Bröllopstema, del 1: Allt av allt

Less is not moore, moore is moore, som en klok person någon gång har sagt. När man gör något ska man göra det ordentligt och det finns väl inget bättre tillfälle att kräma på rejält än ett bröllop? Varför nöja sig med en brudklänning, när man kan få en klänning gjord av ALLT TYG I HELA VÄRLDEN!? Varför nöja sig med en tårta när man kan få EN SKYSKRAPA AV GRÄDDE OCH HALLONKRÄM!? Varför nöja sig med en futtig diamant när man kan få en CUBIK ZICONIA STOR SOM EN FOTBOLL!? Det ska glittra, det ska blinka, det ska spraka. Det ska vara rejält tilltaget. Om gästerna inte går in i psykos orsakat av för många synintryck så har man misslyckats. Hela bröllopet ska vara som om en smaskig prinsessaga exploderat på uppfarten, en rosa, fluffig orgie full av satäng, tiaror och enhörningar.

Någon som använt sig av detta tema till sitt bröllop är Peter Andre och Katie Price.

Jag är mållös!

 De fick låna Askungens vagn att åka i.

Himla hyggligt av Askungen alltså, att låna ut pumpan.

Det enda de inte tänkte på var enhörningarna.

Kommer ni förresten ihåg Peter Andres hit från mitten av nittiotalet?

Nej, det trodde jag inte heller. Kanske minns ni hans magrutor. De måste vara de mest symmetriska magrutor jag sett i hela mitt liv. Misstänker starkt att Peter Andre är släkt med Barbies man Ken.

Det här konceptet skulle absolut kunna fungera för mig och Johan. Vi kommer inridandes till vigseln på varsin My Little Pony. Jag har på mig en klänning som är som en bakelse som är som en dröm som är som en klänning. Jag tänker mig ett släp av ungefär fyrtio meter rosa tyll. Det ska gå runt kvarteret minst. Johan har en rosa frack som matchar draperierna som hänger från väggarna. Kungen kanske skulle kunna vara vigselförrättare, om hovet går med på att släppa ut honom. Michael Bolton och Celine Dion sjunger en härlig ballad med mycket inlevelse. Björn Ranelid läster dikter om kärleken. Vi bjuder på chokladfondue, alla får doppa sina små spett i den enorma chokladfontänen som tar upp halva rummet. Och så tänker jag mig att jag och Johan ska glittra, ända in i själen, ända inpå skinnet. Speciellt Johan. Jag tänker mig att han kan göra en Edward Cullen, alltså ta av sig skjortan och blända församlingen ända in i nästa vecka, (vilket för övrigt är Edward Cullens enda förlåtande egenskap, detta att han blänker som en porslinshund i motljus).

"Hej, det är jag som är Drama Boy."

Det har dock visat sig att Johan, HELT OVÄNTAT, inte är särskilt imponerad av det här temat. Jag hittade ett papper jag tänkte att vi hade kunnat använda till inbjudningarna. Det var vitt med ett lätt guldskimmer. Skimmer, alltså, inte glitter, utan skimmer. Stor skillnad. När jag föreslog det här för Johan så tittade han allvarligt på mig och sa: ”Jag lägger in veto emot.” Utan att ens ha sett pappret. Så hur jag ska få honom att gå med på att doppas i kattguld återstår att se.

Bröllopstema: en inbjudan!

Jag får ofta frågan om hur det går med bröllopsplaneringen. Folk studsar på stället, klappar händerna och piper.
"Vad ska du ha på dig?", frågar de. "Vad ska du ha pååååååååååååå dig? Vadskaduhapådigvadskaduhapådig?"
Och jag svarar "KLÄDER!", eller "MURGRÖNA!" eller "EN BAKELSE!", eller något liknande.
Allt handlar förstås om temat. Det är temat som avgör allt. Herregud, det behöver man väl inte vara Magdalena Ribbing för att begripa.

Jag kommer nu, kära läsare, att bjuda in er till den rafflande serien Bröllopstema, som kommer att ta plats precis här, på bloggen! Ni kommer att få ta del av de teman som är de starkaste kandidaterna till vår kärleksfest!

ÄR NI REDO?

Alla är hjärligt välkomna i prekariatet!

