Ett angeläget anrop

På senare tid har jag mer än någonsin tyckt att vi helt enkelt borde lägga ner Internet. Människan som varelse klarar uppenbarligen inte av mediet (se valfritt kommentarsfält).

 

På Internet får de strukturella förtycken fullt spelrum. Där glöms, om och om igen, att mottagaren, den man anser sig ha rätt att trycka ner, smäda, kränka, hota, också är människa. Där låter vi som inte aktivt deltar i debatten detta att ske, vi låter människor glömma att andra också är människor, om och om igen.

 

Jag brukar tänka att människan som varelse är dåligt rustad för det samhälle hon har skapat åt sig. Aldrig blir det så tydligt som på Internet. Där målas världen svart och vit, om och om igen, medan verkligheten snarare är ett enormt spektra i grått. Det är ju bara det att Internet inte längre är en parallell verklighet, det som sker där är oupplösligt med resten av våra liv. Det som sker där sker i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. De strukturella förtrycken befästs och cementeras, i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. Mitt framför våra ögon.

 

Samtidigt som det sker försöker vi bagatellisera det, bortförklara, skyla över. De som drabbas och som inte håller käften om det, får förutom hot och trakasserier också motta både tystnad och medgivande. Från oss, vi som inte drabbas, vi som står bredvid. Det var nog inte så farligt. Du vet ju hur det är på Internet. Strunta i det, det är ingen idé att diskutera med dem.

 

Ibland får de också beröm: Vad duktig du är, som orkar hålla på. Jag skulle aldrig orka kämpa som du.

 

Men om det är någon som borde kämpa, om det är någon som borde orka, så är det ju just du och jag. Vi som inte är drabbade.

 

Det går inte att blunda för det orimliga i att låta de som är utsatta själva stå och skrika. Hur ska de orka de? Hur kan vi förvänta oss det? Hur kan vi tro att det inte faller på oss?

 

Så detta är ett anrop som gäller dig, jo, just dig. Du som är vit, du som är man, du som är hetero, du som tillhör de välbärgade sociala klasserna, du som har en kropp som är psykiskt och fysiskt funktionsnormativ, du som är frisk, du som på något sätt passar inom normen. Du som (för tillfället, många av oss befinner oss på bägge sidor) inte är drabbad. Det är du som ska dundra in med hela kavalleriet i komentarsfälten. Stopp! Rör inte min kompis! Du har fel. Såhär ligger det till egentligen. Det är ditt ansvar att informera dig, att vara påläst. Det är ditt ansvar att säga ifrån när normaliseringen av rasismen, kvinnoförtrycket, homofobin och så vidare, tar sig ut från kommentarsfälten och in i våra fysiska rum. Ditt ansvar att säga emot kollegan, grannen, främlingen på bussen. Du som vet att det inte handlar om enskilda individer. De strukturella förtrycken är så mycket större än individer, men vi individer måste gå in och plocka isär dem. Och vi måste, måste, måste alltid minnas att den på andra sidan också är människa. Det är när vi fortsätter att glömma, att avhumanisera varandra som det verkligen går åt helvete.

 

En gång sa en klok människa till mig att samhället går bara framåt när människor samarbetar. Det är en enkel sanning, men tydligen svår att praktisera. Vi måste samarbeta med alla människor. Inte ett fåtal utvalda. Alla. Samhället fungerar på samma sätt som ett klassrum. De som inte anses passa i klassrummet ska inte flyttas ut. All forskning tyder på att det inte bara är bättre för individen som inte anses platsa om hen får vara kvar i gruppen, det är bättre för hela gruppen.

 

Särskilt viktigt är det att vi minns varandras mänsklighet just nu. Att vi samarbetar, allesammans. Nu när vi står inför verkligt stora hot. En global miljö- och klimatkris som skenar fram. En global finanskris, som somliga menar kommer att få 1920-talets kris att se ut som en skit i havet. En global arbetstlöshet, delvis knuten till finanskrisen, men också beroende på en ökad automatisering av olika arbeten. Många och stora väpnade konflikter i världen, också de i många fall knutna till tidigare nämnda kriser, med ett enormt mänskligt lidande som följd.

