Mot framtiden!

Världens kortaste nyårskrönika: År 2012 var ett knegarår, ett kämparår. Helvete vad jag höll på. Sedan lossnade allt under ett par månaders tid. Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, blev av med jobbet, tog körkort, skrev klart senaste versionen av romanen och skickade in den till ett förlag. Resten av året har jag mest famlat runt, sökt jobb, tittat på tv-serier och försökt komma igång med nästa skrivprojekt. 

Jag tror inte på nyårslöften och sådant där tjafs, men jag kan ändå inte låta bli att tänka att år 2013 kanske blir ett år då flera saker kommer att falla på plats. Det känns lite så. Jag hoppas det i alla fall.

Gott nytt år, hörni. Ta det vackert ikväll. Akta era fingrar och hjärtan. Ta er hem säkert. Och glöm inte regnstället.

Puss!

Den vita snålheten.

I landet Sverige (ni vet, landet där alla är fullkomligt jämställda och jämlika och där inga fattiga människor finns, inga utsatta, inga utstötta), del av det rika, industrialiserade väst, är det vissa saker vi inte är beredda att göra. Vi är inte beredda att erkänna rasismen som ett strukturellt förtryck. Vi är inte beredda att se att den rasistiska strukturen inte är något som rör några få frivilliga, utan är något som vi alla är del av, som vi alla på ett eller annat sätt är med om att upprätthålla. Vi är inte beredda att granska vårt postkoloniala arv i sömmarna. Vi är inte beredda att medge att vi kanske inte lever i en postkolonial värld, utan att världen faktiskt fortfarande är kolonial. Vi är inte beredda att medge att den skam och skuld vi känner inför allt detta lägger sig som smog i våra sinnen och hindrar oss att tänka fritt.

Vi är däremot beredda att kämpa för våra vita, priviligerade barn. Vi är beredda att slåss för deras självklara plats i normen. Hur liten sak det än gäller. Ingenting ska få komma i vägen för vår överlägsenhet. Ingenting ska få hindra vår framfart, vår bländande, goda vithet.

Även om det är på bekostnad av en annan människa. Även om det är på bekostnad av en annan människas barn.

Vi är inte rasister, men... Vad ni gnäller! Måste ni gnälla så förbannat? Det blir ju så svårt att komma överens då. Om ni inte tycker att det är bra här, ja då får ni väl åka hem. Vi är inte beredda att offra någonting. Vi och våra barn har rätt att göra vad vi vill och säga vad vi vill. Det är vår obevekliga rätt att säga negerboll. Det är våra barns obevekliga rätt att få vara pepparkakor i luciatåget. Ja, det är rent av våra mänskliga rättigheter.

Vi är inte beredda att offra någonting. Bara dom andra. Dom kan vi offra.

Vi vägrar se helheten. Vi vägrar lyfta perspektivet. Vi vägrar inse att det som presenteras för oss är stickprov på en verklighet där somliga anses sämre än andra. Att serieboken, barnbion, luciatåget är exempel på fenomen, platser, situationer där det ickevita barnets ickevithet ska lyftas fram, pekas ut, nötas in. "Du som är brun kan väl vara pepparkaka?" Vi ser din ickevithet, ickevita barn. Du kommer aldrig någonsin att bli normal. Det vill vi att du ska minnas.

Vi vägrar erkänna de små sakerna som något av vikt. Men även små, små droppar urholkar stenen. De små sakerna kan vara avgörande. De kan få en människa att känna sig lite mindre som människa.

Vi kan vara lugna. Vi kan sova gott om natten. Våra vita, priviligerade barn är helt normala. Och inte för att vara sådan, men den där ungen har ju faktiskt samma färg som en pepparkaka! Vad är det för fel med att säga det? Dessutom måste den där beskrivningen vara en överdrift. Så illa kan det faktiskt inte ha varit. 

Eller?

Eller så är det så att vi, du och jag, i vår vita självgodhet behöver lära oss att vara lite djävla generösa. 

Vi kan börja omgående. Det är ju trots allt snart jul.

Tålamod. I do not haz it.

Ungefär såhär känner jag mig, sådär rent allmänt:

Bonjour tristesse!

Arbetslösheten. Ett svart, slukande hål. Kanske det närmaste du kommer en parallell verklighet.

Att vara arbetslös. Något jag inte är bra på. Men vem är nu det? 

