En omöjlig längtan

"Jag vill ha min mamma."

Orden är mitt barns, men idag har jag insett att de lika gärna kunde vara mina. Jag vill också ha min mamma.

Jag vill också få vara en mammas barn. Min mammas barn.

Jag behöver inte längre ropa efter henne när jag vaknar på natten, när jag slår mig, är trött eller hungrig eller blyg eller osäker.

Men jag vill ropa efter henne när jag är rädd. Jag vill ha ett telefonnummer att ringa, där hon ska svara. Jag kan hennes sista telefonnummer utantill fortfarande, trots att det var länge sedan det gick till hennes hem.

Mamma, jag är rädd. Världen brinner. Barn dör. Allting hårdnar. När jag vaknar på natten tror jag att kriget ska komma. Att vår trygghet är på väg att raseras, att hatet kommer att vinna också här. Att det då inte skulle finnas någonstans att ta vägen där det skulle vara bättre. Jag vill hjälpa de som drabbas, de som förlorat allt. Jag vill kämpa emot. Jag vill säga något bra. Men jag är så trött, mamma, jag känner mig nästan förlamad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag försöker föreställa mig vad du skulle säga om det som händer idag. Jag försöker höra dina kloka ord i huvudet, men meningarna blir ofullständiga.

Jag vill att du ska trösta mig, mamma. Jag vill att du ska vara här. Jag vet inte hur jag ska orka vara vuxen när jag inte får vara ditt barn.

Ett angeläget anrop

På senare tid har jag mer än någonsin tyckt att vi helt enkelt borde lägga ner Internet. Människan som varelse klarar uppenbarligen inte av mediet (se valfritt kommentarsfält).

 

På Internet får de strukturella förtycken fullt spelrum. Där glöms, om och om igen, att mottagaren, den man anser sig ha rätt att trycka ner, smäda, kränka, hota, också är människa. Där låter vi som inte aktivt deltar i debatten detta att ske, vi låter människor glömma att andra också är människor, om och om igen.

 

Jag brukar tänka att människan som varelse är dåligt rustad för det samhälle hon har skapat åt sig. Aldrig blir det så tydligt som på Internet. Där målas världen svart och vit, om och om igen, medan verkligheten snarare är ett enormt spektra i grått. Det är ju bara det att Internet inte längre är en parallell verklighet, det som sker där är oupplösligt med resten av våra liv. Det som sker där sker i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. De strukturella förtrycken befästs och cementeras, i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. Mitt framför våra ögon.

 

Samtidigt som det sker försöker vi bagatellisera det, bortförklara, skyla över. De som drabbas och som inte håller käften om det, får förutom hot och trakasserier också motta både tystnad och medgivande. Från oss, vi som inte drabbas, vi som står bredvid. Det var nog inte så farligt. Du vet ju hur det är på Internet. Strunta i det, det är ingen idé att diskutera med dem.

 

Ibland får de också beröm: Vad duktig du är, som orkar hålla på. Jag skulle aldrig orka kämpa som du.

 

Men om det är någon som borde kämpa, om det är någon som borde orka, så är det ju just du och jag. Vi som inte är drabbade.

 

Det går inte att blunda för det orimliga i att låta de som är utsatta själva stå och skrika. Hur ska de orka de? Hur kan vi förvänta oss det? Hur kan vi tro att det inte faller på oss?

 

Så detta är ett anrop som gäller dig, jo, just dig. Du som är vit, du som är man, du som är hetero, du som tillhör de välbärgade sociala klasserna, du som har en kropp som är psykiskt och fysiskt funktionsnormativ, du som är frisk, du som på något sätt passar inom normen. Du som (för tillfället, många av oss befinner oss på bägge sidor) inte är drabbad. Det är du som ska dundra in med hela kavalleriet i komentarsfälten. Stopp! Rör inte min kompis! Du har fel. Såhär ligger det till egentligen. Det är ditt ansvar att informera dig, att vara påläst. Det är ditt ansvar att säga ifrån när normaliseringen av rasismen, kvinnoförtrycket, homofobin och så vidare, tar sig ut från kommentarsfälten och in i våra fysiska rum. Ditt ansvar att säga emot kollegan, grannen, främlingen på bussen. Du som vet att det inte handlar om enskilda individer. De strukturella förtrycken är så mycket större än individer, men vi individer måste gå in och plocka isär dem. Och vi måste, måste, måste alltid minnas att den på andra sidan också är människa. Det är när vi fortsätter att glömma, att avhumanisera varandra som det verkligen går åt helvete.

 

En gång sa en klok människa till mig att samhället går bara framåt när människor samarbetar. Det är en enkel sanning, men tydligen svår att praktisera. Vi måste samarbeta med alla människor. Inte ett fåtal utvalda. Alla. Samhället fungerar på samma sätt som ett klassrum. De som inte anses passa i klassrummet ska inte flyttas ut. All forskning tyder på att det inte bara är bättre för individen som inte anses platsa om hen får vara kvar i gruppen, det är bättre för hela gruppen.

