Saker jag har gjort under 2012 som du också kan göra: ta körkort!

Under det gångna året har jag gjort saker minsann! Till exempel tog jag körkort. Jag har sammanställt de tips och tricks som jag hade användning av under min inlärningsprocess, samt saker jag kom på i efterhand. Kanske kan detta hjälpa dig om du också vill ta körkort. Håll till godo!

Allra först: behöver du verkligen ett körkort?

Gör du det? Behöver du verkligen ett körkort? Behöver du inte egentligen en cykel? Antagligen behöver vi alla egentligen en cykel. Men kanske vill du ha ett jobb som kräver att du kan köra bil, kanske bor du i skogen där vare sig buss eller cykel går, kanske vill du kunna hjälpa kompisen att köra hem hens nya bokhylla. I så fall går vi vidare!

Se till att du har tillgång till en bil
Det här kan ju tyckas som en självklarhet i sammanhanget, men alla människor äger inte en bil. Alla människor känner inte heller andra människor som de kan låna bilar av när som helst. Du som övningsförare måste i alla fall på något sätt se till att du har enkel tillgång till en eller flera bilar under tiden du övningskör. Du kan hyra, låna eller köpa en, eller kanske gå med i en bilpool, men det viktiga är att du har enkel och snabb tillgång till bil så att du kan komma ut och övningsköra snabbt och lätt. Det ska inte vara en process att skaffa eller ta sig till nämnda bil, för tro mig, det kommer att göra att du inte övningskör så mycket som du borde. Och du ska köra ofta. OFTA. Ett par gånger i veckan, minst. Vi köpte en bil under tiden jag övningskörde och det underlättade enormt. Innan dess hade vi lånat bilar, av min pappa eller Johans föräldrar, vilket alltid innefattade hämta och lämna samt att anpassa körningen till tidpunkterna då vi kunde ha bilen. Långt ifrån optimalt. Bil i närheten som du kan köra typ när som helst är grejen.

Ha inga andra stora projekt samtidigt
Också något som kan tyckas självklart, men vi lever ju alla liv som innefattar flera saker. Du ska få bilkörningen att gå ihop med saker som skola, arbete, hämta och lämna på dagis, andra fritidsaktiviteter och så vidare. Men du ska låta bli att göra som jag och skriva en roman samtidigt som du tar körkort, om du kan undvika det. Jag hade kunnat undvika det, men kunde samtidigt inte undvika det, eftersom jag var TVUNGEN att skriva också. Jag talade om för mig själv även under tiden det pågick att det inte var ett smart drag, men jag lyssnade inte på mig själv. Resultatet var att det tog längre tid att ta körkortet än vad det hade gjort om jag bara hade ägnat mig åt det. Så för all del, låt bli att renovera köket, skaffa en hundvalp eller ta flygcertifikat samtidigt som du övningskör. Om du kan låta bli, vill säga.

Välj din handledare med omsorg
Ytterligare en punkt som kan tyckas självklar, men alla kan inte välja mellan sjuttioelva personer med körkort som vill övningsköra med dem. Försök i alla fall att välja så noga det går bland dem du har. Ni ska ha tillit till varandra. Du ska känna att det är okej att bli känslosam i bilen, för det är inte alls omöjligt att du blir det, även om du inte tror det. Handledaren ska behålla sitt lugn även om du spattar ur och gör livsfarliga saker, för det kan man faktiskt råka göra i en bil. Handledaren ska också kunna förklara för dig hur du ska göra på ett sätt som du förstår. Kanske kör du ett par gånger med någon för att sedan upptäcka att det inte fungerar. Avbryt då och hitta någon annan. Det kanske är så att ni kommer jättebra överens i andra sammanhang, men i situationen då någon ska lära dig något kan det fallera. Alla är inte bra pedagoger, så är det bara. Jag körde några gånger med min pappa, men övergick till att enbart köra med Johan. Jag älskar min pappa, men det var inte optimalt att köra bil med honom, så kan vi säga. När jag gjorde fel skrek han bara: "NEJ, NEJ, NEJ!" och jag tänkte att nu dör vi, jag har ingen aning om vad jag gör för fel, men nu dör vi. (Jo, pappa, så gjorde du faktiskt.) Johan och jag rök ihop under körningarna vi också (fickparkering, köra mot mål...), men lyckades ändå hålla oss så lugna att vi kunde fortsätta. Han kunde också för det mesta förklara så att jag förstod vad det var jag skulle göra och fick inte panik när jag fick det, vilket hände ganska ofta i början, eftersom större delen av min inlärningsprocess handlade om att komma över min vilda skräck inför att köra bil. Nåja. Alla är olika. Mer om det senare.

