Symbios

Nu har det varit tyst här i flera veckor. Det har varit sjukdom, mycket på jobbet och som vanligt väldigt lite fritid att tala om.

En av de saker jag är mest rädd för hände till sist: K blev magsjuk. Det var ju bara en tidsfråga och när det väl hände var det bara att gilla läget och ta sig igenom det. Jag måste säga att jag tog det bättre än jag trodde att jag skulle ta det, men å andra sidan – vad har en för val? Mitt tappra lilla barn klarade sig hyfsat bra, men tyvärr var det långt och utdraget, då hon först blev sjuk och bättre för att sedan nästan två dygn senare bli dålig igen. När J trillade dit gick min ångets på högvarv, men jag klarade det också och han med, stackarn. Så går det när pappa, trött efter att inte ha sovit ordentligt på ett antal nätter, äter på samma mat som barnet ätit på. ”Det finns tyvärr inget skydd mot dumhet”, som J själv uttryckte det. Nej, tyvärr inte och mot trötthet finns bara en bot och när en inte kan styra över det själv, ja då är det inte lätt att hålla sig smart.

En så oändligt lång vecka. En smetig vecka, där jag tappade känsla för tid och rum, inte visste vilken dag det var eller hur många nätter det pågått. Ett enda långt töcken av vaknätter och vakmorgnar. Försöka få i barnet vätska i lagom dos. Barnprogram på paddan hela dagen, för att det är det enda barn och förälder mäktar med. Hokus Pokus, Alfons Åberg för tredje gången samma dag. Det bitterljuva i att barnet bara, bara, bara vill ha mamma, mamma, mamma. Sitta i mitt knä, bli buren, sova på mig. Tänka nu orkar jag inte mer, nu är det stopp och så – som magi! Så orkar jag lite till i alla fall. Och lite till, och lite till och så lite till. Hon blir frisk och glad och hungrig till sist. J blir frisk. Och det stora miraklet: jag blir aldrig sjuk.

Barnet är friskt, men fortsätter att kräva mig. Det kommer tänder i överkäken, det kliar. Hon stökar på nätterna, ropar efter mig trots att jag ligger alldeles bredvid. Jag sover i obekväma ställningar. Ryggen värker, påsarna under ögonen växer, det känns som att jag aldrig har hela eller rena kläder nu längre, ingen tid eller ork att lägga på det enga yttre. Hur ser jag ut egentligen? Äh, strunt samma. Hon vaknar så fort jag kliver ur sängen på morgnarna, ropar efter mig när jag går på toaletten, bankar på dörren, sitter i mitt knä när jag äter och stjäl mina bestick. Vi mutar henne med tv när gnälligheten blir som värst, vilket skänker en stunds vila och ett enormt dåligt samvete. Igen känslan av att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, den kliande irritationen. 

Men visst orkar jag. För när hon somnar tätt intill mig, med händerna mellan mina bröst, dessa kroppsdelar som hon fortfarande fullständigt annekterat: det finns inget bättre. Visst skulle jag kunna smyga mig upp, göra något annat. Men vad är det jag ska göra som är viktigare än det här? Så jag ligger kvar bredvid henne. Tänker att det kanske inte kommer att vara såhär så länge till, att strängen mellan oss inte alltid kommer att vara såhär kort. Att det är både skönt och sorgligt att det ska ändras.