Jag har semester. Det vill säga jag varvar romanredigering med att göra geggamoja och leka med färgglada ponnys och julgransutsmyckningar med min dotter. Utöver det äter jag typ hela tiden. Det är på det hela gött, förutom de stunder då jag tidspanikar. Manuset ska vara inne 8 augusti och då ska jag ha redigerat hela. Helst såpass bra att jag inte behöver göra ytterligare ett storgrepp liknande det jag gör nu.
Jag har haft några helt suveräna skrivdagar. Idag hade jag en ganska seg dag, som sedermera blev ganska bra. Imorse tvivlade jag dock och var tvungen att googla "what to do on a bad day as a writer".
Topp tre författarpapp! Hittade detta och detta och detta. Det hjälpte lite. Länkar här ifall det även kan hjälpa någon annan.
Utöver det jobbade jag med floskler. Topp fem på floskellistan:
Gör det ändå!
Bit ihop och kom igen!
En sak i taget.
Det finns ingen gräns för hur många gånger man får misslyckas.
Måste älska floskler ändå.
Har återupptäckt magin att skriva till musik. Kör tre låtar om och om igen, via Youtube och ett knackigt Internet eftersom vi är på Ön. Topp tre på redigeringshitlistan:
Hayden Calnin - For My Help
Volcano Choir - Byegone
Ben Howard - Promise
Den uppmärksamme uppmärksammar att samtliga dessa verk återfinns som musik till första säsongen av The 100. Det är en tv-serie som kortfattat är som Lord of the Flies på springbreak. Så många logiska glapp. Men den är underhållande och lite sexig (tyckte i alla fall undertecknad tant) och de som har sett mer än säsong 1 säger att den liksom tar sig. Och skitbra musik, som synes. Själv kom jag aldrig igenom ens första säsongen och det skyller jag på mitt barn. Min tv-tid har gått ner med flera tusen procent sedan jag blev förälder.
Tänk att jag har skrivit på den här berättelsen sedan 2009. Inte hela tiden givetvis, men ändå. Trots det känns det som att det är först nu jag verkligen har fattat vad den handlar om. Det väsentliga. Känns som att den aldrig kommer att bli färdig, som att jag kommer att redigera och redigera i evigheters evighet. Samtidigt vet jag att det kommer att bli en bok av det här. Och utanför dörren står det andra karaktärer från helt nya berättelser och vill ha uppmärksamhet.
Men som floskeln säger: En sak i taget. Som vi vet har ju floskeln aldrig fel. Följ floskeln!
Jag har huvudet fullt av min roman. Jag vill vara i den hela tiden.
I fyra dagar satt jag och grottade ner mig med mina karaktärer. Tecknade dem, från grunden. Det var värt varenda sekund, för nu plötsligt har jag stenkoll på dem. Jag vet exakt vad de känner i varje situation, hur de reagerar, vad de gör och varför. Till nästa roman ska jag göra det här mycket, mycket, mycket tidigare. (Jag har redan hunnit börja på den, men den vilar nu. När jag väcker den igen ska jag bygga karaktärer innan jag gör något annat.) Elizabeth George har rätt i att berättelsen består av karaktärerna. Jag kan inte nog rekommendera hennes handbok i att skriva roman. Ta också gärna en titt på var Simona Ahrnstedt säger om karaktärsbygge. Jag ställde en fråga på hennes blogg om hur hon brukar tänka när hon gör karaktärer och hon hedrade mig genom att svara i ett helt inlägg.
Åh, mina älskade karaktärer. Mina tankebarn. Det känns som att min historia får en helt annan tyngd nu. Det känns som att det kommer att bli så djävla bra! Ja, när det inte känns som att det kanske i själva verket blir dåligt. Och när det känns så, då kan jag mejla min förläggare och så svarar hon mig. SÅ SJUKT LYXIGT.