Välj en trafikskola där du får köra allsidigt - och svårt
Många som ska ta körkort tycker att det är en bra idé att ta en intensivkurs i Säffle eller dylikt, där det är fem andra bilar på vägen och ett rödljus. Det blir lätt, tänker de, ingen direkt ansträngning. Fel, säger jag. Du ska välja en trafikskola där du får köra allsidigt: du ska köra stadstrafik, landsväg och motorväg. Du ska välja den mest centrala trafikskola du kan hitta, i den mest smetiga, grötiga, trafikhorriblaste delen av din närmaste (stor, helst stor)stad. Varför? För att du inte ska vänta med det svåraste, utan slänga dig ut i det med en gång. Så är det gjort. Du ska inte mesköra i lulltakt på en mysig landsväg i hundra år. Du ska köra där det är svårt, genast, så att du vänjer dig vid det. Tänk om du faktiskt tog ditt körkort i Kukaholm, utan att någonsin ha kört i hetsig stadstrafik. Hur ska du då lära dig att göra det på ett vettigt sätt? Hur ska du då våga? Om du lär dig att köra i Stockholms innerstad kommer du tycka att det är en baggis att köra på landsväg inramad av tjock granskog, där det enda du behöver ha koll på är om det rusar ut en älg på vägen. Jag började med att köra på en trafikskola i en plutteort på landet. Jag blev övertränad på att köra landsväg, men blev helt ifrån mig så fort jag kom i närheten av något som liknade stadskörning. Sedan bytte jag trafikskola, till en som ligger så till att man (nästan) alltid måste köra genom Korsvägen, en trafikplats som kan beskrivas som en rondell full med spårvagnar, bussar, barn och gamlingar, sjutton filer och arga isbjörnar. Har man kört där ett par gånger framstår allt annat som en promenad i parken, som vi brukar säga.

Testa olika lärare
Som jag skrev tidigare är inte alla bra pedagoger, inte ens lärare. En inlärningssituation handlar också om personkemi och om hur både du och din lärare kommunicerar. Som sagt, vederbörande ska kunna förklara för dig så att du förstår. Det är därför bra att testa olika lärare på skolan, kanske köra med två eller flera. Olika lärare tittar på olika saker och lär ut olika, och du behöver få så omfattande utbildning som möjligt. Det är du som betalar, så det är du som bestämmer. Många skolor vill att eleverna ska hålla sig till en lärare, men jag förespråkar mångfald. Välj flera!

Lär du dig inget? Byt!
Du ska känna att du kontinuerligt lär dig nya saker på din trafikskola. Det kanske går lite långsamt ibland, men det ska gå stadigt framåt. Om du börjar känna att lektionerna tickar på men du står på samma ställe och trampar, du försöker prata om detta med din/a trafiklärare men känner att du inte får gehör, då kan det vara dags för dig att se dig om efter en ny trafikskola. Du ska inte slänga pengar i sjön. Visst kan det gå långsamt ibland, kanske är det ett visst moment du har svårare för och behöver traggla med, men du ska inte känna att du gör samma saker varje lektion utan att komma någonstans. En del trafikskolor håller faktiskt fast i sina elever och en del lärare är inte kapabla att hjälpa sina elever när de kör fast (no pun intended). Det ska inte vara ditt problem. Hej då, säger du och går vidare.

