Bröllopstema, del 3: Arty-farty

Första gången jag kom i kontakt med begreppet arty-farty var när jag gick Kulturverkstan. Enligt min tolkning beskriver termen riktigt skitnödig finkonst. Ni vet den där konsten som ingen egentligen begriper, men som alla låtsas att de förstår så att ingen ska tro att de är dumma och konstnärligt obildade. Upphovsmakarna själva brukar inte vilja beskriva sina verk, de vill inte ”rama in” eller ”fånga”, då blir det ”förminskat”. (Fast min tolkning är att den där vagheten används för att betraktarna inte ska märka att konstnärerna inte heller vet vad fan de håller på med.)

Konstkännarna uttalar sig genast om vad de sett eller varit med om, de kastar ur sig fraser åt höger och vänster för att vara den som tycker först, för att visa att de verkligen har FÖRSTÅTT, de snubblar på orden i sin iver.

”Man ser ju tydligt hur han har inspirerats av poststrukturalismen här.”

”Det här är spleen.”

”Focault skulle ha räknat det som konstruktivism, det är jag övertygad om.”

(När Johan läste filosofi på universitetet var det en av föreläsarna som sammanfattade Focault med ett ord: ”Tjôta!”)

Foca... Zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

I alla konstformer kan man hitta verk som kan sorteras in under arty-farty, men det finns en genre som är särskilt ofta (alltid) förekommande: performance.

Och det är här, mina vänner, som bröllopet kommer in i bilden. För vad kan vara bättre än att förvandla sin vigselakt till ett enda stort performance-uppträdande?

Jag väljer att kalla verket för ”Akten”.

Akten kommer att äga rum på Göteborgs Operan. Go big or go home, liksom.

Vem ska då vägleda oss genom Akten (vigselförrättare kallad i den riktiga världen)? Man hade ju kunnat tänka sig att vår kulturminister hade passat för uppdraget. Hon gillar ju dylika tillställningar, att delta direkt i konsten så att säga, plus att hon ju har övat på att skära upp tårtor (en sådan ska vi förstås ha även i Akten).

Menatteeeh… Nä.

Blubby - nej tack!

Istället tar vi Kristina Kappelin. Hon har en suggestiv röst som fungerar för mässande.

Lundaskånska - ja tack!

Jag och Johan räknas från och med nu som tredje person plural i Akten: Makarna.

Makarna kommer till Operan genom att krypa på alla fyra över Göta älv-bron, samtidigt som de mässar We Shall Overcome, taktfast och väsande. Vid brofästet på fastlandet väntar en gris. Makarna målar grisen blå och leder den sedan i koppel till Operans dörr. Där sätts grisen fast i en giljotin. De väntande gästerna kan välja att halshugga grisen genom att dra i ett snöre. Om de vill, alltså. Själva vigselakten i Akten sker på Operans stora scen. Kristina Kappelin läser hela Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Det tar ungefär fyra månader. Under tiden blir de väntande gästerna så hungriga att de slaktar grisen och steker den hel nere vid kajen. Allt detta filmas och streamas på en sida på Internet som heter The Act (det måste vara internationellt så att alla förstår).

När Kristina är färdig med Proust (och har fått dricka ett glas vatten för att fukta strupen) så viger hon Makarna genom att skrika: ”Tager du? Tager jag? Levande charader!”

Och Makarna skanderar: ”Levande charader! Levande charader!”

Och Kristina säger: ”Det är fullbordat.”

(Föreställ er detta sagt på Lundaskånska. Det är mäktigt alltså.)

Efter det… Okej, nu får vi tillfälligt skilja lite på Johan och mig, annars blir det svårt att förklara vad som sker härnäst. Jag äter upp min brudbukett och lindar in mig i en rulle toalettpapper. Johan dansar baklänges och kastar ägg på publiken/gästerna. Sedan hoppar han ner i den enorma tårtan (som föreställer ett Ballerinakex), hoppar upp igen och skriker: "Jag är regnbågen!" Vi smörjer in varandra i fårfett. Publiken får varsitt Kinderägg. 

Johan.

Alla går ut och ner på kajen. Tusentals duvor fästs med snören till Makarna, lyfter och flyger dem till Madagaskar. (Från början tänkte vi att min bröllopsklänning kunde fungera som en luftballong, att man liksom blåste upp den med varmluft, men sedan kom jag på att jag nog faktiskt inte ville ha en svetslåga rakt upp i fitty.)

På Madagaskar odlar Makarna vanilj som de sedan skickar tillbaka med duvorna. Av vaniljen bygger Makarna en Leif Loket Olsson i miniatyr och ställer ut på Konstmuséet. 

Loket, typ.

Då är det fullbordat.

Man vill ju inte "rama in" för mycket, men det är ju väldigt poststrukturalistiskt, om jag får säga det själv.