Inatt drömde jag att Göteborgs Posten recenserade romanen. De hade av någon anledning fått en tidigare, mycket sämre version av manuset. I flera uppslag (J sjöng glatt "Hyyybriiis!" när jag berättade den delen av drömmen för honom.) ondgjorde de sig sedan över mina nybörjarmisstag. Det var helikopterperspektiv hela tiden, så typiskt nybörjare. Sedan var det sådana stereotypa skildringar av personer från forna Jugoslavien och det här med att poliserna var i stallet i Tvååker hela tiden, det var ju bara inte trovärdigt. Logik eller samröre med verkligheten what so ever var inte den här drömmens starkaste sida, så kan vi ju säga.
Sedan vaknade jag av att min dotter utropade: "Blä! Äckit!", med emfas.
Efter det satte hon sig upp, ungefär en millimeter ifrån mig (vi samsover än) och brölade: "Mamma? MAMMA?"
Och jag bara: "Eh, precis bakom dig."
Nu känner jag att jag kommer att överleva vilken eventuell verklig recension som helst.
Och kanske, kanske kommer jag att hinna skriva klart allt det nya till min deadline om två veckor.
För två veckor sedan fick jag mitt livs första förläggarläsning. För den oinvigde (som jag, för några veckor sedan) kan jag berätta att när ens roman blir antagen till ett förlag, så får en först en så kallad förläggarläsning, innan redaktören tar över. En sådan läsning innebär kommentarer på själva berättelsen, form och innehåll etc, medan redaktören går in på språkligt finlir. Jag tänker mig att det kan bli några vändor fram och tillbaka mellan mig och min förläggare, innan manuset är färdigt för att tas över av redaktören. Det är jag som bestämmer över manuset, men jag VILL ju få förläggarens och förlagets åsikter. Det är ju halva grejen med att ha ett förlag, tänker jag. Om jag inte ville få hjälp att förbättra manuset hade jag ju kunnat ge ut det själv, precis som det var.
Jag har väntat på min förläggarläsning som ett barn väntar på julafton och för två veckor sedan var det äntligen dags. Jag har fått det här manuset läst ett antal gånger tidigare av eminenta författare som jag råkar ha turen att känna (Sara Hallström och Jessica Schiefauer), men det här är annorlunda. Det här är en människa som får betalt för att tycka saker om mitt manus. Vi pratade i telefon en hel timme och det var väldigt givande och inspirerande. Och roligt. Och lite jobbigt.
Sammanfattningsvis kan man säga att min förläggare sa såhär:
Det här blir bra, MEN. Du vet alla de där svåra sakerna som du har låtit bli att tänka på och skriva fram? Jag tycker att du ska tänka på och skriva fram det nu.
Eller ja. Det var inte alls så hon sa faktiskt. Men det var vad det hon sa betydde.
Fokusera på de här bitarna först, sa min förläggare. Det är viktigast. Låt det andra vara så länge.
Okej, sa jag och började omedelbart att redigera hela manuset.
Vad kan jag säga. Jag är nybörjare.
Hur det nu var så tog jag ett steg tillbaka. Jag behöver fundera över mina karaktärer. Varför de gör som de gör och vad de egentligen känner och tycker. Så idag satte jag mig med en av mina favorithandböcker i romanskrivande: Skriv på! (Write Away) av Elizabeth George.
Stor tillgång.
Åh, jag älskar den boken. Hon är så djävla strukturerad och organiserad och vi tänker så lika och det känns så peppande för hon har ju skrivit en miljon bra böcker.
Vilka är era favorithandböcker?
Idag har jag gjort personbeskrivningar på mina huvudkaraktärer och lärt mig en hel del nytt om dem. Tänk ändå, att jag fortfarande kommer på nya saker trots att det här manuset har skrivits om så många gånger att jag inte minns hur många gånger det är (Sju? Åtta? Tio? Vem vet?) och under så många år. Det vill säga sju år...
