiden. Trots 100% bebis har vederbörande inte behagat titta ut än.

Min mamma gick över tiden tre veckor med min syster, som var hennes första barn och Js mamma gick över tiden tre veckor med honom, som är hennes första barn. Det är tydligen ärftligt, det där. Så det är inte omöjligt att jag den 1 september får fira min och Js första bröllopsdag på förlossningen. Tidigare lät man gravida kvinnor gå över tiden med tre veckor innan igångsättning i regionen jag tillhör. Det ändrades tämligen nyligen till två veckor. En får vara glad för det lilla.

Medan vi väntar på Conahentas ankomst gör vi könsstereotypa saker. J har kaklat om i köket. Oljat bänkskivor. Jag har sytt små handdukar av stora gamla handdukar och små lakan och små örngott av stora gamla påslakan. Sjukt tillfredsställande att tillverka något! Sicksack och raksöm och inte så noga mätt, men det blev ändå bra. Jag passade även på att spilla te på min älskade MacBook, som nu måste stå och torka för att återhämta sig då musplattan började löpa amok efter incidenten. Kanske behöver den vara avstängd i flera dagar, hur jag nu ska överleva det. Så nu använder jag Js gamla senila PC istället.

Jag stickar också på en filt till barnet. Igår sa min käre svärfar att det var för att filten inte var klar som ungen inte hade kommit än och nu tror jag ju att det är sant, trots att jag vanligtvis inte är överdrivet vidskeplig. Så jag stickar intensivt på filtdjäveln.

Det känns som att bebisen har vuxit med ungefär tre kilo den här veckan. Vaknade en morgon och hade bristningar på magen, föga förvånande. Min gissning är att bebisen väger ungefär tio kilo nu. Det gör ont när hen rör sig, något jag aldrig hört någon gravid kvinna säga innan. Det är så trångt i magen att det är ett under att inte alla mina inre organ har dukat under för trycket. Som det känns nu tror jag att Conahentas kommer att komma ut medelst magexplosion.

Ungefär såhär:

Tjena morsan!

Fortsättning följer.

Förlossningstema, del 3: Den naturliga förlossningen

Var det någon mer än jag som tittade på programmet Pregnant in heels (på svenska Gravid i höga klackar) när det gick på SVT i våras? Kortfattat är det en dokusåpa som handlar om Rosie Pope, som är en slags gravidkonsult som bortskämda, rika, excentriska (och påfallande ofta korkade och djävligt osympatiska (ja, jag dömer för fulla muggar här)) människor som bor i (mestadels) New York och vill ha hjälp med olika saker under graviditet och förlossning. Det kunde vara allt från att hitta fina gravidkläder till att, som ett par ville ha hjälp med, få en "flexibel" bebis.

Rosie Pope: (något förvirrad) "Flexibel som i... Vig?"

Paret: "Nej, flexibel som i flexibel. Vi vill att barnet ska anpassa sig till vår livsstil. Vi vill inte behöva ändra på något i vårt liv bara för att vi får barn."

Jamen HAHAHAHAHA! (Pope, som visade sig vara en relativt vettig person, lät paret åka på utflykt till en vingård med en sådan där låtsasbebis. Efter det var de lite mer möra och samarbetsvilliga, om vi säger så.)

Ett par som Pope tog sig an var Christina och Fritz. (Här kan du se bilder på dem och deras bebis.) De arbetade som typ performanceartister i New York och väntade sitt första barn. De ville ha en hemmaförlossning och behövde hjälp att hitta en barnmorska till detta. Det var viktigt för dem att det skulle vara en naturlig förlossning, det vill säga att Christina inte skulle få någon smärtlindring överhuvudtaget. För Christina var det också viktigt att få äta upp sin moderkaka efter förlossningen. För Fritz var det väldigt, väldigt viktigt att förlossningen var naturlig. Faktiskt var det så viktigt för honom att han först inte kunde lyssna på sin kvinna, när det visade sig att hon var orolig över det här med smärta. Kvinnor har ju fött barn i alla tider, tyckte Fritz. Varför kan vi inte bara gå ut i naturen och hålla om ett träd, liksom? Det här med att prata om smärtan och rädslan inför den ansåg han vara "negativ inställning". 

