Tolv år senare

Idag är det tolv år sedan mamma dog. Det är så otroligt länge sedan och samtidigt alldeles nyss. Sådär som det är med tid. Egentligen var det kanske tolv år sedan igår. Vi vet ju faktiskt inte exakt när hon dog. Jag frågar mig själv om det spelar någon roll. Jag vet inte. Nu är det hur som helst alldeles för sent för att få reda på sådana detaljer och den 1 april kommer för alltid att vara dagen jag förknippar med min mors död.

Jag var tjugotre när mamma dog, skulle fylla tjugofyra. Tolv år är hälften av tjugofyra. Det slog mig häromdagen att någon gång kommer (förhoppningsvis, tyvärr) dagarna jag levt utan min mor att vara fler än dagarna med henne. Sorgematematik, det är sådant vi ägnar oss åt, vi efterlevande.

Det är vår och varmt. Solen skiner. Utanför fönstret ser jag älven och på andra sidan berget, ön. Längre ut på ön finns en kyrkogård där det finns en sten med min mors namn på. Under den stenen ligger stoftet efter henne och berikar jorden så att våren och allt det växande kan spira. Det blir inte vår utan dig, mamma, om jag tänker så. En tanke jag tror att du hade tyckt om.

Den här blomman är inte till mig och inte heller till mamma. Den köpte jag till min efterträdare i växeln, vars mamma gick bort i helgen. Min efterträdare är sjuttio år. Hennes mamma var över nittio, var senil och i ganska dåligt skick. Hon var helt enkelt gammal. Hade levt ett långt liv. Tänk ändå att få ha sin mamma kvar ända tills en fyller sjuttio. Tänk att ha en mamma som fått leva hela sitt liv klart.

Allt sådant spelar dock ingen roll när mamma dör, för det finns ingen som mamma. Det vet jag, så därför tog jag initiativet till att vi, kollegorna, skulle ge henne den där blomman. För att den som förlorar sin mamma är ett barn, sjuttio eller tjugotre på det tjugofjärde eller vilken annan ålder som helst. Som Göran Tunström sa:

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Sorgen sätter sig i kroppen. Med tiden lär en sig att leva med den. Den skaver och kliar ibland, blossar upp ibland, smärtar oerhört ibland. Ett eksem, ett sår, en kärlkramp. För det mesta ligger den dock latent. Stilla, liksom väntande. Men alltid närvarande. Vem vet. Kanske är den del av mitt stoft nu, kanske följer den med när jag en gång ska ner i jorden, kanske kan den då få berika och ge näring. Vem vet, mamma. Kanske blir det så.

Jag hinner faktiskt inte

Herregud vad jag vill skriva hela tiden.

Här är några anledningar till att det inte blir så mycket text som jag önskar:

- Jag är perfektionist. Jag vill att allt ska vara FANTASTISKT, annars kan det vara. Helst också genast, vilket kanske är en egen punkt, det vill säga att jag är rätt otålig. Jag vill att det ska vara FANTASTISKT GENAST.

- Jag brottas periodvis med passivitet. Det tar jähähähähättelång tid för mig att få tummen ur arslet och faktiskt göra det jag vill/måste göra.

Jag vet, det är en usel kombination.

Sedan har vi den där lilla detaljen med Resten Av Livet, som också ska levas.

Så en livsuppdatering. 

De senaste månaderna har det hänt många roliga och spännande saker. Förutom att min roman blev antagen har vi sålt min lägenhet, flyttat in i ett hus och för några veckor sedan fick jag en ny tjänst. 

I höstas hade jag två halva skrivdagar, sedan i januari har jag haft måndagar och torsdagar 8-15 som skrivtid. Det har dock blivit mindre skrivtid än vad jag hade önskat. Det tar så mycket tid att städa och renovera och ställa orkidéer och kryddväxter och plädar och jag vet inte allt överallt. (Detta stajlande som ska till när en säljer en bostad. Jisses.) 

Jag hade tänkt att de där dagarna skulle utnyttjas bättre när vi nu har kommit i ordning litegrann och lägenheten äntligen är såld (för andra gången!). Då fick jag ny tjänst. Jag jobbar som en del av er vet på Statlig Myndighet (tm) och där har jag nu levlat upp från växeltelefonist till ekonomiadministratör. En del av er skrattar antagligen högt nu, eftersom jag typ är rädd för siffror och närmast får psykos varje gång jag försöker räkna ut något, men den här tjänsten handlar inte om att räkna utan om att kontrollera. Det är jag bra på, för jag är noggrann. Hittills är det som att leka kontor ungefär, fast utan de roliga stämplarna. Bytet av tjänst innebär en välkommen löneökning (med några få undantag av projektkaraktär har jag stått still i lön sedan 2010) men också ökning i sysselsättningsgrad. Nu jobbar jag 70% fram till och med maj. Så mycket har jag inte jobbat sedan 2012 då jag arbetade heltid på skolan i Kungälv. Detta är dock tillfälligt, då jag tänker gå ner till 50% igen framöver, när introduktionsmånaderna är över. Inte bara för skrivandet, utan för mitt barns skull också.

Sagda barn vill leka hela eftermiddagarna, skriker så att trumhinnorna lossnar så fort hon inte får som hon vill och somnar efter i snitt tre sagor och fem sånger klockan nio om vi har tur, klockan senare om vi inte har lika mycket tur. Oftast vaknar hon till efter en dryg timme och behöver sövas om. Ja, det är jag som nattar och som söver om, om jag är hemma (och det är jag ju oftast). Det är inte optimalt, men det så det är just nu. Det är inte sällan jag också somnar vid nattningen. Det är ofta jag somnar vid nattningen. Jag brukar stappla upp efter en stund, men det blir inte så mycket gjort om kvällarna. 

Om helgerna vill jag mest umgås. Jag fattar inte hur människor som arbetar heltid medan deras barn är små bär sig åt. Jag tycker att jag aldrig ser mitt barn när jag jobbar 70% och har konstant dåligt samvete för att jag inte är mer med henne. (Kanske kvinnofälla. Nåväl.) En halvtimme här och där blir det kanske lite skrivet om helgerna, men mer än så blir det vanligtvis inte.

Ja, just det, jag har börjat träna CrossFit ett par gånger i veckan också. Så djävla kul. Så djävla tungt. 

"Jag har blivit en sådan där jobbig människa som går upp klockan sex och går och tränar innan jobbet.", sa jag till Frida i helgen.

"Men Sanna!", sa Frida med emfas. "Nu mår jag faktiskt lite illa."

"Jag ber om ursäkt.", sa jag.

Kvar är måndagar. Då har jag egentid 8-15, då lillpimpan är hos sin dagmamma. Planeringen inför de dagarna brukar vara episka. På måndag. Då djävlar. Jag ska tvätta, städa hela lägenheten, rensa bland barnets leksaker, rensa i våra garderober, handla och laga mat, lägga ansiktsmask, måla naglarna, raka benen, göra inpackning till håret, googla tusen saker till research, skriva planering på alla viktiga karaktärer i mitt nya romanprojekt, skriva synopsis på ett eller ett par kapitel, skriva ett eller ett par kapitel, planera ett episkt blogginlägg, skriva det, publicera det och ta emot publikens jubel, sedan ska jag sy och sticka ett antal klädesplagg och kanske se en bra film. Inga problem att hinna detta på sju timmar, som egentligen är sex timmar, då jag kör K till och från dagmamman som bor i stadsdelen vi bodde i tidigare. 