Jag tänker mig att Fridas liv är en berättelse som kan komma att uppröra svenska folket. Med rätta, givetvis. Frida har fått kämpa hela sitt liv. Hon kommer från en rastlös familj som flyttade ofta, vars sammansättning bestod av en mamma, fem halvsyskon och pappor som kom och gick. Frida började arbeta när hon var fjorton och har arbetat flitigt sedan dess. Endast osäkra, tillfälliga anställningar. Frida har aldrig haft en fast anställning. Ofta ringer de i sista minuten, inte sällan mitt i natten. Fridas läkare har sagt att hon inte ska ta mer krogjobb nu, för hennes rygg är redan trasig. Frida är tjugofem år. Hon fortsätter att söka krogjobb, hon söker och tar alla jobb hon kan. På sista tiden ringer det allt mer sällan. Frida kan inte betala hyran. Hon får be grannarna om toalettpapper. Hon har inte råd att köpa mat och rasar i vikt. 170 centimeter lång är hon och väger 48 kilo. Hon söker socialbidrag. På socialen frågar de om det inte finns någon som kan hjälpa Frida. Som om hon inte hade tänkt på det själv. Men hennes mamma är sjuk i cancer och får socialbidrag. Någon närvarande pappa finns inte. Fridas kompisar har börjat försvinna, allt de hittar på kostar pengar, så Frida kan aldrig vara med. På socialen avslår man Fridas ansökan. Frida ringer upp och försäkrar att hon gör allt hon kan. Hon gråter. Men på socialen menar man att Frida inte har visat tillräckligt mycket att hon söker jobb, att hon försöker förändra sin situation. Hon kan inte redovisa alla jobb hon har sökt. Jag gissar att de flesta av de arbeten Frida söker inte ligger i Arbetsförmedlingens Platsbank. Jag gissar att de känner till det på socialen i Malmö.

Självklart ska vi uppröra oss över det enskilda fallet, eftersom Frida är mer än ett enskilt fall, hon är en människa. Det är fördjävligt att just hon ska ha det såhär. Hon förtjänar mycket bättre. Men det enskilda fallet är mer än ett enskilt fall, det är en del av ett utbrett fenomen.

Vi kan prata om det enskilda fallet och uppröra oss över det, men sedan dör diskussionen ut, nyheten slutar att vara en nyhet. Inom högern har man inställningen att fattigdom helt enkelt inte finns. Folk är inte fattiga i Sverige idag och så är det bra med det. Människor som Frida får rycka upp sig, kanske gå lite hos en coach så att de blir anställningsbara. Nåde dig om du blir sjuk och ska snylta på systemet. De där som tigger är äckliga typer som stör stadsbilden och säkert hör till ett brottssyndikat. De har det egentligen inte alls så dåligt som det verkar. Inom vänstern pratas det förvisso om trasproletariat och prekariat. På första maj skanderar man om internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet. Jag kanske är cynisk, men jag tror att de flesta (notera: inte alla, men de flesta) som går i vänstertågen på första maj har det ganska bra. Det är därför de har tid att gå ut och demonstrera. Frida har inte tid till det, hon är fullt upptagen med att överleva. Andra får sjunga Internationalen.

Efter det kommer det fram en rumänsk tiggare.

Handen på hjärtat – gav du henne pengar? Har du någonsin gett henne pengar? Har du ens tittat ordentligt på henne?

Frida är en människa. Hon är som du och jag. Du eller jag hade kunnat vara hon. Vi vet det. Vi vill helst bara inte tänka på det. Vi tänker att det inte gäller oss. Det där händer faktiskt inte mig. Jag vill faktiskt inte prata om det där. Jag vill hellre titta på tv. En blaskig serie på en betalkanal, något som inte kräver så mycket av mig. Sluta tjata om din djävla solidaritet. Jag kan inte göra något åt det där.

Vem ska göra något åt det då?

En dag kanske du blir av med jobbet. En dag kanske du blir sjuk. En dag kanske dina aktier rent av faller (hemska tanke!). I en långtgående lågkonjunktur (läs: kris) kan vad som helst hända. Och när det händer, då kommer medvetenheten om hur stora maskorna blivit i det där nätet som ska fånga oss.

Men du är hjärtligt välkommen i prekariatet. Där finns rum för alla. Så mycket rum finns det nog ingen annanstans.

