Inte bara fjärilar.

Igår kände jag vårt barn röra sig inne i mig för första gången.

Jag har generellt sett lite svårt att begripa att det är ett litet barn som är där. I korta stunder kan jag begripa det, ofta om någon annan pratar om barnet, när jag läser bloggar om nyförlösta eller de stunder då magen verkligen putar ut. Nu kan jag lägga till tillfällena när det svirvlar omkring därinne.

Vår lilla kringla verkar vara ett a-barn när det gäller just den här saken: det sägs ju att från och med vecka 18 kan mamman känna barnet röra sig och att det ofta är vid vila. Det var kväll och jag och Johan hade gått och lagt oss och när jag la handen under naveln och tryckte lite lätt så trycktes det tillbaka.

De första rörelserna beskrivs som fladdrande eller bubblande. Det är inte ovanligt att mamman misstar rörelserna för vanliga tarmrörelser. För mig kändes det tydligt att det var något annat. Vad vet jag, jag är kanske väl bekant med mina tarmar helt enkelt.

Så sedan låg vi där och turades om att hålla handen över, trycka lite lätt och känna på det där flimret under fingrarna, med varsitt fånflin i ansiktet.

För att jag älskar starka tjejer.

Ja, jag gör det. Jag älskar starka tjejer. Jag blir varm och sprallande glad av att se tjejer springa ihop i löpspåret, jag känner lika delar frustration och beundran inför brudarna som står framför mig på dans/step/whatever-passet på gymmet och som kan koreografin bättre än instruktören, jag tycker att alla idrottskvinnor är så djävla grymma, vare sig de springer, hoppar, skidar, dansar, rider, lyfter, kastar eller vad det nu är och jag drömmer om att vara lika djävla fit som vilken som helst av tjejerna i Gladiatorerna. (Ja, jag tittar på Gladiatorerna. Det är mitt andra skämskuddeprogram, mitt första är Lyxfällan.)

Jag har själv alltid drömt om att vara stark. Stark och snabb. Kunna lyfta tunga saker och bära omkring på dem. Kunna springa snabbt och långt. Det ligger en frihet i att vara fysiskt stark. En självständighet. Alla tjejer borde uppmuntras att röra på sig och träna, precis som killar uppmuntras till det. Tyvärr ser det ju inte riktigt ut så.

Jag har aldrig varit särskilt fysiskt aktiv. Träna började jag göra i vuxen ålder, för några år sedan. Jag led av svår gymskräck och vågade mig aldrig på aktiviteter jag inte hade testat förr, eftersom jag hade den märkliga uppfattningen att jag var tvungen att kunna det genast och vara typ bäst på det.

En sak som har påverkat mitt förhållande till min kropp och dess kapacitet var skolgymnastiken.

Jag tycker att ämnet gymnastik ska gå ut på två saker:

1. Att alla barn ska få ha roligt.

2. Att alla barn ska få röra på sig.

Jag tycker att det ska finnas ett starkt genustänk i skolgymnastiken. Alla sorters sporter och aktiviteter är lika bra, oavsett vem som utövar dem. Jag tycker också att tävling och elittänk ska vara förbjudet i skolgymnastiken. Barnen ska inte behöva prestera ett enda dugg. De ska bara uppmuntras till att röra sig, utifrån sina egna förmågor, för att det är roligt och härligt och nyttigt att röra på kroppen.

Tyvärr ser det ju inte riktigt ut så.

När jag började i mellanstadiet fick vi en ny gymnastiklärare. En man i medelåldern. Han gjorde ingen hemlighet av att han särbehandlade oss. Han kallade oss tjejer för "höns". Gjorde klart för oss att "tjejsporter", som gymnastik med redskap, inte var lika viktiga som det som killarna ville göra. Talade om för mig med förakt i rösten att jag ägnade mig åt "överklassporten 'åka häst'" och visade på så sätt att han aldrig satt sin sexistiska fot i ett stall. (Ja, jag rider. Jag är elva år och kontrollerar ett djur på ungefär sexhundrakilo. Det är ju precis som att åka ett fordon.) Så i gymnastiken spelades det alltså bandy och fotboll nio gånger av tio. Killarna fick också fritt spelrum att odla sitt förakt för oss tjejer, som var ena veka, kassa typer. De kom undan med att behandla oss hur som helst. Själv blev jag tacklad så hårt i en bandymatch att jag när jag träffade golvet för ett ögonblick inte kom ihåg var jag var eller vad jag höll på med. Inga repressalier. Killarna var ju de starka, de bra. Vi var ju "hönsen". 