Såhär brukar måndagarna bli: Jag kommer tillbaka från att ha lämnat av K, tar en titt på lägenheten och min milslånga Att Göra-lista, får hjärnöverslag och tittar på sjuttio avsnitt av House of Cards, medan jag halvhjärtat skriver idéer till mitt nya romanprojekt.

Det finns säkert många som tycker att jag är en gnällig knäppgök. Sex timmar att skriva på, det är ju jättemycket tid! Jag vet att jag skulle kunna få mycket mer gjort om jag tänkte annorlunda. Jag borde ha färre saker på den där Att Göra-listan. Planera de få sakerna bättre. Komma ihåg att göra en sak i taget, att det går bra att göra lite i taget, att så småningom har det lilla i taget tillsammans blivit mycket. Inte stressa. Inte hoppa så mycket mellan uppgifter. Det är okej att det inte blir fantastiskt omedelbart. Jag vet att skrivande innebär att skriva om tusen miljarder och en gång till. Jag har ju gjort precis det. Det är okej att vara perfektionist. Det är okej att vara passiv ibland. Förr eller senare gör jag det jag ska. Och snart kommer jag ha mer tid igen.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.

Alltings meningar

"Vad är egentligen meningen med allt?", vill du veta.

Du är trött, men frågan är uppmanande. Du undrar verkligen. Allt har tappat sin smak. Du har glömt vad det är som gör livet värt att leva.

Jag vill rida ut och möta draken som plågar dig så, som bränner dig om och om igen. Jag vill dräpa den, nej, jag vill sticka handen i din historia och krossa ägget innan monstret hinner kläckas.

Jag vill göra ogjort det som har skadat dig. Jag vill hela dig, jag vill ge dig ljuset tillbaka i dina ögon, jag vill få dig att skratta, jag vill trösta dig och sova i din säng som förr i världen. Jag vill göra allt för dig och mer därtill.

Istället hörs vi och ses alldeles för sällan. Ibland känner jag mig maktlös inför din svärta.

Vad kan jag göra för dig? Jag kan ge dig mina ord. Jag kan ge dem till dig om och om igen, så många gånger som det behövs. Jag kan försöka svara på din fråga.

Jag tror inte att det finns en mening med livet. Livet är så länge det är, sa alltid min mamma. Livet bara är. Samtidigt är livet alltför komplext för att kunna förklaras med en enda orsak. Och alldeles för värdefullt.

För vad är livet? Det är en räcka av ögonblick som staplas på varandra. Det är nu och nu och nu och förstås också förut. Men mest nu. Och nu.

De små ögonblicken som betyder så mycket. Morgonkaffe. Ett dopp i havet en varm dag, salt och svalt. Årets första jordgubbe. Julaftons morgon. En god bok. Att komma hem efter en dag borta. Köra bil med hög musik. En bra film. Skratta åt ett fånigt skämt tills du kiknar. Ett sms från en vän. En katt på Youtube. Ditt favoritgodis. Somna i solen. Glass på en bänk. Barnskratt.

Ganska ofta har vi också ganska tråkigt, här i livet. Det gör inte så mycket.

De stora ögonblicken. De himlastormande, vansinniga, underbara och fruktansvärda ögonblicken. Den första kyssen. En resa till en helt ny plats. Att äntligen få jobbet du drömt om så länge eller komma in på den där eftertraktade utbildningen. Köpa ett hus. Skaffa hund. Säga upp dig för att äntligen följa dina drömmar. Skriva en bok. Ett barn som föds och ser världens ljus för första gången.

Samma ljus som slocknar i någon annans ögon. Besvikelse. Förlust. Smärta Död. Det hör också till, men du vet det, just nu vet du inget annat, så vi behöver inte prata om det.

Vi behöver prata om kärleken. Den som består, den som härdar ut, den som till sist vinner över allt det svarta. Hjärtan som sväller och helas. Förälskelser, vänskap, blodsband. Att möta sitt livs kärlek, flera gånger om, i olika former och relationer. Att ha en familj; att en familj är så mycket mer och så många fler än de som råkar vara släkt. Att få ha en bästa vän. Så otroligt mycket kärlek, så livsomvälvande och livsavgörande. Som att träffa dig, för så många år sedan nu, på den där balkongen.

Livet är alla de här ögonblicken och de här händelserna. Det är fullt av pärlor, även om det för dig just nu ser ut som sten. Du kommer att se att de blänker, du kommer att se det igen.

Du är stark. Du känner det inte själv, du är för trött och svart i blicken, men vi andra, vi ser din styrka. Du klarar det här. Du är inte ensam. Vi är många som står bakom dig. Vi är många som försöker smida din rustning, av ljus och hjärtan och Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Vi är många som går bakom dig med en stöttande hand på din axel. Vi är många som far ut i strid med dig, om och om igen, så länge det behövs. Ett nu i taget tar du dig framåt. Precis just nu kommer inget hemskt att hända. Precis just nu är du trygg. Precis just nu är du omhändertagen. 

Det är inte för sent. Du kommer att vinna över draken. Bakom den glimrar den vackraste av skatter: återstoden av ditt liv. Helt intakt, fullt av allt det som ett liv är fullt av. Alla glädjeämnen, alla sorger, allt stort, allt smått. Ett liv där allt du ser att allt du önskar dig är möjligt. Ett liv fullt med smak och skimmer, ett liv där du vaknar och minns alltings meningar.

Jag sitter en stund hos de kantstötta

Det är inte det att jag inte har något att berätta. Det är bara att de berättelser jag tänker på just nu inte ska berättas här. De fastnar på andra platser. I fladdriga, bläddriga block och i små anteckningsböcker med hårda pärmar. Ibland på kvitton eller post it-lappar om det är bråttom. Det är somligt som är nästan färdigt, somligt som tar tid och måste tuggas länge på och somligt där proppen tycks ha gått och det plötsligt forsar fram.

Jag försöker förstås hinna med alldeles för mycket på mina torsdagar, men förr eller senare hamnar jag här. På Stadsbiblioteket, det nya, stora, ombyggda. Här flyter jag ut vid de stora fönstren, där det är lagom tyst och lagom mycket att titta upp och glo på ibland. Bekväma ytor, gratis internet och alla, alla böcker. Biblioteket alltså. Vilken briljant djävla uppfinning.

I kafeterian finns något för alla. Jag tänker att jag borde äta nyttigare och köper någonslags supertaljboll för människor. Tänker sedan fuck it och ångrar att jag inte köpte chokladbollen med riktigt mycket smör.

I kafeterian samsas fikaföräldrar, gurglande bebisar och spralliga barn, de intellektuella och kulturella (eller de som önskar vara det), hipsters med surdegsskägg, pensionärer och studenter med tygkassar. De äter dyra mackor och dricker smoothies och te och kaffe och chokladmjölk.