 

Särskilt viktigt är det att vi minns varandras mänsklighet just nu. Att vi samarbetar, allesammans. Nu när vi står inför verkligt stora hot. En global miljö- och klimatkris som skenar fram. En global finanskris, som somliga menar kommer att få 1920-talets kris att se ut som en skit i havet. En global arbetstlöshet, delvis knuten till finanskrisen, men också beroende på en ökad automatisering av olika arbeten. Många och stora väpnade konflikter i världen, också de i många fall knutna till tidigare nämnda kriser, med ett enormt mänskligt lidande som följd.

 

Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Var ska vi leva? Vad ska vi göra? Hur ska vårt samhälle se ut?

Ju mer vi etiketterar och exkluderar varandra, desto mindre chans till en hållbar framtid.

 

Tillbaka till Internet. Här, en inspirerande historia. Ibland händer det att trollet blir påmint om att offret är människa. Att offret får se att också trollet är människa.  För skribenten Lindy West, som skriver feministiska inlägg om bland annat fat acceptance, blev hot och trakasserier vardagsmat, men en man lyckades verkligen göra henne psykiskt illa. Trots det lyckades de samtala och lyssna på varandra. Det går att lyssna på det här.

 

Vi är alla människor. Våra andra identiteter är onödiga. Vi behöver kämpa för att komma dit, där inget annat än vår mänsklighet spelar roll. Där vi aldrig någonsin tillåter eller tillåts att glömma att våra medmänniskor är just människor.

Jag är så fruktansvärt anställningsbar.

Det här blogginlägget har gjorts av:

Text och idé: Susanna Martelin ©

Foto: Frida Selvén ©

  

Kort sammanfattning av min arbetslöshet: Mitt förra jobb upphörde i slutet på oktober förra året. Under december och januari blev jag kallad till några intervjuer för jobb jag hade sökt, men fick inte någon av de tjänsterna. Under våren hade jag några kortare projektanställningar inom kultursektorn, med teaterproduktion. Dessa anställningar fick jag genom kontakter. Under sommaren blev det svårare och svårare att hitta tjänster jag kunde söka, eftersom sommarjobben krävde att man kunde jobba både juli och augusti och alla hösttjänster tillsattes i augusti och ja, det är ju tänkt att jag ska föda barn nu.

Tidigt förra hösten, precis efter att jag kommit tillbaka efter min och Js bröllopsresa, blev jag uppsagd från mitt dåvarande arbete. Det var inte mitt fel att jag blev av med jobbet. Jag arbetade i en organisation med dålig ekonomi, bristande ledarskap och undermålig administration. De till och med sa till mig att det inte berodde på mig, att jag hade utfört ett gott arbete, att de var nöjda. Ändå känner jag ett behov av att säga att det inte var något jag gjorde som ledde till att jag blev uppsagd. Varför är det så?

Jag har i alla år betalat in månadsavgiften till a-kassan jag är med i, så när min anställning upphör går jag till Arbetsförmedlingen och anmäler mig som aktiv arbetssökande. Ett måste om du ska ha rätt att få din a-kassa utbetald. I inskrivningsdisken sitter en arbetsförmedlare som godkänner mina uppgifter och skickar anmälningsmeddelande till min a-kassa. Detta ska inte komma att bli min handläggare. Hen tar sig en snabb titt på min profil och börjar sedan leta efter lämpliga arbeten för mig att söka. Hen hittar en annons för en receptionisttjänst på ett för mig okänt bemanningsföretag, tittar på annonsen i ungefär tio sekunder och säger sedan: ”Det här jobbet tycker jag att du ska söka!” Sedan skriver hen ut en blankett jag ska fylla i när jag har sökt sagda arbete, för det ska redovisas för hen att jag har sökt det; ”Annars blir jag tvungen att avanmäla dig från din a-kassa.” Klockan är tio på morgonen. Jag har hunnit vara arbetslös i två timmar, om man räknar enligt normal arbetstid. Min a-kassa känner antagligen inte ens till att jag är anmäld till dem. Random arbetsförmedlare i inskrivningsdisken sätter tonen, så att säga.

Såhär fortsätter det. I varje kallelse till möte står det att det är obligatoriskt. Jag blir av med min ersättning om jag inte kommer. Jag får en handlingsplan jag måste följa exakt, annars blir jag av med min ersättning. I handlingsplanen ingår att inom utsatt tid rapportera till Arbetsförmedlingen vilka åtgärder jag har tagit för att få ett jobb. Första gången jag ska redovisa ringer jag till Arbetsförmedlingens allmänna telefon. Hamnar i random stad, hos random arbetsförmedlare. Jag redovisar mängd och typ av arbeten jag har sökt. Sedan tittar random arbetsförmedlare på min profil i ungefär tio sekunder, uppfattar ledorden ”kultur” och ”administration” och börjar leta efter för mig lämpliga arbeten att söka. Det första arbetet hen föreslår är en VD-tjänst för en kulturfestival i Skåne. Om hen hade tittat lite längre än tio sekunder på min profil, hade hen sett att mina främsta arbetslivserfarenheter finns inom administration. Jag har förvisso arbetat inom kultursfären, men inte tillräckligt för att kvalificera mig för en VD-tjänst. Jag försöker påpeka det för vederbörande.

”Ja, men det verkar inte vara en VD-tjänst på det sättet. Det är ju inte som att du ska vara VD på Volvo.”

Nästa föreslagna arbeten är en administrativ tjänst i Södertälje och en som evenemangsmedarbetare i Stockholm.

