Bröllopstema, del 2: Nittiotalet

Nittiotalet pågick som vi vet i tio år. Rent tidsmässigt. Ur ett sociokulturellt perspektiv skulle man kunna säga att de första åren av nittiotalet egentligen tillhörde åttiotalet, eftersom åttiotalet pågick en bit in i nittiotalet. (Sedan kom grungen och då började det ordna upp sig.) Därför kunde man klä sig ungefär såhär på sin bröllopsdag på den tiden.

Jojomensan.

Nittiotalet var både fantastiskt och förskräckligt och passar därför utmärkt som bröllopstema. Det var ett omvälvande årtionde med ett dynamiskt musikklimat och det är vad som utgör grunden i vårt nittiotalsbröllop. Jag skulle kunna namedroppa hela eftermiddagen, men vi vet ju alla vad det var som verkligen spelade (Såg ni vad jag gjorde där? Såg ni ordvitsen? Gjorde ni?) roll.

Johan försökte, i en oväntat svag argumentation, hävda att så inte var fallet.

Johan: ”Det hände faktiskt andra saker på nittiotalet!”

Jag: ”Nej, det gjorde det inte.”

Johan: ”Jo!”

Jag: ”Som vaddå?”

Johan: ”Andra saker…”

Ni vet alla vad jag talar om. Just det.

 

Johan ville hellre vara någon av de tuffa killarna i Red Hot Chili Peppers eller Pearl Jam, men det blir inget med det. Han får vara Baby Spice, så är jag Ginger.

Johan

Susanna

Vårt nittiotalsbröllop sker ute i skärgården, precis som i en ölreklam. Dr Alban är vigselförrättare. Det är stabilt. Om inte han kan just den dagen, så kan säkert Stakka Bo. Here we gogogogosommalobbadobbasumtschon, liksom. (Jo, det är så han säger i låten.)

”Vill ni gifta er? Det är stabilt!”, säger Dr Alban. (Eller så låter det: ”Here we go! Here we go! Here we go!” om det är Stakka Bo.)

Och då säger jag och Johan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja”, sedan ”nä”, sedan ”ja” tills osäkerheten verkligen har spridit sig i församlingen. Vad menas egentligen? Tidigare sagda komplimanger och kommentarer börjar ifrågasättas.

Johan Rehnborg, i rollen som Percy Nilegård, tar tag om Henrik Schyfferts munkjacka och vrålar: ”Vad fan, TYCKER du att min tröja är snygg eller inte, vad menar du?” och alla skruvar osäkert på sig, för ingen vet längre om de faktiskt är på ett bröllop eller om alltihop bara är ett ironiskt skämt. 

Sedan lugnar det ner sig och alla applåderar. Baby och Ginger, dvs Johan och Susanna, fick ju varandra till slut. Killinggänget kör några sköna sketcher. Kent spelar gamla hits blandat med tolkningar av Boyzone, Backstreet Boys och E-type. Bröllopsmiddagen består av Pops och annan alkoläsk och gästerna blir fulla och hånglar i buskarna. Per Hagman läser ett stycke ur ”Volt”. Det känns lite vilset och desorienterat, men då spelar Kent ledmotivet från Beverly Hills och allt känns genast mycket bättre. Efter det tar Dr Alban mikrofonen ifrån Jocke Berg och river av ”No Coke”. Och då dansar ALLA.

Efter bröllopet rymmer jag och Johan på bröllopsresa till någon grekisk ö. Vi går på stranden och jag har på mig blommiga klänningar och kängor och brisen sprider doften av mitt hår som luktar Respons. Kanske har vi badkläder på oss ibland och ser ut lite såhär.

Johan på stranden.

Susanna på stranden.

Sedan äter vi så mycket grekisk sallad vi orkar!

Det här kan väl absolut bli en härlig ceremoni, eller vad tror ni? Förskräckligt och fantastiskt. Precis som  nittiotalet självt.