Det är plötsligt som att livet sker en liten bit ifrån mig, som att skeenden inte längre angår mig i lika stor utsträckning. Vips är jag utanför ekorrhjulet. En av de där som samhället ser på med oblida ögon. En fuskare, en latmask, en parasit. Som att jag på något sätt var orsak till att min förra arbetsgivare inte kunde hålla ordning på ekonomin. Som att det är mitt eget fel att jag är arbetslös. Vi som inte har en heltidsysselsättning hamnar automatiskt utanför. Alla andra gör saker som är bra för samhället; arbetar, studerar, föder barn. Vad gör jag? Jag försöker bringa ordning i ingentinget. Det skulle antagligen kännas lättare om samhället inte var så intensivt inställt på att alla ska heltidsarbeta, till varje pris. Om jag inte ansågs vara mindre värd utan ett arbete. Ja, antagligen.

Fast det är inte bara det förstås. Jag har, precis som de flesta, behov av ett socialt sammanhang, av att träffa andra människor, få intellektuell stimulans och rutiner. Det är svårt att skapa rutiner i en vardag som innehåller så lite. Det finns inte så mycket jag måste göra. Jag måste söka jobb, för att så småningom få ett nytt och för att under tiden jag söker göra skäl för min a-kassa. För min mentala hälsas skull låter jag bli att göra det till en heltidssysselsättning att söka jobb (även om Arbetsförmedlingen älskar att tala om för oss att det är precis det, en heltidssysselsättning). Jag vill inte bli galen. Och det finns inte ett obegränsat antal tjänster att söka.

Det är svårt att skapa rutiner när allt känns lika viktigt, eller lika oviktigt. Timmarna går, dagarna, och man förstår inte hur det gick till. Hur kan timmar som innehåller så lite gå så fort? Jag vet inte längre hur många dagar, veckor jag har varit arbetslös. Jag måste titta i kalendern och räkna efter.

Förra veckan funderade jag på om jag var deprimerad. Inte deprimerad som i "deppig, lite nere", utan deprimerad som i den kliniska betydelsen av ordet. Jag kände mig apatisk, hopplös, jag stirrade in i skärmen på Arbetsförmedlingens hemsida, oförmögen att ta mig till något alls, jag började gråta när jag inte kunde bestämma vad jag skulle äta till middag, grät länge utan uppenbar anledning. Det är lite bättre nu. Jag tar beslut, gör saker. Om det inte går tvingar jag mig att ta beslut, att göra saker. Jag påminner mig om att det inte är farligt att ha tråkigt. Det är bara tråkigt. Jag tränar, bakar, träffar vänner, läser, försöker planera för ett nytt skrivprojekt. 

Men mest är jag ensam och har tråkigt. Det är svårt att komma runt det.

Det är så djävla fräscht och nytt att knarka och utnyttja småtjejer! Eller: Martelin lär ut lite djävla moral.

Som vanligt i framtiden får en äkta sexist komma till tals i media. Författaren Stig Larsson har nyligen kommit ut med en självbiografi, När det känns att det håller på att ta slut, på Albert Bonniers förlag. Stig Larsson kanske är en bra författare, vad vet jag, det enda jag vet om honom är att han gillar att knulla småflickor och sedan skriva om det. Så också i den senaste boken, där han beskriver sitt amfetaminmissbruk och hur han har sadomasochistiskt sex med unga kvinnor. I boken beskrivs hur en av kvinnorna börjar gråta efter att Larsson bindit, smiskat och haft analsex med henne. I intervjun med Sydsvenskan tas scenen upp. Larssons reaktion är att det hade kunnat gå riktigt illa. Tänk om hon hade anmält honom! På frågan om han inte tyckte att det var jobbigt att tjejen blev ledsen, svarar Larsson: "Äh, hon ville ju själv egentligen. Hon ville att vi skulle göra det igen sen. Det är ju det som är det knepiga, tjejer vill en sak men säger något annat." I intervjun pratar Larsson också om att kvinnor borde vara kvinnor och att män borde vara män. *

Jag har inte någon tv, så jag kan inte verifiera detta, men enligt ett flertal inlägg på Twitter har Larsson idag suttit hos Malou på TV4 och pratat om unga kvinnors PH-värde i underlivet och att det avgör om de smakar gott eller inte. Tydligen är yngre godare, eftersom de inte har surnat, om jag har förstått det hela rätt.

Så jag frågar mig igen: varför är vi så intresserade av låta den här typen av berättelser få plats? Varför säger vi att vi är emot övergrepp, men när ett övergrepp kommer upp till ytan benämner vi det som något annat? Varför får dessa män komma till tals om och om igen? Varför försvarar vi dem?