Här passar jag på att meddela Arbetsförmedlingen om att jag har blivit gravid.

”Jag vet inte om det är något ni tar hänsyn till?”, frågar jag.

Svaret kommer omedelbart: ”Nej, det är inget vi tar hänsyn till.” Paus. ”Eller ja, du kanske inte kan söka alla sorters jobb då.”

Hen menar arbeten jag fysiskt inte kan utföra. Att jag inte ska kunna söka anställningar på annan ort eller tillfälliga anställningar, som korta vikariat jag inte kan arbeta tiden ut på, det ser random arbetsförmedlare inget hinder för. Visst kan jag söka tillfälliga vikariat, bara jag upplyser arbetsgivaren om att jag är gravid. ”De uppskattar att man är tydlig och ärlig och är man rätt person för tjänsten så får man den i alla fall.”

För, som hen upplyser mig om: ”Graviditet är ju ingen sjukdom.”

Ett uttalande jag har svårt att förstå. Har jag sagt något som föranleder att random arbetsförmedlare känner behov av att upplysa mig om att graviditet inte är en sjukdom? Framstår jag som dum i huvudet för random arbetsförmedlare? På vilket sätt är random arbetsförmedlare kvalificerad att göra medicinska bedömningar? Visst är graviditet inte en sjukdom, men vi är nog många som tycker att det inte direkt är ett normaltillstånd.

Det står klart för mig, med all önskad tydlighet, att verklighetsuppfattning är något som är sällsynt hos denna myndighets tjänstemän. Jag märker tack och lov att min utseedda handläggare faktiskt har det och ser därför till att all kontakt med myndigheten sker via henom från och med det. Men nervositeten och oron som alltid följer med all kontakt med Arbetsförmedlingen kvarstår. Jag måste göra allt som står i min makt för att få ett nytt arbete, annars får jag ingen ersättning. Exakt vad detta innebär finns det dock inga tydliga direktiv på. Hur många sökta arbeten är tillräckligt många? Tio per månad, trettio, femtio, hundra? Det får jag inget svar på, för det fungerar inte så.

Arbetsförmedlingen låtsas att det är en myndighet till för att hjälpa mig, men det är inte sant. Arbetsförmedlingen har inga skyldigheter gentemot mig. De är till för att kontrollera mig och alla andra arbetslösa. Det blir kanske extra tydligt när jag skriver ett inlägg på den här bloggen om hur dåligt jag mår av att vara arbetslös. En arbetsförmedlare kommenterar på inlägget. Hen får alltså betalt för att sitta och göra sökningar på Internet på orden ”arbetslös” och ”arbetsförmedlingen” för att se vad som skrivs om myndigheten. Ska bli intressant att se vad Arbetsförmedlingen tycker om det här inlägget. Jag vet ju att någon av er läser det här.

Budskapet jag får, inte bara från Arbetsförmedlingen, utan också från media och politiker, är att min arbetslöshet är mitt individuella problem. Det handlar om hur aktiv jag är, hur anställningsbar jag är. Jag eftersöker en annan vinkling, förgäves. Det är mitt och endast mitt ansvar, som individ. Det pratas inte om hur ekonomin ser ut, hur vårt samhälle ser ut, vad som räknas som ett arbete. Det talas inte om urholkad arbetsrätt, att jag är i ett system som förutsätter att jag ska få en fast heltidsanställning, trots att dessa börjar bli lika exotiska som isbjörnarna. Inom kulturområdet går det att få kortare anställningar, eller deltidsanställningar, något jag också har fått, men det premieras inte. Du ska arbeta heltid, eller vara arbetslös på heltid. Det talas inte om att så gott som alla anställningar inom till exempel det administrativa området går via bemmaningsföretag, att det nästan uteslutande handlar om tidsbegränsade anställningar. Det talas inte om arbetsmarknadspolitik eller dess tandlösa åtgärder. Det talas inte om regeln att alla arbetssökande måste söka alla tjänster de är kvalificerade för, i hela landet (om du inte har särskilda skäl för att slippa detta och det har du antagligen inte). Om jag söker en väldigt specifik tjänst som kräver väldigt specifika förkunskaper kan jag få ett arbete på andra sidan landet, annars är det troligaste att någon som bor i närheten, som också är arbetslös, får det jobbet. Och även om jag får ett arbete i till exempel Stockholm - var ska jag bo? Om jag får ett arbete som receptionist i Norrland - ska min partner då säga upp sig från sin anställning för att flytta med, eller ska vi separera? Detta talas det inte om. Det talas inte om att varje utannonserad tjänst jag söker i snitt har 200 sökande. Att det inte spelar någon roll hur anställningsbar jag är, om de andra 199 sökandena är precis lika anställningsbara de; vår anställningsbarhet skapar inte fler arbetstillfällen. Det talas inte om att detta är ett strukturellt problem. Jag förstår att jag har skyldigheter, men det kan jag väl inte rimligen vara ensam om? Eller? Jag förstår att jag har skyldigheter, men jag skulle uppskatta om jag slapp bli bemött enligt principen att jag är en lat, samhällsutsugande fuskare som måste sättas på plats.