 

Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Var ska vi leva? Vad ska vi göra? Hur ska vårt samhälle se ut?

Ju mer vi etiketterar och exkluderar varandra, desto mindre chans till en hållbar framtid.

 

Tillbaka till Internet. Här, en inspirerande historia. Ibland händer det att trollet blir påmint om att offret är människa. Att offret får se att också trollet är människa.  För skribenten Lindy West, som skriver feministiska inlägg om bland annat fat acceptance, blev hot och trakasserier vardagsmat, men en man lyckades verkligen göra henne psykiskt illa. Trots det lyckades de samtala och lyssna på varandra. Det går att lyssna på det här.

 

Vi är alla människor. Våra andra identiteter är onödiga. Vi behöver kämpa för att komma dit, där inget annat än vår mänsklighet spelar roll. Där vi aldrig någonsin tillåter eller tillåts att glömma att våra medmänniskor är just människor.

Annas bröllopssjal

Min rödhårigaste svåger Gill gifte sig för några veckor sedan med sin Anna. Tänk att jag har äran att ha två så fantastiska människor i den knasiga, härliga skock som jag kallar familj. Jag hade dessutom äran att få sticka en sjal som kom att ingå i Annas bröllopsutstyrsel.

Vi kan enas om att detta är den vackraste sjal jag hittills stickat, eller hur?



 

 

Det är svårt att fokusera på sjalen i de här bilderna, men vi gör ett försök att bortse från det sjukt snygga brudparet och den kärlek som liksom sprutar ur dessa bilder. Åh, ni är så fina, Anna och Gill! <3

 

 

Kärleken! Ett så maxat bröllop det var!

 

 

Redan förra sommaren frågade jag Anna om hon ville ha en sjal. Det pratades en del om bröllop då och jag nämnde att jag kunde sticka en sjal som hon kunde ha på sin stora dag, om hon ville. Det ville hon. En svart sjal, ville hon ha. Sedan pratade vi inte mer om det, men jag köpte två härvor svart silke från Sjöalyckans silke i färgen korpsvart. Jag hittade designern Boo Knits på Ravelry och skickade sidan till Gill med frågan: vilka av de här sjalarna tror du att Anna skulle gilla? Han gav mig ett par förslag, och av dem valde jag mönstret Morticia, som jag tyckte var vackrast och pampigast. (Det var ju en BRÖLLOPSJAL för böfvelen - go big or go home är liksom givet.) Sjalen är stickad på 3,5 mm, 4 mm och 4,5 mm stickor. Avmaskningen är gjord med 4 mm stickor och 3,5 mm virknål. Pärlorna är krackelerade glaspärlor från Panduro.

 

Här ser en typ pärlorna, som är eldfärgade i rött och orange.


Det tog ett par månader att bli klar med sjalen, mest för att jag inte har så mycket tid att sticka på. Själva stickandet i sig gick ganska snabbt, snabbare än jag trodde då jag fått för mig att detta skulle vara en komplicerad sjal. Det är det väl på så sätt att en måste räkna och lära sig rapporter utantill, och en del rapporter var djävligt långa, men tekniskt sett tyckte jag inte att det var svårt. Bara öka och minska på olika vis. Och trehundra miljoner omslag, give or take. Mönstret är otroligt välskrivet och jag kommer definitivt att sticka mer av Boo Knits. Morticia var väldigt rolig att sticka, till och med picotavmaskningen var rolig och jag fick en lätt poststickprojektsdepp när sjalen var klar. Det gick dock snabbt över när jag fick ge sjalen till Anna, som inte visste att jag hade gjort den. Åh, vad jag älskar att överaska folk! Att hon sedan valde att ha den på sig på bröllopet och att den passade så bra till hennes vackra klänning, ja det är bara bonus alltihop!