En bit in, strax bakom, lite halvskymt, stöter man på de kantstötta. De som pratar för högt eller mumlar för tyst. De vars kläder inte riktigt passar. De som inte tvättat sig på ett tag. De som smyger nervöst med sina plastpåsar. De misstänksamma och kontaktsökande. De trötta och slitna. De bortknuffade och förbisedda. De får också vara här. De får vara ifred här. 

Jag tar ett bord i deras hörn och sätter mig hos de kantstötta. Gnager stillsamt på min boll. Tänker att det är så sällan alla dessa människor möts, vi som är lika och olika, mer eller mindre hela, rena, nya eller gamla. Att det är just det som behövs, lite oftare, lite mer. Att ta ett bord i någon annans hörna. Svårare än så är det ju inte.

Intima främlingar

Det första som händer är att hon rör vid mina läppar. Jag har lagt mig till rätta på britsen och slutit ögonen. Behandlingen ska börja och jag tänker mig att hon ska inleda med att tvätta mitt ansikte. Istället lägger hon sitt finger mycket lätt mot mina läppar och cirklar över dem, runt dem, fuktar dem med olja. Sedan samma sak med huden runt ögonen. Långsamma, mjuka cirklar med fingertopparna. Senare i behandlingen, efter att jag somnat och vaknat under tiden hon masserat mitt ansikte, tar hon hand om mina händer och underarmar. När hon masserar underarmarna vilar min handflata mot hennes mage. Vid ett tillfälle tycker jag mig känna barnet som växer därinne röra sig under mina fingrar.

Jag är på en yogaklass och hela passet igenom väntar jag på detta som jag vet ska komma. När vi ligger i vila och hon som leder oss går runt och med tumme och pekfinger stryker apelsinolja mellan våra ögon och på våra bröstben. Hela passet längtar jag efter dessa få sekunder, denna korta, nästan magiska beröring från en människa som egentligen är mig helt främmande.

På spårvagnen mot Bergsjön en het sommardag. Vagnen är full, det är trångt mellan kropparna. Plötsligt någon som tar tag i min arm. Jag vänder mig om och möter ett leende ansikte, en nickande hälsning. Kvinnan som inte når till räcket håller i mig istället, för att inte ramla när vagnen gungar. Håller kvar i mig tills hon går av.

Någon sorts omvänd situation: Piraten åker buss i Madrid. När den kränger tappar hon balansen och vacklar. Tre personer, främlingar för varandra och för henne, sträcker unisont ut händerna och tar tag i henne för att hon inte ska ramla.

I Argentina hälsar vi varandra med pussar. Både de vi känner och de vi inte känner. När vi går och när vi kommer, när vi ser varandra igen om morgnarna. 

I Buenos Aires myllrar det av britter och irländare "travelling the world" och de tycks fullständigt tagna av detta att man får pussas - att man får pussa tjejer! På kinden! - så de pussar oss överdrivet och utstuderat och med tydlig iver. 

När vi ska pussa Marcos italienska pappa, som knappt pratar och röker hela tiden, uppstår problem. Han pussar vänster-höger medan vi pussar endast höger på argentinskt vis. När vi har lärt oss hur han brukar göra, har han i sin tur anpassat sig till den argentinska seden, och så fortsätter vi att krocka näsor.

Pojken på tunnelbanan i Prag, jag ser honom och hans suddiga blick, armen som sträcks ut för att ta. Jag tar tag i A-K och flyttar på henne, för att hon ska komma undan det där greppet, varpå jag drabbas själv istället. De där vassa, hårda fingrarna som grabbar tag i brösten, nyper flera gånger och jag hinner inte stoppa, knappt ens värja mig. 

Samma sak på den där äckliga nattklubben i Göteborg. Killen som verkar full men ofarlig, en vanlig kille bara. Han som först konverserar och så plötsligt, mitt i en mening: "Fan vad snygg kropp du har, tränar du?" - och så ut med handen och ett stadigt tag om min ena skinka. 

Hur de där greppen alltid sitter kvar efteråt, långt efter att den äckliga handen har släppt.

Era djävla as.

Men stopp, det här är ju övergrepp, inte intimitet.

De främmande som kommer och går i förlossningssalen. I brevet till dem har jag skrivit att jag tycker om massage och strykningar, men när värkarna kommer får ingen ta på mig. Inget djävla klappande eller knådande. På sin höjd en hand som stöttar, ett stadigt grepp så jag inte ramlar. Men annars stilla, inte störa mig när kroppen arbetar.

Jag får värkstimulerande och håller plötsligt på att drunkna. Värkarna kastar sig över mig, våg efter våg och jag glömmer hur man andas, jag skriker och fäktar och håller på att dö. 

Då lutar hon sig över mig.

Hon heter Jessica.

Hennes ögon är gröna. Turkosa, som en stilla lagun.

Hon lägger ett finger mellan mina ögonbryn. Klappar försiktigt rynkan som bildats där. Nu ska du slappna av här, säger hon. Inte spänna dig så. Hon stryker min panna. Hon andas med mig och jag bottnar igen, där i hennes ögon, hon tar mig tillbaka till stranden och jag dör inte.

Lite drygt tre år tidigare: jag och J på vår första dejt. Vi sitter på Notting Hill och dricker öl och ingen av oss vill gå hem. J ska gå på toaletten och på vägen stryker han med handen över min rygg, en självklar beröring, så självklar att han senare inte minns den, en förtrolig gest mellan två människor som nyss träffats men som redan vet att de tycker om varandra, och det är då jag vet att han är min.

Det här börjar bra

Jomensåatteeeh. Blogginlägg på torsdag var det. Till mitt försvar vill jag säga att ett inlägg är på väg, jag hann helt enkelt inte skriva klart det. Min skrivtid fick bli reducerad idag, för jag gick på ansiktsbehandling och fikade med kompis J som jag inte sett sedan Westfaliska freden. Välbehövliga avbrott i vardagen. Hav tålamod så kommer det riktiga inlägget snart.

Allt får plats

Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skrivs det väldigt sporadiskt på den här bloggen. Så har det varit sedan urminnes tider, ja faktiskt ungefär ända sedan bloggen uppstod anno 2011. Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skriver jag med jämna mellanrum ett inlägg om att jag sällan skriver inlägg, då jag är lite skamsen eller bekymrad eller har någon annan lämplig känsla. Ungefär som det här inlägget. Circle of life, alltså.

Den här gången tänkte jag att jag skulle redogöra för anledningarna till att den här bloggens inkonsekvens, varför dess existens mest påminner om en rejäl förkylning: dess häftiga uppblossande, febriga aktivitet som sedan alltid dalar mynnar ut i en lång, seg tystnad. (Jo, det är så förkylningar fungerar. Exakt så, faktiskt.)

