Resumé.

Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, fick besked om att jag inte fick förlängt på jobbet, skrev klart den senaste versionen av romanen och skickade in den till förlag, tog körkort och slutade på jobbet. Detta skedde inom loppet av sju veckor.

Nedan följer en liten resumé under respektive händelse.

Bröllopet och bröllopsresan

Jag har ju redan skrivit om bröllopet, och det var ju som bekant maxat. Resan som följde var också helt fantastisk. Det var min första riktiga resa i England, om man inte räknar språkresan till Hastings 1995 (och det gör man inte). Vi bodde i London, Bath och Totnes på diverse mysiga B&B's. Vi försökte gå till alla sevärdheter i London, kom försent till föreställningen Fantomen på Operan, åt äckliga fish and chips och gav upp och tog tunnelbanan. Vi körde på vänster sida av vägen. Mestadels. Vi tittade på Stonehenge. Vi tog afternoon tea på Jayne Austeen-museet, träffade en livs levande karaktär från Little Britain, besökte de romerska baden och gick på spa. Vi åt god mat, shoppade lite, strosade på gatorna, åt på en kändisrestaurang, besökte en vingård och gick på vinprovning (vinerna blev hela tiden bättre och bättre) och red i full galopp (i alla fall somliga av oss) över Dartmoorheden. Jag åker gärna dit igen. Kanske kommer det några försenade vykort från vår resa hit till bloggen. Man vet aldrig.

Romanen

Den senaste versionen av manuset är inskickat och jag väntar på besked (och får samtidigt möjlighet att ytterligare öva upp mitt tålamod). Jag är stolt över att jag lyckades få ihop det den här gången, för livet i övrigt passade på att vara riktigt hysteriskt under tiden. För några dagar sedan gick jag igenom gamla anteckningar och utskrifter av tidigare manusversioner och det slog mig hur mycket tid och arbete jag faktiskt har lagt ner på den här berättelsen. Jag har slipat länge på det här manuset och nu känner jag att det börjar komma någon vart, det börjar bli riktigt bra. Dessutom har jag testat mig fram såpass mycket i arbetsprocessen att jag vet hur jag ska göra i framtiden. Hjulet är uppfunnet. Jag tror på den här romanen. Jag tror på min förmåga att berätta. Jag känner mig redo för att ta nästa steg framåt mot utgivning. Oerhört redo.

Körkortet

Jag vet inte hur många timmar, tårar och kronor jag lagt på att ta mitt körkort och jag tänker inte räkna ut det heller. Herregud så jag har kämpat. Tre teoriprov (jag klarade dem alla gångerna, men de är endast giltiga två månader nuförtiden, förstår ni) och fem uppkörningar senare fick jag äntligen godkänt. "Du har lagt ner så mycket energi på det här.", sa min lärare Anki till mig. "Du behöver få ditt körkort nu." Dagen för uppkörningen vaknade jag och tänkte: idag tar jag det. Det var precis som i en amerikansk collegefilm, jag svär. Min instruktör var en välsminkad dam som gav intrycket av att hon verkligen ville att jag skulle klara uppkörningen. I baksätet satt Anki och lyckades hålla både tyst och god min trots att jag slaktade min backning och gjorde precis allt det vi övat på att jag inte skulle göra. Men jag fick ändå mitt körkort. Sedan dess har jag faktiskt bara kört bil själv en gång, alla de andra gångerna har det varit andra (främst Johan) med i bilen. Jag har lyckats paja höger sidospegel, men det är tydligen sådant man får räkna med. Jag är fortfarande en relativt ovillig bilist. Jag har inte kört varenda dag som en del gör när de får sitt körkort, dels för att jag inte hittar någonstans och tycker att det är läskigt, dels för att det är fullständigt miljövidrigt och dels för att vår bil inte mår helt bra. Vi kommer antagligen att behöva byta bromsar. Skaffa inte bil. Det är en förlustaffär. Cykla istället. Men om du känner dig i behov av ett körkort och befinner dig i Göteborgstrakten kan jag med varm hand rekommendera Akademiens trafikcenter. Du får köra med världens trevligaste och mest pedagogiska lärare, Anki och Louise. Du får köra i Korsvägen. Bara en sådan sak.