Eller så är det precis så som politiker, journalister och myndighetstjänstemän har präntat in i mig: jag har skyldigheter som arbetslös, men jag har inga rättigheter. Visst, jag får min a-kassa, men det är ingen självklar rättighet, utan något jag får på nåder mot att jag gör exakt det som krävs av mig.

Förutsatt att jag inte är anställd som generaldirektör på Arbetsförmedlingen. Då har jag nämligen rättigheter. Om jag blir av med jobbet - inte för att Arbetsförmedlingen har dålig ekonomi och måste skära ner, utan för att man anser att jag inte har utfört mitt arbete korrekt, att man inte längre har förtroende för mig - då blir jag omplacerad på regeringskansliet och får behålla min lön om mer än hundratusen kronor i månaden.

Jag är inte längre aktivt arbetssökande. Nu tillhör jag istället en annan myndighet, Försäkringskassan, så länge jag är föräldraledig. Risken är dock stor att jag måste gå tillbaka till arbetslöshet efter min föräldraledighet, som det ser ut nu har jag ingen fast heltidsanställning.

Så vad kan jag göra? Ja, jag får väl en gång för alla bevisa hur anställningsbar jag är. Sälja mig själv, helt enkelt. Och hur gör jag det bäst då? 

Kommer ni ihåg annonsen för den här lägenheten? Eller annonsen för den här bilen? Mäklaren och bilägaren använde frukt för att visa på värdet i varan. Succé!

Jag marknadsför mig själv med frukt såklart!

Här är de! Frukterna! Ska detta bli mina nya kollegor?

Jag får komma på anställningsintervju!

"Så Susanna, vad skulle du säga är dina främsta egenskaper?"

"Hmmm..."

"Jag är prestigelös, flexibel och socialt kompetent."

"Intressant. Och vad kan du bidra med till vår verksamhet?"

Bra fråga, vattenmelonen! Låt mig demonstrera!

Jag delar gärna med mig av mina kunskaper och erfarenheter!

"Kom lite närmare, så ska jag visa."

"Känner ni till detta? Inte? Det kallas 'Fruitbook'. Jättebra verktyg om man till exempel vill hålla kontakten med andra frukter ute i världen."

Jag passar lätt in i sociala sammanhang! Är bra på att bryta isen! Piggar upp mina kollegor med ett skämt på fikarasten!

"Pst! Har du hört den om flickan och bananen?"

"... Och då sa hon: 'Är du glad att se mig, eller är det bara en banan du har där?' Aaah! Kul va!?"

"Den hade du inte hört förr."

Jag inspirerar och motiverar!

"Wow. Vilket starkt budskap!"

"Ordet 'tillsammans' är ett ledord här!"

"Här ser vi på grafen var ögonblicket för fruktsalladen inträffar."

Att jag är gravid är inget hinder - tvärtom!

"Vad innebär det att anställa någon som är två för en?"

"Det blir DUBBELT SÅ ROLIGT!!!"

Det avgör saken!

"Vi har bestämt oss för att ge dig jobbet! Du är härmed fast anställd, på heltid!"

Hurra! Jag har bevisat min anställningsbarhet!

"Åh vad härligt! Kom i min famn, allihopa!" (Jag är så himla moderlig!)

"Nu gör vi det! I detta ögonblick infaller fruktsalladen!"

Slutet gott, allting gott!

Fotnot: Vet ni vad det latinska ordet 'satir' betyder? Fruktskål.

Jamen du då ditt djävla hetero

Det händer ibland att random hetero, någon jag känner eller en för mig okänd person, känner ett behov av att kommentera homo- och bisexuellas sexualitet. Dessa kommentarer handlar om hur uppenbart det är att den kommenterade inte är hetero, ibland med inslag av irritation över att den kommenterade visar upp sin sexualitet. Varför måste vederbörande klä sig så homosexuellt? Varför måste vederbörande bete sig så homosexuellt?

"Det är så uppenbart att han är bög."

"Man ser verkligen att hon är lesbisk."

"Alltså, jag har inga problem med homosexuella, men jag fattar inte varför man måste göra en grej av det."

"Varför måste de överdriva så?"

Jag blir lika irriterad VARJE gång jag måste höra den här typen av uttalanden. 

För det första förstår jag inte behovet av att vara Captain Obvious. Så du har upptäckt att personen du pratar om är bög/flata/whatever. Jaha, liksom. VARFÖR behöver du kommentera det? Vad är det du vill ha sagt?

För det andra: Din sexualitet då? 

Du tror väl inte att din sexualitet är höljd i mystiska dimmor? 

Förlåt om jag vänder upp-och-ner på din världsbild, men tro mig när jag säger: din sexualitet är precis lika uppenbar som den utpekade homosexuellas. Du klär dig som ett hetero. Du beter dig som ett hetero. Faktum är att du antagligen gör en grej av att du är hetero. Att du sedan kanske inte är medveten om det är en helt annan sak. För du är ju normen. Och visst, det är vanligare att vara heterosexuell än att vara homo-eller bisexuell. Därför borde heterosexuella inte behöva stoltsera med sin sexualitet. Inte behöva göra en grej av det. 

