Karaktärsbyggande och en mardrömslik recension

Jag har huvudet fullt av min roman. Jag vill vara i den hela tiden.

I fyra dagar satt jag och grottade ner mig med mina karaktärer. Tecknade dem, från grunden. Det var värt varenda sekund, för nu plötsligt har jag stenkoll på dem. Jag vet exakt vad de känner i varje situation, hur de reagerar, vad de gör och varför. Till nästa roman ska jag göra det här mycket, mycket, mycket tidigare. (Jag har redan hunnit börja på den, men den vilar nu. När jag väcker den igen ska jag bygga karaktärer innan jag gör något annat.) Elizabeth George har rätt i att berättelsen består av karaktärerna. Jag kan inte nog rekommendera hennes handbok i att skriva roman. Ta också gärna en titt på var Simona Ahrnstedt säger om karaktärsbygge. Jag ställde en fråga på hennes blogg om hur hon brukar tänka när hon gör karaktärer och hon hedrade mig genom att svara i ett helt inlägg.

Åh, mina älskade karaktärer. Mina tankebarn. Det känns som att min historia får en helt annan tyngd nu. Det känns som att det kommer att bli så djävla bra! Ja, när det inte känns som att det kanske i själva verket blir dåligt. Och när det känns så, då kan jag mejla min förläggare och så svarar hon mig. SÅ SJUKT LYXIGT.

Inatt drömde jag att Göteborgs Posten recenserade romanen. De hade av någon anledning fått en tidigare, mycket sämre version av manuset. I flera uppslag (J sjöng glatt "Hyyybriiis!" när jag berättade den delen av drömmen för honom.) ondgjorde de sig sedan över mina nybörjarmisstag. Det var helikopterperspektiv hela tiden, så typiskt nybörjare. Sedan var det sådana stereotypa skildringar av personer från forna Jugoslavien och det här med att poliserna var i stallet i Tvååker hela tiden, det var ju bara inte trovärdigt. Logik eller samröre med verkligheten what so ever var inte den här drömmens starkaste sida, så kan vi ju säga.

Sedan vaknade jag av att min dotter utropade: "Blä! Äckit!", med emfas.

Efter det satte hon sig upp, ungefär en millimeter ifrån mig (vi samsover än) och brölade: "Mamma? MAMMA?"

Och jag bara: "Eh, precis bakom dig."

Nu känner jag att jag kommer att överleva vilken eventuell verklig recension som helst.

Och kanske, kanske kommer jag att hinna skriva klart allt det nya till min deadline om två veckor.