Tolv år senare

Idag är det tolv år sedan mamma dog. Det är så otroligt länge sedan och samtidigt alldeles nyss. Sådär som det är med tid. Egentligen var det kanske tolv år sedan igår. Vi vet ju faktiskt inte exakt när hon dog. Jag frågar mig själv om det spelar någon roll. Jag vet inte. Nu är det hur som helst alldeles för sent för att få reda på sådana detaljer och den 1 april kommer för alltid att vara dagen jag förknippar med min mors död.

Jag var tjugotre när mamma dog, skulle fylla tjugofyra. Tolv år är hälften av tjugofyra. Det slog mig häromdagen att någon gång kommer (förhoppningsvis, tyvärr) dagarna jag levt utan min mor att vara fler än dagarna med henne. Sorgematematik, det är sådant vi ägnar oss åt, vi efterlevande.

Det är vår och varmt. Solen skiner. Utanför fönstret ser jag älven och på andra sidan berget, ön. Längre ut på ön finns en kyrkogård där det finns en sten med min mors namn på. Under den stenen ligger stoftet efter henne och berikar jorden så att våren och allt det växande kan spira. Det blir inte vår utan dig, mamma, om jag tänker så. En tanke jag tror att du hade tyckt om.

Den här blomman är inte till mig och inte heller till mamma. Den köpte jag till min efterträdare i växeln, vars mamma gick bort i helgen. Min efterträdare är sjuttio år. Hennes mamma var över nittio, var senil och i ganska dåligt skick. Hon var helt enkelt gammal. Hade levt ett långt liv. Tänk ändå att få ha sin mamma kvar ända tills en fyller sjuttio. Tänk att ha en mamma som fått leva hela sitt liv klart.

Allt sådant spelar dock ingen roll när mamma dör, för det finns ingen som mamma. Det vet jag, så därför tog jag initiativet till att vi, kollegorna, skulle ge henne den där blomman. För att den som förlorar sin mamma är ett barn, sjuttio eller tjugotre på det tjugofjärde eller vilken annan ålder som helst. Som Göran Tunström sa:

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Sorgen sätter sig i kroppen. Med tiden lär en sig att leva med den. Den skaver och kliar ibland, blossar upp ibland, smärtar oerhört ibland. Ett eksem, ett sår, en kärlkramp. För det mesta ligger den dock latent. Stilla, liksom väntande. Men alltid närvarande. Vem vet. Kanske är den del av mitt stoft nu, kanske följer den med när jag en gång ska ner i jorden, kanske kan den då få berika och ge näring. Vem vet, mamma. Kanske blir det så.