För det första så håller jag som de flesta andra på med att lägga livspussel, en aktivitet en om inte förr börjar med efter trettio/när en skaffat barn. Jag försöker få ihop arbete med en vilja att skapa (skriva roman till exempel) och framförallt med familjelivet. I mitt hemman har jag nuförtiden en viljestark, tämligen hyperaktiv trettonochenhalvmånading, som sprider Duplo och böcker över hela världen, som kan göra smulor och pappersmassa av vad som helst och som nästan aldrig håller käften. Jag älskar henne så mycket att det växte ut ett till hjärta på mig när hon föddes, enkom för henne. Men att umgås med henne är som att bli överkörd av en ångvält, gång på gång på gång. På det bra sättet förstås, av en mycket liten och bredvaggande, halvspringande ångvält som gärna drar upp tröjan och visar magen eller pekar ut lampan åt dig, men ändock en ångvält. På kvällarna är vi TRÖTTA. Jag brukar mest vilja sitta i soffan, själv. Hämta andan. Sticka några varv. Glo på en serie. Ofta tänker jag på min stackars blogg och att jag borde skriva på den, men jag orkar sällan. Om det finns lite tid och kraft över lägger jag hellre den på att försöka hålla en intelligent konversation eller ligga med min man.

Ovanpå detta är jag en djävligt Duktig Flicka. Jag är självkritisk och har sjukt höga krav på mig själv. Allt jag gör måste vara perfekt, annars är det bäst för mig att jag låter bli. Det har blivit bättre med åren, men det är fortfarande något jag måste tampas med dagligen. Så när jag ska göra något, skriva blogginlägg i det här fallet, så måste det bli PER-DJÄVLA-FEKT. Det Bästa Inlägget I Internets Historia. Annars är det bäst att jag låter bli. Här kommer också som ett brev på posten mitt postmoderna arv in, det aset, då jag tänker i banor att allt redan är gjort. Varför ska just jag skriva om just detta? Vem fan bryr sig om det? Plus att det säkert redan är någon annan som gjort det, bättre dessutom.

Sedan har vi det här med att profilera sig. Om en ska lyckas i bloggosfären (och det vill en ju, ety en är perfektionist enligt ovan) är det viktigt att ens blogg har en tydlig profil för att nå framgång, tusentals läsare och en fet deal med ett gäng betalande kapitalistutsugarannonsörer. En blogg ska vara tydlig. Lätt att sammanfatta. Handla främst om EN sak. Inredning, feminism, mode eller krukväxter. Vad handlar den här bloggen om? Jag har hittills avhandlat stickning, odling, romanskrivande, arga politiska inlägg, glada politiska inlägg, vitsiga följetonger om äktenskap och graviditet, svajande inlägg om att få barn samt inlägg om ungefär ingenting särskilt. Och säkert tusen saker till. Är det något jag inte skrivit om? Jag ställer mig tveksam till detta. Jag har inte landat ett fett sponsorkontrakt, så kan vi ju säga. Det dröjer innan jag kan leva på den här bloggen, så kan vi ju säga.

Och som om inte detta var nog så ställer jag mig skeptisk till mitt och andras (miss)bruk av Internet och hur vi delar och pådyvlar varandra våra liv och leverne. Vill jag ens ha en blogg? Ganska ofta inte. Jag räknar mig som en ganska privat person. Det är kanske i värsta fall inte sant, i bästa fall relativt. Jag har inga behov av att skriva inlägg om vad jag har ätit i motljus.

Eller?

Så varför har jag den här bloggen överhuvudtaget? Och vad fan handlar den om egentligen? 

Ja, säg det.

Summa summarum: Trots all min prestationsångest så brukar jag minnas att jag är bra på att skriva, och att jag för det mesta tycker att det är roligt. Att jag gillar när folk läser det jag skriver. Och att jag skriver om det jag skriver om för att jag tycker att det är intressant. Om någon annan också gör det så är det en bonus. Det blir nog inga sponsorkontrakt eller en stark profilering, kanske blir det inte någon bot och bättring vad gäller uppdateringstakten här heller. Men det får vara okej. Den här bloggen kan få finnas, i all sin spretighet.

Och här är en bild på en gris, för VARFÖR INTE, liksom?

Ett år med K.

Idag fyller mitt barn ett år.

Efter att hon vaknat, satt sig upp och babblat ett slag uppvaktade vi på klassiskt födelsedagsmanér. Vi sjöng för henne och gav henne paket med prassligt papper och snören i grälla färger. Hon fick ett träpussel, kritor och en liten docka. Vid frukostbordet tände vi ett litet ljus i födelsedagståget och jag blåste ut det medan jag hindrade henne från att stoppa fingrarna i lågan. Sedan slängde hon tåget i golvet och smulade sönder bröd och allt var som vanligt.

Årsdagar är viktiga för mig, har jag insett. Jag tänker tillbaka, jämför olika dagars år med varandra. Vad gjorde jag det året, vad gjorde jag året före det, tänk att det redan är så länge sedan. Mitt barns födelsedag är förstås extra viktigt. Kanske den allra viktigaste. Jag har jobbat idag, så på så vis var det en vanlig torsdag, med telefonsamtal och lunch och mejl. Under dagen har jag tänkt tillbaka på förlossningen. Hur var det nu, vid det här klockslaget? Då satt jag i duschen. Då undersökte de mig tills jag skrek. Då fontänkräktes jag. Då fick jag EDA. 

Klockan sju över sju på kvällen är hon född. För ett år sedan. Ett år som har varit extra allt; extra långt, extra svårt, extra bra. Det känns extra häftigt att vara förälder just idag.

I denna ljuva sommartid

En av Gröningarna på Ön. Säkert heter den här vackra skalbaggen något annat, men vi kallar den för Gröning.

Jag har velat skriva här, men sommaren kom i mellan. Vi åkte till Amerikatt och var borta en hel månad. Vi vi var vid havet på Ön och flämtade i hettan. Vi hängde på kolonin, grävde och odlade grönsaker. Jag har stickat. Redigerat romanen. Kanske kommer jag att skriva en del om det här, kanske inte. Det här lilla trevande inlägget är i alla fall ett sätt att komma tillbaka till den här plattformen.

Jag funderar ofta på om jag ska ha en blogg eller inte. Jag är inte en person som delar vad som helst med alla och just nu funderar jag mycket på mitt eget Internetbrukande, eller missbrukande. Samtidigt älskar jag att skriva och jag älskar att bli läst och just nu är det den här platsen i etern som är enbart min för det ändamålet.

Tio år utan mamma.

Den 1 april 2004 satt jag i Hs gamla sunkiga soffa i trean i Biskopsgården. Jag i mitten, H på min vänstra sida, J på min högra. Framför mig på bordet satt K. Hon hade en röd stickad tröja på sig. Hon berättade för mig att min mamma var död. 

Jag kan fortfarande i detalj beskriva den kvällen och dagarna som följde.

I år är det tio år sedan. Ett decennium.

Jag försöker sammanfatta det som inte låter sig sammanfattas: allt det hon missat. Alla våra födelsedagar; tjugo stycken. Alla tio jularna. Alla lediga dagar, somrar, salta och bräckta bad. Alla resor, alla skratt och alla tårar. Alla pojkarna och männen. Orden jag skrivit. De tre barnbarnen. 

Hela mitt vuxna liv. Hela mitt vuxna liv har du varit borta, mamma.