Det är roligt att redigera. Och utmanande och svårt och ganska stressigt. Jag har inte jättelång tid på mig och den tid jag kan lägga på skrivandet är minst sagt begränsad. Därför har jag tagit semester från mitt (mer) betalande jobb på Statlig Myndighet idag och imorgon. Vi har åkt ut till Ön, jag och K och J och Js föräldrar. Det här är vår utsikt.
Jag klagar inte.
Det blir bra. Så småningom. Jag vet ju det, även om jag när jag är mitt i det ibland undrar hur i helvete jag ska få till det. Hur går det till? Är det magi? Nej, det är det förstås inte. Det är hårt arbete. Om och om igen. Jag tidspanikar ändå med jämna mellanrum nu, för det här är ju liksom, ja. Grundläggande. Stora saker. Svåra saker. Som jag har undvikt att tänka på för att de är svåra! Och... svåra! Och jag har inte så mycket tid! Gah!
Mitt fantastiska underbara barn vill vara med mig hela tiden, helst. "Mamma, jag vill att du ska leka med ponnyhästarna. Mamma, jag vill att du ska ha Pinky Pie*. Mamma, jag vill inte att du ska skriva." Åh, älskade lilla. Mamma måste få skriva också. Hur gör ni andra småbarnsföräldrar? Låser ni in er på dass? Flyr hemmet och tar in på hotell?
Imorgon ska jag gömma mig i lillstugan och tänka mer med hjärnan. Vänta ni bara, karaktärer. Snart blir det åka av.
*Pinky Pie är egentligen Twilight Sparkle. Jag bara säger.
Häromdagen ställde Simona Ahrnstedt en fråga om research på sin blogg. Jag som vurmar för allt vad planering heter när det gäller skrivande (För att jag i själ och hjärta är en äkta administratör? Jag vet inte. Antagligen.) kunde förstås inte nöja mig med att bara skriva en kommentar på hennes inlägg. Nej, istället ville jag raskt författa en egen text om hur jag jobbar vad gäller research. Jag tycker att sådant här är väldigt intressant, både att definiera för mig själv hur jag gör och sedan berätta om det, men även att läsa om hur andra gör och diskutera olika metoder. Herregud, kan inte någon bara bjuda mig till ett seminarie om skrivande snart så att jag verkligen kan få gå loss på det här. HINT HINT.
Hur som helst och i alla fall.
Jag lägger mycket tid på research och jag gör det under hela min skrivprocess, på idéstadiet, under skrivandets gång, under redigering. Det finns författare som skriver först och gör research senare, och liksom fyller i luckorna. Jag är mäkta imponerad av författare som gör så, för mig funkar inte det. Jag vill veta och jag vill veta genast. Jag är noga med att det ska bli så rätt som möjligt (Det tror jag förstås att alla seriösa författare är, oavsett hur de jobbar.). Har jag en fråga i skallen så vill jag få den besvarad så att jag kan gå vidare sedan. En risk är annars att jag skriver något som är felaktigt och som ger en snöbollseffekt, då flera stycken/kapitel måste ändras eller helt enkelt tas bort för att faktan är felaktig. Usch, hemska tanke.
Dessutom är research intimt förknippat med den kreativa processen för mig, precis som all annan planering jag gör i mitt skrivande. Jag kan helt enkelt inte skilja på att skriva min text och administrera den, eftersom administrationen är en stor del av HUR jag skriver. När jag gör research förankrar jag min historia och den fakta jag får fram ger mig uppslag. Ibland kommer hela kapitel till på det sättet.
Min favoritmetod för att göra research är att göra intervjuer. Det mesta går förstås att läsa sig till, men jag är otålig och brukar dessutom ha väldigt specifika, detaljerade frågor, vars svar i sin tur brukar generera än fler frågor. Därför tycker jag att det är oslagbart att diskutera med sakkunniga. Min erfarenhet är att många människor tycker att det är jätteroligt att få hjälpa till och att få chansen att prata om sådant de är bra på. Jag har flera gånger blivit erbjuden mer hjälp, som att personen i fråga tar fram material eller erbjuder sig att faktagranska min text.
