Nä!

Man ska aldrig prata om när eller hur saker kan tänkas hända. Eller överhuvudtaget.

Jag har blivit refuserad! Precis på det sätt som Pål varnade mig för: via mejl, en fredagseftermiddag. Utan motivering. Jag ska fan aldrig skriva med min mejladress i ett följebrev ever igen.

Och som varje sansad och förnuftig medborgare så bloggar jag givetvis genast om det. FÖR JAG ÄR BITTER.

"Grattis, nu har du ju blivit av med refuseringsoskulden!", tänker du kanske. Men se, den blev jag av med redan som fjortonåring. När jag var tonåring skrev jag nämligen dikter som världen aldrig hade skådat tidigare och skickade manus högt och lågt. Idag måste jag ju säga att det är helt okej att Bonniers inte antog manuset Vargar och änglar (ja, på sant). Det är mer än okej, det otroligt skönt faktiskt, att det aldrig gick i tryck. Men det här manuset, det är bra. Det är fan bra. Det är inte okej att det blir refuserat.

Och jag VET att de flesta manus blir refuserade för all framtid eller åtminstone sjuttio gånger, jag VET att alla författare blir refuserade en miljon gånger, jag VET att det bara är ett förlag i mängden, jag VETatt jag inte borde ta åt mig, utan bara borsta av det, jag VET att jag borde ha räknat med detta. Jag VET, jag VET, jag VET.

Men som Anja sa, det hjälper faktiskt inte att man vet. Det blir inte bättre av det.

Och jag tänkte faktiskt att manuset nog inte skulle bli antaget den här vändan, men jag hade hoppats på en motivering i alla fall. Ingen motivering känns inte hoppfullt.

Nu har jag en existensiell kris. Det har slagit mig att jag kanske aldrig blir publicerad. Och då vet jag inte vad jag ska göra. På riktigt.

Nu måste jag kanske dricka mig full och lägga mig i fosterställning eller skaffa ett kreditkort och shoppa kläder för hundratusen. Då kan jag ju åtminstone vara med i Lyxfällan sedan.

Stå på dig, kompis!

Hårgate. Ingen har väl missat det.

Det handlar om att kvinnor inte har rätt till sina egna kroppar. Att kvinnokroppen är en allmän arena som alla får tycka till om. Det handlar om konformism. Att du som kvinna måste följa de uppsatta reglerna. Du ska se ut som du blir tillsagd. Du ska göra som du bli tillsagd. Du ska inte ifrågasätta det. Du ska inte tänka själv.

För då djävlar.

Det går inte att föra en diskussion med någon som går till personangrepp. Jag vill prata om ett strukturellt förtryck och vad det gör med oss alla – till svar får jag att jag ska hålla käften, att jag är äcklig, att jag är en fitta, en hora. Jag vill prata om min rätt till min egen kropp, att den är min ensak, ingen annans – till svar får jag att jag ska dö.

Diskussionen dör ofta på grund detta. Varför? För att vi kvinnor vet att det är sant. Vi lever ständigt med medvetenheten om hoten, om våldet, om döden. Vi lever med hoten, med våldet, med döden. Jag känner sex kvinnor som blivit utsatta för sexuella övergrepp, två som har levt med män som spöat dem. Åtta kvinnor, som jag känner till. Det skulle inte förvåna mig om det fanns ett mörkertal i min bekantskapskrets. Alla kvinnor jag känner har blivit utsatta för sexuella trakasserier. Alla. Jag själv inkluderat. Och det är egentligen bara en sak, om man tittar på det rent statistiskt, som gör att jag inte har blivit slagen, våldtagen eller till och med mördad: tur. Tur. Ingenting annat. För våldet kan drabba vilken kvinna som helst, när som helst. Det behövs inga sakargument från den andra sidan, och de vet det. Det räcker med att hota, så ska väl de djävla feministerna lära sig att hålla käft någon gång.

Vi fortsätter ändå. Vi ger oss inte. Och det är helt riktigt. Vi måste orka fortsätta föra diskussionen, fortsätta kräva rätten till det som redan är vårt. Fortsätta anmäla alla hot, fortsätta föra fram sakargumenten.

