Color Affection till svärmor

I somras stickade jag en sjal till min svärmor. Hon är inte mycket för spets och dylikt, hon är alldeles för praktisk och rejäl för det. Däremot tycker hon om färger, till exempel orange, blått och grått. Och så tycker hon om naturmaterial, som ull. Med detta i åtanke stickade jag henne en Color Affection i Magasin Duetts Supersoft.

Här modellar jag sjalen i all hast en varm dag ute på ön, strax innan vi ska hoppa på båten hem. 

Som synes har jag gjort en egen randning. Jag har hittills bara sett sjalar som följt mönstret; först en färg, sedan en till, sedan ytterligare en. Jag blandade till det, för att jag ville få med mycket orange som är svärmors bästa favoritfärg, plus att jag ville få fram kontrasterna ordentligt. Det var väldigt roligt och det blev väldigt bra, tycker jag själv. Färgerna jag använt är Indigo, Pebble och Burnt Orange. Som vanligt vet jag inte hur mycket jag har gjort av med. Jag stickade fingering weight-versionen och har hur mycket som helst kvar av det grå och det blå garnet, medan det orangea nästan tog slut. (Det är jag nöjd med, för orange är verkligen inte min färg, även om jag tycker att den är fin. Det blå och det grå kan jag nog få användning för dock.) Jag har stickat på 3,5 mm. Om jag skulle göra om det skulle jag sticka det enfärgade partiet i en storlek och sedan gå ner en halv storlek, eftersom ränderna blev lösare. Konstigt nog blev den sista enfärgade randen jättelös. Det var som att jag stickade lösare och lösare hela tiden. What's up with that, erfarna stickerskor? Sedan maskade jag av med något som hade kunnat vara Jeny's surprisingly stretchy bind off, om det inte vore för att jag vände på omslagen. Nåja. Man kan inte alltid ha rätt! Vi ska inte heller titta för noga på hur jag har blockat den, eftersom det (som vanligt i framtiden) skedde i all hast, eftersom jag (som vanligt i framtiden) ville ge bort sjalen GENAST och då fick det bli hetsblockning. Orka tålamod liksom!

Jag gillar det här mönstret mycket. Det var roligt att sticka och enkelt utan att bli tråkigt. Jag lärde mig att göra förkortade varv (en version av dem i alla fall) och det är ju ett himlans fiffigt påhitt. Jag gillar garnet mycket också, det är härligt rivigt att sticka med och färgerna är fantastiska. Däremot fattar jag inte riktigt hypen med det. I bloggosfären skriver alla att det blir så mjukt, så mjukt, efter tvätt. Ren magi, låter det som. Och alltså, det blir mjukare efter tvätt. Men det är fortfarande ullsträvt, tycker jag i alla fall. Det är kanske jag som inte har så mycket erfarenhet av dylika ullgarn, men efter att ha läst alla hyllningskörer så förväntade jag mig att det skulle bli typ angorasmörigt efter tvätt. Ja, ni fattar.

Color Affection har varit något av ett fenomen i stickvärlden, både i Sverige och stora världen. ALLA stickade den här sjalen ett tag. Och det har gnällts en del om att överkanten blir hård. Det är många som försökt sig på varianter för att förhindra detta. Själv körde jag på enligt mönstret. Och ja, det är en stenhård, kort kant. Och jag gillar det. Sjalen får en Tim Burtonsk knorrböj av det och det kan man väl inte tycka illa om. Ligger fint gör den också, både om halsen och axlarna. Jag kommer helt klart att sticka fler i framtiden.

Adjöken adjö! Jag unfriendar dig på Facebook.

Inspirerad av Maria gjorde jag och J varsin rejäl städning bland våra respektive Fejsbörkivänner i helgen. Raskt gick jag från att ha i runda slängar 120 vänner till att nu ha 85.