Enligt pr-ansvarig på Albert Bonniers förlag, Anna-Karin Korpi, har förlaget inte "varit inne och petat i innehållet". Hon tycker också att det handlar om vad tidningarna väljer att fokusera på och menar att förnedringssexet är en del av boken.** Skitsnack, säger jag. Klart att förlaget kan påverka vad som ska stå i en bok. Klart att förlaget kan ha åsikter om vad som ska stå i en bok, det är väl snarare regel än undantag. Vad jag har hört är Albert Bonniers generellt sett väldigt bra på att ha åsikter om vad som står i deras böcker.

Men tydligen är allt det här väldigt svårt. Så därför kommer här en liten bit undervisning, i sex och etik skulle vi kunna säga, eller kanske rent av SEXUALMORAL, detta ord som många tycks tro är en oxymoron. This one goes out to all Stig Larssons out there och alla andra som av någon anledning vägrar fatta djävligt grundläggande saker.

1. Kvinnor är människor.

2. När man har sex med sadomasochistiska inslag, är det alltid den som är underordnad som har makten. Det är hen som beslutar vad som får göras, hur det får göras, samt när det är stopp. När den som är överordnad är den som har makten, när det är hen som beslutar vad som får göras, hur det får göras samt när det är stopp, handlar det inte längre om sex. Det är ett övergrepp. Ett övergrepp ser inte alltid exakt likadant ut, varför det är extremt viktigt att göra upp väldigt tydliga regler och överenskommelser vid sadomasochistiskt sex. Det vet alla seriösa, vettiga och friska personer som har den här typen av sex.

3. Kvinnor har inte samma sexualitet. Kvinnor har inte samma sexuella preferenser. Kvinnor har inte samma sexuella erfarenheter. Varför? För att kvinnor inte är en unison grupp. Vi är individer. Vi har olika sexualitet, erfarenheter och preferenser. Generella, svepande uttalanden av typen: "Det vet man ju vad kvinnor egentligen vill!" kommer aldrig någonsin att bli argument. Ingen man kan tala om för mig vad jag "egentligen vill". Det finns ingenting som kvinnor "egentligen vill".

Hör och häpna gäller detta även för män.

4. Mina sexuella erfarenheter och preferenser ligger inte till grund för hur starkt mitt nej är. Alla kvinnor kan utsättas för sexuella övergrepp, det finns ingen som är immun mot det. Oavsett vad jag har gillat eller gjort tidigare, misskrediterar inte det mig. Oavsett om mitt sexliv har innehållit maktspel och/eller våld tidigare gör inte det att jag har förtjänat ett övergrepp. Igår kanske jag hade stenhårt analsex och imorgon kanske jag är sugen på en orgie med smisk. Om jag säger nej idag är mitt nej fortfarande lika starkt.

5. Kvinnor har inte ansvar för mäns handlingar. Oavsett vad jag säger, gör eller har på mig, så är det du och bara du som har ansvar för ditt beteende. Oavsett vad någon kvinna säger, gör eller har på sig så kommer det aldrig att ursäkta någonting du gör. Du kommer alltid att vara ytterst ansvarig för dina handlingar.

* Källa: Sydsvenskan

** Källa: GP

Shoes for your dancing feet.

Nu blir det skamlös reklam här i bloggen!

I ungefär ett års tid dreglade jag och Johan över Green Shoes hemsida. När vi var i England åkte vi till deras lilla butik, som ligger strax utan för Totnes,  och beställde varsitt par skor. Green Shoes består (så vitt vi förstått) av två kvinnor, som tillverkar alla skor i den lilla butiken utanför Totnes. Skorna görs i "vanligt" läder, ekologisk läder eller i vegansk variant. Samtliga finns i flera olika färger. Du kan köpa ett par i standardstorlek, eller få ett par måttbeställda efter dina fötter. Vi fick våra fötter avritade, valde läder och modell och hade en trevlig pratstund med personalen. Efter lång väntan har våra skor äntligen kommit hit.

Johans skor till vänster, i modell Dartmoor Boots och mina, Holly Boots. Vi valde samma färg på lädret. Brunt, trots att bilden visar mer svart.

Jag har aldrig ägt ett par skor som är anpassade till mina fötter tidigare. Det är en trevlig känsla!

Mina fötter ser till och med små ut!

För båda skorna, inklusive frakt, betalade vi lite drygt tretusen kronor. De här skorna är snygga, bekväma, praktiska och kommer antagligen att hålla i hundra år, om man sköter dem. Precis som jag vill ha det.

Låt oss rynka våra ögonbryn för miljöns skull!