Du kan ta del av Fridas historia här.

Måndagen den 16 april.

Stumma muskler, hårt spända band i höfterna.

En stor blond hund rullar sig i gräset, fram och tillbaka, den lyckliga käften i ett flåsigt flin.

Det unga paret framför mig på spårvagnen, försiktiga, omsorgsfulla kyssar.

Kalla händer. Trasiga vantar.

Stapplande affirmationer: Jag bestämmer. Jag kan göra vad jag vill.

Blå skilla som punkstråk bland allt det gröna.

Hope Sandoval sjunger för mig igen och det är lika bra som första gången för elva år sedan i den där ljusa labyrinten till lägenhet i Malmö.

Åtta år.

Mamma.

Det första ord många barn lär sig att säga. Först kallar de alla människor för mamma, sedan alla kvinnor, sedan endast sin verkliga mamma. För mamma är Människan, den första människan, den första kärleken.

Flera av mina vänner och bekanta har blivit eller ska snart bli mammor. Jag vill också bli mamma en dag. Vara på andra sidan om kärleken.

En del har flera mammor. Jag hade en. Den endaste enda.

På hennes dödsdag skriver tidningarna tramsiga artiklar som ska vara skojiga. April, april.

Sorg är en ständigt pågående process. Man blir aldrig färdig, alltid har man den med sig. En kronisk sjukdom. Länge kan den ligga tyst i kroppen för att sedan plötsligt blossa upp. En sår som aldrig läker, en skorpa så tunn att den aldrig skyddar helt, en skorpa som hela tiden skavs av.

Det är åtta år sedan hon dog. Det är olika varje gång. Just idag: känslan av att vi inte känner varandra längre. Under hela mitt vuxna liv har hon varit borta. Ibland tror jag att allt hände efter att hon dog. Jag är någon annan nu och hon känner mig inte sådan. Jag får minnas åt oss båda, den jag var när hon var kvar och henne, jag måste minnas allt om henne. Det blir en ensidig konversation, allt jag har att säga åker rakt ut i luften.

Vad skulle det ha varit om hon var kvar? Så avundsjuk jag är på de andra. De har sina mammor. De är friska och glada. Allt jag önskade åt henne, åt oss.

Sista gången vi pratade grälade vi. Jag var arg på henne. Sedan dog hon.

Hon har gett mig saker jag inte ville ha. Svårmodet, jag ser att det är från henne. Jag kan inte ge det tillbaka.

Samtidigt är det ingen annan som får mig att känna att jag är skyldig dem allt. Som att hela världens existens hade varit omöjlig utan henne. 

Ingen har gett mig allt det hon gav mig. Ingen har älskat mig så. Ingen har jag älskat så.

Koppla ner!

Idag är det Earth Hour. Under kvällen släcker man ner både i Kungälv och Tokyo och så tänker man på saker man kan göra för klimatet, kanske källsortera eller så. Och så har man gjort sin miljöinsats för det här året! Hurra! Vi har en dag för de stackars menlösa barnen, en dag för de gnälliga kärringarna, en dag för världsfreden (då vi låtsas som att Sverige inte håller på med så mycket vapenexport, trala) och en dag då vi tänker på klimatet. Alla andra dagar kan vi glatt konsumera, förtrycka, kriga, flyga till Thailand och köra bil till kiosken som ligger fem minuter bort, för vi har faktiskt gjort vår del. 

Förlåt om jag raljerar, men jag tycker mig ha fog för det. Jag säger inte att det är skräp att vi har de där dagarna, men jag tycker att det är djupt tragiskt att de ska behövas. Därmed inte sagt att man inte ska delta i Earth Hour, det tycker jag absolut att man ska. Jag ska också. Men jag tror att det finns en fara i att göra det enstaka tillfället till ett jippo, i alla fall när det gör att vi glömmer hur viktigt det är med kontinuitet.