Jag har aldrig varit en person som haft tusen vänner på Facebook. Jag vägrade länge Facebook och gick motvilligt med 2008, då det plötsligt blev svårt att vara utan eftersom alla (många) på utbildningen jag gick då använde sig av Facebook och jag ville inte råka missa något som de andra hakade på. Sedan dess har mitt bruk och missbruk av sociala medier exploderat och Facebook är en av portalerna som tagit över mycket av min fritid. Jag funderar fortfarande mycket på hur jag använder sociala medier och varför och det enda jag har kommit fram till är att jag måste minska mitt användande.

Det händer sällan något av vikt på Facebook. Trots detta kollar jag Facebook ungefär en miljon gånger om dagen. Ser en miljon bilder på folks husdjur i olika vinklar, videoklipp som per automatik spelas upp och visar fler djur som gör något som ska vara gulligt eller människor som ägnar sig åt mer eller mindre meningslösa aktiviteter. Sponsrade inlägg vill få mig att köpa balsam som ska göra mitt hår längre. Alla de till vänster länkar senaste artikeln om något de anser är viktigt. Alla till höger länkar till senaste artikeln om något de anser är viktigt. Folk håller med varandra och dunkar rygg. Å vad duktiga vi är som i detta medie framfört det någon annan framfört i ett annat medie. Ibland blir det kommentarsbråk. Folk är sjukt otrevliga mot varandra, eftersom hey, Internet. Go wild. Jag ser det mina vänners vänner lägger ut, trots att jag inte vill. Ibland kommer det riktiga skitsidor i flödet, sådant som bara gör mig frustrerad, ledsen och arg, får mig att må dåligt. En del av detta kan jag säkert sålla bort, men jag har inte gjort det. Istället scrollar jag upp och ner, trollbunden.

Har jag inget bättre för mig? Jo. Så dags för förändring alltså.

Jag har med oregelbunden regelbundenhet rensat bland mina kontakter, då jag alltid varit privat på min Facebooksida och därmed inte bekväm med att dela vad som helst med vem som helst. Men det är lätt att glömma och lätt att lägga till folk och plötsligt består ens flöde av människor man aldrig pratar med utanför nätet, folk man inte ens pratar med på nätet. Så inspirerad av Maria gjorde jag en större rensning. Tog bort människor jag inte pratat med på ett, fem, tio år. Tog bort dem vars inlägg bara gjorde mig irriterad. Tog bort dem jag inte egentligen har några beröringspunkter med alls. Människor som faktiskt är främlingar för mig, även om jag vet vilka det är.

Kanske borde jag göra Facebook till ett helt igenom privat forum, där jag bara har mina allra närmaste. Kanske borde jag ta bort Facebook ur mobilen. Kanske borde jag helt och hållet lägga ner Facebook. Jag har inte bestämt mig än.

Till dess så har jag kanske unfriendat dig på Facebook. Det är inget personligt. (Utom när det är det.)



Ett litet tillägg: Det är flera av mina tidigare kollegor eller människor som jag träffat i arbetssammanhang som vill lägga till mig på Facebook. Som ni kanske förstår kommer jag inte att acceptera i första taget. Om man vill nå mig i egenskap av producent för friteater kan man med fördel mejla mig på: producent.susannamartelin@gmail.com

Allt får plats

Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skrivs det väldigt sporadiskt på den här bloggen. Så har det varit sedan urminnes tider, ja faktiskt ungefär ända sedan bloggen uppstod anno 2011. Som den uppmärksamme läsaren säkert har uppmärksammat så skriver jag med jämna mellanrum ett inlägg om att jag sällan skriver inlägg, då jag är lite skamsen eller bekymrad eller har någon annan lämplig känsla. Ungefär som det här inlägget. Circle of life, alltså.

Den här gången tänkte jag att jag skulle redogöra för anledningarna till att den här bloggens inkonsekvens, varför dess existens mest påminner om en rejäl förkylning: dess häftiga uppblossande, febriga aktivitet som sedan alltid dalar mynnar ut i en lång, seg tystnad. (Jo, det är så förkylningar fungerar. Exakt så, faktiskt.)