Sluta på jobbet

I somras lät det på min chef som att mitt kontrakt skulle förlängas, men sedan var det plötsligt inte alls aktuellt längre. Jag har inte fått sparken, mitt kontrakt har bara inte förlängts efter sista datum, eftersom ekonomin tydligen inte tillåter det. På mina tidigare anställningar har det alltid varit jag som bestämt när jag skulle sluta och även om jag inte fick sparken från det här jobbet så måste jag säga att luften gick ur mig där ett tag. Man vill ju välja själv, liksom. Så kom i alla fall sista dagen på jobbet och jag fick blommor, champagne, örhängen, tacktal och oändligt många kramar. Känns fint att veta att man varit omtyckt och alla tyckte att det var fruktansvärt tråkigt att jag inte fick vara kvar. Nu har jag varit arbetslös en vecka. Jag kände att jag behövde landa en smula, så jag har mest tittat på Project Runway om dagarna. (Ja, Storebror, jag har sökt en del jobb också.) Jag är nu arbetssökande i en sämre ekonomi, i ett bra mycket hårdare arbetspolitiskt klimat och på en annan arbetsmarknad än för två år sedan då jag var arbetslös sist. Det oroar mig. Något annat kan jag inte säga. Det oroar mig verkligen.

Det här blir som på Oscarsgalan, fast ingen kan ta min mikrofon eller dra upp musiken.

Vi vill tacka alla som organiserade vår möhippa respektive svensexa och alla som kom och var med på spektaklen. Vi vill tacka våra föräldrar som hjälpte till med sponsring, blomarrangemang och brudbukett samt allmänt fix. Tack James och Sonja som trots mycket kort planering kunde tänka sig att sjunga för oss under ceremonin och som dessutom hade skrivit om texten till låten för att den skulle passa bättre. Tack Gustav som gjorde ett strålande jobb som toastmaster. Tack för alla fantastiska, roliga, fina, kärleksfulla tal. Tack Frida för att du ritade min klänning och för att du tog på dig att vara fotograf hela dagen. Tack Linda som bidrog med tyg till klänningen och förmedlade kontakt med skräddaren. Tack Susanne som sydde klänningen. Tack Lisa som designade sjalen (även om det inte gjordes specifikt till min bröllopsutstyrsel) och var behjälplig under tiden jag stickade den. Tack Andrea som fixade min underbara frisyr och sminkade mitt fejs. (Johan tackar sig själv för att han köpte och klädde på sig sina kläder alldeles själv.) Tack David med personal för den goda maten och trevliga servicen. Tack Quizadillas för underhållningen, ett särskilt tack för Titanic-scenen som både vi och gästerna uppskattade mycket. Tack för alla bidrag till bröllopsresan. Tack alla jag har glömt att tacka.

Tack för att ni kom.

Jag lever inte längre i hor, hurra!

Kära dagbok!

Jag har gift mig. Det var maxat.

Jag var snygg, han var snygg, dagen var rolig, ceremonin kändes jättehäftig, alla var glada och fina och närvarande, maten god och festen suverän. (Det blev även fred på jorden och miljöförstöringen upphörde. MINST!)

Min odödliga själ är även räddad. Phew! Som jag har förstått det börjar man om på noll igen när man har gift sig, äktenskapet liksom raderar alla ens tidigare synder. Så nu kan jag få plats i himlen igen. Yay!

Det är sannerligen bra att öva på det där att inte ha förväntningar på saker, och bröllop är en verklig utmaning, för det finns ju få saker det finns så förbannat många förväntningar och förutfattade meningar om. "Jag tror inte att detta kommer att bli den mest perfekta dagen någonsin.", sa min käre man och jag tycker att det är en bra sammanfattning av läget. Jag tror inte riktigt på den mest perfekta dagen, men det betyder inte att dagar och händelser blir mindre magiska för det. För det VAR ju helt fantastiskt, kanske just för att vi höll det lite öppet, att allt inte var bestämt och planerat in i minsta detalj. Alla som känner mig vet att jag är oerhört för det här med organisering och planering, men vissa saker måste man våga låtas formas under tiden.

Nu är det slut på flosklerna för den här gången och åter till verkligheten.

Jag har varit på semester.

Hej Internet och verkligheten och alla mina miljoner läsare! 

Har ni saknat mig? Jag har varit på semester, förstår ni. Riktig semester. Jag har sovit länge alla morgnar, läst och stickat helt fanatiskt, knullat, tittat på tv-serier och film, legat på bryggan, badat i havet, sovit middag, gjort ingenting. Jag har inte skrivit. Nästan inte alls i alla fall. Det var skönt. Ibland behöver man en riktig paus. 