En dag fick vi tjejer nog. Vi snackade ihop oss. Vi, elva år gamla, tog saken i egna händer. Något vi naturligtvis inte skulle ha behövt göra. (Om min dotter kom hem och sa att hennes gymnastiklärare kallade henne för "höns" så hade jag djävlarimig startat krig.) På något sätt var vi ändå medvetna om orättvisan och vi påtalade den. Startade ett samtal på nästa gymnastiklektion. Jag var den som pratade först, med kontentan: Vi tycker inte att du behandlar oss väl. Några av killarna började skratta, men vår gymnastiklärare skickade ut dem. Lyssnade på oss. Tog oss på allvar för första gången. Det blev inte bra efter det, men det blev bättre. Och jag är förbannat stolt över de där elvaåringarna som krävde sin rätt.

Gud förbjude att en kvinna skulle glömma sin svaghet. Att hennes veka kropp egentligen borde hålla sig stilla och gärna ha på sig kläder som försvårar rörelse, som tajta kjolar och höga klackar. Ett gammalt ideal som fortfarande lever kvar. Kvinnors styrka, smidighet och snabbhet ska alltid jämföras med männens. Männen, de som har den normala, riktiga, verkligt starka kroppen. Det pratas om damhockey och damfotboll och tjejmilen och tjejkampen och tjej-jag-vet-inte-vad eftersom kvinnokroppen ju är ett undantag och killar ÄR ju faktiskt starkare än tjejer, de HAR mer muskelmassa och kvinnor KAN INTE bli lika snabba/starka/whatever OCH DET SKITER VÄL JAG I HÅLL KÄFTEN! Jag skiter väl fullständigt i hur starka karlarna är. Nu pratar vi om kvinnorna och hur starka de är. Jag vill veta hur stark jag kan bli. Sluta jämföra oss, för i helvete. Det är helt ointressant. Och dessutom inte applicerbart på individnivå.

Vi kan bli hur starka som helst. Särskilt om folk slutade tala om för oss att vi inte kan det.

Därför avslutar vi med en tjej som kan lyfta mer än sin egen kroppsvikt. För att jag älskar starka tjejer.

Min kropp och jag: de såtaste av vänner.

Låt mig börja med att säga att jag tycker att min kropp är helt djävla awesome. Den är bra och snygg och härlig på alla vis. Den kunde bli gravid och nu bygger den bebis för fullt och jag tänker anta att den gör ett strålande jobb med den biten. Det är bara en del saker omkring själva bebisbyggandet som min kropp och jag har haft lite... delade uppfattningar om.

Det har gått till ungefär såhär.

Kroppen: Okej, då var vi gravida! Dags att bygga bebis! Vad är det första vi behöver göra för att förbereda oss på detta?

Jag: Se till att ha ett bra immunförsvar?

Kroppen: Ha! Nej.

Jag: Få cravings efter nyttig mat?

Kroppen: Inte alls det jag tänker på.

Jag: Ett lugnt sinne som –

Kroppen: Nu vet jag! Bröst! Det är bröst jag tänker på! Vi måste göra större bröst!

Jag: Haha, kul skämt!

Kroppen: Vi måste göra bröst! Mer! Större!

Jag: (förskräckt nu) Nej, det måste vi verkligen inte.

Kroppen: Joho! Det är det första jag tänker göra. Upp minst en storlek i BH, omedelbums.

Jag: Men varför i hela friden då? Brösten är ju redan skitstora.

Kroppen: (lätt maniskt) De måste bli större. STÖRRE! Mohahaha!