Fritz, alla kvinnors älskling, med Christina.

När jag gick föräldrautbildningen på min lokala MVC visade de en förlossningsfilm. Där var det med en kvinna som berättade om sin förlossningsupplevelse. Hon hade minsann bestämt att hon inte skulle ha någon smärtlindring utan ha en natuuuuuurlig förlossning. Hon beskrev sina krystvärkar inte som värkar utan som "ett fyrverkeri". 

Min spontana reaktion på människor som pratar om natuuuuurliga förlossningar utan smärtlindring, där man kallar värkar för vad som helst annat än värkar och vägrar prata om smärta är att jag vill slå dem på käften. HÅLL KÄFTEN DJÄVLA RÖVHIPPIE, känner jag bara. JAG HOPPAS DU SÄTTER DIN VETEGRÄSJOS I HALSEN OCH KVÄVS. (Och då räknar jag mig ändå som en medelklasshippie själv.)

Men nåväl, jag kan väl vara en öppen person då. Ponera att hippieröven i förlossningsfilmen och Fritzröven har rätt. Klart att vi ska ha en naturlig förlossning, enligt dessa enkla principer:

1. Smärta är bara negativ inställning. (Lite som "Pain is weakness leaving the body", som man kan läsa på valfri träningsblogg, skrivet över ett foto på en halvnaken, deffad kropp i motljus, med ett fint typsnitt.)

2. Vi pratar alltså inte ens om smärta eller värkar, utan benämner dem som vad som helst annat. Gärna något naturligt, typ vindpustar eller vågor eller ljusglimtar eller så.

3. Vi föder hemma. Helst utomhus. I närheten av ett träd.

4. Vi slänger in lite valfritt New Age-jox. Såklart. För det är väldigt naturligt och bra.

Så när det är dags, när jag börjar sköljas över av vågor och ljus går jag och Johan bara helt sonika ut utomhus. Grabbar tag om närmsta träd. Det går ju jättebra, för vi bor skitnära massor med träd. Vi väljer ett som verkar ha en gammal själ. Sedan står jag där och liksom kramar trädet och mediterar på barken eller så, medan Johan dansar runt mig för att ge mig styrka och kraft och liksom fira min kvinnlighet som gör att jag kan pressa ut ett huvud stort som en melon genom min för detta ändamål tämligen underdimensionerade fitty.

Trädet, krama trädet!

Kanske har vi med oss en samisk schaman som trummar och joikar lite, det är säkert bra. Eventuellt har vi med oss en liten, liten barnpool där jag får sitta och plaska ibland, för man får använda vatten i en naturlig förlossning, det är godkänt tror jag. Ju mer löv som faller, alltså sådana förlossningslöv som faller inuti en när barnet är på väg ut, inte sådana som faller från det faktiska trädet alltså, ju vildare dansar Johan för att stödja mig. Någon spelar digeridoo. Det är säkert också godkänt. 

Tutelitut!

Ju närmare vi kommer krystvärk... kryst... blommorna, desto mer kramar jag i trädet. Johan erbjuder sig att torka min panna, men jag avböjer, jag vill inte att någonting ska bedöva min upplevelse! När barnet börjar titta ut är Johan genast framme med aurakameran och tar en bild på barnet och dess aura, så att vi genast vet vilka energier det har med sig ut i världen. Jag ger upp ett vrål, inte av smärta, utan av glädje och naturlig kvinnlighet och sedan kommer barnet ut och plaskar glatt ner i poolen och inga komplikationer uppstår och jag spricker ingenting och blöder ingenting för min kropp är faktiskt gjord för just det här. Johan klipper av navelsträngen och begraver den i marken, för att ge åter till jorden, liksom. 

Såhär fint ritar Johan med kritor över navelsträngens begravningsplats.