Ta det inte personligt
När du har kört ett tag och börjar komma ut mer och mer i riktiga trafiksituationer kommer du att märka att de andra trafikanterna inte är så trevliga. Det beror på flera saker. En orsak är att de flesta människor är dåliga på att köra bil. De tog kanske sitt körkort för hundra år sedan, minns inte riktigt reglerna, har inte satt sig in i de nya regler som tillkommit de senaste hundra åren och skiter slutligen i allt vad regler heter, för de vet ju bäst. Den andra anledningen till att folk i bil inte är så trevliga är för att de är dumma i huvudet. Jo, så är det. De flesta människor blir dumma i huvudet och borde inte få köra bil, av - gissar jag - samma anledning som de flesta människor blir dumma i huvudet när de använder Internet och  således inte borde ha fri tillfång till detta, nämligen anonymiteten. Det syns inte att du är en person, en människa när du kör bil, vilket gör att puckot i bilen bredvid passar på att ta ut alla sina frustrationer och besvikelser och motgångar och taskigheter som hen har fått utstå på dig. Särskilt om du har en övningskörningsskylt på bakluckan. Då kan man vara lite extra taskig, riktigt trycka till den som redan är i underläge, något vi människor sådär allmänt är bra på att uppmuntra i denna fantastiska värld vi byggt upp. När du får stopp vid rödljuset kommer de att tuta, de kommer att köra om dig i långa led (även när du kör i tillåten maxhastighet, för let's face it, ALLA med körkort kör för fort), de kommer att försvåra för dig när du vill köra om, och så vidare. Detta har absolut ingenting att göra med dig som person eller hur du kör bil. Alla har varit nybörjare, även om de andra asen låtsas som annat. Du har rätt att göra fel. Rövhatten som ligger för nära dig och slänger sig på tutan när du växlar fel och stannar till får skylla sig själv. Du har rätt att göra fel. Din övningskörningsskylt ger dig den rätten. Den som ligger för nära dig får skylla sig själv - vederbörande kan läsa din gröna skylt och borde veta bättre. Tyvärr fick en av mina kompisar rätt när hon sa att det skulle bli bättre när jag slapp den där skylten. Folk är alltså mindre förstående inför någon som håller på att lära sig än mot en som redan borde kunna. Så ta inte åt dig. Och försök att låta bli att själv bli ett as när du fått ditt körkort.

Kör dig igenom rädslan
Kanske är du som jag och tycker att bilkörning är det läskigaste påfundet sedan den där skitstora spindeln på tv. Det enda du kan göra är att fortsätta att köra bil. Du får KBT:a dig själv, helt enkelt. Köra fast du är vettskrämd. Kroppen kommer till sist inte att orka med att hålla uppe paniken om inget hemskt händer. Så sega på bara. Du kommer att få lägre puls, jag lovar.

Till sist - alla är olika
En del tycker att det är en baggis att lära sig att köra bil, för andra är det som hjärnkirurgi. Jämför dig inte med andra hela tiden, det tjänar ingenting till. Strunta i de där som skryter om att de minsann tog körkort på första försöket (en del tror typ att de fått körkort utan att ens behövt köra upp). Det är ju skitsamma i slutändan. Jag körde upp fem gånger. Det gör inte mig till en sämre människa, och inte till en sämre bilförare heller. Gör det som fungerar för dig, du är ju du och ingen annan. Försök att ha lite roligt på vägen också. Det blir ju roligare då, om man har roligt.

Lycka till!

Resumé.

Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, fick besked om att jag inte fick förlängt på jobbet, skrev klart den senaste versionen av romanen och skickade in den till förlag, tog körkort och slutade på jobbet. Detta skedde inom loppet av sju veckor.

Nedan följer en liten resumé under respektive händelse.