Det finns fortfarande små saker jag tänker på. Hennes vackra händer, naglarna. Det grå håret med slingan i luggen som hon lät färga lila. Skrattet som trängde genom alla väggar.

Kärleken till henne kan fortfarande drabba mig plötsligt. Jag känner en doft eller hör en sång, ser en gråhårig kvinnonacke på stan. Minns vårt starka band. Hur jag älskade henne och hur hon älskade mig.

Men det andra gör sig också påmint. Svärtan som läckte ur henne, la sig som en kladdig hinna på allt hon var nära. Gjorde allting omöjligt. Mina motstridiga känslor. Dels allt det varma, fina, men också allt som skaver så. Jag förlät dig för att du dog mamma, men jag är fortfarande så djävla arg på dig för att du dog. Hur kunde du?

Idag åkte vi till graven. Jag är inte där så ofta längre. Mossan hade tagit över. Jag grävde loss den, satte lök och iris och pensé, en sådan där liten Viola med lila lugg precis som hon.

Min familj var med, min man och min dotter. Jag som blev mamma utan min mamma, utan henne att fråga och rådgöra med. Jag som döpte min dotter efter min mamma. 

Hoppas hon får några av dina goda egenskaper, mamma. Ditt rättvisepatos. Dina gröna fingrar. Din humor.

Men inte det andra.

"Ibland tänker jag att jag har förbannat henne för att jag har döpt henne efter mamma.", sa jag. "Jag vet att det är helt orimligt, men jag tänker så ibland i alla fall."

"Nä.", sa J. "Sådan makt har du inte. Det spelar ingen roll vad vi gör så kommer hon ändå att bli sin egen person."

Jag känner mig nästan tvungen att avsluta det här inlägget med något positivt. Men vi kan kanske stanna där. Vid graven, de nyplanterade blommorna, min otåliga dotter som vill göra något annat. Solen i ögonen, en gammal gråt i halsen.

Det tar ju ändå inte slut här. Livet pulserar, obönhörligt vidare, vidare, med eller utan oss. Sorgen  ligger där under sin tunna skorpa, blöder då och då.

Hem ljuva hem

Vad är ett hem? Är det ett hus? 

Min barndom utspelade sig i ett radhus. Det fanns i en förort ganska långt ut på Hisingen, den sista utposten innan landet tog vid, som jag brukade tänka. Där låg det mitt i en länga, som i sin tur låg mitt bland en massa andra likadana längor. En av mina klasskamrater påpekade hur fula de där husen var. Kaninlådor, kallade hon dem. Djur i bur. Ett fuskbygge, sa min pappa. Väggen i hallen på övervåningen var så sned att det fanns en halvmeter luft mellan den och garderoberna framför. Fasaden ruttnade. Det må vara hänt att det var ett illa byggt, fult radhus från sextiotalet, men jag älskade det. Det var min fasta punkt i tillvaron, det enda hem jag kände. Jag kunde alla skrymslen och vrår av det där huset utantill och varje skrymsle och vrå hade ett namn. På somrarna åt vi frukost på framsidan, för det var sol där då. Tittade på sommarlovsmorgon i vardagsrummet på den uråldriga tvn. Efter det spenderade jag ändlösa dagar på lekplatsen utanför, lekandes med någon av de dussintals barn som bodde i vårt skyddade område. På kvällarna grillade vi på baksidan, satt under körsbärsträdet som blossade i skärt varje vår när blommorna slog ut. Fläskkotletter åt vi, med mammas hemodlade fäskpotatis till. Till sovdags låg jag med dörren öppen ut mot vädringsbalkongen och lyssnade på tågen vars ljud slog eko och tog sig flera kilometer från spåren fram till mitt rum. Innan jag la mig i sängen stod jag ofta på balkongen och tittade på lönnarna som stod i gräsmattan kring lekplatsen. De brann varje höst, gult, orange, rött, brunt, som inga andra träd jag kände till. 

Vägg i vägg med mitt sovrum hade L sitt sovrum. Min bästa vän. Hon var ett år yngre än jag och vi hade lekt ihop sedan vi var blöjbarn. Hade en särskild knackning i väggen när vi ville varandra något., sedan gick vi ut på våra balkonger, hängde på räcket för att prata. Om den andra inte var där när det knackades, förmedlades budskapet av en familjemedlem. "L har knackat." Vi följdes åt genom uppväxten, från barndom in i de första tonåren, som var magiska för mig. Tjuvrökte tillsammans på den stora lekplatsen, den som låg en bit bort från våra radhus. Gick på promenader i timmar bakom garagelängorna, med varsin hörlur i örat, ett blandband i freestylen med låtar som vi spelat in från radio Energy. Trots att vi sågs så ofta talade vi även i telefon med varandra. Så mycket hade vi att säga varandra. Ofta satt jag i köket med den gamla, gula väggtelefonens lur tryckt mot örat tills det blev varmt och klibbigt där emellan. Satt på golvet nedanför eller på den lilla pallen som stod i köket. Den lilla pallen, som var en central möbel hela min barndom. Den jag satt på för att ta på eller av skor, den jag stod på för att nå till översta hyllan i skåpet.

Det lilla radhuset rymde alla trötta morgnar framför köksbordet innan lekis, dagmamma, skola. Skinn på chokladen, som mamma hade gjort från grunden. Inga halvfabrikat i vårt hus. Alla högtider och deras traditioner fanns där, inramat i huset. Alla våra jular. Var vi någonsin mer familj än då, efter att klapparna var öppnade och julmiddagen äten, när vi satt i soffan och begrundade våra nya ting, lyssnade på musik och spelade spel? Sista julen vi firade i det där huset var jag sexton år. Det här blir den sista riktiga julen, minns jag att jag tänkte. Jag vet inte hur jag visste det. Det var samma år som jag förlorade oskulden i mellandagarna. Åh, vad kär jag var. Lämnade inte huset ifall han skulle ringa. Han drog över mig och försvann sedan. Jag sörjde det aset i över ett år. Fick klamydia på köpet. God jul, Susanna.

Allt jag lekt i det där huset. Allt jag drömt. Allt jag upplevt. Jag tror inte att något annat hus kommer att vara ett hem som det huset var mitt hem. Det är en del av mig, inflätad i det liv jag levde där. I mina drömmar återvänder jag ständigt dit. Om och om igen.

Sedan gick mina föräldrar isär och huset såldes. Alla dagar vi levt tillsammans som familj var förbi, mitt hem var förbi, liksom min barndom. All den där magin som funnits, som jag levt och känt, bara försvann. Jag och mamma flyttade in i en lägenhet. Den var aldrig ett hem. Den var bara en plats. Platsen där vår relation blev sämre, platsen där hon blev sämre. Platsen där hon dog.

Vi städade ur hennes lägenhet, jag, min pappa och min syster. Gick igenom hennes underkläder, hittade hennes dagböcker. Hon hade tagit med sig pallen. Den lilla pallen från radhusköket. Min syster och jag grät och hade pappa att slänga den, bära ner den i soprummet. För det var den sista möbel hon rört vid. Den var sammankopplad med hennes död. Vi kunde inte med att se den.