 

En liten parentes: en oblockad spetssjal är en halv spetssjal. Se bara! Första bilden visar en oblockad sjal, den andra då sjalen är under utspänning.

 

Vad är det här för en skrynklig flärp?

 

Jahaaa.

Fotnot: För en gångs skull har jag bra foton. Det är givetvis inte jag som tagit dem, utan det är eminenta fotografen Frida Selvén och det är hon som äger rättigheterna till dem. Förutom de sista tre tafsiga mobilbilderna, dem har jag förstås tagit och det är lite skitsamma med upphovsrätt vad gäller dem.

 

 

Älskade Lotten

Förra året vid den här tiden härjade en härlig och otidsenlig värmebölja i Göteborg. I år har våren surat mer, med blåst och kyla, men nu har vi äntligen fått sol och värme.

Vi hänger på Lotten så fort vi kan. Ja, vår kolonistuga heter Lotten. Js mormor sa att en måste döpa sin stuga, så då gjorde vi det, i sann göteborgsk ordleksanda. 

J har byggt nya lådor. Älskar dem, för det blir så snyggt och prydligt.

Äppleträden blommar och strösslar marken med blad. Tulpanerna vi satte förra året blommar också. Så sjukt fina, älskar särskilt de rödsvarta.

Här sitter tomten Ärtur och vaktar. (Mer ordvitsande. Förlåt.) Det är en grannes tomte, men vårt barn älskar honom, så nu har vi fått låna honom. Han flyttas runt bland projekten för att vaka över dem. Bakom honom skymtar återstoden av vår flaggstång. Den var rutten rakt igenom och vi var rädda för att den skulle rasa in i huset, så vi fällde den. Visade sig vara ett större projekt än vi räknat med, då flaggstångshelvetet var lite bättre förankrat än vi tänkt oss. Tre manliga män och lika många manliga hävertar avslöjade följande:

Typ två meter stål och betong. Det kan hända att J råkade gräva ner pålen där i hålet. Hålet ska för övrigt täckas med täckduk och sten och sand innan vi ska pussla dit de nya plattorna. Längtar efter en fungerande uteplats. Inte lika charmigt med ett stort hål framför ytterdörren.

Idag kom min syster och barnen på besök. Småkusinerna är tvillinglika i sina solhattar och har här ett litet spadmöte vid vår blygsamma rabarber.

Har jag sagt att jag älskar Lotten? Jag älskar Lotten.

Vittring

För några veckor sedan, en torsdag. Den första dagen då våren ger sig till känna. Jag sitter på en skramlande spårvagn på väg hem. Sol i ögonen, skallrande svängar, en skock ungdomar som går på vid Chalmers, de bubblar och skrattar. Jag med mitt block, jag kan inte lägga det ifrån mig. Jag måste skriva anteckning efter anteckning.

Jag har varit hos min pappa. I flera timmar har vi suttit i hans varma vardagsrum med en kartong mellan oss, full med album, lösa foton, brev och vykort. Vi bläddrar förstrött i den, men låter den sedan ligga. Samtalet får ta över. Eller, det är inte så mycket ett samtal som min pappa som berättar. Som pratar och pratar i timmar, om sin barndom och sin uppväxt. Jag ställer en fråga då och då, leder honom djupare in på vissa spår, knattrar febrilt på tangenterna för att inte missa att få med något. Medan jag sitter där och skriver ner börjar det smyga sig in egna tankar bland anteckningarna. Mina egna idéer.

Och så händer det.

Det går fort!

Plötsligt är det inte längre ett frö till en berättelse. I ett ögonblick har fröet slagit rot och vuxit upp. Det blommar, det knakar, det sprider sig som ogräs, det är en hel skog att gå in i.

Sedan dess har jag den där skogens hos mig. Träden som vajar i ögonvrån. Det milda suset i öronen, en doft om nätterna.