Jag: (desperat) Men det ska ju komma mjölk i dem också!? Det räcker väl med att de blir större då?

Kroppen: (med diktatorstämma) Det ska vara störst bröst i HELA VÄRLDEN!

En liten tid senare, hos specialbh-försäljaren:

Specialbh-försäljaren: Vi får nog gå upp två storlekar, så du har lite att växa i.

Jag: Hur stora storlekar har ni?

Specialbh-försäljaren: Haha, vi har stora storlekar!

Jag: (dödsallvarlig) Seriöst. HUR stora?

Ytterligare en liten tid senare:

Jag: Så vad har resultatet av den här djävla bröstförstoringen lett till?

Kroppen: (mumlar) Spända och ömmande muskler i axlar och nacke. Spänningshuvudvärk som nästan alltid övergår i migrän.

Jag: Du lyssnade inte på mig!

Kroppen: Vaddå, är du sur?

(Obekväm tystnad.)

Kroppen: Du vet den där låten av Black Eyed Peas?

Kroppen: Jag blev lite inspirerad, helt enkelt.

Jag: Du är från och med nu och för all framtid avstängd från Internet.

Kroppen: Vaaaaaaad?

Kroppen: Vi måste öppna upp för att förbereda oss för förlossningen.

Jag: Öppna upp? Jag är i elfte veckan, vad pratar du om?

Kroppen: Vi måste öppna upp i höfterna, precis som de säger på yogan.

Jag: (trött) Du har tänkt ge mig foglossningar.

Kroppen: Det är viktigt att vara öppen...

Jag: Så du tänkte att jag skulle ha två diametralt olika ryggproblem? Ett som blir bättre av att jag tränar och ett som blir sämre så fort jag rör på mig?

Kroppen: Ungefär så tänkte jag faktiskt. Men det är ju viktigt att vara öppen, som de säger på yogan.

Jag: DET HÄR ÄR VÄL FÖR FAN INTE SAMMA SAK?

Kroppen: Man sparar mycket ilska i höfterna. Du börjar tydligen redan göra dig av med din. Du ser! Det är bra att öppna höfterna!

Kroppen: Jag tänkte att vi skulle börja må illa nu och hålla på med det ett tag.

Jag: (desperat, gråtfärdig) Måste vi?

Kroppen: Ja, det är jätteviktigt vid en graviditet, illamåendet. Men vi tar ulkandet och kräkandet efter illamåendet. Jag tänkte att vi delar upp det helt enkelt.

Jag: Vad fan?

Kroppen: Vänta, jag är inte klar än. Under tiden du mår illa så kommer du att känna ett äckel du aldrig tidigare upplevt. Du kommer att vara äcklad av allt möjligt – och omöjligt!

Jag: (stirrar med en blick som borde kunna döda)

Kroppen: Ja, och så tänkte jag att vi toppar det hela med en konstant metallsmak i munnen. Som blir värre när du äter, dricker eller borstar tänderna. Kul va?

Sagt och gjort. Jag mådde illa i ungefär sex veckor. Under den tiden kunde jag bara äta små, små mängder mat åt gången, ungefär sjutton gånger om dygnet och det kunde bara vara typ yoghurt, frukt, nyponsoppa och skorpor. Jag var under den här tiden äcklad av förutom mat även saker som bloggar på Internet, skidåkare på tv och av att vara utomhus. Jag uppvisade en närmast fobisk inställning till delar av min egen kropp; jag kunde knappt klippa naglarna och fick stålsätta mig varje gång jag skulle tvätta håret, eftersom det var det allra äckligaste jag visste. Vilket i sig resulterade i att jag klippte av ungefär femton centimeter. SEDAN kom det verkliga ulkandet.

Jag sväljer och ulkar därefter omedelbart.

Jag: Men det är ju ditt eget saliv, för i helvete!

Kroppen: Men du måste svälja på PRECIS EXAKT RÄTT SÄTT annars känns det inte bra för mig.

Jag vaknar mitt i natten.