Det här står på förpackningen till min hudlotion:

Ser ni? Bredvid min glittriga och vinternariga tumme. Queen Helene, Environmentally Concerned. Jag tycker att detta är hysteriskt roligt. Environmentally Concerned! Vad blir detta på svenska? Typ "miljöbekymrad"? Drottning Helene, bekymrad över miljön. Sådärja, då har drottning Helene gjort sitt och kan lugnt fortsätta i gamla spår.

Nästa gång kanske jag skaffar en hudlotion som är Environmentally Upset eller Environmentally Sad. Kanske Environmentally Angry. Eller kanske rent av Environmentally Friendly! Fast kanske inte ändå. Man vill ju inte ta i för mycket liksom.

Uppdatering: Enligt Google translate betyder detta "miljömässigt berörd". Det är ju om möjligt ännu bättre!

Resumé.

Jag gifte mig, åkte på bröllopsresa, fick besked om att jag inte fick förlängt på jobbet, skrev klart den senaste versionen av romanen och skickade in den till förlag, tog körkort och slutade på jobbet. Detta skedde inom loppet av sju veckor.

Nedan följer en liten resumé under respektive händelse.

Bröllopet och bröllopsresan

Jag har ju redan skrivit om bröllopet, och det var ju som bekant maxat. Resan som följde var också helt fantastisk. Det var min första riktiga resa i England, om man inte räknar språkresan till Hastings 1995 (och det gör man inte). Vi bodde i London, Bath och Totnes på diverse mysiga B&B's. Vi försökte gå till alla sevärdheter i London, kom försent till föreställningen Fantomen på Operan, åt äckliga fish and chips och gav upp och tog tunnelbanan. Vi körde på vänster sida av vägen. Mestadels. Vi tittade på Stonehenge. Vi tog afternoon tea på Jayne Austeen-museet, träffade en livs levande karaktär från Little Britain, besökte de romerska baden och gick på spa. Vi åt god mat, shoppade lite, strosade på gatorna, åt på en kändisrestaurang, besökte en vingård och gick på vinprovning (vinerna blev hela tiden bättre och bättre) och red i full galopp (i alla fall somliga av oss) över Dartmoorheden. Jag åker gärna dit igen. Kanske kommer det några försenade vykort från vår resa hit till bloggen. Man vet aldrig.

Romanen

Den senaste versionen av manuset är inskickat och jag väntar på besked (och får samtidigt möjlighet att ytterligare öva upp mitt tålamod). Jag är stolt över att jag lyckades få ihop det den här gången, för livet i övrigt passade på att vara riktigt hysteriskt under tiden. För några dagar sedan gick jag igenom gamla anteckningar och utskrifter av tidigare manusversioner och det slog mig hur mycket tid och arbete jag faktiskt har lagt ner på den här berättelsen. Jag har slipat länge på det här manuset och nu känner jag att det börjar komma någon vart, det börjar bli riktigt bra. Dessutom har jag testat mig fram såpass mycket i arbetsprocessen att jag vet hur jag ska göra i framtiden. Hjulet är uppfunnet. Jag tror på den här romanen. Jag tror på min förmåga att berätta. Jag känner mig redo för att ta nästa steg framåt mot utgivning. Oerhört redo.

Körkortet

Jag vet inte hur många timmar, tårar och kronor jag lagt på att ta mitt körkort och jag tänker inte räkna ut det heller. Herregud så jag har kämpat. Tre teoriprov (jag klarade dem alla gångerna, men de är endast giltiga två månader nuförtiden, förstår ni) och fem uppkörningar senare fick jag äntligen godkänt. "Du har lagt ner så mycket energi på det här.", sa min lärare Anki till mig. "Du behöver få ditt körkort nu." Dagen för uppkörningen vaknade jag och tänkte: idag tar jag det. Det var precis som i en amerikansk collegefilm, jag svär. Min instruktör var en välsminkad dam som gav intrycket av att hon verkligen ville att jag skulle klara uppkörningen. I baksätet satt Anki och lyckades hålla både tyst och god min trots att jag slaktade min backning och gjorde precis allt det vi övat på att jag inte skulle göra. Men jag fick ändå mitt körkort. Sedan dess har jag faktiskt bara kört bil själv en gång, alla de andra gångerna har det varit andra (främst Johan) med i bilen. Jag har lyckats paja höger sidospegel, men det är tydligen sådant man får räkna med. Jag är fortfarande en relativt ovillig bilist. Jag har inte kört varenda dag som en del gör när de får sitt körkort, dels för att jag inte hittar någonstans och tycker att det är läskigt, dels för att det är fullständigt miljövidrigt och dels för att vår bil inte mår helt bra. Vi kommer antagligen att behöva byta bromsar. Skaffa inte bil. Det är en förlustaffär. Cykla istället. Men om du känner dig i behov av ett körkort och befinner dig i Göteborgstrakten kan jag med varm hand rekommendera Akademiens trafikcenter. Du får köra med världens trevligaste och mest pedagogiska lärare, Anki och Louise. Du får köra i Korsvägen. Bara en sådan sak.