En sak som jag inte riktigt kommit underfund med än är hur jag ska organisera den fakta jag samlar in. Till min förra roman hade jag en massa olika dokument, vilket fungerade okej, eftersom jag intervjuade en mängd olika personer. För egen del tycker jag dock att det är långt ifrån optimalt att ha en massa dokument en måste fladdra runt i. Man kunde ju tycka att jag borde ha kommit på ett bra sätt att organisera det här, men det har jag inte. I mitt nya projekt intervjuar jag för närvarande en person, men om många olika saker och på väldigt detaljerad nivå. För någon vecka sedan laddade jag hem det (typ) legendariska programmet Scrivener. Där kan jag fästa den olika faktan jag samlar in till olika kapitel och det fungerar bra i det här projektet, då faktan ofta är kapitelspecifik. Om det är någon som sitter på en riktigt bra system för att organisera research, hör av dig. Jag är, till synes, mycket, mycket intresserad.
Nu låter det kanske som att jag har skrivit roman i tjugo år och det har jag ju verkligen inte. Än så länge har jag bara skrivit en, och som sagt påbörjat en andra. Men eftersom jag skrev på den första under så lång tid hann jag lära mig en hel del och vet därför (i alla fall till stor del) vad som funkar och inte funkar för mig. Det kommer säkert att ändra sig under tidens gång och det kommer förstås an på vad det är för typ av berättelse jag jobbar med. Ibland funderar jag på hur jag skulle jobba om jag skrev på något som var mer fantasi än verklighet, som fantasy eller sci-fi. Kanske skulle min process se helt annorlunda ut då. Fast antagligen inte. Jag skulle högst troligt komma på en massa olika saker att researcha då också.
Idag är det tolv år sedan mamma dog. Det är så otroligt länge sedan och samtidigt alldeles nyss. Sådär som det är med tid. Egentligen var det kanske tolv år sedan igår. Vi vet ju faktiskt inte exakt när hon dog. Jag frågar mig själv om det spelar någon roll. Jag vet inte. Nu är det hur som helst alldeles för sent för att få reda på sådana detaljer och den 1 april kommer för alltid att vara dagen jag förknippar med min mors död.
Jag var tjugotre när mamma dog, skulle fylla tjugofyra. Tolv år är hälften av tjugofyra. Det slog mig häromdagen att någon gång kommer (förhoppningsvis, tyvärr) dagarna jag levt utan min mor att vara fler än dagarna med henne. Sorgematematik, det är sådant vi ägnar oss åt, vi efterlevande.
Det är vår och varmt. Solen skiner. Utanför fönstret ser jag älven och på andra sidan berget, ön. Längre ut på ön finns en kyrkogård där det finns en sten med min mors namn på. Under den stenen ligger stoftet efter henne och berikar jorden så att våren och allt det växande kan spira. Det blir inte vår utan dig, mamma, om jag tänker så. En tanke jag tror att du hade tyckt om.
Den här blomman är inte till mig och inte heller till mamma. Den köpte jag till min efterträdare i växeln, vars mamma gick bort i helgen. Min efterträdare är sjuttio år. Hennes mamma var över nittio, var senil och i ganska dåligt skick. Hon var helt enkelt gammal. Hade levt ett långt liv. Tänk ändå att få ha sin mamma kvar ända tills en fyller sjuttio. Tänk att ha en mamma som fått leva hela sitt liv klart.
Allt sådant spelar dock ingen roll när mamma dör, för det finns ingen som mamma. Det vet jag, så därför tog jag initiativet till att vi, kollegorna, skulle ge henne den där blomman. För att den som förlorar sin mamma är ett barn, sjuttio eller tjugotre på det tjugofjärde eller vilken annan ålder som helst. Som Göran Tunström sa:
När mammor dör, då förlorar man ett av vädersträcken. Då förlorar man Vartannat andetag: då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.