Kroppen: Jag är hungrig!

Jag ger kroppen en banan. Den brukar få banan mitt i natten. Den har fått banan mitt i natten ungefär hur många gånger som helst.

Jag: Gud, det känns som att jag måste kräkas.

Kroppen: ALERT! ALERT! DET HAR KOMMIT IN EN FIENTLIG BANAN I SYSTEMET! DEN MÅSTE OMEDELBART SLÄNGAS UT.

Jag: Vad menar du? Det är ju samma sorts banan som vi alltid –

Kroppen: FIENTLIG BANAN! FIENTLIG BANAN! UT! DEN SKA UT!

Varpå jag får rusa på toaletten och kräkas upp bananen igen.

Kroppen: (glatt) Så, nu är allt bra igen. Nu kan vi lägga oss och somna om!

Jag: Det här med att jag kan bli så oerhört trött?

Kroppen: Ja, just det. Mycket viktigt inslag vid en graviditet. Ibland blir du så trött att du inte ens orkar stå upp och duscha. Jag tänkte att jag skulle varna för det.

Jag: (syrligt) Tack. Det var ju fint att den varningen kom nu. Det hade jag inte alls märkt nämligen.

Kroppen: (missar poängen) Varsågod! Kul att kunna vara till hjälp.

Jag: Det här med att jag typ har propellerat mig runt i lägenheten?

Kroppen: Ja?

Jag: Jag har aldrig i hela mitt liv fisit och rapat så mycket.

Kroppen: (försöker kväva ett fniss)

Jag: Du kan inte slå i mig att det finns en vits med att vara så gasig när en är gravid.

Kroppen: Joooooooo.

(Paus)

Kroppen: (brister ut i ett gapskratt) Hahaha! PRUTT! FIS! FJÄRT!

Jag: Som jag trodde, alltså.

Jag: Det här med att det alltid kommer lite blod i näsduken när jag snyter mig?

Kroppen: Känsliga slemhinnor.

Jag: Vänta, säg inget. Mycket viktigt vid graviditet.

Kroppen: HUR KUNDE DU VETA DET!?

Jag: Vild gissning.

Jag: Jag undrar vad du håller på med egentligen.

Kroppen: Skyll inte på mig! Det var hormonernas fel alltihop.

Det är ju inte första gången jag hör den. Så kan vi ju säga.

Du har till augusti på dig, världen.

Jag är gravid. Min man och jag har tillsammans tillverkat en ny människa, som nu mognar i mig. 

Precis som jag har hört andra berätta, så visste jag redan innan jag gjort testet att jag var gravid. Kanske lite för att jag bara visste, men mest för att kroppen betedde sig på ett sätt den aldrig hade gjort tidigare. Och sedan, precis som jag har hört andra berätta (typ alla gravida), så började jag må illa. Jag blev trött. Utmattad. Och jag stängde dörren till världen. Inte för att jag ville gå i min egen, härliga bubbla, utan för att jag blev så led på den. För att den oroade mig. Det gör den fortfarande. Jag är trött på dig, världen och jag är trött på människorna. Jag undrar hur mitt lilla barn ska klara sig där ute, där flickor måste vara flickor och pojkar måste vara pojkar i samma stund de kommer ut, där alla måste arbeta till varje pris och ingen någonsin får vara sjuk eller svag, där vi delar upp människor som mer eller mindre värda, där profit får gå före allt, där det ena ekosystemet efter det andra raseras och försvinner. Den här djävla rasismen, världen, det här djävla kvinnoföraktet. Kommer det att finnas rent vatten till mitt barn? Mat så det räcker? Kommer mitt barn att tvingas uppleva krig?

Jag har lite dåligt samvete över att jag skriver det här inlägget. För när man är gravid så ska man ju vara GLAD och NÖJD och KVINNLIG och allt ska vara FANTASTISKT och HÄRLIGT och man ska läsa på Familjeliv och köpa barnvagn och tapetsera med mönstertapet. Och det här är ju första gången jag skriver inför hela Interwebz om mitt välsignade tillstånd! Då ska det ju vara LEENDEN och ÄNGLASKRATT för hela slanten!!!!1!