Sluta på jobbet

I somras lät det på min chef som att mitt kontrakt skulle förlängas, men sedan var det plötsligt inte alls aktuellt längre. Jag har inte fått sparken, mitt kontrakt har bara inte förlängts efter sista datum, eftersom ekonomin tydligen inte tillåter det. På mina tidigare anställningar har det alltid varit jag som bestämt när jag skulle sluta och även om jag inte fick sparken från det här jobbet så måste jag säga att luften gick ur mig där ett tag. Man vill ju välja själv, liksom. Så kom i alla fall sista dagen på jobbet och jag fick blommor, champagne, örhängen, tacktal och oändligt många kramar. Känns fint att veta att man varit omtyckt och alla tyckte att det var fruktansvärt tråkigt att jag inte fick vara kvar. Nu har jag varit arbetslös en vecka. Jag kände att jag behövde landa en smula, så jag har mest tittat på Project Runway om dagarna. (Ja, Storebror, jag har sökt en del jobb också.) Jag är nu arbetssökande i en sämre ekonomi, i ett bra mycket hårdare arbetspolitiskt klimat och på en annan arbetsmarknad än för två år sedan då jag var arbetslös sist. Det oroar mig. Något annat kan jag inte säga. Det oroar mig verkligen.

Take two.

Jag har inte skrivit så mycket om mitt skrivande på sistone. Jag har inte skrivit så mycket alls här på sistone, vilket har att göra med att mitt liv varit en smula hysteriskt intensivt den senaste tiden. 

Jag skriver i alla fall fortfarande på samma roman. Efter att min mentor Jessica läste manuset har jag redigerat det rätt kraftigt och idag blev det färdigt! (För den här gången, alltså, men det är kanske underförstått.) Nu är manuset ute på äventyr igen. Den här gången har jag inga gryniga foton på kuvert, för manuset får åka i den stora vilda sajberrymden i pdf-form. Det är typ som magi, förstår ni.

En av mina vänner trodde att jag hade gett upp på det här manuset. Efter att det blivit refuserat trodde hon att det liksom var kört. Fast alltså, såhär är det: de flesta författare har blivit refuserade ungefär en miljon gånger. Speciellt på debuten. Så kört är det rakt inte, det är bara att fortsätta så länge det behövs. Minst.

Alla håller en obligatorisk tumme!

Lukta på din inre kanelbulle! Eller: Shit your yogainstruktör will say.

Jag gillar yoga. Det är än så länge den enda träningsform jag njuter av att utföra under tiden jag utför den. Jag tycker speciellt mycket om att ägna mig åt yoga under vinterhalvåret, det känns mysigt med tända ljus och porlande indiskt vatten, eller vad det nu bjuds på för musik, och sköna rörelser i mysbyxor. Jag får av någon anledning mer ont i ryggen under vinterhalvåret och yoga är bra för att dra ut stela muskler.

Igår var jag på höstens första yogapass och kom osökt att tänka på en konversation jag och Johan hade för ett tag sedan, appropå yogainstruktörer. Johan påstår att det är många som går på yoga för showens skull. Jag tror att vi alla fattar vad han menar med detta. För liksom, herredjävlar. Grejerna som kommer ur munnen på yogainstruktörerna skulle ju göra Björn Ranelin grön (istället för orangebrun) av avundsjuka.

(En rolig parentes är att Johan också har varit yogainstruktör på ett gym en gång i tiden. Han bjöd inte på så mycket show, utan körde stenhård ashtanga tills alla flåsade och svettades på sina mattor.)

Jag går på yoga på mitt lokala gym och har där mött ett par olika instruktörer. De bjuder på mer eller mindre stor show. 

Ta till exempel det här med instruktionerna kring hur ställningar och rörelser ska genomföras.

Yogainstruktör M, gårdagens instruktör, är svår att citera, eftersom jag verkligen inte förstod vad i helvete hon pratade om. Det var sträcka ut hit, släpp ner där och dra in svanskotan samtidigt som du putar med rumpan. 

 "Bränn på ordentligt i benen och samla dig kring din styrka, det du har byggt upp.", lät det.

Joråsåatteh.

Yogainstruktör A gillar övningar som involverar bäckenområdet:

"Öppna upp i rumpan."