Idag ångrar jag det. Jag önskar att någon hittade pallen, tog hand om den. Den var värd det. 

Eller kanske var det min barndom som var värd det.

Vad är ett hem? Är det ett sammanhang?

När jag var tjugoett år blev jag antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Lilla skånska Svalöv, med elvatusen invånare, sex pizzerior och fem frisörsalonger. Jag kom att bo i korridor med fyra andra unga kvinnor. (Och en kille, men han blev en parentes i sammanhanget.) Nordhem grön 2:21, det var korridoren framför andra. Det var där vi fann varandra jag och A och A och C och M. Fyra olika och lika unga kvinnor. Korridorskatterna. Efter lektionerna var det i korridoren vi helst hängde och varje gång vi öppnade dörren in dit jamade vi som hälsningsfras. De som redan var hemma jamade tillbaka. Det där spred sig och snart jamade även andra besökande sina särskilda mjaun när de kom till oss. Vi var korridoren som alla andra var avundsjuka på, för vi hade ju det så roligt där. Aldrig har jag skrattat så. Aldrig tidigare tillhört som då. Vi lärde oss av varandra, om varandra. Gick in och ut ur varandras rum, vars dörrar jämt stod öppna. Åt av varandras mat och fick arga meddelanden av städpersonalen för att köket var så snuskigt. M klippte sitt hår själv och färgade det i en ny bjärt färg minst en gång i månaden. Hon knullade med en kille i sitt rum till Gun's and Roses på maxvolym en gång och fick aldrig höra slutet av det. Liksom C, som fick ihop det med en av snyggkillarna på musiklinjen. Som vi retades med henne. A:s rum luktade av hennes parfym. Green Tea. Hon skrev texter så invecklade att jag aldrig riktigt förstod dem. Och andra A, hon sov genom kriget. Vi fick turas som att väcka henne om morgnarna, genom att banka på hennes dörr och vråla hennes namn, för att sedan backa till behörigt avstånd, för hon hade ett gräsligt morgonhumör Hon hade packat med sig allt hon ägde och hade och klämde in pinalerna i sitt lilla rum. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss när vi hittade hennes flickrumsplanscher, en skatt bestående av den ena lättklädda muskelknutten efter den andra och tapetserade sedan hela korridoren med dem. Vi fick ta bort planschen vi satt upp på toaletten. Parenteskillen kunde inte kissa med den där. 

Den andra A. Hon som bjöd mig på en cigarett på balkongen första dagen och tänkte om mig att jag var en riktig bitch som hon absolut inte skulle komma överens med. Men det var ju jag och A som verkligen fann varandra. Vi som snart refererade till varandra som "min fru", eftersom vi betedde oss som ett gift gammalt par. Stod på Ica Kvantum och grälade om vad vi skulle äta till middag. Vi som kom varandra så nära, vars relation var så intensiv att den inte kunde liknas vid annat än en förälskelse. "Jag är så kär i dig.", sa vi till varandra. A och jag, som pratade så bara vi begrep, skrattade så vi kiknade åt våra skämt och sov i varandras sängar när ångesten var stark.

Det var i lilla Svalöv jag var självständig för första gången. Reste själv. Norra Skåne flöt samman, vi åkte än till Helsingborg, än till Lund, än till Malmö, än till Landskrona. En gång åkte vi sex tjejer i en bil för att gå på haket Tivoli i Helsingborg. På vägen hem blev vi stoppade av polisen - hur kunde han inte se mig som låg och hukade över de andra i baksätet? Det var på folkhögskolan jag blev politisk. Jag med min tråkiga, omedvetna medelklassbakgrund. Var med och bildade en feministisk diskussionsgrupp. Blev medveten om sex och min relation till män. Blev vegetarian. Upptäckte andra uttryck; lyssnade och samlade musik som låg långt från hitlistorna.

Det var i skrivarklassen, denna unga, glödande grupp självcentrerade, underbara, fåniga, härliga individer (som alla fick skrivkramp samtidigt, ovana vid att umgås med andra som också kunde skriva) som jag la grunden för mitt fortsatta skrivande. Jag visste det inte då, men det var där jag lärde mig allt jag behövde. Det var där jag fann mitt uttryck, mitt språk och min skrivna röst.

Efter att året förflutit var kursen slut. Dags att bryta upp. Packa sakerna, tömma korridorsrummet, stoppa allt i skåpbilen mina föräldrar hyrt och kommit ner i. Jag grät när jag såg dem, jag grät för att jag visste att det var slut på korridorslivet, slut på det sammanhang jag ingått i. När allt var packat och alla tårdrypande kramar utdelade och jag var på väg till bilen tillsammans med mina föräldrar, gick M ut på balkongen och skrek efter mig: "Vi älskar dig, Susanna!" och det fick sammanfatta och avsluta det fantastiska hem jag haft hos dem.

Vad är ett hem? Vad blir kvar när huset är sålt, sammanhanget upplöst?

Människor. Människor blir förhoppningsvis kvar.

Vad är ett hem? Det måste vara människorna. Människorna från huset. Min syster, som kan vara på andra sidan jordklotet och ändå mitt i mitt hjärta. Hon är mitt hem. Min pappa, vars hand jag höll på stan ända tills jag fyllde fjorton. Han är mitt hem. L, min barndomsvän. Hon som varit med mig genom allt, min syster bortom blodet. Hon som bjöd sina släktingar på sitt bröllop, och så mig; "För du är min familj, Sanna." Ja. Hon är mitt hem. Från folkhögskolekorridoren har jag A. Min katt, min fru, som jag efter tolv år fortfarande är lika intensivt förälskad i. Hon är mitt hem.

Nuförtiden har jag en egen liten familj. J, min livspartner. Han som är den första man jag valt som velat ha mig förbehållningslöst redan från början, han som är allt jag alltid sagt att jag ville ha. Han är mitt hem. Min dotter. Lilla, underbara, ljuvliga K. Hon som kräver allt av mig om dagarna, sover tätt, tätt intill mig om nätterna, som suger sig fast i min kropp och äter av mig, som ler när hon hör min röst. Hon är mitt hem. Mitt och Johans gemensamma hem. Och alla ni andra brokiga, tokiga, krokiga, briljanta, fantastiska människor som älskar mig. Alla ni som är kärleken. Ni är mitt hem.

Midsommarmönster

Till midsommar åker vi ut till ön. Vi förväntar oss ett stort oväder, allt talar för det, väderleksrapporten, den kvava, stillastående luften, den påträngande, tunga hettan. Vi badar i havet. Vattnet är blankt, klart ända ner till botten. Kylan som träffar mig när jag plumsar i min klumpiga kropp får mig att andas än ytligare och snabbare. Mina hopträngda lungor klarar inte hastiga omställningar. Jag måste gå i långsamt från stegen, som en gammal tant. Håret blir vilt av saltet, vildare för var dag som går. Givetvis börjar jag tänka helt tvärtom från hur jag tänkt i flera år, glömmer besväret: jag borde inte ha klippt av det, jag borde spara ut det igen. Jag undrar om det är en sorts störning jag har. Hårmani.