Jag har inte heller brytt mig om särskilt många saker som jag brukar bry mig om, ni vet, orättvisor och sådär. Det har också varit skönt.

På lördag ska jag gifta mig. Folk har frågat mig ungefär sedan i januari om jag är nervös och om det är mycket att göra. Det är inte så himla mycket att göra, men nu är jag nervös. Jag oroar mig för helt logiska saker som att vi egentligen inte har bokat lokal och vigselförrättare, att någon ska spilla rödvin över hela min klänning innan vigseln, att vigselförrättaren ska bli arg på mig för att vi har ändrat på lite saker i ceremonin, att vi ska missa att köpa något viktigt, att häftet inte går att trycka, samt att gästerna ska ha tråkigt och tycka att ceremonin suger. Ja, ni hör, helt logiska saker.

Jag ska hämta öl, se till att det där häftet blir tryckt, skriva klart en sak, baka tårta, träffa min moster som jag inte sett på hundra år. Ja, och sedan är det ju själva bröllopet då. Jag kommer nog inte skriva så mycket den här veckan.

Fast kanske lite ändå.

Puss och kram!

Reaktioner på Bröllopstema

Som ni kanske minns körde jag här på bloggen den fantastiska, eklektiska, magnifika, extravaganta serien Bröllopstema. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Eller ja, kanske lite. Men i alla fall!

Del 1: Allt av allt

Första delen fick ett storslaget mottagande. Jag har väl aldrig fått så många kommentarer på bloggen. Det skrattades och jublades. Tina påstod att hon rent av hade skrattat så det kom lite kiss. Härligt! Kanske beror detta varma mottagande på att det var den allra första delen, eller så är ni helt enkelt materialistiska skator, mina vänner.

Min syster kände, ska vi säga, starkt, för droskpumpan.

Från Facebook:

Systern: "Jag tycker att ni ska satsa på pumpa-droskan! Jag skulle kunna tänka mig att betala ganska mycket pengar för att få möjlighet att se dig och Johan kliva ur den...då gärna klädda i något rosa och fluffigt....*gapskrattar inombords*."

Jag: "Åh, kära syster! Vad fint att du vill hjälpa till! ♥"

Systern: "Självklart! ♥"

Detta återkom senare i ett telefonsamtal, då hon igen tog upp det här med droskan. Med iver i rösten sa hon att hon var beredd att betala pengar för att se mig och Johan gå ur pumpan. Mycket pengar.

Jag: "Men du har ju inte sett de andra temana än. Du får inte fastna i det här."

Systern: "Jo. Jo, jo, tro mig, vi behöver fokusera på det här."

Jag fick även flera erbjudanden om att folk ville sy den där klänningen med fyrtio meter rosa tyll. Hyggligt, tycker jag! 

Del 2: Nittiotalet

Del två utlöste fullkomlig orddiarré på min (förbannade djävla skit-)tidslinje på Facebook. Det rabblades upp: Robyn, Date-parfym, Buffaloskor, jazzbyxor, flanellskjortor och jättejätteljusblå Lezis 501.Johan hotade att det minsann inte skulle bli någon modellbringa om inte han fick komma som valfritt Seattleband. 

Tina ville nu också gifta sig med mig. Vi bestämde att hon fick vara Sporty Spice. Både hennes man och Johan är okej med detta.

Tydligen var nittiotalet även Johans bror, Anders, favorittema. Han mumlade något om att han ville komma som Scary Spice.

Del 3: Arty-farty

Det här är Fridas favorit. I övrigt fick jag inte mycket reaktioner alls, förutom att Oscar blev sur för att maten inte var vegetarisk. Jag tolkar det som att Frida var den enda som fattade. Ni andra är alltså inte konstnärliga nog. Det var FÖR avantgarde, helt enkelt.

Del 4: New Age

Johans favorit! Min älskling! Han vill till vår gemensamma planet såklart! Han vill dock tillägga att det inte kan räknas som riktigt New Age om det inte kostar hutlöst mycket. Så vi får väl kanske ta ut en anmälningsavgift på sisådär 2000 spänn per person.

Facebookkonversation mellan mig och systern:

Systern: "Bara tanken på att få skicka ut en inbjudan där det står 'klädsel: kaftan' till ens vänner gör att det här temat hamnar i topp hos mig."

Jag: "Oj, går det om 'Allt av allt' alltså?"