Är detta verkligen, frågar jag mig, en bra idé? Är det verkligen vad vi vill göra? (Johan föreslog att jag skulle släppa en ljudlig brakare om hon någonsin skulle säga det igen. Min man är full av bra idéer.)

A har även sagt att: "Se till att skaka loss i höfterna. Det samlas ofta mycket ilska i höfterna."

Själv har jag alltid trott att det var kanelbullarna som gick rakt till höfterna, men vad vet jag.

Tillsammans med A gjorde vi också ställningen "Fisken". Den går till som så att man lyfter sig på armbågarna samtidigt som man leker att någon har huggit av en huvudet. A gick runt och justerade oss och hävde med entusiasm ur sig: "Det ser vackert ut!"

Det här är alltså "Fisken":

Vackert, alltså.

Och apropå kanelbullar, instruktör T är mycket förtjust i dem. Vi gjorde någonslags handstående, minns inte vilken, kanelyasana kanske, då man ska sträcka upp fötterna.

"Sträck ordentligt på fötterna, som om de luktade på något gott - kanelbullar kanske!"

Det är så det går till, förstår ni. När fötterna känner doften av nybakt, då sträcker de på sig som aldrig förr.

Instruktör T är en av dem som bjuder på mest show. Hon pratar mycket yogateori och kan således komma in på vad som helst. Som den gången då hon pratade om vad människan består av, det var något om inre och yttre tror jag, och någonslags själ. Eller så. Som enligt teorin bestod av glädje. Instruktör T tittade förtjust på oss och utbrast:

"Består du av fullkomlig glädje? *fniss*"

Det gör jag kanske. När mitt inre barn får komma ut i ljuset och lukta på den inre kanelbullen. Eller jag vet inte.

Priset tog ändå instruktör X, vars namn har gått mig förlorat. Jag gick bara på ett av hennes pass. Under avslappningsminuterna ville instruktör X hjälpa oss att hitta till hennes meditationsskog, eller vart det nu var hon försökte leda oss. Det pratades om gläntor och fält och jag vet inte allt.

"Och när du står där... Så ser du kanske ett rådjur komma fram. Du betraktar rådjuret, när det dricker ur källan..."

Nä. Det gör jag faktiskt inte.

Du kanske också går på yogashow. Du får gärna dela med dig av din instruktörs bästa citat i kommentarsfältet.

Note to self

Du är inte direkt på topp just nu, men det är okej. Du måste inte vara företagsam och handlingskraftig precis hela tiden.

Försök att göra en sak i taget. Försök att tänka på en sak i taget.

Du gillar ju Bokmässan. I framtiden kanske du ska planera för att kunna vara där ett par dagar. Du vet, pengar och ledighet och sådär.

Det är också okej att inte gå på Bokmässan. Du är rätt stressad, kanske är nya intryck inte riktigt vad du behöver just nu.

Blogga gärna. Du gillar ju att blogga. Dina läsare gillar när du bloggar.

Det är också okej att inte blogga. Du vet, det där med att du inte behöver vara företagsam och handlingskraftig hela tiden.

Skriv om du vill. Skriv inte om du inte vill.

Gör det du tycker verkar roligast först.

Kom ihåg att det är gott om tid.

Träna allsidigt. Allt blir bättre av träning.

Ät mer frukt och grönsaker.

Andas. Vila.

Ta det lugnt. Allt ordnar sig.

Drömsömn

Öppnande och stängande av dörrar. En rörelse, åt inget särskilt håll. Ljus och mörker. Ett barn vars blick vi inte får möta, vars ansikte betyder döden. Hon förföljer oss, sprakar bakom stängda dörrar. Vi undviker henne, skyr henne, räds henne och samtidigt, när hon förgörs, blir aska, känner jag en stor ömhet för henne. Sedan återuppstår hon och vi måste sky henne igen. Och dessa hästar, ständigt dessa hästar som kommer till mig i så gott som alla drömmar, ett så starkt och tydligt totemdjur som springer med mig och för mig, som bär mig till världs ände.

Den vakna världen bjuder på regn och huvudvärk. Godmorgon.

Idag är nog en dag då jag får äta Ben&Jerry's, typ hur mycket jag vill faktiskt.

Egentligen skulle det vara ett annat inlägg här idag, men så blir det inte. För jag har just fått veta att min anställning upphör den 26 oktober. Och jag har väldigt ont i käken. Googlar man på "ont i käken" får man reda på att det kan vara ett tecken på hjärtinfarkt. Vilket är lite upplyftande och överraskande, eftersom alla symptom man googlar på alltid brukar vara tecken på HIV. 