Trots detta svämmar vårt samhälle över av heteropropaganda. Mainstreammode baseras på heterosexualitet, på vad som anses manligt respektive kvinnligt. Musiken skrålar om love sweet heterolove och Justin Bieber stönar oh girl och Beyonce wailar oh boy. Vill du läsa en bok om heterosexuella relationer? Plocka upp vilken som helst. Så har vi reklam, media, populärkultur. Reklam och media lär oss hur vi ska bli sexiga för det motsatta könet. Så gott som alla tv-serier behandlar heteroförhållandet på något sätt, om det så är humoristiskt eller allvarligt, fiktion eller fakta. Så gott som all reklam visar upp heterosexuella personer i olika heterosexuella situationer, för att sälja något. Det finns särskilda tidningar om hur man är som heteromamma eller heteropappa eller hur man ordnar ett heterobröllop. Delar av sjukvården förutsätter att du är heterosexuell, till exempel när du har kontakt med mödravården för att du ska föda barn, (eller för all del när du går till vårdcentralen). 

Ska jag fortsätta? Jag kan fortsätta.

Så innan du öppnar käften nästa gång, random hetero så kanske du ska tänka efter lite. Vem är det som gör en grej av sin sexualitet, egentligen? Vem är det som överdriver, egentligen?

Du blir bara belönad om du är duktig och lyckad, eller: hur sfi-bonusen fungerar i praktiken.

Igår kunde man i DN läsa artikeln Vem kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska?, vilken delades flitigt i mitt Facebookflöde. I artikeln berättas om regeringens nya utredning om sfi, svenska för invandrare, "Tid för snabb och flexibel inlärning", som kortfattat innebär att förkorta tiden för svenskundervisningen, eftersom man tycker att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar. Två år räcker, enligt utredningen. Oavsett vem du är, hur din bakgrund och dina förutsättningar ser ut.

För mig som arbetar på en skola som håller sfi kommer inte detta som en överraskning. Vi har vetat ett tag att det är en reform för sfi på gång som ska träda i kraft nästa år. Tongångarna är inte nya för oss. Vi har dessutom sedan ett tag tillbaka haft sfi-bonus.

Aldrig hört talas om sfi-bonus? Inte så konstigt. Det gick allmänheten helt förbi när det infördes. 

Vi börjar med en crash course i hur sfi för vuxna är uppbyggt. Det finns fyra kurser: A, B, C och D. För att krångla till det hela ytterligare finns det tre spår: 1, 2 och 3. Mycket kortfattat kan man säga att spåren bestämmer takt och till viss del innehåll för kursen. De används för att dela in eleverna beroende på tidigare erfarenheter av skola och kunskaper i språk och alfabet, för att nämna några aspekter. Såhär ser indelningen av kurser ut på de olika spåren: 1; A och B, 2; B och C, 3; C och D. Kurs B och C finns som synes i två spår, vilket innebär att man kan läsa till exempel kurs B i snabbare eller långsammare tempo. Jag skulle våga påstå att spåren är mer eller mindre integrerade i upplägget beroende på vilken skola man befinner sig på. Analfabeterna hamnar i kurs A, nybörjare utan några svenskkunskaper hamnar i grupp B och arbetar sig uppåt. När man har klarat D-kursen får man fortsätta att läsa svenska på grundskolenivå, för att sedan gå vidare till gymnasiekursen, om man vill (och kan).

Är alla med så långt?

Då går vi vidare till sfi-bonusen.

Underlaget till sfi-bonusen finns i regeringspropositionen 2009/10-88, inlämningsdatum 25 mars 2010, med Maud Olofssons och Nyamko Sabunis namn överst. Propositionen i sin helhet finns på Skolverkets hemsida. I inledningen står att läsa:

I propositionen föreslås en ny lag om prestationsbaserad stimulansersättning inom svenskundervisning för invandrare (sfi-bonus) och en ändring i inkomstskattelagen (1999:1229). Förslagen syftar till att få fler nyanlända invandrare att snabbare lära sig svenska och därmed förbättra sina möjligheter att få ett arbete.

Sfi-bonus är alltså ett statsbidrag som sfi-elever kan söka via kommunen de är folkbokförda i. Det finns en hel förteckning över vilken typ av klassificering sagda elever får ha för att vara behöriga, men den lämnar vi därhän. Om någon intresserar sig för den finns den också att hitta hos Skolverket. 

För att kunna ansöka om sfi-bonus krävs att eleven ska ha fått minst G (betygen G eller VG ges på sfi-kurser) i någon av följande kurser: 1B, 2C eller 3D. Summorna som delas ut är som följer: 1B - 6000 kr, 2C - 8000 kr, 3D 12000 kr. Eleven ska ha fått betyget senast 12 månader efter att hen börjat på sfi, dessutom ska hen ha fått betyget senast 15 månader efter att hen blivit folkbokförd i Sverige för första gången. Eleven ska vara mellan 18 och 64 år. En elev kan få bonus flera gånger, men tidigare utbetalda belopp dras då av från det nya beloppet. Maxbeloppet är 12000 kr. Notera att den som läser kurs A inte är behörig att ansöka om sfi-bonus. Notera även att bonusen har en stigande skala: ju svårare kurs, desto mer pengar.

Sfi-bonus går alltså ut på att den som lär sig svenska snabbt blir medelst pengar belönad för detta.