Sorgen sätter sig i kroppen. Med tiden lär en sig att leva med den. Den skaver och kliar ibland, blossar upp ibland, smärtar oerhört ibland. Ett eksem, ett sår, en kärlkramp. För det mesta ligger den dock latent. Stilla, liksom väntande. Men alltid närvarande. Vem vet. Kanske är den del av mitt stoft nu, kanske följer den med när jag en gång ska ner i jorden, kanske kan den då få berika och ge näring. Vem vet, mamma. Kanske blir det så.
Här är några anledningar till att det inte blir så mycket text som jag önskar:
- Jag är perfektionist. Jag vill att allt ska vara FANTASTISKT, annars kan det vara. Helst också genast, vilket kanske är en egen punkt, det vill säga att jag är rätt otålig. Jag vill att det ska vara FANTASTISKT GENAST.
- Jag brottas periodvis med passivitet. Det tar jähähähähättelång tid för mig att få tummen ur arslet och faktiskt göra det jag vill/måste göra.
Jag vet, det är en usel kombination.
Sedan har vi den där lilla detaljen med Resten Av Livet, som också ska levas.
Så en livsuppdatering.
De senaste månaderna har det hänt många roliga och spännande saker. Förutom att min roman blev antagen har vi sålt min lägenhet, flyttat in i ett hus och för några veckor sedan fick jag en ny tjänst.
I höstas hade jag två halva skrivdagar, sedan i januari har jag haft måndagar och torsdagar 8-15 som skrivtid. Det har dock blivit mindre skrivtid än vad jag hade önskat. Det tar så mycket tid att städa och renovera och ställa orkidéer och kryddväxter och plädar och jag vet inte allt överallt. (Detta stajlande som ska till när en säljer en bostad. Jisses.)
Jag hade tänkt att de där dagarna skulle utnyttjas bättre när vi nu har kommit i ordning litegrann och lägenheten äntligen är såld (för andra gången!). Då fick jag ny tjänst. Jag jobbar som en del av er vet på Statlig Myndighet (tm) och där har jag nu levlat upp från växeltelefonist till ekonomiadministratör. En del av er skrattar antagligen högt nu, eftersom jag typ är rädd för siffror och närmast får psykos varje gång jag försöker räkna ut något, men den här tjänsten handlar inte om att räkna utan om att kontrollera. Det är jag bra på, för jag är noggrann. Hittills är det som att leka kontor ungefär, fast utan de roliga stämplarna. Bytet av tjänst innebär en välkommen löneökning (med några få undantag av projektkaraktär har jag stått still i lön sedan 2010) men också ökning i sysselsättningsgrad. Nu jobbar jag 70% fram till och med maj. Så mycket har jag inte jobbat sedan 2012 då jag arbetade heltid på skolan i Kungälv. Detta är dock tillfälligt, då jag tänker gå ner till 50% igen framöver, när introduktionsmånaderna är över. Inte bara för skrivandet, utan för mitt barns skull också.
Sagda barn vill leka hela eftermiddagarna, skriker så att trumhinnorna lossnar så fort hon inte får som hon vill och somnar efter i snitt tre sagor och fem sånger klockan nio om vi har tur, klockan senare om vi inte har lika mycket tur. Oftast vaknar hon till efter en dryg timme och behöver sövas om. Ja, det är jag som nattar och som söver om, om jag är hemma (och det är jag ju oftast). Det är inte optimalt, men det så det är just nu. Det är inte sällan jag också somnar vid nattningen. Det är ofta jag somnar vid nattningen. Jag brukar stappla upp efter en stund, men det blir inte så mycket gjort om kvällarna.
Om helgerna vill jag mest umgås. Jag fattar inte hur människor som arbetar heltid medan deras barn är små bär sig åt. Jag tycker att jag aldrig ser mitt barn när jag jobbar 70% och har konstant dåligt samvete för att jag inte är mer med henne. (Kanske kvinnofälla. Nåväl.) En halvtimme här och där blir det kanske lite skrivet om helgerna, men mer än så blir det vanligtvis inte.