Jag är glad. Jag tänker att ni fattar det. Glad över att jag ska få bli mamma. Att J ska få bli pappa. Att vi ska göra det här tillsammans. Det svindlande, fortfarande obegripliga i att vi har gjort en ny person som ska komma, som vi ska få ta hand om. Det är ju sjukt bra och helt fantastiskt. Faktiskt.

Så just därför. Just därför, världen, är det bäst att du skärper dig. För om du försöker tvinga på mitt barn din skit så kommer det inte att bli roligt för dig. Det kan jag lova.

Det är bäst för dig att du skärper dig. Du har till augusti på dig.

Jag tänker mig att det snart kommer att kännas lite mer rajtan-tajtan.

BLÄ, säger jag om den här måndagen, för jag fick migrän igårkväll. Migränskrället följde med in i natten, så jag vaknade av den där envisa smärtan bakom ögat och fick stappla upp och blöta en handduk med iskallt vatten och lägga på pannan ala åttotalet och ligga där och stöna och stånka tills jag äntligen somnade. Jag hade migrän redan som barn, kanske för att vi bytte dagmamma hela tiden och så hade jag i alla fall en som jag tyckte väldigt illa om. Hennes dotter lärde mig att peta ut mina kråkor ur näsan och äta upp dem. Bara en sådan sak. Dagmamman var dessutom tydligt snällare mot sina egna barn än oss stackars dagbarn, det fattade till och med jag trots att jag bara var fem år. En dag fick jag migrän hos dagmamman och det gjorde så ont i huvudet att jag började gråta. Sedan började jag må illa och kräktes ner hela dagmamman och några plastleksaker som råkade vara där. Det var en fin liten hämnd. In your face, dagmamman! På åttiotalet hade man inga ordentliga migränmediciner utan fick bara djävla Alvedon som är rent trams mot migrän. Triptaner ska det vara, tabletter och nässprej och om det är riktigt illa kan du få rövpiller och sprutor av doktorn och kanske antiillamående också. Men inatt alltså, då ville det sig inte så då fick jag lägga handduk på pannan precis som mamma alltid gjorde när jag var liten och huvudet bankade.

Varför skriver du så djävlans lite nuförtiden, Martelinskan? undrar ni kanske. Eller kanske en person undrar det, min endaste följare. Jag vill ju att den här bloggen ska vara populär och ha tusenmiljoner läsare och följare och kommentarer och GLAMOUR och att folk ska skicka gratis saker till mig. Eller ja. Jag har ju mest skrivit om saker som gjort mig arg och förbannad och saker som jag vill prata om och diskutera som är fan viktiga. Om jag ska få saker skickade till mig måste jag nog skriva mer om nagellack. Det har ju blivit lite min gimmick, tänker jag mig, att jag skriver så himla genomtänkt och smart och allvarligt hela tiden. Javisst. Men på sistone så har jag varit så nedrans trött på allt allvarligt och på världen och kriserna så jag vill bara säga upp mig från allting. Jag orkar inte läsa om elände och jag orkar inte uppröra mig om elände och jag orkar inte skriva om elände. Och inte har jag skrivit om mitt skrivande heller för det är liksom lite i limbo just nu. Allt är lite limbo faktiskt fortfarande, på det dåliga sättet (om det finns ett bra sätt att vara i limbo på, jag vet inte). Det har liksom inte hänt så mycket, samtidigt som det har hänt jättemycket och jag ska skriva om det någon gång när jag är lite mer i farten, så att säga.

Tills dess kanske jag skriver om nagellack. Eller katter. Eller inte alls. JAG LOVAR INGENTING.

Men liksom, ni får gärna fortsätta att titta in här och kanske följa mig och kommentera och skicka saker till mig. 

Vi avslutar dagens inlägg med en sång från Cartman:

Saker jag har gjort under 2012 som du också kan göra: ta körkort!