Sedan tutar vi en liten fanfar i digeridoon och jag klämmer ut placentan, som Johan genast gör ett långkok på och så äter vi den tillsammans. Jag får inte en rejäl sup, för jag vill fortfarande inte bedöva mig, men Johan ger mig örtte och en shot med vetegräsjos.

SÅ HIMLA HÄRLIGT OCH NATURLIGT ALLTIHOP ALLTSÅ.

Vill ni veta hur det gick för Christina och Fritz? När han började svamla om "negativ inställning" kan man säga att det blev lite dålig stämning i rummet. Både Pope och barnmorskan som var med upplyste Fritz om att det faktiskt gör ont att föda barn och att det är viktigt att få prata om det. Att han kanske skulle visa lite förståelse för sin kvinna, som ju skulle göra allt det hårda arbetet. Han fattade... Typ. Förlossningen skedde i hemmet, Christina tog aldrig någon smärtlindring. När bebisen var ute fick Pope, som var närvarande, ställa sig i köket och göra smoothie med placenta, som Christina sedan glatt hällde i sig. Slutet gott, allting gott.

Förlossningstema, del 2: Den uppkopplade förlossningen

Nuförtiden är det privata offentligt. Det är typ förbjudet att ha ett privatliv som inte delas med alla i hela världen hela tiden. Det är faktiskt i allmänhetens intresse att veta när jag ser en solupp/nedgång, när jag promenerar i motljus, när jag ska äta/har ätit något, när jag ligger i min säng, att jag har en man/katt/krukväxt som är bäst och finast och unikast i hela världen samt vad det är för konsistens på mitt bajs. (I alla fall så är det asviktigt för alla andra hipstermedelklassvitingar som har fina telefoner och tusen olika konton i sociala medier, och lets fejs it, det är ju vi som räknas.) 

Har du en sådan här? Tur för dig!

Jag är ju som bekant alldeles för dålig på att visa upp mitt liv för omvärlden och det gör ju att mitt liv inte är lika mycket på riktigt som det kunde vara om jag bara statusuppdaterade det mer frekvent (läs: hela djävla tiden). Vi vill ju såklart att vårt barns liv ska bli bättre än vårt, lyckligare och mer på riktigt. Det är ju illa nog att jag inte har instagrammat hela min graviditet, komplett med bristningar och spyor i motljus, men det ska vi nog kunna råda bot på.

Vi ska ha en uppkopplad förlossning. 

Hej världen! Vi ska ha en bebis!

Vi börjar på en gång, genom att ladda upp. Vi ser till att finnas på alla sociala medier. Såklart har vi den här bloggen, men konton ska även uppföras på Instagram, Twitter, Facebook, Google+, YouTube, Flickr och ööööh, LinkedIn och alla andra sociala medier i hela världen! 

Några av våra blivande följare.

Här är en tant som redovisar var man kan följa oss.

För att ingenting ska gå förlorat mellan raderna, så att säga, så turas jag och Johan om att vara konstant uppkopplade. Skitsamma om det har hunnit hända något eller inte. ALLT måste ju dokumenteras i minsta detalj.

När värkarbetet sätter igång på allvar kommer det såklart många suddiga bilder i motljus. Jag lutad över bordet, stönandes av smärta, i motljus. Utsikten från bilen när vi kör till förlossningen, i motljus. Johan framför kaffeautomaten, i motljus. Anestesiologen när hen sätter epidural, i motljus. När jag bajsar på mig, i motljus.

Vi bloggar hela händelseförloppet också.

"Än gör det inte så farligt ont. Det känns mest i ryggen faktiskt, som att jag är lite stel. Hoppas att det inte ska ta allt för lång tid! Hälsningar, pappa Johan"

"Undrar om de har milkshakes på förlossningen? Barnmorskan på föräldrautbildningen sa det. Hoppas att det stämmer! Hälsningar, mamma Susanna"

Vi varvar detta med statusuppdateringar med käcka hashtags, så att ni följare lätt ska kunna förstå och kategorisera.