Ja, just det, jag har börjat träna CrossFit ett par gånger i veckan också. Så djävla kul. Så djävla tungt.
"Jag har blivit en sådan där jobbig människa som går upp klockan sex och går och tränar innan jobbet.", sa jag till Frida i helgen.
"Men Sanna!", sa Frida med emfas. "Nu mår jag faktiskt lite illa."
"Jag ber om ursäkt.", sa jag.
Kvar är måndagar. Då har jag egentid 8-15, då lillpimpan är hos sin dagmamma. Planeringen inför de dagarna brukar vara episka. På måndag. Då djävlar. Jag ska tvätta, städa hela lägenheten, rensa bland barnets leksaker, rensa i våra garderober, handla och laga mat, lägga ansiktsmask, måla naglarna, raka benen, göra inpackning till håret, googla tusen saker till research, skriva planering på alla viktiga karaktärer i mitt nya romanprojekt, skriva synopsis på ett eller ett par kapitel, skriva ett eller ett par kapitel, planera ett episkt blogginlägg, skriva det, publicera det och ta emot publikens jubel, sedan ska jag sy och sticka ett antal klädesplagg och kanske se en bra film. Inga problem att hinna detta på sju timmar, som egentligen är sex timmar, då jag kör K till och från dagmamman som bor i stadsdelen vi bodde i tidigare.
Såhär brukar måndagarna bli: Jag kommer tillbaka från att ha lämnat av K, tar en titt på lägenheten och min milslånga Att Göra-lista, får hjärnöverslag och tittar på sjuttio avsnitt av House of Cards, medan jag halvhjärtat skriver idéer till mitt nya romanprojekt.
Det finns säkert många som tycker att jag är en gnällig knäppgök. Sex timmar att skriva på, det är ju jättemycket tid! Jag vet att jag skulle kunna få mycket mer gjort om jag tänkte annorlunda. Jag borde ha färre saker på den där Att Göra-listan. Planera de få sakerna bättre. Komma ihåg att göra en sak i taget, att det går bra att göra lite i taget, att så småningom har det lilla i taget tillsammans blivit mycket. Inte stressa. Inte hoppa så mycket mellan uppgifter. Det är okej att det inte blir fantastiskt omedelbart. Jag vet att skrivande innebär att skriva om tusen miljarder och en gång till. Jag har ju gjort precis det. Det är okej att vara perfektionist. Det är okej att vara passiv ibland. Förr eller senare gör jag det jag ska. Och snart kommer jag ha mer tid igen.
För några år sedan såg jag och J en dokumentär om jättebläckfiskar. Ett team med erfarna forskare hade gett sig ut på en expedition i Stilla Havet för att se om de kunde hitta ett exemplar av detta minst sagt mytomspunna djur. Med sig hade de en liten undervattensfarkost som kunde ta sig ner på mycket djupa djup, utrustad med kamera och fäste för lockbete. Förhoppningen var att hitta en livs levande jättebläckfisk, ett djur som ingen människa tidigare sett levande, och filma den i dess naturliga habitat. Teamet dök ner i djupet. Hoppfulla satt de där, gång på gång, i sin specialutrustade u-båt, men aldrig fick de se ens en endaste liten skymt av någon jättebläckfisk.
Förrän en dag, då den plötsligt var där.
Framför dem i de mörka vattenmassorna framträdde en magnifik varelse. De följde den, längre och längre ner i havet.
I den trånga u-båten satt en japansk forskare som ägnat större delen av sitt yrkesverksamma liv åt att studera jättebläckfiskar. Hans lycka var total. Inte nog med att han nu var en av de första människorna någonsin som fick se en levande jättebläckfisk i sin naturliga miljö, en jättebläckfisk som nu jagade och åt framför honom, allt medan kameran rullade. Nej, inte nog med det.
Bläckfisken var gyllene.
I ljuset från farkostens strålkastare sågs bläckfiskens skinn först skimra i guld, sedan i silver, sedan guld igen. Den var fantastisk.