Systern: "Ja...eller jag vet inte...kanske man kunde kombinera de tu på något sätt?!"

Jag: "Du kan inte släppa det där med pumpan, eller hur?"

Systern: "Nä...det kommer dröja. Hehehe."

Tina undrade om alla var tvungna att "ställa sig" i Fisken? Om det är fler som oroar sig över det här, så vill jag vara säga att det går utmärkt att stanna kvar i Barnets position. Man kan alltid, när som helst, återgå till Barnets position.

Tack alla tyckare! Jag gillar er extra mycket.

Bröllopstema, del 4: New Age

I år är det drakens år och vi är mitt i The Age of Aquarius, precis som i sången.

I dessa tider av instabilitet inom finanssektorn, vad passar då bättre än att frigöra sin kroppsliga kropp och sitt sinnliga sinne från den världsliga världen? Vad passar bättre än att förvandla en ceremoni för att sammanföra två själar till en resa som börjar i det yttre och slutar i det inre?

Jag talar förstås om att förvandla mitt och Johans bröllop till en tillställning i sann New Age-anda.

Kanske ser min och Johans gemensamma planet ut lite såhär.

Vi håller till i en grotta där vi är nära jordens energier, eller i ett luftslott där vi är nära universum. Alla får ha på sig kaftaner för att komma samman med Kosmos. (Thomas Di Leva har nämligen sagt att det är så det funkar och vi vet ju alla att han vet vad han talar om.)

Det är Deepak Chopra som håller i själva vigseln. Först pratar han lite om att det är viktigt att känna sig själv och sådär.

Typ som Tupac, fast inte alls.

Eller så är det en delfin som håller i vigseln.

Chirp, chirp, chirp! (Vilket betyder: Jag förklarar er man och hustru!)

Deepak eller delfinen, (eller kanske är de en och samma!?) leder oss i meditation mot vår inre, gemensamma planet. Istället för en brudbukett håller jag en jättestor bergskristall i händerna. Den hjälper våra energier att hitta rätt (lite som en sambandscentral alltså). Tillsammans schantar vi ett ohm och ställer oss i Fiskens position:

En fisk!

Och då hittar våra energier varandra och slingrar sig om varandra som ormar i en ormgrop.

(Vänta lite nu, hade våra energier precis sex med varandra?)

Vi fortsätter att hålla kontakten med vår gemensamma planet när vi bjuder in sällskapet att dansa runt jordens kärna för att få vår moder Gaias välsignelse. En schaman trummar taktfast.

Så går vi runt kring en enebärabuske. Eller ja, ett litet hus då.

När alla dansat sig svettiga bjuds det på mumsiga vetegroddsdrinkar!

Åh, vad gott!

Bröllopsfesten är lite som en stationsövning, där man går runt till olika aktiviteter. Du kan få akupunktur, bli spådd i runor eller änglakort, få en karta till själavandring, komma i kontakt med ditt skyddsdjur, få dina chackran i balans via kristallterapi, bli tallad på av en healer, fotografera din astralkropp eller bygga din aura i choklad. Under hela tiden spelar vi valsång.

Placera kristallerna här, här, här, här, här, här och här.

Efter detta får alla örtmedicin av en homeopat och små, små piller som smakar PRECIS som socker, men som kan bota vad som helst, till och med cancer!

Kvällens magiker trollar fram våra rätta inre jag. Häpp!

Till sist river Enya av sina bästa låtar. (Eller om det är samma låt, det är svårt att säga.)

Spela någon som alla kan!

Jag och Johan har det så bra på vår gemensamma planet. Innan vi skiljs åt från gästerna så ler vi mot våra inre barn och påminner varandra om att det är vi själva som skapar vår egen verklighet. Personliga erfarenheter väger tyngre än vetenskap, faktiskt! Glöm inte det!

Fuck you, vetenskapen!

Detta blir sannerligen en tillställning att skriva in i sin Mayakalender.

Bröllopstema, del 3: Arty-farty

Första gången jag kom i kontakt med begreppet arty-farty var när jag gick Kulturverkstan. Enligt min tolkning beskriver termen riktigt skitnödig finkonst. Ni vet den där konsten som ingen egentligen begriper, men som alla låtsas att de förstår så att ingen ska tro att de är dumma och konstnärligt obildade. Upphovsmakarna själva brukar inte vilja beskriva sina verk, de vill inte ”rama in” eller ”fånga”, då blir det ”förminskat”. (Fast min tolkning är att den där vagheten används för att betraktarna inte ska märka att konstnärerna inte heller vet vad fan de håller på med.)