Bröllopet och bröllopsresan

Jag har ju redan skrivit om bröllopet, och det var ju som bekant maxat. Resan som följde var också helt fantastisk. Det var min första riktiga resa i England, om man inte räknar språkresan till Hastings 1995 (och det gör man inte). Vi bodde i London, Bath och Totnes på diverse mysiga B&B's. Vi försökte gå till alla sevärdheter i London, kom försent till föreställningen Fantomen på Operan, åt äckliga fish and chips och gav upp och tog tunnelbanan. Vi körde på vänster sida av vägen. Mestadels. Vi tittade på Stonehenge. Vi tog afternoon tea på Jayne Austeen-museet, träffade en livs levande karaktär från Little Britain, besökte de romerska baden och gick på spa. Vi åt god mat, shoppade lite, strosade på gatorna, åt på en kändisrestaurang, besökte en vingård och gick på vinprovning (vinerna blev hela tiden bättre och bättre) och red i full galopp (i alla fall somliga av oss) över Dartmoorheden. Jag åker gärna dit igen. Kanske kommer det några försenade vykort från vår resa hit till bloggen. Man vet aldrig.

Romanen

Den senaste versionen av manuset är inskickat och jag väntar på besked (och får samtidigt möjlighet att ytterligare öva upp mitt tålamod). Jag är stolt över att jag lyckades få ihop det den här gången, för livet i övrigt passade på att vara riktigt hysteriskt under tiden. För några dagar sedan gick jag igenom gamla anteckningar och utskrifter av tidigare manusversioner och det slog mig hur mycket tid och arbete jag faktiskt har lagt ner på den här berättelsen. Jag har slipat länge på det här manuset och nu känner jag att det börjar komma någon vart, det börjar bli riktigt bra. Dessutom har jag testat mig fram såpass mycket i arbetsprocessen att jag vet hur jag ska göra i framtiden. Hjulet är uppfunnet. Jag tror på den här romanen. Jag tror på min förmåga att berätta. Jag känner mig redo för att ta nästa steg framåt mot utgivning. Oerhört redo.

Körkortet

Jag vet inte hur många timmar, tårar och kronor jag lagt på att ta mitt körkort och jag tänker inte räkna ut det heller. Herregud så jag har kämpat. Tre teoriprov (jag klarade dem alla gångerna, men de är endast giltiga två månader nuförtiden, förstår ni) och fem uppkörningar senare fick jag äntligen godkänt. "Du har lagt ner så mycket energi på det här.", sa min lärare Anki till mig. "Du behöver få ditt körkort nu." Dagen för uppkörningen vaknade jag och tänkte: idag tar jag det. Det var precis som i en amerikansk collegefilm, jag svär. Min instruktör var en välsminkad dam som gav intrycket av att hon verkligen ville att jag skulle klara uppkörningen. I baksätet satt Anki och lyckades hålla både tyst och god min trots att jag slaktade min backning och gjorde precis allt det vi övat på att jag inte skulle göra. Men jag fick ändå mitt körkort. Sedan dess har jag faktiskt bara kört bil själv en gång, alla de andra gångerna har det varit andra (främst Johan) med i bilen. Jag har lyckats paja höger sidospegel, men det är tydligen sådant man får räkna med. Jag är fortfarande en relativt ovillig bilist. Jag har inte kört varenda dag som en del gör när de får sitt körkort, dels för att jag inte hittar någonstans och tycker att det är läskigt, dels för att det är fullständigt miljövidrigt och dels för att vår bil inte mår helt bra. Vi kommer antagligen att behöva byta bromsar. Skaffa inte bil. Det är en förlustaffär. Cykla istället. Men om du känner dig i behov av ett körkort och befinner dig i Göteborgstrakten kan jag med varm hand rekommendera Akademiens trafikcenter. Du får köra med världens trevligaste och mest pedagogiska lärare, Anki och Louise. Du får köra i Korsvägen. Bara en sådan sak.