Idag har jag stått i skogen och lyssnat, skrivit och skrivit.

Jag har vetat att den funnits där, bortanför, innanför min pappas historia. Och nu är den här.

Min upprymdhet vet inga gränser.

Här är den. Här är nästa historia jag ska berätta.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.

Symbios

Nu har det varit tyst här i flera veckor. Det har varit sjukdom, mycket på jobbet och som vanligt väldigt lite fritid att tala om.

En av de saker jag är mest rädd för hände till sist: K blev magsjuk. Det var ju bara en tidsfråga och när det väl hände var det bara att gilla läget och ta sig igenom det. Jag måste säga att jag tog det bättre än jag trodde att jag skulle ta det, men å andra sidan – vad har en för val? Mitt tappra lilla barn klarade sig hyfsat bra, men tyvärr var det långt och utdraget, då hon först blev sjuk och bättre för att sedan nästan två dygn senare bli dålig igen. När J trillade dit gick min ångets på högvarv, men jag klarade det också och han med, stackarn. Så går det när pappa, trött efter att inte ha sovit ordentligt på ett antal nätter, äter på samma mat som barnet ätit på. ”Det finns tyvärr inget skydd mot dumhet”, som J själv uttryckte det. Nej, tyvärr inte och mot trötthet finns bara en bot och när en inte kan styra över det själv, ja då är det inte lätt att hålla sig smart.

En så oändligt lång vecka. En smetig vecka, där jag tappade känsla för tid och rum, inte visste vilken dag det var eller hur många nätter det pågått. Ett enda långt töcken av vaknätter och vakmorgnar. Försöka få i barnet vätska i lagom dos. Barnprogram på paddan hela dagen, för att det är det enda barn och förälder mäktar med. Hokus Pokus, Alfons Åberg för tredje gången samma dag. Det bitterljuva i att barnet bara, bara, bara vill ha mamma, mamma, mamma. Sitta i mitt knä, bli buren, sova på mig. Tänka nu orkar jag inte mer, nu är det stopp och så – som magi! Så orkar jag lite till i alla fall. Och lite till, och lite till och så lite till. Hon blir frisk och glad och hungrig till sist. J blir frisk. Och det stora miraklet: jag blir aldrig sjuk.

Barnet är friskt, men fortsätter att kräva mig. Det kommer tänder i överkäken, det kliar. Hon stökar på nätterna, ropar efter mig trots att jag ligger alldeles bredvid. Jag sover i obekväma ställningar. Ryggen värker, påsarna under ögonen växer, det känns som att jag aldrig har hela eller rena kläder nu längre, ingen tid eller ork att lägga på det enga yttre. Hur ser jag ut egentligen? Äh, strunt samma. Hon vaknar så fort jag kliver ur sängen på morgnarna, ropar efter mig när jag går på toaletten, bankar på dörren, sitter i mitt knä när jag äter och stjäl mina bestick. Vi mutar henne med tv när gnälligheten blir som värst, vilket skänker en stunds vila och ett enormt dåligt samvete. Igen känslan av att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, den kliande irritationen. 

Men visst orkar jag. För när hon somnar tätt intill mig, med händerna mellan mina bröst, dessa kroppsdelar som hon fortfarande fullständigt annekterat: det finns inget bättre. Visst skulle jag kunna smyga mig upp, göra något annat. Men vad är det jag ska göra som är viktigare än det här? Så jag ligger kvar bredvid henne. Tänker att det kanske inte kommer att vara såhär så länge till, att strängen mellan oss inte alltid kommer att vara såhär kort. Att det är både skönt och sorgligt att det ska ändras.

Alltings meningar

"Vad är egentligen meningen med allt?", vill du veta.

Du är trött, men frågan är uppmanande. Du undrar verkligen. Allt har tappat sin smak. Du har glömt vad det är som gör livet värt att leva.