Konstkännarna uttalar sig genast om vad de sett eller varit med om, de kastar ur sig fraser åt höger och vänster för att vara den som tycker först, för att visa att de verkligen har FÖRSTÅTT, de snubblar på orden i sin iver.

”Man ser ju tydligt hur han har inspirerats av poststrukturalismen här.”

”Det här är spleen.”

”Focault skulle ha räknat det som konstruktivism, det är jag övertygad om.”

(När Johan läste filosofi på universitetet var det en av föreläsarna som sammanfattade Focault med ett ord: ”Tjôta!”)

Foca... Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

I alla konstformer kan man hitta verk som kan sorteras in under arty-farty, men det finns en genre som är särskilt ofta (alltid) förekommande: performance.

Och det är här, mina vänner, som bröllopet kommer in i bilden. För vad kan vara bättre än att förvandla sin vigselakt till ett enda stort performance-uppträdande?

Jag väljer att kalla verket för ”Akten”.

Akten kommer att äga rum på Göteborgs Operan. Go big or go home, liksom.

Vem ska då vägleda oss genom Akten (vigselförrättare kallad i den riktiga världen)? Man hade ju kunnat tänka sig att vår kulturminister hade passat för uppdraget. Hon gillar ju dylika tillställningar, att delta direkt i konsten så att säga, plus att hon ju har övat på att skära upp tårtor (en sådan ska vi förstås ha även i Akten).

Menatteeeh… Nä.

Blubby - nej tack!

Istället tar vi Kristina Kappelin. Hon har en suggestiv röst som fungerar för mässande.

Lundaskånska - ja tack!

Jag och Johan räknas från och med nu som tredje person plural i Akten: Makarna.

Makarna kommer till Operan genom att krypa på alla fyra över Göta älv-bron, samtidigt som de mässar We Shall Overcome, taktfast och väsande. Vid brofästet på fastlandet väntar en gris. Makarna målar grisen blå och leder den sedan i koppel till Operans dörr. Där sätts grisen fast i en giljotin. De väntande gästerna kan välja att halshugga grisen genom att dra i ett snöre. Om de vill, alltså. Själva vigselakten i Akten sker på Operans stora scen. Kristina Kappelin läser hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det tar ungefär fyra månader. Under tiden blir de väntande gästerna så hungriga att de slaktar grisen och steker den hel nere vid kajen. Allt detta filmas och streamas på en sida på Internet som heter The Act (det måste vara internationellt så att alla förstår).

När Kristina är färdig med Proust (och har fått dricka ett glas vatten för att fukta strupen) så viger hon Makarna genom att skrika: ”Tager du? Tager jag? Levande charader!”

Och Makarna skanderar: ”Levande charader! Levande charader!”

Och Kristina säger: ”Det är fullbordat.”

(Föreställ er detta sagt på Lundaskånska. Det är mäktigt alltså.)

Efter det… Okej, nu får vi tillfälligt skilja lite på Johan och mig, annars blir det svårt att förklara vad som sker härnäst. Jag äter upp min brudbukett och lindar in mig i en rulle toalettpapper. Johan dansar baklänges och kastar ägg på publiken/gästerna. Sedan hoppar han ner i den enorma tårtan (som föreställer ett Ballerinakex), hoppar upp igen och skriker: "Jag är regnbågen!" Vi smörjer in varandra i fårfett. Publiken får varsitt Kinderägg. 

Johan.

Alla går ut och ner på kajen. Tusentals duvor fästs med snören till Makarna, lyfter och flyger dem till Madagaskar. (Från början tänkte vi att min bröllopsklänning kunde fungera som en luftballong, att man liksom blåste upp den med varmluft, men sedan kom jag på att jag nog faktiskt inte ville ha en svetslåga rakt upp i fitty.)

På Madagaskar odlar Makarna vanilj som de sedan skickar tillbaka med duvorna. Av vaniljen bygger Makarna en Leif Loket Olsson i miniatyr och ställer ut på Konstmuséet. 

Loket, typ.

Då är det fullbordat.

Man vill ju inte "rama in" för mycket, men det är ju väldigt poststrukturalistiskt, om jag får säga det själv.