Sluta på jobbet

I somras lät det på min chef som att mitt kontrakt skulle förlängas, men sedan var det plötsligt inte alls aktuellt längre. Jag har inte fått sparken, mitt kontrakt har bara inte förlängts efter sista datum, eftersom ekonomin tydligen inte tillåter det. På mina tidigare anställningar har det alltid varit jag som bestämt när jag skulle sluta och även om jag inte fick sparken från det här jobbet så måste jag säga att luften gick ur mig där ett tag. Man vill ju välja själv, liksom. Så kom i alla fall sista dagen på jobbet och jag fick blommor, champagne, örhängen, tacktal och oändligt många kramar. Känns fint att veta att man varit omtyckt och alla tyckte att det var fruktansvärt tråkigt att jag inte fick vara kvar. Nu har jag varit arbetslös en vecka. Jag kände att jag behövde landa en smula, så jag har mest tittat på Project Runway om dagarna. (Ja, Storebror, jag har sökt en del jobb också.) Jag är nu arbetssökande i en sämre ekonomi, i ett bra mycket hårdare arbetspolitiskt klimat och på en annan arbetsmarknad än för två år sedan då jag var arbetslös sist. Det oroar mig. Något annat kan jag inte säga. Det oroar mig verkligen.

Sväng inte vänster! Men sväng vänster då!

Det här kommer att bli gnälligt, så hav tålamod och förbarmande.

<gnäll>Om jag hade vetat hur påfrestande det skulle vara att ta körkort, så vet jag inte om jag hade börjat. Jag tänker att jag förstås borde ha tagit det när jag var arton, som alla andra. Varför vänta tills man är trettio plus och har utvecklat ett detaljerat konsekvenstänkande? Det är farligt att köra bil, det är miljövidrigt och dåligt för hälsan. 

Rent intellektuellt förstår jag att jag kommer att kunna ta mitt körkort. Jag är en normalintelligent människa som kan hålla mig relativt lugn när det blir stressigt och jag tar inga (medvetna) onödiga risker. Men just nu känns det inte som att jag kommer att ta det där djävla kortet och jag känner mig allvarligt talat inte särskilt motiverad längre.

Igår körde jag upp för andra gången, och jag fick inte godkänt. Jag vet att det finns människor som kör upp hur många gånger som helst och det är inget konstigt. Att inte klara det andra gången är ingen katastrof, så egentligen kan man undra varför jag jagar upp mig så förbannat. Säkert handlar det om att jag är så ofantligt dålig på allt som ens luktar lite likt misslyckande, och det finns säkert en fin freudiansk förklaring till detta fenomen, men vi lämnar den därhän känner jag. I det här fallet handlar det dock inte bara om det.

Första gången jag körde upp fick jag inte godkänt bland annat för att jag tog en vänstersväng på landsväg. Inspektören ansåg att det inte var säkert, jag skulle ha svängt höger istället och sedan tagit mig över. Igår fick jag samma uppgift, fast på en annan landsväg. Jag hade flera bilar efter mig, i alla fall fem, som förvisso inte låg i röven på mig, men inte heller särskilt långt bort. Jag valde att inte svänga vänster, utan fortsatte rakt fram tills jag till sist hittade ett ställe där jag kunde svänga höger och vända tillbaka, för att sedan svänga höger igen. Men se det var inte heller okej. "Du kunde ha tagit vänster där, det var ingen fara, bara du hade signalerat tydligt till de andra bilisterna, du hade ju inga mötande." Jag hade inga mötande när jag svängde vänster på första uppkörningen heller. Jag trodde att en vänstersväng anses osäker om det är många bakom, eftersom det finns risk för köbildning eller att någon kan få för sig att köra om samtidigt som jag svänger vänster. Det där med omkörningen sa den första inspektören i alla fall och min bilskolelärare har sagt att är det fler än två fordon bakom dig så tar du inte den där svängen. Men något måste jag ju uppenbarligen ha missat? Jag fattar att det är en bedömningsfråga, men hur i helvete ska jag bete mig för att det ska anses godkänt? Jag trodde att jag hade lärt mig principen, men uppenbarligen inte.