Jag: AAAAAAAAAAAAARGH! AAAAAAAJ! NAAAAAAJ! SÖDLFKS GNERTIUEVJOJFB!!!! #envarkiminuten

Johan: Det var då ett jädra gnäll härinne! ;) #varkarbete-schmarkarbete #kvaddlar #forlossning

Barnmorskan: Jag ser huvudet på Conahentas nu. Tror jag. Hoppas jag. #babyconahentas

Det är förstås bra om ni engagerar er också. Postar svar, uppmuntrande meddelanden eller bilder. Det är viktigt att vara interaktiv nuförtiden. Hänga med i rådande trender, så att säga.

Den bästa bilden i motljus är förstås när barnets huvud tränger fram ur min fitty.

Jag: Tadaaa! #krystarsomfan

Med skakig handkamera och dåligt ljud kan man se små snuttar av förlossningen på YouTube. Fast det bästa vore förstås om vi kunde livestreama alltihop!

Så fort barnet är ute kommer det att ta över och börja instagramma det också. Barn kan sådant omedelbart nuförtiden. Det är typ en reflex, eller instinkt, ungefär lika stark som viljan att suga tutte. Alla i hela världen är jätteglada och delaktiga och jag får en rejäl sup från en flaska läkarsprit.

Såhär ser bilden på min sup ut!

Jag: Gött é dé! #skalforfan

Förlossningstema, del 1: Födelsedagskalasförlossning

Som vi alla vet är födelsedagen den dag då man är född. En dag som brukar högtidhållas världen över medelst olika sorters födelsedagskalas. Vanligtvis brukar man bli firad första gången då man fyller ett år. Men ens första födelsedag är ju faktiskt dagen då man faktiskt blir född, så varför i hela fridens dag vänta ett helt år för att fira födelsedag? Rimligen borde man ju få sin allra första, ursprungliga födelsedag firad! Detta tar vi fasta på i förlossningstemas första del: vi kör en födelsedagskalasförlossning!

På födelsedagskalasförlossningen är det inte bara jag och Johan som är bjudna. Vi har även samlat barnets blivande släkt och eventuella blivande vänner tillsammans med deras föräldrar. Det blir en smula trångt och svettigt i förlossningsrummet, men alla måste faktiskt inte vara där inne samtidigt utan kan lösa av varandra. Johan är ganska upptagen med att klappa mig på ryggen och badda min panna med en kall handduk och jag är ju också lite upptagen om vi säger så, varför de praktiska bestyren får skötas av gäster och personal på förlossningen.

Medan jag svettas, badar badkar och guppar på pilatesboll förbereds kalaset. Någon tar på sig att koka korv till korv med bröd. Först testas det att kokas korv i autoklaveringen (stället där sjukhusets olika instrument desinficeras medelst jättevarm vattenånga), men korven löses upp bland skalpeller och tänger och det blir tillfälligt lite dålig stämning. Sedan kommer någon på att det ju finns ett kök på förlossningen och således ockuperas det. Där sitter några barnmorskor och tar igen sig, men de får faktiskt hjälpa till att blåsa ballonger och serpentiner, men det gör de så gärna, de har inget bättre för sig faktiskt.

Inget födelsedagskalas utan clown! Ej heller en födelsedagskalasförlossning utan clown!

Wanna balloon?

Det finns sjukhusclowner, men de är upptagna med att mima för barn med cancer, så anestesiologen får hoppa in. Han kan inte göra ballongdjur, men kan en massa andra tricks. Till exempel gör han tricket "floppy arm" på sig själv, genom att injicera sig med muskelavslappnande. Armen hänger och dinglar och alla barn och föräldrar hurrar. Sedan gör anestesiologen "floppy face" på en av barnens mammor och det blir temporärt lite dålig stämning i förlossningssalen. Men då kommer barnmorskorna in med korven och så är alla glada igen, utom jag som vrålar i en värk så att folk sprätter till av förskräckelse och spiller senap och ketchup på golvet.