Att ingen hade tänkt på detta tidigare. Att det kunde vara så enkelt. Bara man viftar med pengar framför näsan på dem, så lär de sig snabbare. Fan, i så fall borde vi ju kunna få andra krångliga typer att lära sig snabbare i skolan också. Om vi bara lovar pengar så kommer de skoltrötta, de mobbade, de förståndshandikappade och de med neuropsykiatriska handikapp (till exempel dyslexi, asperger eller ADHD) som genom magi att ta sig genom skolan i samma takt som alla andra NORMALA människor. Så att alla, oavsett förutsättningar, kunde lära sig i exakt samma takt.

För det var dem vi ville hjälpa, eller? De som verkligen behöver hjälp.

Eller?

Sfi-lärarna protesterade från början mot bonusen. Detta, sa de, skulle inte bli bra. Detta skulle bli snedvridet, orättvist. Givetvis var det ingen som lyssnade på dem.

På vilket sätt blir det orättvist då?
Jag kan komma på ett par anledningar till att bonusen blir precis så snedvriden som lärarna förutspådde.

Utbildningsbakgrund

Det finns två saker som är grundläggande för hur snabbt du ska kunna lära dig något i skolan: att du kan läsa och skriva och att du vet hur du ska ta till dig ny information och bearbeta den. Det är mycket enkelt: ju mer du går i skolan, desto bättre blir du på att studera. En akademiker med tjugo års skolerfarenhet kommer självklart att lära sig svenska snabbare än en analfabet som aldrig satt sin fot i en skolbyggnad. Försök minnas hur det var när du lärde dig att läsa och skriva. Du var runt sju år då, din hjärna var fortfarande som en svamp och du lärde dig att läsa och skriva på ditt eget språk. Föreställ dig nu att du är vuxen och analfabet. Du ska lära dig att läsa och skriva på ett annat språk än ditt eget. Hur lång tid tror du att det tar? Klarar du det på ett år? Femton månader?

Lingvistiska förutsättningar
Svenska är ett indoeuropeiskt germanskt språk. Det är således mest likt språk i samma familj, till exempel de nordiska språken, engelska, holländska och tyska. Arabiska är ett afroasiatiskt semitiskt språk. Kinesiska är ett sniotibetanskt språk. Utan att snöa in för mycket på lingvistiskt lingo, kan det hela sammanfattas såhär: arabiska och svenska har inte så djävla mycket gemensamt. Ur ett rent lingvistiskt perspektiv kommer det ALLTID att vara svårare för till exempel en arabisktalande eller kinesisktalande att lära sig svenska än för till exempel en engelsktalande eller tysktalande. För en arabisktalande innebär svenskan ett nytt alfabet, nya vokaler, ny grammatik och ny syntax, för att nämna några aspekter. För en tysktalande innebär svenskan en grammatiskt enklare version än modersmålet. Vem lär sig snabbast? Den som tycker att jag raljerar kan ta en kurs i kinesiska eller arabiska och sedan återkomma till mig och berätta hur lätt det var.

Kontakter
Integration, detta infekterade uttryck, har två sidor. Visst kommer det an på individen att anstränga sig för att komma in i det nya samhället, men det går åt andra hållet också. Jag har själv varit i situationer när jag har försökt ta mig in i andra samhällen, i andra länder. Det är inte så djävla lätt ska jag be att få tala om. Jag är dessutom vit, vilket ju alltid är lättare än att vara svart i vår rasistiskt uppbyggda värld. Jag kan bara tänka mig hur det är att vara svart i Sverige, ett land där folkvalda sverigedemokrater sitter i riksdagen. Här gör vi skillnad på folk och folk. Så vem blir insläppt? Vem får någon att prata svenska med? Den högbetalda konsulten, han har ett arbete att gå till, kollegor att träffa. Han vet hur samhället fungerar och kan ta för sig. Den somaliska, beslöjade kvinnan däremot, vart ska hon gå? Vem anställer henne? Vem ska hon prata svenska med?

Psykisk hälsa
Vad skulle det krävas för att du skulle lämna ditt hem? Lämna allt du äger och har, vänner och släkt, för att bege dig till ett annat, okänt land? Något ganska exceptionellt, tänker jag mig. Människor som lämnar allt de har kommer från fruktansvärda förhållanden: svält, krig, förföljelse, tortyr, våldtäkt, mord på närstående som de i värsta fall har bevittnat. Saker som sliter sönder en människa, som gör henne sjuk. Lämnar henne sömnlös, psykotisk eller med posttraumatisk stress. Om man någonsin kan läka kräver det mycket tid och mycket professionell hjälp. Ett trasigt sinne kan inte lära sig ett nytt språk. Det finns inte plats för det, hur många piskor eller morötter man än tar fram. Fråga vilken läkare som helst.

Förutom dessa faktorer skapar sfi-bonusen dålig stämning i undervisningsgrupperna. De som inte är behöriga eller har möjlighet att söka blir besvikna och nedstämda. Eftersom ett problem sällan kommer självt, så är det väldigt vanligt att elever (surprise, surprise) lider av samtliga ovanstående fenomen. Jag kan förstå att de blir ledsna när andra elever blir belönade och inte de.

För vem är det egentligen som får sfi-bonus?

Svaret är enkelt: de framgångsrika. De som talar engelska, tyska, isländska. De som har fått jobb. Den ryska ingenjören, den holländske konsulten, den spansktalande akademikern med dubbla examina.Det är dem vi belönar medelst statliga pengar. De som hade klarat sig bra ändå.