Under det gångna året har jag gjort saker minsann! Till exempel tog jag körkort. Jag har sammanställt de tips och tricks som jag hade användning av under min inlärningsprocess, samt saker jag kom på i efterhand. Kanske kan detta hjälpa dig om du också vill ta körkort. Håll till godo!

Allra först: behöver du verkligen ett körkort?

Gör du det? Behöver du verkligen ett körkort? Behöver du inte egentligen en cykel? Antagligen behöver vi alla egentligen en cykel. Men kanske vill du ha ett jobb som kräver att du kan köra bil, kanske bor du i skogen där vare sig buss eller cykel går, kanske vill du kunna hjälpa kompisen att köra hem hens nya bokhylla. I så fall går vi vidare!

Se till att du har tillgång till en bil
Det här kan ju tyckas som en självklarhet i sammanhanget, men alla människor äger inte en bil. Alla människor känner inte heller andra människor som de kan låna bilar av när som helst. Du som övningsförare måste i alla fall på något sätt se till att du har enkel tillgång till en eller flera bilar under tiden du övningskör. Du kan hyra, låna eller köpa en, eller kanske gå med i en bilpool, men det viktiga är att du har enkel och snabb tillgång till bil så att du kan komma ut och övningsköra snabbt och lätt. Det ska inte vara en process att skaffa eller ta sig till nämnda bil, för tro mig, det kommer att göra att du inte övningskör så mycket som du borde. Och du ska köra ofta. OFTA. Ett par gånger i veckan, minst. Vi köpte en bil under tiden jag övningskörde och det underlättade enormt. Innan dess hade vi lånat bilar, av min pappa eller Johans föräldrar, vilket alltid innefattade hämta och lämna samt att anpassa körningen till tidpunkterna då vi kunde ha bilen. Långt ifrån optimalt. Bil i närheten som du kan köra typ när som helst är grejen.

Ha inga andra stora projekt samtidigt
Också något som kan tyckas självklart, men vi lever ju alla liv som innefattar flera saker. Du ska få bilkörningen att gå ihop med saker som skola, arbete, hämta och lämna på dagis, andra fritidsaktiviteter och så vidare. Men du ska låta bli att göra som jag och skriva en roman samtidigt som du tar körkort, om du kan undvika det. Jag hade kunnat undvika det, men kunde samtidigt inte undvika det, eftersom jag var TVUNGEN att skriva också. Jag talade om för mig själv även under tiden det pågick att det inte var ett smart drag, men jag lyssnade inte på mig själv. Resultatet var att det tog längre tid att ta körkortet än vad det hade gjort om jag bara hade ägnat mig åt det. Så för all del, låt bli att renovera köket, skaffa en hundvalp eller ta flygcertifikat samtidigt som du övningskör. Om du kan låta bli, vill säga.

Välj din handledare med omsorg
Ytterligare en punkt som kan tyckas självklar, men alla kan inte välja mellan sjuttioelva personer med körkort som vill övningsköra med dem. Försök i alla fall att välja så noga det går bland dem du har. Ni ska ha tillit till varandra. Du ska känna att det är okej att bli känslosam i bilen, för det är inte alls omöjligt att du blir det, även om du inte tror det. Handledaren ska behålla sitt lugn även om du spattar ur och gör livsfarliga saker, för det kan man faktiskt råka göra i en bil. Handledaren ska också kunna förklara för dig hur du ska göra på ett sätt som du förstår. Kanske kör du ett par gånger med någon för att sedan upptäcka att det inte fungerar. Avbryt då och hitta någon annan. Det kanske är så att ni kommer jättebra överens i andra sammanhang, men i situationen då någon ska lära dig något kan det fallera. Alla är inte bra pedagoger, så är det bara. Jag körde några gånger med min pappa, men övergick till att enbart köra med Johan. Jag älskar min pappa, men det var inte optimalt att köra bil med honom, så kan vi säga. När jag gjorde fel skrek han bara: "NEJ, NEJ, NEJ!" och jag tänkte att nu dör vi, jag har ingen aning om vad jag gör för fel, men nu dör vi. (Jo, pappa, så gjorde du faktiskt.) Johan och jag rök ihop under körningarna vi också (fickparkering, köra mot mål...), men lyckades ändå hålla oss så lugna att vi kunde fortsätta. Han kunde också för det mesta förklara så att jag förstod vad det var jag skulle göra och fick inte panik när jag fick det, vilket hände ganska ofta i början, eftersom större delen av min inlärningsprocess handlade om att komma över min vilda skräck inför att köra bil. Nåja. Alla är olika. Mer om det senare.