Den japanska forskaren kunde kröna sin karriär med att vara en av de första människorna som någonsin sett en levande jättebläckfisk. Man förstod att det hade varit värt det. Detta var hans pris för åratal av kämpande.
Jag har alltid berättat. Redan innan jag knäckt koden och lärt mig alfabetet hittade jag på historier. Jag berättade dem för mina vänner, som ville höra dem igen och igen. Det var svårt att hålla ordning på berättelserna, de rörde på sig, skiftade lite från gång till gång. Sedan kunde jag binda dem med bläck och blyerts, häfta dem vid papper. De lektioner när vi äntligen fick skriva vad vi ville (jag skrev länge "uppsats" innan jag förstod att det egentligen var noveller jag författade) hastade jag mig genom skrivböckerna. Det fanns aldrig tillräckligt med tid och aldrig tillräckligt med papper för det jag ville ha sagt.
När jag var tretton upptäckte jag poesi och versformen fri vers. Jag skrev mängder med dikter under högstadietiden, flammande tonårsdramatik, fulla av hormoner och språklekar. Sällan har så många metaforer trängts på så liten yta. Fjorton år gammal blev jag publicerad för första gången. I min skola tog de in en tidskrift för ungdomar som hette Glöd (Någon annan som minns den?). I den fanns en insändardel som hette 'Pennan glöder', dit vem som helst kunde skicka dikter och dylikt. Jag skickade in ett helt tjog dikter, varav de valde en. Jag blev helt berusad av publiceringen. Omedelbar hybris! Jag skrev under åren som följde flera diktsamlingar och skickade dem glatt till olika förlag. Endast refuseringar (något jag idag är innerligt tacksam för, då jag inte tror att diktsamlingen Vargar och änglar hade stått sig särskilt bra).
Flera av refuseringarna var väldigt trevligt formulerade brev. En av dem tipsade mig om tävlingen Lilla Augustpriset. Något år senare blev jag igen påmind om den, då jag såg en annons för tävlingen i en gratistidning som fanns på mitt gymnasie. Den där ska jag vinna, tänkte jag. Jag skrev nu mer prosa än poesi, hade återgått till novellerna. (Jag minns särskilt en gång, då min svensklärare tog mig åt sidan. "Den här novellen du har skrivit", sa hon. "Den är lite för bra. Så jag måste fråga, du har väl inte kopierat det här någonstans ifrån?" Det var förolämpning och komplimang i ett, men jag blev bara glad.)
Jag skrev en novell och skickade in. Och vann. Året var 1998 och jag gick andra ring i gymnasiet. Lilla Aktuellt kom till skolan och påstod att de ville intervjua oss om EMU eller något liknande, men det var bara en täckmantel för att få gratulera mig. (Jag gick teaterlinjen, så det blev bra tv. Ni kan ju själva tänka er, tjugo entusiastiska skådespelartonåringar.) Sedan följde galamiddag på Cirkus i Stockholm. Jag blev intervjuad av Aftonbladet tillsammans med det årets vinnare i Augustprisets skönlitterära klass, Göran Tunström. Reportern frågade mig om han hade några tips till min kommande författarkarriär. "Nej!", sa Göran. "Hon klarar sig nog bra ändå! Får vi äta nu?" Novellen jag vann med hamnade i en antologi tillsammans med de andra bidragen. Det var fantastiskt att se sin text i tryck, i en bok man kunde bläddra i.
Året då jag skulle fylla tjugoett läste jag litteraturvetenskap, termin två. Vi skrev vad som då kallades för b-uppsats (jag skrev något blaskigt om Coleridges 'Kubla Khan') och under tiden hann jag bli antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola. (Skrivarlinjen är tyvärr nedlagd nu.) Min examinator, en härlig gubbe med skägg och stickad kofta som luktade surt, mottog nyheterna med glädje. "Vad bra!", sa han. "Det märks ju att det är i språket du ska vara." Det är en komplimang som fortfarande värmer, femton år senare.