För det första så håller jag som de flesta andra på med att lägga livspussel, en aktivitet en om inte förr börjar med efter trettio/när en skaffat barn. Jag försöker få ihop arbete med en vilja att skapa (skriva roman till exempel) och framförallt med familjelivet. I mitt hemman har jag nuförtiden en viljestark, tämligen hyperaktiv trettonochenhalvmånading, som sprider Duplo och böcker över hela världen, som kan göra smulor och pappersmassa av vad som helst och som nästan aldrig håller käften. Jag älskar henne så mycket att det växte ut ett till hjärta på mig när hon föddes, enkom för henne. Men att umgås med henne är som att bli överkörd av en ångvält, gång på gång på gång. På det bra sättet förstås, av en mycket liten och bredvaggande, halvspringande ångvält som gärna drar upp tröjan och visar magen eller pekar ut lampan åt dig, men ändock en ångvält. På kvällarna är vi TRÖTTA. Jag brukar mest vilja sitta i soffan, själv. Hämta andan. Sticka några varv. Glo på en serie. Ofta tänker jag på min stackars blogg och att jag borde skriva på den, men jag orkar sällan. Om det finns lite tid och kraft över lägger jag hellre den på att försöka hålla en intelligent konversation eller ligga med min man.

Ovanpå detta är jag en djävligt Duktig Flicka. Jag är självkritisk och har sjukt höga krav på mig själv. Allt jag gör måste vara perfekt, annars är det bäst för mig att jag låter bli. Det har blivit bättre med åren, men det är fortfarande något jag måste tampas med dagligen. Så när jag ska göra något, skriva blogginlägg i det här fallet, så måste det bli PER-DJÄVLA-FEKT. Det Bästa Inlägget I Internets Historia. Annars är det bäst att jag låter bli. Här kommer också som ett brev på posten mitt postmoderna arv in, det aset, då jag tänker i banor att allt redan är gjort. Varför ska just jag skriva om just detta? Vem fan bryr sig om det? Plus att det säkert redan är någon annan som gjort det, bättre dessutom.

Sedan har vi det här med att profilera sig. Om en ska lyckas i bloggosfären (och det vill en ju, ety en är perfektionist enligt ovan) är det viktigt att ens blogg har en tydlig profil för att nå framgång, tusentals läsare och en fet deal med ett gäng betalande kapitalistutsugarannonsörer. En blogg ska vara tydlig. Lätt att sammanfatta. Handla främst om EN sak. Inredning, feminism, mode eller krukväxter. Vad handlar den här bloggen om? Jag har hittills avhandlat stickning, odling, romanskrivande, arga politiska inlägg, glada politiska inlägg, vitsiga följetonger om äktenskap och graviditet, svajande inlägg om att få barn samt inlägg om ungefär ingenting särskilt. Och säkert tusen saker till. Är det något jag inte skrivit om? Jag ställer mig tveksam till detta. Jag har inte landat ett fett sponsorkontrakt, så kan vi ju säga. Det dröjer innan jag kan leva på den här bloggen, så kan vi ju säga.

Och som om inte detta var nog så ställer jag mig skeptisk till mitt och andras (miss)bruk av Internet och hur vi delar och pådyvlar varandra våra liv och leverne. Vill jag ens ha en blogg? Ganska ofta inte. Jag räknar mig som en ganska privat person. Det är kanske i värsta fall inte sant, i bästa fall relativt. Jag har inga behov av att skriva inlägg om vad jag har ätit i motljus.

Eller?

Så varför har jag den här bloggen överhuvudtaget? Och vad fan handlar den om egentligen? 

Ja, säg det.

Summa summarum: Trots all min prestationsångest så brukar jag minnas att jag är bra på att skriva, och att jag för det mesta tycker att det är roligt. Att jag gillar när folk läser det jag skriver. Och att jag skriver om det jag skriver om för att jag tycker att det är intressant. Om någon annan också gör det så är det en bonus. Det blir nog inga sponsorkontrakt eller en stark profilering, kanske blir det inte någon bot och bättring vad gäller uppdateringstakten här heller. Men det får vara okej. Den här bloggen kan få finnas, i all sin spretighet.

Och här är en bild på en gris, för VARFÖR INTE, liksom?

Sensommarfägring

Vi har varit en vecka på Ön. Det växer och frodas fortfarande i landen där, mest grönsaker, men även en del blommor.