Bröllopstema, del 2: Nittiotalet

Nittiotalet pågick som vi vet i tio år. Rent tidsmässigt. Ur ett sociokulturellt perspektiv skulle man kunna säga att de första åren av nittiotalet egentligen tillhörde åttiotalet, eftersom åttiotalet pågick en bit in i nittiotalet. (Sedan kom grungen och då började det ordna upp sig.) Därför kunde man klä sig ungefär såhär på sin bröllopsdag på den tiden.

Jojomensan.

Nittiotalet var både fantastiskt och förskräckligt och passar därför utmärkt som bröllopstema. Det var ett omvälvande årtionde med ett dynamiskt musikklimat och det är vad som utgör grunden i vårt nittiotalsbröllop. Jag skulle kunna namedroppa hela eftermiddagen, men vi vet ju alla vad det var som verkligen spelade (Såg ni vad jag gjorde där? Såg ni ordvitsen? Gjorde ni?) roll.

Johan försökte, i en oväntat svag argumentation, hävda att så inte var fallet.

Johan: ”Det hände faktiskt andra saker på nittiotalet!”

Jag: ”Nej, det gjorde det inte.”

Johan: ”Jo!”

Jag: ”Som vaddå?”

Johan: ”Andra saker…”

Ni vet alla vad jag talar om. Just det.

 

Johan ville hellre vara någon av de tuffa killarna i Red Hot Chili Peppers eller Pearl Jam, men det blir inget med det. Han får vara Baby Spice, så är jag Ginger.

Johan

Susanna

Vårt nittiotalsbröllop sker ute i skärgården, precis som i en ölreklam. Dr Alban är vigselförrättare. Det är stabilt. Om inte han kan just den dagen, så kan säkert Stakka Bo. Here we gogogogosommalobbadobbasumtschon, liksom. (Jo, det är så han säger i låten.)

”Vill ni gifta er? Det är stabilt!”, säger Dr Alban. (Eller så låter det: ”Here we go! Here we go! Here we go!” om det är Stakka Bo.)

Och då säger jag och Johan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja” tills osäkerheten verkligen har spridit sig i församlingen. Vad menas egentligen? Tidigare sagda komplimanger och kommentarer börjar ifrågasättas.

Johan Rehnborg, i rollen som Percy Nilegård, tar tag om Henrik Schyfferts munkjacka och vrålar: ”Vad fan, TYCKER du att min tröja är snygg eller inte, vad menar du?” och alla skruvar osäkert på sig, för ingen vet längre om de faktiskt är på ett bröllop eller om alltihop bara är ett ironiskt skämt. 

Sedan lugnar det ner sig och alla applåderar. Baby och Ginger, dvs Johan och Susanna, fick ju varandra till slut. Killinggänget kör några sköna sketcher. Kent spelar gamla hits blandat med tolkningar av Boyzone, Backstreet Boys och E-type. Bröllopsmiddagen består av Pops och annan alkoläsk och gästerna blir fulla och hånglar i buskarna. Per Hagman läser ett stycke ur ”Volt”. Det känns lite vilset och desorienterat, men då spelar Kent ledmotivet från Beverly Hills och allt känns genast mycket bättre. Efter det tar Dr Alban mikrofonen ifrån Jocke Berg och river av ”No Coke”. Och då dansar ALLA.

Efter bröllopet rymmer jag och Johan på bröllopsresa till någon grekisk ö. Vi går på stranden och jag har på mig blommiga klänningar och kängor och brisen sprider doften av mitt hår som luktar Respons. Kanske har vi badkläder på oss ibland och ser ut lite såhär.

Johan på stranden.

Susanna på stranden.

Sedan äter vi så mycket grekisk sallad vi orkar!

Det här kan väl absolut bli en härlig ceremoni, eller vad tror ni? Förskräckligt och fantastiskt. Precis som  nittiotalet självt.

Bröllopstema, del 1: Allt av allt

Less is not moore, moore is moore, som en klok person någon gång har sagt. När man gör något ska man göra det ordentligt och det finns väl inget bättre tillfälle att kräma på rejält än ett bröllop? Varför nöja sig med en brudklänning, när man kan få en klänning gjord av ALLT TYG I HELA VÄRLDEN!? Varför nöja sig med en tårta när man kan få EN SKYSKRAPA AV GRÄDDE OCH HALLONKRÄM!? Varför nöja sig med en futtig diamant när man kan få en CUBIK ZICONIA STOR SOM EN FOTBOLL!? Det ska glittra, det ska blinka, det ska spraka. Det ska vara rejält tilltaget. Om gästerna inte går in i psykos orsakat av för många synintryck så har man misslyckats. Hela bröllopet ska vara som om en smaskig prinsessaga exploderat på uppfarten, en rosa, fluffig orgie full av satäng, tiaror och enhörningar.