För det är precis det de inte vill. Att sakargumenten ska höras. Så just därför vill jag uppmana alla att orka lite till. För fram sakargumenten, igen och igen och igen. Låt inte diskussionen handla om personangrepp, håll dig över ytan, sjunk inte till den nivån. Hjälp varandra. Stötta, peppa. Jag håller dig om ryggen, kompis, och jag hoppas att du håller min.

Göra plats, få plats.

På ön har allt en annan takt. Det är så tyst. Luften har mer syre. Natten är mörk och full av stjärnor och ger en sömn som slukar mig. Allt är enklare. Vi eldar. Lagar mat. Sover. Talar. Går. Havets doft fyller hela huvudet. Ejdrarna ropar och flyr när vi kommer. De välta träden ligger kvar, rötterna i vädret. Vi klättrar på klipporna. Går över en sandstrand och tittar på bråten som blåst in. Allt är vind och vatten och jord. Jag hör vad jag tänker. Tankarna stillar sig, kommer en och en. Nya idéer får ryggrad, gamla idéer får mer hud, naglar och vitala organ.

Johan gräver ett nytt land, sliter med rotknölar och ljung. Klyver ved och gör kanter. Vi fyller igen hålet, stubbar, stockar och grenar, ett lager sandig jord, ett lager fetare jord, ett lager tång. Kroppen tycker om att arbeta, jag tycker om att gräva för att odla istället för att prata om att odla. I landet tänker vi oss tomater, kanske purjolök och jag vill testa ”tre systrar”, en permakulturkombination av squash, majs och bönor som får växa om varandra.

Varje gång vi är här minns jag varför jag längtar efter att få bo på landet.

De har en sammansvärjning för att ta över världen.

Det syns inte på den här bilden, men tomaterna är attackerade av flugor! Tusentals! Miljoner! Minst!

Jag talar om blomflugorna. Här sätter en i godan ro lite frön, för att få sallad och tomater inomhus och vad händer? Typ en halvtimme efter att de stackars rangliga grönbebisarna vågat titta upp ur jorden, så är vår lägenhet invaderad av blomflugor. Var kommer de ifrån? Jorden? Luften? Bildas det en blomfluga varje gång någon svär? Och framförallt: HUR får jag bort dem? I detta fall är jag endast för ond, bråd död. Vi har testat tändstickor i jorden och såpvatten, men det hjälper inte. Vi har till och med låtit de spindlar vi sett vara kvar i hörnen i hopp om att de ska äta flugorna, men det är helt enkelt för många flugor. De är överallt. ÖVERALLT.

Hjälp, snälla alla som kan saker om växter och kräk!

Jag vill inte använda hemska carcinogena bekämpningsmedel, men det finns kanske fler hemmasnickrade tips? Allt är välkommet.

Den som kommer med tipset som leder till blomflugornas utrotande får äta den första tomaten!

(Pluspoäng till de som kommer med lösningar som innefattar gulliga djur, typ: "Du måste skaffa en hundvalp som dödar flugorna med sin luddighet.")

Inga nyheter är inga nyheter.

"Har du hört något från förlagen?", frågas det ofta nuförtiden.

Nej.

Jag skrev i följebrevet att de hade en månad på sig att svara, enligt Författarförbundets råd till debutanter. En månad gick och jag hörde inte bu och inte bä. Lite orolig la jag ut en förfrågan om saken på Fejsbok: vad betydde egentligen detta? Betydde det något alls? Bokbranschens källor (d v s Hanna) talade om att det betydde att förlagen skiter i tidsfrister. De har en egen: tre månader. Spännande. Varför rekommenderar Författarförbundet att man ska sätta en tidsfrist om förlagen ändå skiter i den? Ingen vet! (Eller ja, någon i hela världen vet förhoppningsvis.) Jag frågade Hanna om det var någon idé att ringa förlagen. Kanske skulle det rent av vara positivt, precis som samtal till arbetsköpare om en vill komma på intervju hos dem. Nä, sa Hanna. Jag skulle ändå inte få några ordentliga svar. "Manushögarna är höga och lektörerna få.", sa hon. Så nu jobbar jag på det här med is i magen och tååååååålamooooooooood. Tauolamuuuuuuuuurrrrrrrrrrrrrrrrrd, som Ranelid skulle sagt.