Nu förstår ni kanske varför jag inte är förvånad över regeringens nya förslag. Det går hand i hand med en politik som redan drivs. En politik där en högbetald konsult får 12000 kr för att lära sig svenska medan en krigsskadad analfabet kommer att bli utslängd ur skolan innan hen hunnit lära sig att skriva ordentligt. En politik som har plats för somliga, men inte för andra.

Det rör sig inte om några enorma summor i sfi-bonusen, men budskapet kan ingen ta miste på. Vi gynnar de redan gynnade. De sämre bemedlade får skylla sig själva. Det finns ingen plats för dem här.

Bräckligheten.

Jag står med ryggen till, så jag ser inte när han ramlar, men jag hör dunsen. När jag vänder mig om ligger han platt på rygg, armarna öppna i en stor gest. Jag hinner tänka att det kanske är missbruk, att han bara är för full och nog kvicknar till snart, sedan går jag fram. Det är jag som är först framme hos honom. På bänken bredvid sitter två skrämda tonårsflickor med uppspärrade ögon. 

"Såg ni när han ramlade?", frågar jag.

De nickar. "Han bara föll ihop."

Jag trycker vid mannens handled. Han har puls. Jag ropar "hallå", ruskar lite försiktigt, knäpper med fingrarna framför hans stirrande ögon. Ingen reaktion. 

Han får ett grand mal. Kroppen skakar, ögonen stirrar, tungan ut genom munnen. 

"Ska jag ringa?", frågar jag tonårsflickorna. Jag vet inte riktigt varför jag frågar.

De nickar igen.

Medan jag pratar med larmoperatören på 112 bryts förtrollningen. De andra vågar sig fram, flera stycken på en gång, en ung kvinna lägger sin halsduk under hans huvud, hennes pojkvän och en annan kvinna diskuterar vad det kan vara; epilepsi eller droger kanske. Ingen har sett honom förut. En man kommer fram och hojtar: "Lägg honom i framstupa sidoläge!" - och efteråt tänker jag: lägg honom själv istället för att gasta! Men mannen tittar på en stund (medan det unga paret vänder den sjuke), sedan går han och sätter sig igen. 

Jag tar en noggrannare titt på den sjuke. Han kan inte vara så mycket äldre än jag. Det är svårt att avgöra om han är sjuk för att han har en sjukdom eller om han är sjuk för att han missbrukar, vare sig han eller kläderna ser särskilt slitna eller smutsiga ut. De tio minuter det tar för ambulansen att komma varar en evighet. Under tiden är mannen i princip helt okontaktbar. Vid ett tillfälle kvicknar han till, kramar om bröstet och stönar, visar tecken på att han har ont, sedan börjar kramperna igen. Ambulansen kommer äntligen, en rejäl kvinna och en butter man. De tar över och sakta skingras folksamlingen. 

De arbetar med den sjuke i bilen. Genom de öppna dörrarna ser jag ambulanssjukvårdarna stå böjda över honom på båren. Hans ben skakar igen.

Bredvid den struliga flickan står en pojke med  koncentrationen begravd i en Metro. Det är flickan som vill prata med mig och vi pratar, men bakom vår konversation konstaterar hjärnan att jag träffat pojken förut. Jag vill säga pojke, fast han kanske är en man. Jag undrar om han känner igen mig också och minns vårt första möte, när han var så otrevlig mot mig att jag helst av allt ville slå honom på käften, fast istället gick jag därifrån och grät och var arg för att en liten skit som han kunde få mig att känna så mycket. Flickan ropar och springer efter en annan personal och pojken visar mig sin Metro, vad det är han har gjort så omsorgsfullt. På uppslaget ser jag den där norrmannen, den där mannen i Malmö och den där mannen som härjade i Stockholm på nittiotalet. 

Med blått bläck har pojken ritat mustasch och skägg på dem.

"Ser de inte bättre ut sådär?", säger han.

Jag ser på honom, möter hans blick, de där stora, uttrycksfulla ögonen och jag tänker vad ska han tänka om dessa rasistiska terrorister? Vad ska han tänka om dem, vad ska han känna inför dem, inför sig själv? Han räknas inte som vit, som normal, han kommer aldrig att räknas dit. Han vet det, jag vet det, jag tror att han vet att jag vet det.

Jag finner mig inte för att fråga honom varför han har målat sådär på dem, vad han vill säga med det, men jag är glad över att han har kommit.

Jag är glad och jag är tacksam - ja, faktiskt tacksam, för att de hjälper mig att minnas att de är människor, individer, de där jag sällan orkar möta. Tacksam över att jag har det så ofantligt, svindlande bra, när jag vet hur godtyckligt det är: vem som är med eller inte, vem som knäcks eller inte.

Alla är hjärligt välkomna i prekariatet!