Någon som använt sig av detta tema till sitt bröllop är Peter Andre och Katie Price.

Jag är mållös!

 De fick låna Askungens vagn att åka i.

Himla hyggligt av Askungen alltså, att låna ut pumpan.

Det enda de inte tänkte på var enhörningarna.

Kommer ni förresten ihåg Peter Andres hit från mitten av nittiotalet?

Nej, det trodde jag inte heller. Kanske minns ni hans magrutor. De måste vara de mest symmetriska magrutor jag sett i hela mitt liv. Misstänker starkt att Peter Andre är släkt med Barbies man Ken.

Det här konceptet skulle absolut kunna fungera för mig och Johan. Vi kommer inridandes till vigseln på varsin My Little Pony. Jag har på mig en klänning som är som en bakelse som är som en dröm som är som en klänning. Jag tänker mig ett släp av ungefär fyrtio meter rosa tyll. Det ska gå runt kvarteret minst. Johan har en rosa frack som matchar draperierna som hänger från väggarna. Kungen kanske skulle kunna vara vigselförrättare, om hovet går med på att släppa ut honom. Michael Bolton och Celine Dion sjunger en härlig ballad med mycket inlevelse. Björn Ranelid läster dikter om kärleken. Vi bjuder på chokladfondue, alla får doppa sina små spett i den enorma chokladfontänen som tar upp halva rummet. Och så tänker jag mig att jag och Johan ska glittra, ända in i själen, ända inpå skinnet. Speciellt Johan. Jag tänker mig att han kan göra en Edward Cullen, alltså ta av sig skjortan och blända församlingen ända in i nästa vecka, (vilket för övrigt är Edward Cullens enda förlåtande egenskap, detta att han blänker som en porslinshund i motljus).

"Hej, det är jag som är Drama Boy."

Det har dock visat sig att Johan, HELT OVÄNTAT, inte är särskilt imponerad av det här temat. Jag hittade ett papper jag tänkte att vi hade kunnat använda till inbjudningarna. Det var vitt med ett lätt guldskimmer. Skimmer, alltså, inte glitter, utan skimmer. Stor skillnad. När jag föreslog det här för Johan så tittade han allvarligt på mig och sa: ”Jag lägger in veto emot.” Utan att ens ha sett pappret. Så hur jag ska få honom att gå med på att doppas i kattguld återstår att se.

Bröllopstema: en inbjudan!

Jag får ofta frågan om hur det går med bröllopsplaneringen. Folk studsar på stället, klappar händerna och piper.
"Vad ska du ha på dig?", frågar de. "Vad ska du ha pååååååååååååå dig? Vadskaduhapådigvadskaduhapådig?"
Och jag svarar "KLÄDER!", eller "MURGRÖNA!" eller "EN BAKELSE!", eller något liknande.
Allt handlar förstås om temat. Det är temat som avgör allt. Herregud, det behöver man väl inte vara Magdalena Ribbing för att begripa.

Jag kommer nu, kära läsare, att bjuda in er till den rafflande serien Bröllopstema, som kommer att ta plats precis här, på bloggen! Ni kommer att få ta del av de teman som är de starkaste kandidaterna till vår kärleksfest!

ÄR NI REDO?

The real deal!

Jag och Johan har fått våra riktiga ringar! Såhär ser min ut:

Ringarna är gjorda i TITAN. (JAG VET INTE VARFÖR JAG VILL SKRIVA DET I CAPS LOCK, MEN DET VILL JAG!) Johans ser likadan ut fast utan sten. Jag tycker mycket om dem.

Jag känner också ett överhängande behov av att dra skämt med litterär/cineastisk anknytning (LOTR: One ring blablabla och Ringu (här hade jag tänkt lägga in trailern till den japanska filmen, men den var så läskig att jag inte kunde se färdigt den och dessutom har den ingen som helst relevans)). Såatteh, ja.

Johan och jag ska gifta oss 1 september. Det blir livat!

Jag tänker mig att det ska stå "Äntligen giltigt!" i korsstygn över hela överkastet.