Som luktärter.

En hel brokig buske.

I massa härliga färger.

Och ringblommor.

Orangea (fast brandgula ser bättre ut i skrift).

Och gula. 

(Med blåa Crocs, som egentligen är svärfars. Han blir alltid lite butter över att jag aldrig lämnar hans Crocs ifred. "Du kan väl ta dem i din storlek istället?" Käre svärfar, dina ÄR i min storlek. Jag har större fötter än man kan tro.)

Jag älskar luktärter. Jag blir så glad av att plocka dem.

Tillsammans med ringblommor blir de en påminnelse om min brudbukett, som bestod av just de här sorternas blommor, tillsammans med olika kryddörter. Som de doftade! Det var en underbar bukett.

Liksom den här. Vilken skatt.

Näst på tur till SAOL.

Ibland uppstår behov av nya ord. Eller kanske ganska ofta, om vi ska vara ärliga. Jag är den första att förespråka att en då hittar på ett ord som passar. Hemma hos oss har vi nyligen myntat ett ord som jag nu I ALL HÖGTIDLIGHET vill dela med er. För det är ett bra ord och ni kanske också behöver det någon gång. 

Som vi vet har lilla K blivit lite större. Ett helt år närmare bestämt. Går gör hon också, om än stapplande som ett litet fyllo (effekten förstärks av viftande armar, obegripligt tal och plötsliga känsloutbrott). Jag kallar henne fortfarande för bebisen, (det kanske jag aldrig slutar med, vad vet jag), och en bebis är hon kanske fortfarande på många sätt, liksom hon är ett litet barn. På engelska finns det ett ord som beskriver ålder och fas hon är i nu: toddler. Det har inte funnits något motsvarande på svenska - tills nu!

Jag ger er: TULTARE!

Varsågoda.

Uppdatering: Josse gjorde mig uppmärksam på att Stockholms Stadsbibliotek minsann redan använt ordet tultare. Okej, fine, JAG ERKÄNNER MIG BESEGRAD! Men orka googla och goggla allt innan en kastar sig ut på Internet!

Holden shawl till min syster

Jag har stickat en Holden shawl till min fina syster!

Tadaaa!

Den här sjalen stickade jag på under vårvintern och den var klar i maj. Jag hann inte blogga om den då, för vi for till USA. Efter det var det het sommar och en massa annat som kom i mellan, men nu till sist delar jag den med er.

Min syster ville ha en sjal i en trevlig röd färg med lagom mycket spets. Jag bestämde mig för mönstret Holden, som jag tycker är vackert och klassiskt i sin enkelhet. Lagom spets, alltså. I mönsterbeskrivningen står det att spetsen ska påminna om havet och dess vågor, men i min röda tappning tänker jag mer på en tjusig solfjäder. Jag får ibland för mig att jag är en väldigt erfaren spetssjalsstickerska (många s!), men det här är faktiskt bara den tredje spetssjalen jag stickat. Tidigare har jag stickat min Bröllopsopsa och ytterligare en Opsa till min svågers mamma, vilken aldrig hamnade på bild.

Sjalen är stickad på stickor nummer 4 och garnet är Malabrigo lace i färgerna Ravelry red (kroppen) och Amoroso (spetsen). Jag har ingen garnvåg så jag vet inte exakt hur mycket som gick åt. Nästan hela det helröda nystanet och kanske lite mindre av det mönstrade, så säg att sjalen ligger på 60-70 gram garn totalt. Det är en lätt sjal! 

Jag älskar Malabrigo lace. ÄLSKAR. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur fantastiskt det är, men nöjer mig med att säga att det är underbart mjukt, färgerna är helt löjligt snygga och det blir så djävla fint och tydligt när man stickar med det. Nackdelen är att det är entrådigt och tunt som sytråd, så det blir ilsket om man hanterar det för mycket. Jag trodde att det skulle bli knivigt att blocka, men sjalen var följsam som smör (om nu smör är följsamt) och det var jättelätt att spänna ut den.

Fina färger!