I maj kan vi alltså räkna med att veta hur i hela friden det gått för mitt manus.

Jag vill att vi avskaffar Internationella Kvinnodagen.

Det är egentligen mycket enkelt.

Jag vill ha lika lön för lika arbete. Jag vill ha mer lön för arbetet jag utför. För i helvete.

Jag vill inte bli förnedrad, förlöjligad eller hotad. Jag vill inte bli slagen. Jag vill inte bli våldtagen. Jag vill inte leva med hotet om att det kan hända.

Jag vill inte bli utsatt för sexuella trakasserier. Jag vill inte bli tafsad på. Jag vill inte höra kvinnoförnedrande skämt på min arbetsplats. Jag vill inte få dem på mejl. Jag vill inte få höra att jag är "känslig" när jag säger ifrån.

Jag vill inte att man lägger över ansvaret på mig för ett förtryck som jag är utsatt för.

Jag vill inte höra att det inte fanns kompetenta kvinnor till den där posten, för att "vi hittade inga" eller "killarna helt enkelt var bättre". Jag vill inte hela tiden bli jämförd med män och förstå att jag anses vara sämre.

Jag vill inte att idéer för att göra vårt samhälle mer jämställt ska bli utdömda innan vi har prövat dem.

Jag vill inte att allt ska delas in i "manligt" eller "kvinnligt" som två absoluta variabler där inga mellanting finns och där "manligt" alltid är bättre än "kvinnligt". 

Jag vill inte att mannen jag lever med, om han får bli pappa till våra barn en dag, ska få höra att han "passar" våra barn och att det är "gulligt". Jag vill inte att han ska kunna sätta upp föräldraskapet i sitt CV som en positiv erfarenhet, medan det ur ett karriäristiskt perspektiv för mig bara innebär sämre löneutveckling och kass pension. Om jag får bli mamma till våra barn en dag vill jag få respekt för att jag är personen som faktiskt sett till att barnen kommit till livet, genom att föda dem och mata dem ur min egen kropp.

Jag vill inte komma på mig själv med att hela tiden jämföra mig med och tävla med andra kvinnor. Jag vill inte snacka skit om dem. Jag vill inte bli baktalad av dem.

Jag vill inte behöva bli mött av en nästan naken kvinna på planscher större än jag själv när jag går ut. Jag vill inte möta nakna kvinnor på tv.

Jag vill inte bli reducerad till ett sexuellt objekt. Jag vill inte själv vara så bra på att reducera mig själv till ett sexuellt objekt. Jag vill inte vara så förbannat fixerad vid hur jag ser ut.

Jag vill få möjlighet att lära om. Jag vill att vi alla ska ha möjlighet att lära om.

Jag vill att min personlighet, mina kunskaper och erfarenheter, mitt samlade intellekt, ska få väga tyngre och vara mer intressant än mitt utseende.

Jag vill anses vara lika mycket människa som en man.

Jag vill inte bli gratulerad på Internationella Kvinnodagen. Om något vill jag att du liksom jag ska beklaga att den ska behöva finnas.

Verklighetens treenighet.

Ni har väl också börjat märka att det pågår en kris därute. Jag säger en, för när man tittar närmare på det visar det sig att de tre e:na; energi, ekonomi, ekologi, alla hänger ihop. Jag är inte på något sätt en expert på området, men jag är mycket intresserad och jag läser på mer och mer Det är inte på något vis omöjligt att jag kommer att skriva om det här.

För de som inte alls vet vad jag talar om är nedanstående film en bra introduktion. Den fokuserar främst på USA och har en ton som ibland känns lite väl domedagsaktig (jag tror personligen inte att skrämselpropaganda slår väl ut), men den förklarar sakernas tillstånd på ett lättillgängligt och konkret sätt.