Jag läser en ny bok. Margaret Atwood, äntligen. Fantastisk också på svenska. Minns återigen varför läsandet på det egna språket är så viktigt för skrivandet. Luften och husen är fulla av flugor och andra kräk. Myggen är stora, liknar flugorna, biter mig som vanligt genom kläderna. Benen är fulla av bett,  också händerna, fötterna.

Ovädret är mest regn. Vi tror alla att vi kanske hör åska, men vi är inte säkra. Vi blir faktiskt lite snopna, besvikna rent av. Segelduken vi spänt upp som skydd släpper igenom vatten. Det finns potatis i landen, små raringar med skärt skal. Morfar blir full och glad, skrålar sig med skärande gammelröst genom snappsvisorna. Vi äter för mycket. J och jag gör det sista av tårtan. Jag säger att det räcker med  jordgubbar, men han placerar hela tiden dit fler. Jordgubbarna halkar i grädden, tårtan är hela tiden mycket nära sin kollaps. Men vad spelar det för roll? När mörkret kommer skiner lyktorna och ljusen från husen på andra sidan vattnet. Det är äntligen svalare. Trycket lättar.

Jag sover sämre om nätterna. Vaknar varje gång jag vänder mig. Händerna somnar, huden under brösten somnar. Fötterna hettar. Kanske vaknar jag av smärtan i ligamenten. Övar på min andning och oroar mig: jag lyckas inte riktigt nu, hur ska det då gå under förlossningen? Andas ändå. Pustar och suckar. Mjölkfläckarna på sovtröjan blir hela tiden fler. Allt är bara kropp och kropp och det finns något oerhört starkt och samtidigt oerhört tröttsamt i det. Barnet rör sig hela tiden strax efter mig, följer mig i mina vändningar.

Sedan ett par veckor tillbaka är tankarna någon annanstans. Det är ovant för mig, detta att inte kunna fokusera. Att vilja, men ändå inte riktigt kunna. Jag tänker att jag ska ta tag i min blogg. För hundrade, tusende gången tänker jag det. Att jag ska skriva något. Något roligt, något fyndigt, något viktigt, något vackert. Men jag ids inte. Jag tänker att jag ska ta tag i romanen, som legat stilla sedan i våras då Jessica läste den och sa att den kändes färdig. Att historien tätnat. Precis som jag själv känt. Bara att göra de där sista ändringarna, köpa kuvert och skicka ut den igen. Men jag ids inte. Något rastlöst smyger sig in. Tankarna är hala som såpa. Jag sitter i soffan, stickar och lyssnar på radiodokumentärer istället.

På midsommardagen är jag orolig. Jag är det ibland nuförtiden, opåkallat. Jag börjar gråta för ingenting. Tänker att vi kanske slarvat bort bilden vi fick med oss från ultraljudet. Vi borde ha ramat in den. Tänk om den är borta. Men den är väl hemma någonstans, tror J. Jag borde ha skrivit i dagboken. Vad ska du skriva där då? Saker. Om graviditeten. Måste du? Nej, men. J fäller mig bakåt i sängen, lutar sig över mig. Du är fånig, säger han vänligt, snälla ögon. Men jag älskar dig.

Barnet slingrar sig ständigt i sitt trånga gryt, runt, runt. Spjärnar och spänner mot huden. Sträcker sig, fäktar och sparkar. Rörelserna är stora och svepande eller korta och häftiga. Ibland när jag ligger på sidan mullrar barnet likt åskan.

Vi klämmer och trycker mot huden. Gissar kroppsdelar. En rumpa. En fot, kanske ett knä eller en arm. Vi buffar mot magen, skrattar när barnet buffar tillbaka. J lägger huvudet mot, letar med örat efter barnets hjärta. Ropar med munnen nära: Kringlan, vad gör du Kringlan?

Vi räknar ner, vecka för vecka. Det är inte långt kvar nu.

Ett litet requiem över en stor person

Anna,

du och jag kände inte varandra särskilt väl. Vi träffades i arbetet. För den där trycksakens skull, när det skulle tas nya foton, på rasterna i personalrummet eller i korridorerna. Ganska ytliga möten, egentligen. 

Men du gjorde intryck på mig. Det klickade ljudet som förekom dig när du kom hoppandes i korridorerna gjorde mig alltid glad. Det var kapplöpning om att få köpa dina ägg och jag återberättar fortfarande anekdoten om hur du döpte alla dina vita hönor till Höna-Pöna, eftersom det var omöjligt att se skillnad på dem. Jag var nyfiken på att få höra om ditt senaste projekt. Hur hade det egentligen gått med de där kycklingarna som kläcktes i maskinen på självaste midsommarafton, var hästen frisk igen, var fotoprojektet avslutat? Du tycktes ha ett outslitligt djävlaranamma och du tog till dig andra på ett sätt jag sällan upplevt. Allt var helt enkelt roligare när du var med.

Du lärde mig någonting. Om livskraft och envishet och skaparglädje och fördomar - mina egna och andras - och om hur lätt det kan vara att skrapa bort dem. 

Du var en av dem som var här på lånad tid, en av dem som inte fick stanna. Din kropp var för liten för dig, för den person du var, för det liv jag tror att du hade velat leva. Din sjukdom för stor.

Jag fick en ond aning redan när jag första gången fick höra att du var sjuk. Alla de där tumörerna, som utkastat grus i ditt inre. Hur skulle det ha kunnat få en ljus utgång? Jag ville ha fel, förstås.

Om du var tvungen att lida så är det åtminstone över. Världen är en tråkigare plats utan dig.

Sov gott, stora lilla Anna.

Jag tänker mig att det snart kommer att kännas lite mer rajtan-tajtan.

BLÄ, säger jag om den här måndagen, för jag fick migrän igårkväll. Migränskrället följde med in i natten, så jag vaknade av den där envisa smärtan bakom ögat och fick stappla upp och blöta en handduk med iskallt vatten och lägga på pannan ala åttotalet och ligga där och stöna och stånka tills jag äntligen somnade. Jag hade migrän redan som barn, kanske för att vi bytte dagmamma hela tiden och så hade jag i alla fall en som jag tyckte väldigt illa om. Hennes dotter lärde mig att peta ut mina kråkor ur näsan och äta upp dem. Bara en sådan sak. Dagmamman var dessutom tydligt snällare mot sina egna barn än oss stackars dagbarn, det fattade till och med jag trots att jag bara var fem år. En dag fick jag migrän hos dagmamman och det gjorde så ont i huvudet att jag började gråta. Sedan började jag må illa och kräktes ner hela dagmamman och några plastleksaker som råkade vara där. Det var en fin liten hämnd. In your face, dagmamman! På åttiotalet hade man inga ordentliga migränmediciner utan fick bara djävla Alvedon som är rent trams mot migrän. Triptaner ska det vara, tabletter och nässprej och om det är riktigt illa kan du få rövpiller och sprutor av doktorn och kanske antiillamående också. Men inatt alltså, då ville det sig inte så då fick jag lägga handduk på pannan precis som mamma alltid gjorde när jag var liten och huvudet bankade.