Sedan var jag i språket i två år. Bodde på internat ett år, träffade vänner för livet (Hej katten!), låg med fler idioter än jag orkar minnas, men framförallt: var i språket. Experimenterade. Förfinade. Fridhem lärde mig allt, lade en riktigt stadig grund för mitt fortsatta författande. Så tack Anne, Palle, Rauli och alla ni andra lärare. Tack alla medstudenter, som läste och skrev. Vad hade jag varit utan er hjälp?
Efter skrivarlinjen följde många år då jag ömsom försökte skriva, ömsom försökte låta bli att skriva. Jag deltog i en del tävlingar, kom med i några tidskrifter och antologier. Jag ville så gärna skriva roman, men jag visste inte hur. Andra året på Fridhem ägnades åt ett eget, längre projekt, men jag bara skrev och skrev och hade inte den blekaste aning om vad det handlade om eller vad i helvete jag höll på med. Skrivandet kändes ofta som en utopi och jag vet inte vad jag var mest rädd för: att inte kunna skriva alls eller att inte kunna skriva tillräckligt bra. Folk i min omgivning var också väldigt duktiga på att tala om för mig hur svårt det är att skriva, hur få det är som faktiskt blir utgivna, som faktiskt kan leva på sitt skrivande. Det var av omtanke förstås, menat som en tröst, men det gjorde mig oftast bara mer modfälld.
Hur det nu var så återkom jag alltid till att skriva, efter perioder av tystnad. Jag kunde inte låta bli, helt enkelt. Jag ville ju berätta, som jag alltid gjort. Jag ville vara i språket. Under de här åren trevade jag kring romanförfattandet, tassade runt det som om det vore ett farligt djur. Läste några skrivhandledningar och försökte göra precis som Stephen King och Elisabeth George. Men det ville sig inte riktigt. Utkasten kom av sig. Somnade i mappar och lådor.
Det var inte förrän jag hade börjat läsa vid Kulturverkstan som jag kom igång och började skriva roman på riktigt. Det var några komponenter som sammanföll; jag hade fått bättre självförtroende, jag hade insett att jag behövde hitta ett sätt som fungerade för mig (det gick inte att komma runt trial and error, alltså), men det viktigaste av allt var att jag verkligen hade bestämt mig. Jag minns inte vem som sa det eller hur jag hörde det, men i den här vevan etsade sig ett citat fast hos mig. Det kan ha sett annorlunda ut från början, handlat om att förverkliga en annan sorts dröm, men för mig blev det: Vill du vara en person som vill skriva en roman? Eller vill du vara en person som skriver en roman?
Helvete, tänkte jag. Jag vill skriva. Nu skriver jag.
Så jag skrev en roman. Exakt hur det gick till får bli ett eget inlägg.
Snabbspolning till för några veckor sedan, då Det Där Samtalet kom. Från förlaget jag väntat svar från.
"Ditt manus är väldigt bra. Jag tycker att vi ska ge ut det."
Jämförelsen med den japanska forskaren och hans jättebläckfisk kan tyckas långsökt. Förlaget är inte gyllene. Inte heller förläggarna, eller ens kontraktet. Men det sken ändå, det där kontraktet, liksom välkomnandet jag har fått. "Vi hoppas att du ska skriva många fler bra böcker." Jag är inte i slutet av min karriär. Det är tvärtom nu det börjar.
Som jag har kämpat. Önskat, drömt och kämpat. Länge kändes det som att mitt skrivande var ett enda mörkt vatten och att en antagning var lika svårfångad som ett djuphavsodjur, ett vackert, glimrande vidunder från sagorna, endast för ett par få utvalda. Så sällsynt att de flesta aldrig ens får syn på det.
Vilken skatt. Vilket pris. Jag skulle säga det till Susanna, sju år, som sitter och rafsar i sina skolhäften. Till Susanna, fjorton år, som skriver dikter och samlar i pärm. Till Susanna, några och tjugo, som så gärna vill, men som tvivlar så på sin förmåga.