Nu när jag och Johan är förlovade, så borde ju allt vara helt annorlunda, för det har jag sett på Dr Phil Show att det ska vara. Jag har inte fattat exakt hur, men ens relation blir ju liksom inte på riktigt förrän man förlovar sig, och framför allt när man gifter sig, det har jag ju förstått. Det verkar vara som magi nästan, men än så länge har ingenting hänt mig. Jag är precis likadan. Han är precis likadan. Detta trots att vi kommit överrens om att bara kalla varandra för ”min trolovade”. Men det kanske kommer när man minst anar det, när man sover eller bajsar eller pratar i telefon? Eller är det kanske först när man har gift sig? Då blir alla så glada. Gud och de kristna blir glada, för då slutar man äntligen leva i synd (kanske kompenserar man för alla knull man haft innan äktenskapet i och med äktenskapet, jag vet inte riktigt), de konservativa blir glada för att man gör som alla andra och inte sticker ut genom att till exempel skita i att gifta sig, vara homosexuell eller rent av pansexuell och alla kommersiella krafter blir skitglada, för djävlar vad man kan shoppa i samband med ett bröllop. Det vet vi ju hur viktigt det är att hålla tillväxten igång!

Det är väldigt mycket som ska ordnas också. Jag måste till exempel börja brodera. Det har jag ju inte gjort och det måste man ju, när man ska gifta sig. Någon man (vad jag förstår måste det inte vara ens egen tilltänkta man) skulle behöva snida mig en brudkista illa kvickt. Där kan jag sedan lägga allt det jag har broderat, som lakan med våra emblem på.

Det är kanske för att jag inte har broderat något som jag inte fått den där uppenbarelsen än?

Jag får sluta jobba, helt enkelt.

Resumé av julhelgen.

Det här årets extremt korta julledighet skulle förstås fyllas med massor av saker. Jag skulle, förutom att slappa, umgås, äta och pippa, även hinna skriva på romanen. Säkert hinna skriva klart den, ja kanske rent av hinna skriva en till roman! Vi skulle även måla om i köket. Fem lediga dagar är trots allt HELT OÄNDLIGA.

Det blev inte riktigt så. Man skulle kunna säga att det gick från topp till dal. Om man har en förkärlek för dramatik, så kan man rent av säga att det var lite dramatiskt.

På julafton gick jag och Johan på promenad och då friade han till mig. Det var fantastiskt väder med den förvirrade vårsolen som stod högt på himlen trots att det var december och Johan frågade helt enkelt om jag ville gifta mig med honom och jag sa självklart ja.Vi blev stående på vägen en stund, en kyss eller flera, och pratade om varför vi älskar varandra. Det var enkelt, självklart och helt perfekt, precis som det alltid är med honom.

Johan hade funderat på om han skulle köpa en riktig förlovningsring till mig, men bestämde sig för ett substitut. Vi köper de riktiga ringarna ihop istället.

Den ställföreträdande ringen. Katten Lumi bestämmer sig i sista stund för att delta i fotografiet.

När vi kom tillbaka till julfirandet, som i år hölls hos syster och svåger, berättade vi för familjen. Stämningen blev genast uppsluppen. Alla kramades och var rörda och sedan åkte spriten fram och så skålade vi i OP. Resten av dagen förlöpte i mer traditionell julanda, med mat, mer mat, alkohol och julklappsöppning med familjens enda lilla barn, systersonen, vars jul toppades med en Spindelmannendräkt (som han vägrade att ta av sig och sonika sov i). Det var på det hela världens bästa julafton.

Det varade ända in på natten. Då blev jag magsjuk. Såatteeeh.

Det var ju romantiskt och trevligt och mysigt, för alla inblandade. Jag låg i flera timmar i kramp på en madrass framför badrummet. Det enda som livade upp var att höra systersonen leka med sin yngsta farbror och dennes flickvän på nedrevåningen. Det värmer ett kräkigt mosterhjärta när barnet om och om igen säger: "Jag har saknat er!" till farbror och farbrors flickvän. Underbara treåring. Johan åkte iväg för att jobba, men började må illa och vände hem. Jag blev bättre på eftermiddagen och pappa kunde köra hem mig. Johan verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen, men för mig blev det en lång väg tillbaka, med dålig mage, feber och migrän. Till sist var jag någorlunda i form igen, och då var ledigheten slut.

Livet, alltså. Toppar och dalar, toppar och dalar, gott folk.

Men vi lyckades måla om köket ändå. Det ni.