Midsommarmönster

Till midsommar åker vi ut till ön. Vi förväntar oss ett stort oväder, allt talar för det, väderleksrapporten, den kvava, stillastående luften, den påträngande, tunga hettan. Vi badar i havet. Vattnet är blankt, klart ända ner till botten. Kylan som träffar mig när jag plumsar i min klumpiga kropp får mig att andas än ytligare och snabbare. Mina hopträngda lungor klarar inte hastiga omställningar. Jag måste gå i långsamt från stegen, som en gammal tant. Håret blir vilt av saltet, vildare för var dag som går. Givetvis börjar jag tänka helt tvärtom från hur jag tänkt i flera år, glömmer besväret: jag borde inte ha klippt av det, jag borde spara ut det igen. Jag undrar om det är en sorts störning jag har. Hårmani.

Jag läser en ny bok. Margaret Atwood, äntligen. Fantastisk också på svenska. Minns återigen varför läsandet på det egna språket är så viktigt för skrivandet. Luften och husen är fulla av flugor och andra kräk. Myggen är stora, liknar flugorna, biter mig som vanligt genom kläderna. Benen är fulla av bett,  också händerna, fötterna.

Ovädret är mest regn. Vi tror alla att vi kanske hör åska, men vi är inte säkra. Vi blir faktiskt lite snopna, besvikna rent av. Segelduken vi spänt upp som skydd släpper igenom vatten. Det finns potatis i landen, små raringar med skärt skal. Morfar blir full och glad, skrålar sig med skärande gammelröst genom snappsvisorna. Vi äter för mycket. J och jag gör det sista av tårtan. Jag säger att det räcker med  jordgubbar, men han placerar hela tiden dit fler. Jordgubbarna halkar i grädden, tårtan är hela tiden mycket nära sin kollaps. Men vad spelar det för roll? När mörkret kommer skiner lyktorna och ljusen från husen på andra sidan vattnet. Det är äntligen svalare. Trycket lättar.

Jag sover sämre om nätterna. Vaknar varje gång jag vänder mig. Händerna somnar, huden under brösten somnar. Fötterna hettar. Kanske vaknar jag av smärtan i ligamenten. Övar på min andning och oroar mig: jag lyckas inte riktigt nu, hur ska det då gå under förlossningen? Andas ändå. Pustar och suckar. Mjölkfläckarna på sovtröjan blir hela tiden fler. Allt är bara kropp och kropp och det finns något oerhört starkt och samtidigt oerhört tröttsamt i det. Barnet rör sig hela tiden strax efter mig, följer mig i mina vändningar.

Sedan ett par veckor tillbaka är tankarna någon annanstans. Det är ovant för mig, detta att inte kunna fokusera. Att vilja, men ändå inte riktigt kunna. Jag tänker att jag ska ta tag i min blogg. För hundrade, tusende gången tänker jag det. Att jag ska skriva något. Något roligt, något fyndigt, något viktigt, något vackert. Men jag ids inte. Jag tänker att jag ska ta tag i romanen, som legat stilla sedan i våras då Jessica läste den och sa att den kändes färdig. Att historien tätnat. Precis som jag själv känt. Bara att göra de där sista ändringarna, köpa kuvert och skicka ut den igen. Men jag ids inte. Något rastlöst smyger sig in. Tankarna är hala som såpa. Jag sitter i soffan, stickar och lyssnar på radiodokumentärer istället.

På midsommardagen är jag orolig. Jag är det ibland nuförtiden, opåkallat. Jag börjar gråta för ingenting. Tänker att vi kanske slarvat bort bilden vi fick med oss från ultraljudet. Vi borde ha ramat in den. Tänk om den är borta. Men den är väl hemma någonstans, tror J. Jag borde ha skrivit i dagboken. Vad ska du skriva där då? Saker. Om graviditeten. Måste du? Nej, men. J fäller mig bakåt i sängen, lutar sig över mig. Du är fånig, säger han vänligt, snälla ögon. Men jag älskar dig.

Barnet slingrar sig ständigt i sitt trånga gryt, runt, runt. Spjärnar och spänner mot huden. Sträcker sig, fäktar och sparkar. Rörelserna är stora och svepande eller korta och häftiga. Ibland när jag ligger på sidan mullrar barnet likt åskan.

Vi klämmer och trycker mot huden. Gissar kroppsdelar. En rumpa. En fot, kanske ett knä eller en arm. Vi buffar mot magen, skrattar när barnet buffar tillbaka. J lägger huvudet mot, letar med örat efter barnets hjärta. Ropar med munnen nära: Kringlan, vad gör du Kringlan?

Vi räknar ner, vecka för vecka. Det är inte långt kvar nu.