Det verkar som att det kan ta lite tid innan själva födelsedagsbarnet kommer, så gästerna roar sig med olika lekar. I korridorerna kör de "Ett, två, tre, rött ljus!" och vanlig hederlig kurragömma, det finns ju så många olika rum och förråd att gömma sig i. Några barn leker mumie och lindar in varandra i gasbinda. Sedan upptäcks att ett barn har gjort en helgipsning av ett annat barn och då blir det lite dålig stämning igen. Men då kommer en pediatriker in med tårtan och alla hurrar igen, för tårtan är ju fantastisk!

Grattis och välkommen!

I ena änden av förlossningssalen har ett presentbord inrättats, där alla gäster har fått lägga bebisens födelsedagspresenter. De har fått gissa ordentligt vad bebisen kan tänkas önska sig på sin första födelsedag! Där finns allt en bebis kan tänkas vilja ha och behöva!

Jag mår vid det här laget lite dåligt, främst för att några av papporna har lagt beslag på lustgasen och sitter och suger i sig av den för glatta livet. Ett barn nappar till sig sprutorna med koksaltslösning och sätter rask några kvaddlar på ett annat barn, som börjar gråta. Stämningen blir återigen lite dålig, men då kommer en undersköterska in och kör fiskdamm bakom ett draperi. Förutom godis finns det lite olika skojiga tabletter i påsarna!

Jag har vid det här laget börjat få krystvärkar och gästerna börjar samla ihop sig för att vara förberedda på födelsedagssången. Det blir en smula otåligt i församligen, eftersom själva krystskedet tar längre tid än vad de hade väntat sig. En del ler tålmodigt, medan andra inget gör för att dölja sin irritation, tittar på klockan och suckar. Jag vrålar och ylar och svär och rätt vad det är tittar bebisen ut och då sjunger alla "Ja må hen leva!". Sedan blir det presentation av bebisen och presentöppning och jag får en rejäl sup från en flaska läkarsprit.

Teaser: Förlossningstema!

Jag är fortfarande gravid, nu i miljonte veckan (38+2). Bebisen kan komma allt mellan när som helst och om max tre och en halv vecka. (Om ungen vägrat komma ut då blir jag igångsatt). 

Att vara såhär gravid kan rent fysiskt liknas vid att bära omkring på ett medeltungt bowlingklot fyllt med slingrande ormar, som man alltså med nöd och näppe klämt in under huden på magen. Förutom huden är det bäckenet och urinblåsan som bär upp tyngden. Rent psykiskt är ens huvud fyllt av någonslags gravidgröt (Har jag sagt att jag hatar hormoner? Jag HATAR hormoner.) som gör att ens attention span är på ungefär ooooh, kolla, en fågel.

Den som är lite påläst vet att innan de blivande föräldrarna får sitt barn så ska de genomgå något som kallas "förlossning". Tydligen är detta ett sorts obligatoriskt moment. Man kan alltså inte bara få barnet utlämnat när det är klart, utan först ska alltså denna "förlossning" till. "Förlossning" går kortfattat till så att mamman pressar ut sagda slingrande bowlingklot genom fitty. Om detta av någon anledning inte går skärs mamman upp och sagda bowlingklot dras ut genom ett litet hål i magen. Oavsett vilken av varianterna som sker, gör det djävligt ont på mamman. Efter detta är bebisen ute och föräldrarna är föräldrar och alla är glada och det är fred på jorden och mamman får sig en rejäl sup.

Den uppmärksamma bloggläsaren vet att när det händer något stort i mitt liv så vill jag gärna att detta stortslagna ska få ha ett tema. Alla minns väl förra årets bloggsuccé Bröllopstema? I år kör vi såklart förlossningstema. För att så att säga hetta upp det hela lite!

Det här inlägget fungerar alltså på samma sätt som en filmtrailer. Fast du får själv föreställa dig pang-pang, dramatisk musik, skrik, tårar och nakenhet. Och bebis, naturligtvis.

Nu kör vi! ÄR DU REDO?