Jag vill rida ut och möta draken som plågar dig så, som bränner dig om och om igen. Jag vill dräpa den, nej, jag vill sticka handen i din historia och krossa ägget innan monstret hinner kläckas.

Jag vill göra ogjort det som har skadat dig. Jag vill hela dig, jag vill ge dig ljuset tillbaka i dina ögon, jag vill få dig att skratta, jag vill trösta dig och sova i din säng som förr i världen. Jag vill göra allt för dig och mer därtill.

Istället hörs vi och ses alldeles för sällan. Ibland känner jag mig maktlös inför din svärta.

Vad kan jag göra för dig? Jag kan ge dig mina ord. Jag kan ge dem till dig om och om igen, så många gånger som det behövs. Jag kan försöka svara på din fråga.

Jag tror inte att det finns en mening med livet. Livet är så länge det är, sa alltid min mamma. Livet bara är. Samtidigt är livet alltför komplext för att kunna förklaras med en enda orsak. Och alldeles för värdefullt.

För vad är livet? Det är en räcka av ögonblick som staplas på varandra. Det är nu och nu och nu och förstås också förut. Men mest nu. Och nu.

De små ögonblicken som betyder så mycket. Morgonkaffe. Ett dopp i havet en varm dag, salt och svalt. Årets första jordgubbe. Julaftons morgon. En god bok. Att komma hem efter en dag borta. Köra bil med hög musik. En bra film. Skratta åt ett fånigt skämt tills du kiknar. Ett sms från en vän. En katt på Youtube. Ditt favoritgodis. Somna i solen. Glass på en bänk. Barnskratt.

Ganska ofta har vi också ganska tråkigt, här i livet. Det gör inte så mycket.

De stora ögonblicken. De himlastormande, vansinniga, underbara och fruktansvärda ögonblicken. Den första kyssen. En resa till en helt ny plats. Att äntligen få jobbet du drömt om så länge eller komma in på den där eftertraktade utbildningen. Köpa ett hus. Skaffa hund. Säga upp dig för att äntligen följa dina drömmar. Skriva en bok. Ett barn som föds och ser världens ljus för första gången.

Samma ljus som slocknar i någon annans ögon. Besvikelse. Förlust. Smärta Död. Det hör också till, men du vet det, just nu vet du inget annat, så vi behöver inte prata om det.

Vi behöver prata om kärleken. Den som består, den som härdar ut, den som till sist vinner över allt det svarta. Hjärtan som sväller och helas. Förälskelser, vänskap, blodsband. Att möta sitt livs kärlek, flera gånger om, i olika former och relationer. Att ha en familj; att en familj är så mycket mer och så många fler än de som råkar vara släkt. Att få ha en bästa vän. Så otroligt mycket kärlek, så livsomvälvande och livsavgörande. Som att träffa dig, för så många år sedan nu, på den där balkongen.

Livet är alla de här ögonblicken och de här händelserna. Det är fullt av pärlor, även om det för dig just nu ser ut som sten. Du kommer att se att de blänker, du kommer att se det igen.

Du är stark. Du känner det inte själv, du är för trött och svart i blicken, men vi andra, vi ser din styrka. Du klarar det här. Du är inte ensam. Vi är många som står bakom dig. Vi är många som försöker smida din rustning, av ljus och hjärtan och Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Vi är många som går bakom dig med en stöttande hand på din axel. Vi är många som far ut i strid med dig, om och om igen, så länge det behövs. Ett nu i taget tar du dig framåt. Precis just nu kommer inget hemskt att hända. Precis just nu är du trygg. Precis just nu är du omhändertagen. 

Det är inte för sent. Du kommer att vinna över draken. Bakom den glimrar den vackraste av skatter: återstoden av ditt liv. Helt intakt, fullt av allt det som ett liv är fullt av. Alla glädjeämnen, alla sorger, allt stort, allt smått. Ett liv där allt du ser att allt du önskar dig är möjligt. Ett liv fullt med smak och skimmer, ett liv där du vaknar och minns alltings meningar.