Jag tänker mig att Fridas liv är en berättelse som kan komma att uppröra svenska folket. Med rätta, givetvis. Frida har fått kämpa hela sitt liv. Hon kommer från en rastlös familj som flyttade ofta, vars sammansättning bestod av en mamma, fem halvsyskon och pappor som kom och gick. Frida började arbeta när hon var fjorton och har arbetat flitigt sedan dess. Endast osäkra, tillfälliga anställningar. Frida har aldrig haft en fast anställning. Ofta ringer de i sista minuten, inte sällan mitt i natten. Fridas läkare har sagt att hon inte ska ta mer krogjobb nu, för hennes rygg är redan trasig. Frida är tjugofem år. Hon fortsätter att söka krogjobb, hon söker och tar alla jobb hon kan. På sista tiden ringer det allt mer sällan. Frida kan inte betala hyran. Hon får be grannarna om toalettpapper. Hon har inte råd att köpa mat och rasar i vikt. 170 centimeter lång är hon och väger 48 kilo. Hon söker socialbidrag. På socialen frågar de om det inte finns någon som kan hjälpa Frida. Som om hon inte hade tänkt på det själv. Men hennes mamma är sjuk i cancer och får socialbidrag. Någon närvarande pappa finns inte. Fridas kompisar har börjat försvinna, allt de hittar på kostar pengar, så Frida kan aldrig vara med. På socialen avslår man Fridas ansökan. Frida ringer upp och försäkrar att hon gör allt hon kan. Hon gråter. Men på socialen menar man att Frida inte har visat tillräckligt mycket att hon söker jobb, att hon försöker förändra sin situation. Hon kan inte redovisa alla jobb hon har sökt. Jag gissar att de flesta av de arbeten Frida söker inte ligger i Arbetsförmedlingens Platsbank. Jag gissar att de känner till det på socialen i Malmö.

Självklart ska vi uppröra oss över det enskilda fallet, eftersom Frida är mer än ett enskilt fall, hon är en människa. Det är fördjävligt att just hon ska ha det såhär. Hon förtjänar mycket bättre. Men det enskilda fallet är mer än ett enskilt fall, det är en del av ett utbrett fenomen.

Vi kan prata om det enskilda fallet och uppröra oss över det, men sedan dör diskussionen ut, nyheten slutar att vara en nyhet. Inom högern har man inställningen att fattigdom helt enkelt inte finns. Folk är inte fattiga i Sverige idag och så är det bra med det. Människor som Frida får rycka upp sig, kanske gå lite hos en coach så att de blir anställningsbara. Nåde dig om du blir sjuk och ska snylta på systemet. De där som tigger är äckliga typer som stör stadsbilden och säkert hör till ett brottssyndikat. De har det egentligen inte alls så dåligt som det verkar. Inom vänstern pratas det förvisso om trasproletariat och prekariat. På första maj skanderar man om internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet. Jag kanske är cynisk, men jag tror att de flesta (notera: inte alla, men de flesta) som går i vänstertågen på första maj har det ganska bra. Det är därför de har tid att gå ut och demonstrera. Frida har inte tid till det, hon är fullt upptagen med att överleva. Andra får sjunga Internationalen.

Efter det kommer det fram en rumänsk tiggare.

Handen på hjärtat – gav du henne pengar? Har du någonsin gett henne pengar? Har du ens tittat ordentligt på henne?

Frida är en människa. Hon är som du och jag. Du eller jag hade kunnat vara hon. Vi vet det. Vi vill helst bara inte tänka på det. Vi tänker att det inte gäller oss. Det där händer faktiskt inte mig. Jag vill faktiskt inte prata om det där. Jag vill hellre titta på tv. En blaskig serie på en betalkanal, något som inte kräver så mycket av mig. Sluta tjata om din djävla solidaritet. Jag kan inte göra något åt det där.

Vem ska göra något åt det då?

En dag kanske du blir av med jobbet. En dag kanske du blir sjuk. En dag kanske dina aktier rent av faller (hemska tanke!). I en långtgående lågkonjunktur (läs: kris) kan vad som helst hända. Och när det händer, då kommer medvetenheten om hur stora maskorna blivit i det där nätet som ska fånga oss.

Men du är hjärtligt välkommen i prekariatet. Där finns rum för alla. Så mycket rum finns det nog ingen annanstans.

Du kan ta del av Fridas historia här.

Mellanrum.

Klockan är nästan halv åtta, jag har jobbat sent. November är ful och grinig, det regnar och blåser. I kuren vid spårvagnshållplatsen befinner sig av allt att döma två generationers alkoholister. En yngre man, i min ålder kanske, ropar mamma till en kvinna.

”Mamma! Mamma!”

De är flera stycken, pratar och gestikulerar, alkoholens skräniga, sladdriga röst och vida, slängande rörelser. Mamman, en kvinna så sliten att hennes ålder är omöjlig att avgöra, blir hela tiden omfamnad av en man. Han är mycket längre än hon, hennes fötter lyfter ofta från marken. Gruppen diskuterar, i alkoholens alldeles egna logik. De gamla sorgerna lyfts. De letar efter upprättelse, respekt.

”Lyssna på mig! Jag skulle fan ha slagit han på käften om det var jag.”

”Det var som när barnen var små.”

”Vad stolt jag är över dig! Åh, vad duktig du är!”

Vi andra, de lyckade, håller oss på avstånd. Vi står för oss själva och trycker i blåsten, tittar bort, låtsas som att allt är normalt.

Och jag hatar det, jag hatar det här avståndet, den här vallgraven runt oss, hur vi hela tiden tar ett steg ifrån, ytterligare ett steg ifrån.