Förutom den här svängen så ansåg inspektören att jag inte hade tillräcklig uppsikt, jag skulle kolla gång- och cykelbanor bättre, jag gjorde inte bra ifrån mig i någon korsning och jag gjorde en kass vändning. Jag köper det. Jag vet att jag är usel på att tänka ut hur jag ska vända i olika situationer och jag har en tendens att krångla till det för mig. Jag kan också titta än mer noggrant än jag gör och det gör jag också, när jag inte är så nervös. "Du ska titta i backspegeln ungefär var tjugonde sekund." Det tyckte han var lagom alltså. Vem, som har körkort, gör det? Någon?

Jag förstår att jag inte kan bli godkänd om jag inte uppvisar tillräckligt säkert beteende. Det som gör att det känns så djävla orättvist är att ingen annan uppvisar tillräckligt säkert beteende i trafiken. Det känns som att det läggs en djävla massa resurser på att uppkörningen ska vara perfekt, men så fort du får ditt körkort kan du göra i princip vad fan du vill, så länge du inte åker fast. Vilket är precis vad folk gör. Folk kan inte köra bil, trots att de har körkort. Folk uppvisar inte trafiksäkert beteende, de ser sig inte för, de kan inte reglerna. Folk i bil är helt enkelt helt dumma i huvudet. 

I veckan har jag tagit två körlektioner och under de två lektionerna har jag fått bromsa för att inte köra rakt in i en bil som kastade sig ut framför mig när jag var inne i en rondell, blivit tutad på för att jag i nästa rondell inte kastade mig ut framför bilarna som var inne i rondellen, blivit tutad på av bakomvarande bil när jag skulle fickparkera, eftersom människan i bilen av någon outgrundlig anledning inte körde förbi utan istället skapade en enorm kö, samt nästan blivit hindrad att byta fil av en bil (en BMW, givetvis) som så fort jag bytt fil själv bytte fil eftersom han skulle åt ett helt annat håll. Folk är inte bara helt vettlösa och dumma i huvudet, de är medvetet taskiga också. Bilister är precis som de som kommenterar anonymt på Aftonbladets artiklar. Det är antagligen samma personer. Och de svänger vänster, alla med körkort svänger vänster när de ska vänster, oavsett om det är säkert eller ej.

Nu gäller det för mig att inom två veckor klara av en uppkörning. Om jag inte gör det kommer jag att få göra om mitt teoriprov, för det går ut då. Det är bara giltigt i två månader. Ingen press, ingen press alls, alltså. Så mer pengar till bilskolan och Trafikverket. Och jag är inte bitter. Jag är bara mer övertygad om att jag borde cykla istället för att kämpa för att bli ytterligare en idiot i bil.</gnäll>

Wassup?

Just nu gör jag följande: jobbar, skriver, övningskör och läser teori.

Det blir inte så mycket tid över till annat, egentligen, men jag lyckas ändå fylla veckorna till bristningsgränsen. Jag har kul, men jag är väldigt trött också.

Möte

Pappa har läst mitt manus tre gånger. Vi går igenom alla stav- och slarvfel (de är inte så många). Pappa har skrivit kommentarer till nästan varje kapitel. Bra, skriver han ibland, eller: för mycket hästar. Det är utförligt och noggrant genomförd kritik och jag tänker att han aldrig har gett mig så mycket respons på en text tidigare. Men så har jag ju aldrig skrivit en roman tidigare heller.
"Du har verkligen en stor talang.", säger pappa, och det gör mig så glad att jag nästan slår en kullerbytta där jag sitter i soffan.

Alla möten i mitt arbete stannar kvar i kroppen, jag går runt med en envis stress. Vaknar tidigt på morgonen och kan inte somna om. Axlarna är spända, nervositeten inte befogad; det finns ingenting att oroa sig för, egentligen.
"Slappna av, Susanna!", uppmanar min sekundära bilskolelärare, (jag råkar ha två), tar tag i min axel och trycker varligt ner mig i sätet. "Ser du vad bra det går när du slappnar av? Ser du, Susanna!" Och så skrattar han. Det går bra, jag förstår inte vad det är jag är så rädd för. Misslyckandet igen, kanske. Men jag kan ju köra.
Vi kör över ett tågspår som knackar genom bilens tunna golv.