Välj en trafikskola där du får köra allsidigt - och svårt
Många som ska ta körkort tycker att det är en bra idé att ta en intensivkurs i Säffle eller dylikt, där det är fem andra bilar på vägen och ett rödljus. Det blir lätt, tänker de, ingen direkt ansträngning. Fel, säger jag. Du ska välja en trafikskola där du får köra allsidigt: du ska köra stadstrafik, landsväg och motorväg. Du ska välja den mest centrala trafikskola du kan hitta, i den mest smetiga, grötiga, trafikhorriblaste delen av din närmaste (stor, helst stor)stad. Varför? För att du inte ska vänta med det svåraste, utan slänga dig ut i det med en gång. Så är det gjort. Du ska inte mesköra i lulltakt på en mysig landsväg i hundra år. Du ska köra där det är svårt, genast, så att du vänjer dig vid det. Tänk om du faktiskt tog ditt körkort i Kukaholm, utan att någonsin ha kört i hetsig stadstrafik. Hur ska du då lära dig att göra det på ett vettigt sätt? Hur ska du då våga? Om du lär dig att köra i Stockholms innerstad kommer du tycka att det är en baggis att köra på landsväg inramad av tjock granskog, där det enda du behöver ha koll på är om det rusar ut en älg på vägen. Jag började med att köra på en trafikskola i en plutteort på landet. Jag blev övertränad på att köra landsväg, men blev helt ifrån mig så fort jag kom i närheten av något som liknade stadskörning. Sedan bytte jag trafikskola, till en som ligger så till att man (nästan) alltid måste köra genom Korsvägen, en trafikplats som kan beskrivas som en rondell full med spårvagnar, bussar, barn och gamlingar, sjutton filer och arga isbjörnar. Har man kört där ett par gånger framstår allt annat som en promenad i parken, som vi brukar säga.

Testa olika lärare
Som jag skrev tidigare är inte alla bra pedagoger, inte ens lärare. En inlärningssituation handlar också om personkemi och om hur både du och din lärare kommunicerar. Som sagt, vederbörande ska kunna förklara för dig så att du förstår. Det är därför bra att testa olika lärare på skolan, kanske köra med två eller flera. Olika lärare tittar på olika saker och lär ut olika, och du behöver få så omfattande utbildning som möjligt. Det är du som betalar, så det är du som bestämmer. Många skolor vill att eleverna ska hålla sig till en lärare, men jag förespråkar mångfald. Välj flera!

Lär du dig inget? Byt!
Du ska känna att du kontinuerligt lär dig nya saker på din trafikskola. Det kanske går lite långsamt ibland, men det ska gå stadigt framåt. Om du börjar känna att lektionerna tickar på men du står på samma ställe och trampar, du försöker prata om detta med din/a trafiklärare men känner att du inte får gehör, då kan det vara dags för dig att se dig om efter en ny trafikskola. Du ska inte slänga pengar i sjön. Visst kan det gå långsamt ibland, kanske är det ett visst moment du har svårare för och behöver traggla med, men du ska inte känna att du gör samma saker varje lektion utan att komma någonstans. En del trafikskolor håller faktiskt fast i sina elever och en del lärare är inte kapabla att hjälpa sina elever när de kör fast (no pun intended). Det ska inte vara ditt problem. Hej då, säger du och går vidare.

