Vittring

För några veckor sedan, en torsdag. Den första dagen då våren ger sig till känna. Jag sitter på en skramlande spårvagn på väg hem. Sol i ögonen, skallrande svängar, en skock ungdomar som går på vid Chalmers, de bubblar och skrattar. Jag med mitt block, jag kan inte lägga det ifrån mig. Jag måste skriva anteckning efter anteckning.

Jag har varit hos min pappa. I flera timmar har vi suttit i hans varma vardagsrum med en kartong mellan oss, full med album, lösa foton, brev och vykort. Vi bläddrar förstrött i den, men låter den sedan ligga. Samtalet får ta över. Eller, det är inte så mycket ett samtal som min pappa som berättar. Som pratar och pratar i timmar, om sin barndom och sin uppväxt. Jag ställer en fråga då och då, leder honom djupare in på vissa spår, knattrar febrilt på tangenterna för att inte missa att få med något. Medan jag sitter där och skriver ner börjar det smyga sig in egna tankar bland anteckningarna. Mina egna idéer.

Och så händer det.

Det går fort!

Plötsligt är det inte längre ett frö till en berättelse. I ett ögonblick har fröet slagit rot och vuxit upp. Det blommar, det knakar, det sprider sig som ogräs, det är en hel skog att gå in i.

Sedan dess har jag den där skogens hos mig. Träden som vajar i ögonvrån. Det milda suset i öronen, en doft om nätterna.

Idag har jag stått i skogen och lyssnat, skrivit och skrivit.

Jag har vetat att den funnits där, bortanför, innanför min pappas historia. Och nu är den här.

Min upprymdhet vet inga gränser.

Här är den. Här är nästa historia jag ska berätta.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.