Sara har tre myggbett i följd på halsen. Orions bälte, säger hon. Jag föreslår en tretandad vampyr. Hon är inte så sugen på staden, säger hon, kanske inte på hösten heller. Men det är kanske okej att inte vara entusiastisk inför allt jämt? Hon har varit på Hallands Väderö i en vecka, bott i fyrvaktarbostad och delat platsen med bara några människor, mest djur; hästar, kor och flera hundra får. Jag räcker henne mitt manus över bordet och hon bläddrar förtjust. Hon säger att jag kanske kommer att få hennes och Vanjas barnbok i födelsedagspresent.
Jag följer med henne för att leta böcker inne på biblioteket. Jag bläddrar i hyllorna, känner en slags ovilja inför all litteratur, all tillrättalagd text, en liten paradox i all min längtan. Platsen renar mig ändå, och mötet, jag känner mig så lugn när jag och Sara skiljs åt, slänger en kyss åt henne och hennes cykel.

Åker hem. Johan lagar mat. Tomaterna mognar på balkongen och jag behöver inte tänka på något särskilt precis just nu.

Martelin mejlar.

Det här meddelandet har jag skickat till Berit Johansson, förbundsordförande i Sveriges Trafikskolors Riksförbund, och Michael Axelsson, vice ordförande i samma förbund.

Angående budskap i Riskettan.

Hej Berit och Michael!

Jag hör av mig till er idag efter att jag har varit på min bilskola ([namn på bilskola]) och deltagit i utbildning i Riskettan. Under utbildningen visades en Power Point, som jag antar är likadan överallt i Sverige. Förutom att vi ganska grundligt gick igenom "manligt" motsvarande "kvinnligt" sätt att köra bil, fick vi en fin slogan att ta med oss.

"Spara liv! Kör som en kärring!"

Jag vet inte om ni är medvetna om att detta fina buskap är med i utbildningens informationsmaterial. Jag vet inte i hur stor utsträckning ni medverkar i utformandet av utbildningsmaterial. Det skulle jag gärna vilja veta. Jag skulle också väldigt gärna vilja veta på vilket sätt ni motiverar att den här meningen finns med i ert utbildningsmaterial, som jag antar är rikstäckande. Hur tycker ni att jag som kvinna ska känna när jag läser denna slogan? Vad känner du, Berit, när du läser det?

Det är en sak att man vill poängtera att det finns en skillnad i hur män och kvinnor kör, rent generellt. Jag vet att det finns en trafikforskare som har påstått att dödsolyckorna i trafiken skulle gå ner med ett stort antal procent om man höjde körkortsåldern för män till 25. Det kanske skulle vara något att föreslå för riksdagen, om vi strävar efter nollvision. Det är däremot skillnad på att presentera dessa fakta och att befästa stereotypa könsroller. Man säger att det finns forskning och statistik på hur män respektive kvinnor kör och att det beror på olika faktorer, som till exempel biologi. Vilken denna forskning är och var jag kan ta del av den sägs inte. Det skulle jag gärna vilja veta.

Däremot tycker man att det är lämpligt att säga att man ska köra som en kärring. Man hade kunnat säga det på ett annat sätt. Att unga män har något att lära av äldre kvinnor, till exempel mamma, om man har en sådan. Men det gör man inte. Man uppmanar att köra som en kärring.

Jag tycker att det är ytterst beklagligt att ett så kopiöst sexistiskt uttalande går ut i alla Sveriges bilskolor, idag, år 2011, då Sverige slår sig för bröstet med att vara ett av världens mest jämställda länder.

Men vad vet jag. Jag är kanske bara en gnällig kärring.

Susanna Martelin