Varför skriver du så djävlans lite nuförtiden, Martelinskan? undrar ni kanske. Eller kanske en person undrar det, min endaste följare. Jag vill ju att den här bloggen ska vara populär och ha tusenmiljoner läsare och följare och kommentarer och GLAMOUR och att folk ska skicka gratis saker till mig. Eller ja. Jag har ju mest skrivit om saker som gjort mig arg och förbannad och saker som jag vill prata om och diskutera som är fan viktiga. Om jag ska få saker skickade till mig måste jag nog skriva mer om nagellack. Det har ju blivit lite min gimmick, tänker jag mig, att jag skriver så himla genomtänkt och smart och allvarligt hela tiden. Javisst. Men på sistone så har jag varit så nedrans trött på allt allvarligt och på världen och kriserna så jag vill bara säga upp mig från allting. Jag orkar inte läsa om elände och jag orkar inte uppröra mig om elände och jag orkar inte skriva om elände. Och inte har jag skrivit om mitt skrivande heller för det är liksom lite i limbo just nu. Allt är lite limbo faktiskt fortfarande, på det dåliga sättet (om det finns ett bra sätt att vara i limbo på, jag vet inte). Det har liksom inte hänt så mycket, samtidigt som det har hänt jättemycket och jag ska skriva om det någon gång när jag är lite mer i farten, så att säga.

Tills dess kanske jag skriver om nagellack. Eller katter. Eller inte alls. JAG LOVAR INGENTING.

Men liksom, ni får gärna fortsätta att titta in här och kanske följa mig och kommentera och skicka saker till mig. 

Vi avslutar dagens inlägg med en sång från Cartman:

Mot framtiden!

Världens kortaste nyårskrönika: År 2012 var ett knegarår, ett kämparår. Helvete vad jag höll på. Sedan lossnade allt under ett par månaders tid. Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, blev av med jobbet, tog körkort, skrev klart senaste versionen av romanen och skickade in den till ett förlag. Resten av året har jag mest famlat runt, sökt jobb, tittat på tv-serier och försökt komma igång med nästa skrivprojekt. 

Jag tror inte på nyårslöften och sådant där tjafs, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att år 2013 kanske blir ett år då flera saker kommer att falla på plats. Det känns lite så. Jag hoppas det i alla fall.

Gott nytt år, hörni. Ta det vackert ikväll. Akta era fingrar och hjärtan. Ta er hem säkert. Och glöm inte regnstället.

Puss!

Tålamod. I do not haz it.

Ungefär såhär känner jag mig, sådär rent allmänt:

Bonjour tristesse!

Arbetslösheten. Ett svart, slukande hål. Kanske det närmaste du kommer en parallell verklighet.

Att vara arbetslös. Något jag inte är bra på. Men vem är nu det? 

Det är plötsligt som att livet sker en liten bit ifrån mig, som att skeenden inte längre angår mig i lika stor utsträckning. Vips är jag utanför ekorrhjulet. En av de där som samhället ser på med oblida ögon. En fuskare, en latmask, en parasit. Som att jag på något sätt var orsak till att min förra arbetsgivare inte kunde hålla ordning på ekonomin. Som att det är mitt eget fel att jag är arbetslös. Vi som inte har en heltidsysselsättning hamnar automatiskt utanför. Alla andra gör saker som är bra för samhället; arbetar, studerar, föder barn. Vad gör jag? Jag försöker bringa ordning i ingentinget. Det skulle antagligen kännas lättare om samhället inte var så intensivt inställt på att alla ska heltidsarbeta, till varje pris. Om jag inte ansågs vara mindre värd utan ett arbete. Ja, antagligen.

Fast det är inte bara det förstås. Jag har, precis som de flesta, behov av ett socialt sammanhang, av att träffa andra människor, få intellektuell stimulans och rutiner. Det är svårt att skapa rutiner i en vardag som innehåller så lite. Det finns inte så mycket jag måste göra. Jag måste söka jobb, för att så småningom få ett nytt och för att under tiden jag söker göra skäl för min a-kassa. För min mentala hälsas skull låter jag bli att göra det till en heltidssysselsättning att söka jobb (även om Arbetsförmedlingen älskar att tala om för oss att det är precis det, en heltidssysselsättning). Jag vill inte bli galen. Och det finns inte ett obegränsat antal tjänster att söka.

Det är svårt att skapa rutiner när allt känns lika viktigt, eller lika oviktigt. Timmarna går, dagarna, och man förstår inte hur det gick till. Hur kan timmar som innehåller så lite gå så fort? Jag vet inte längre hur många dagar, veckor jag har varit arbetslös. Jag måste titta i kalendern och räkna efter.

Förra veckan funderade jag på om jag var deprimerad. Inte deprimerad som i "deppig, lite nere", utan deprimerad som i den kliniska betydelsen av ordet. Jag kände mig apatisk, hopplös, jag stirrade in i skärmen på Arbetsförmedlingens hemsida, oförmögen att ta mig till något alls, jag började gråta när jag inte kunde bestämma vad jag skulle äta till middag, grät länge utan uppenbar anledning. Det är lite bättre nu. Jag tar beslut, gör saker. Om det inte går tvingar jag mig att ta beslut, att göra saker. Jag påminner mig om att det inte är farligt att ha tråkigt. Det är bara tråkigt. Jag tränar, bakar, träffar vänner, läser, försöker planera för ett nytt skrivprojekt. 

Men mest är jag ensam och har tråkigt. Det är svårt att komma runt det.

Note to self

Du är inte direkt på topp just nu, men det är okej. Du måste inte vara företagsam och handlingskraftig precis hela tiden.

Försök att göra en sak i taget. Försök att tänka på en sak i taget.

Du gillar ju Bokmässan. I framtiden kanske du ska planera för att kunna vara där ett par dagar. Du vet, pengar och ledighet och sådär.

Det är också okej att inte gå på Bokmässan. Du är rätt stressad, kanske är nya intryck inte riktigt vad du behöver just nu.

Blogga gärna. Du gillar ju att blogga. Dina läsare gillar när du bloggar.

Det är också okej att inte blogga. Du vet, det där med att du inte behöver vara företagsam och handlingskraftig hela tiden.

Skriv om du vill. Skriv inte om du inte vill.

Gör det du tycker verkar roligast först.

Kom ihåg att det är gott om tid.

Träna allsidigt. Allt blir bättre av träning.

Ät mer frukt och grönsaker.

Andas. Vila.

Ta det lugnt. Allt ordnar sig.

Drömsömn

Öppnande och stängande av dörrar. En rörelse, åt inget särskilt håll. Ljus och mörker. Ett barn vars blick vi inte får möta, vars ansikte betyder döden. Hon förföljer oss, sprakar bakom stängda dörrar. Vi undviker henne, skyr henne, räds henne och samtidigt, när hon förgörs, blir aska, känner jag en stor ömhet för henne. Sedan återuppstår hon och vi måste sky henne igen. Och dessa hästar, ständigt dessa hästar som kommer till mig i så gott som alla drömmar, ett så starkt och tydligt totemdjur som springer med mig och för mig, som bär mig till världs ände.

Den vakna världen bjuder på regn och huvudvärk. Godmorgon.