Jag är okej. (Förutom den där hjärtinfarkten då.) Det känns mest sådär som det gör när man är i ett dåligt förhållande. Och den djäveln gör slut. Och man har lust att skrika: "NÄ! FÖR JAG GÖR FAKTISKT SLUT MED DIG!" Men det gör man förstås inte. För man vill ju gärna få fina vitsord.

Det finns helt enkelt inte pengar till att jag ska få vara fortsatt anställd. Man kan tycka vad man vill om det. Själv vet jag inte riktigt vad jag tycker just nu. Mer än att jag tycker att jag borde få gå hem tidigt. Utan att det blir minus på flexen.

Ära vare Gud i höjden, och så vidare.

Nu är det skrytdags.

Som ni alla vet så stickar jag ibland. Jag har kunnat sticka sedan barndomen, räta och aviga lärdes ut både av syslöjdsläraren och kära mor. Tidigare stickade jag oftast på frihand, utan att ha ett mönster att följa hittade jag på halsdukar och annat.

Till exempel Gandalfmössan.

"YOU SHALL NOT PASS!"

Jag har också stickat enligt enklare mönster, till exempel den här halsduken och ett flertal av tutelitut-tofflorna. 

Komplicerade mönster har jag inte vågat mig på tidigare, av anledningen att jag inte begriper dem. Jag har tyckt att det stått konstiga saker i dem, hemliga koder och siffror. Kanske ekvationer. Jag tycker inte om ekvationer. Fråga min pappa, som brukade hjälpa mig med matteläxan.

Till mitt bröllop bestämde jag mig dock för att sticka en sjal. Jag gillar enklare design, så spetssjalar brukar inte tilltala mig, förrän min kompis Lisa, fantastisk fanatiskt stickerska, designade mönstret till Opsa. Opsa är nämligen den finaste spetssjal jag någonsin sett. Det fick bära eller brista, det kunde inte hjälpas. Opsa skulle stickas.

Det här är resultatet.

Tadaaa!

Jag stickade den större varianten. Garnet är köpt på Easyknits, sorten Splendor i färgen Goblin. Garnet är fantastiskt vackert, färgen är svår att fånga på bild.

Här syns det gröna lite bättre, i härlig kontrast till mina röda tånaglar.

Spetskanten består av löv. 

Kanten i närbild. Så fin!

Konversation som fördes mellan mig och Johan när jag nästan var klar med sjalen:

Johan: "Hördu, vad fin den är."

Jag: "Jag vet! Den är väldigt Lord of the Rings, på ett bra sätt!"

(Ohälsosamt många LOTR-referenser i det här inlägget, för övrigt.)

Jag har lärt mig så otroligt mycket genom att sticka den här sjalen. Den var svår, men det visade sig att den inte låg över min förmåga. Jag har fått hjälp på vägen, både av svärmor och Lisa (som är världens mest tålmodiga lärare, som femtiomiljonte gången man frågar: "Ska det vara en avig här? Är det så?", svarar: "Ja, precis." lika vänligt som första gången, medan en annan antagligen hade fått psykbryt för länge sedan), men jag har också listat ut många saker själv. Tips till nästa gång: det är lättare att sticka rapporter om man använder sig av markörer, köp flera nystan av samma färg samtidigt, för både färg och garnkvalitet kan variera mellan olika färgbad och se till att vara noggrann med blockningen. Att blocka är sticklingo för att spänna ut sina projekt, så att de får rätt form.

Jag blockade ovanpå en handduk, som låg ovanpå den hopvikta köksmattan. Inte helt optimalt.

Se till att ha ett bra ställe att blocka dina projekt på. (Alla erfarna stickerskor tycks använda sig av sådana där stora skumgummipussel man kan lägga på golvet.) Köp fler rostfria nålar. MED HUVUDEN. Dina tummar kommer att tacka dig.

Tack Lisa för all din hjälp och för att du designade en så sjukt fin sjal. Opsa har gjort mig till en bättre stickerska. Och så värmde den gott under bröllopsfestens senare timmar.

Det här blir som på Oscarsgalan, fast ingen kan ta min mikrofon eller dra upp musiken.