Garnet är köpt på Deisy Design i Göteborg. Jag fick också en del hjälp av Linda som har butiken. Trots att - eller kanske på grund av att - Holden är ett enkelt mönster (spetsen består bara av omslag och två olika minskningar, förutom räta maskor) så lyckades jag supa till det en smula. Trött bebismor som jag var kunde jag inte för mitt liv begripa var jag hade slarvat bort en maska. Tur nog för mig så hade Linda ett litet problemlösarmöte i sin butik och där redde hon upp det. Jag hade glömt ett omslag i ett tidigare varv och då plockade Linda upp det I EFTERHAND UTAN ATT REPA UPP. (OBS MAGI!) Efter det fick jag en liten present (!) som tack för att jag kommit. Men tack ska DU ha Linda, det var ju du som listade ut biffen. (Jo, man säger så. Tyst med er.)

Förutom det där med att plocka upp omslag i efterhand, lärde jag mig Picot-avmaskning. Det. Tog. Hur. Lång. Tid. Som. Helst. SÅ. TRÅKIGT. Men det blir ju fint och elastiskt och det är ju bra. Sedan blockade jag inte ut alla de små plupparna, utan gjorde några små spetsar istället, men jag tycker att det blev fint så. Nästan finare än hur det "egentligen" är tänkt att man ska göra. (Fast Lisa har sagt att man får sticka som man vill. Sådeså.)

En annan sak jag lärde mig är att jag behövde en bättre blockmatta än ett gammal skabbigt bebispussel och det har jag faktiskt skaffat mig också. På sikt kommer jag även att vilja ha bättre stickor. KnitPro funkar okej, men garnet har knarrat och spetsarna på stickorna är inte smala nog för att det ska vara lätt och smidigt att sticka med ett såhär tunt garn. Och jag har mycket mer tunt garn som väntar på att bli uppstickat.

Ej optimalt.

Så, nu ska jag inte skriva mer utan nu blir det BILDBONANZA!!!

"Klipp av huvudet på mig!", sa min kära syster, ety hon ej ville ha sin fagra nuna på Teh Interwebz. Därav denna något tuttiga bild. MEN NU ÄR DET JU SJALEN VI SKA BEUNDRA.

Aaaah.

Ooooh.

Wow!

Åååh. (osv)

Här har jag hängt upp sjalen på torkstrecket för att försöka få med hela. Min äldsta systerson erbjöd sig att hjälpa mig att hålla ut den och min spontana reaktion var en tråkig vuxenreaktion: "Nej!". Sedan blev jag arg på mig själv. Vad är det för djävla trams att neka en sexåring att hjälpa en? Så jag sa att jo, gör det och då blev det såhär bra.

Ett år med K.

Idag fyller mitt barn ett år.

Efter att hon vaknat, satt sig upp och babblat ett slag uppvaktade vi på klassiskt födelsedagsmanér. Vi sjöng för henne och gav henne paket med prassligt papper och snören i grälla färger. Hon fick ett träpussel, kritor och en liten docka. Vid frukostbordet tände vi ett litet ljus i födelsedagståget och jag blåste ut det medan jag hindrade henne från att stoppa fingrarna i lågan. Sedan slängde hon tåget i golvet och smulade sönder bröd och allt var som vanligt.

Årsdagar är viktiga för mig, har jag insett. Jag tänker tillbaka, jämför olika dagars år med varandra. Vad gjorde jag det året, vad gjorde jag året före det, tänk att det redan är så länge sedan. Mitt barns födelsedag är förstås extra viktigt. Kanske den allra viktigaste. Jag har jobbat idag, så på så vis var det en vanlig torsdag, med telefonsamtal och lunch och mejl. Under dagen har jag tänkt tillbaka på förlossningen. Hur var det nu, vid det här klockslaget? Då satt jag i duschen. Då undersökte de mig tills jag skrek. Då fontänkräktes jag. Då fick jag EDA. 

Klockan sju över sju på kvällen är hon född. För ett år sedan. Ett år som har varit extra allt; extra långt, extra svårt, extra bra. Det känns extra häftigt att vara förälder just idag.