Ta det inte personligt
När du har kört ett tag och börjar komma ut mer och mer i riktiga trafiksituationer kommer du att märka att de andra trafikanterna inte är så trevliga. Det beror på flera saker. En orsak är att de flesta människor är dåliga på att köra bil. De tog kanske sitt körkort för hundra år sedan, minns inte riktigt reglerna, har inte satt sig in i de nya regler som tillkommit de senaste hundra åren och skiter slutligen i allt vad regler heter, för de vet ju bäst. Den andra anledningen till att folk i bil inte är så trevliga är för att de är dumma i huvudet. Jo, så är det. De flesta människor blir dumma i huvudet och borde inte få köra bil, av - gissar jag - samma anledning som de flesta människor blir dumma i huvudet när de använder Internet och  således inte borde ha fri tillfång till detta, nämligen anonymiteten. Det syns inte att du är en person, en människa när du kör bil, vilket gör att puckot i bilen bredvid passar på att ta ut alla sina frustrationer och besvikelser och motgångar och taskigheter som hen har fått utstå på dig. Särskilt om du har en övningskörningsskylt på bakluckan. Då kan man vara lite extra taskig, riktigt trycka till den som redan är i underläge, något vi människor sådär allmänt är bra på att uppmuntra i denna fantastiska värld vi byggt upp. När du får stopp vid rödljuset kommer de att tuta, de kommer att köra om dig i långa led (även när du kör i tillåten maxhastighet, för let's face it, ALLA med körkort kör för fort), de kommer att försvåra för dig när du vill köra om, och så vidare. Detta har absolut ingenting att göra med dig som person eller hur du kör bil. Alla har varit nybörjare, även om de andra asen låtsas som annat. Du har rätt att göra fel. Rövhatten som ligger för nära dig och slänger sig på tutan när du växlar fel och stannar till får skylla sig själv. Du har rätt att göra fel. Din övningskörningsskylt ger dig den rätten. Den som ligger för nära dig får skylla sig själv - vederbörande kan läsa din gröna skylt och borde veta bättre. Tyvärr fick en av mina kompisar rätt när hon sa att det skulle bli bättre när jag slapp den där skylten. Folk är alltså mindre förstående inför någon som håller på att lära sig än mot en som redan borde kunna. Så ta inte åt dig. Och försök att låta bli att själv bli ett as när du fått ditt körkort.

Kör dig igenom rädslan
Kanske är du som jag och tycker att bilkörning är det läskigaste påfundet sedan den där skitstora spindeln på tv. Det enda du kan göra är att fortsätta att köra bil. Du får KBT:a dig själv, helt enkelt. Köra fast du är vettskrämd. Kroppen kommer till sist inte att orka med att hålla uppe paniken om inget hemskt händer. Så sega på bara. Du kommer att få lägre puls, jag lovar.

Till sist - alla är olika
En del tycker att det är en baggis att lära sig att köra bil, för andra är det som hjärnkirurgi. Jämför dig inte med andra hela tiden, det tjänar ingenting till. Strunta i de där som skryter om att de minsann tog körkort på första försöket (en del tror typ att de fått körkort utan att ens behövt köra upp). Det är ju skitsamma i slutändan. Jag körde upp fem gånger. Det gör inte mig till en sämre människa, och inte till en sämre bilförare heller. Gör det som fungerar för dig, du är ju du och ingen annan. Försök att ha lite roligt på vägen också. Det blir ju roligare då, om man har roligt.

Lycka till!

Mot framtiden!

Världens kortaste nyårskrönika: År 2012 var ett knegarår, ett kämparår. Helvete vad jag höll på. Sedan lossnade allt under ett par månaders tid. Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, blev av med jobbet, tog körkort, skrev klart senaste versionen av romanen och skickade in den till ett förlag. Resten av året har jag mest famlat runt, sökt jobb, tittat på tv-serier och försökt komma igång med nästa skrivprojekt. 

Jag tror inte på nyårslöften och sådant där tjafs, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att år 2013 kanske blir ett år då flera saker kommer att falla på plats. Det känns lite så. Jag hoppas det i alla fall.

Gott nytt år, hörni. Ta det vackert ikväll. Akta era fingrar och hjärtan. Ta er hem säkert. Och glöm inte regnstället.

Puss!