Jag och Johan har ett projekt som vi kallar Nedkopplad Torsdag. Idén föddes i höstas efter att vi lyssnat på ett radioprogram. (Minnet är bra men kort. Programmet gick på SR, men vi minns inte vad det hette.) I programmet följde reportern med en man som bodde på en av öarna i Göteborgs skärgård. Han levde tillsammans med sin fru och sina barn i ett spartanskt pörte, utan el, avlopp eller rinnande vatten. Det var på vintern. Mannen gick ut och hämtade snö, som de sedan smälte för att göra te. Reportern frågade hur det var med toalettbesöken. Mannen förklarade att det var till att gräva sig en grop och torka sig i röven med snön. Reporten testade. Hon tyckte att det var kallt. Mannen sov ofta ute, eller i olika fågelskådarskjul. Varken han eller hans fru arbetade särskilt mycket, det behövdes ju inte för de hade nästan inga utgifter. De lekte mycket istället. Umgicks. Bara fanns till. Han lämnade ett tips till lyssnarna. Att vi skulle lyssna mer på oss själva. På vintern när det är mörkt kanske vi behöver sova mer. Släcka lamporna och låta kroppen styra sig själv. Inte vara uppkopplade hela tiden.

Vi bestämde att testa. Tanken var att vi skulle ha en dag i veckan då vi var helt nerkopplade. Ingen tv,  radio, musik, dator och helst ingen telefon, inga elektriska ljus eller några hushållsmaskiner igång. (Undantaget kan vara att få laga mat, tänker jag.) Vi har lyckas genomföra det fullt ut en endaste gång, men ambitionen finns kvar. Anledningen att vi valde just torsdag är för att det är den dag i veckan då jag oftast är tröttast. Det blir i praktiken ett par timmar, för på dagarna jobbar vi ju. Men om vi lyckas få rull på det är tanken att vi ska testa det även under helgen.

Det fyller flera funktioner, tänker jag. Förutom att du minskar dina utsläpp tar du hand om dig själv. Du slipper för en stund allt brus. Det är viktigt att det är tyst runt oss ibland. Du får chans att vara i stillhet om du är själv och möjlighet till ordentliga samtal om du är tillsammans med någon. Du får öva dig i att inte göra så mycket, kanske rent av ha tråkigt. Kanske läser du, eller skriver, stickar, målar eller bygger småskulpturer i trolldeg. Du får känna på hur det är att inte har tillgång till el. Det är nog bra.

Är det någon som har lust att haka på? Vilken dag vill du koppla ner? Ska vi ses och koppla ner tillsammans? Vi är så upptagna jämt. Vi jobbar och sliter så mycket, vi utsätts och utsätter oss själva för så mycket intryck. Men vi pratar inte tillräckligt med varandra. Vi ses för sällan och bara umgås.

Jag hävdar att det krävs politiska beslut för att få stopp på våra vansinniga utsläpp. Det är en tung börda att lägga på den enskilda personen. Men innan vi lyckas rösta fram politiker som är modiga nog att ta de besluten, får vi nog vackert dra vårt strå till stacken. Det är redan bråttom.

Till sist en tanke att ha med sig under Earth Hour: Om du väljer att tända paraffinljus under din nedsläckta timme ökar du dina koldioxidutsläpp istället för att minska dem. Paraffin tillverkas nämligen av olja. Stearin och bivax är bättre.

Gå ut och titta på solen istället!

Jag har inte haft en särskilt bra dag idag, av olika anledningar. När jag har dåliga dagar låter jag det ofta vara en ursäkt för att få konsumera. Jag anser mig vara en ganska medveten konsument, och jag har ett dåligt samvete som de flesta dagar lamslår mig (vilket inte heller är ett konstruktivt förhållningssätt) och hindrar mig från att köpa en hel del saker, men när självet får sig en smocka är det så lätt att strunta i det där. Jag skiter i allt. Jag förtjänar faktiskt att shoppa idag. Stackars mig.

Idag tänkte jag att jag nog skulle köpa en tröja på lunchen, men jag gick in i bokhandeln och stod en lång stund och valde, så jag köpte böcker istället. Marginellt bättre. Sedan slog det mig: mitt emot min arbetsplats finns ett bibliotek. Jag har aldrig varit där.

Så hittade jag den här lilla filmen och kände mig tröstad på riktigt. Så fort jobbet är slut ska jag gå ut och vara i solen, gå en sväng och lukta på allt pollen. Jag har sett filmen två gånger, och jag kommer säkert att se den igen, för den fungerar bra som påminnelse om vad som egentligen är felet.

Se den du också.