Vi vill tacka alla som organiserade vår möhippa respektive svensexa och alla som kom och var med på spektaklen. Vi vill tacka våra föräldrar som hjälpte till med sponsring, blomarrangemang och brudbukett samt allmänt fix. Tack James och Sonja som trots mycket kort planering kunde tänka sig att sjunga för oss under ceremonin och som dessutom hade skrivit om texten till låten för att den skulle passa bättre. Tack Gustav som gjorde ett strålande jobb som toastmaster. Tack för alla fantastiska, roliga, fina, kärleksfulla tal. Tack Frida för att du ritade min klänning och för att du tog på dig att vara fotograf hela dagen. Tack Linda som bidrog med tyg till klänningen och förmedlade kontakt med skräddaren. Tack Susanne som sydde klänningen. Tack Lisa som designade sjalen (även om det inte gjordes specifikt till min bröllopsutstyrsel) och var behjälplig under tiden jag stickade den. Tack Andrea som fixade min underbara frisyr och sminkade mitt fejs. (Johan tackar sig själv för att han köpte och klädde på sig sina kläder alldeles själv.) Tack David med personal för den goda maten och trevliga servicen. Tack Quizadillas för underhållningen, ett särskilt tack för Titanic-scenen som både vi och gästerna uppskattade mycket. Tack för alla bidrag till bröllopsresan. Tack alla jag har glömt att tacka.

Tack för att ni kom.

Jag lever inte längre i hor, hurra!

Kära dagbok!

Jag har gift mig. Det var maxat.

Jag var snygg, han var snygg, dagen var rolig, ceremonin kändes jättehäftig, alla var glada och fina och närvarande, maten god och festen suverän. (Det blev även fred på jorden och miljöförstöringen upphörde. MINST!)

Min odödliga själ är även räddad. Phew! Som jag har förstått det börjar man om på noll igen när man har gift sig, äktenskapet liksom raderar alla ens tidigare synder. Så nu kan jag få plats i himlen igen. Yay!

Det är sannerligen bra att öva på det där att inte ha förväntningar på saker, och bröllop är en verklig utmaning, för det finns ju få saker det finns så förbannat många förväntningar och förutfattade meningar om. "Jag tror inte att detta kommer att bli den mest perfekta dagen någonsin.", sa min käre man och jag tycker att det är en bra sammanfattning av läget. Jag tror inte riktigt på den mest perfekta dagen, men det betyder inte att dagar och händelser blir mindre magiska för det. För det VAR ju helt fantastiskt, kanske just för att vi höll det lite öppet, att allt inte var bestämt och planerat in i minsta detalj. Alla som känner mig vet att jag är oerhört för det här med organisering och planering, men vissa saker måste man våga låtas formas under tiden.

Nu är det slut på flosklerna för den här gången och åter till verkligheten.

Jag har varit på semester.

Hej Internet och verkligheten och alla mina miljoner läsare! 

Har ni saknat mig? Jag har varit på semester, förstår ni. Riktig semester. Jag har sovit länge alla morgnar, läst och stickat helt fanatiskt, knullat, tittat på tv-serier och film, legat på bryggan, badat i havet, sovit middag, gjort ingenting. Jag har inte skrivit. Nästan inte alls i alla fall. Det var skönt. Ibland behöver man en riktig paus. 

Jag har inte heller brytt mig om särskilt många saker som jag brukar bry mig om, ni vet, orättvisor och sådär. Det har också varit skönt.

På lördag ska jag gifta mig. Folk har frågat mig ungefär sedan i januari om jag är nervös och om det är mycket att göra. Det är inte så himla mycket att göra, men nu är jag nervös. Jag oroar mig för helt logiska saker som att vi egentligen inte har bokat lokal och vigselförrättare, att någon ska spilla rödvin över hela min klänning innan vigseln, att vigselförrättaren ska bli arg på mig för att vi har ändrat på lite saker i ceremonin, att vi ska missa att köpa något viktigt, att häftet inte går att trycka, samt att gästerna ska ha tråkigt och tycka att ceremonin suger. Ja, ni hör, helt logiska saker.

Jag ska hämta öl, se till att det där häftet blir tryckt, skriva klart en sak, baka tårta, träffa min moster som jag inte sett på hundra år. Ja, och sedan är det ju själva bröllopet då. Jag kommer nog inte skriva så mycket den här veckan.

Fast kanske lite ändå.

Puss och kram!

Sommarbesök

Kvällen skymmer tidigt. Åskan klarnar strupen i fjärran. När den tystnar hör jag ett bekant krafsande från linneskåpet. Jag öppnar dörren och ser att det rör sig i tvätthögen. En burrig svans sticker upp och ett förnöjt kuttrande stiger mellan strumpor och handdukar. Jag harklar mig och knackar med knogen mot dörren. Det blir stilla i tvätthögen, sedan tittar Lilla Djuret upp. Det har en av Johans kalsonger på huvudet.

"Det var inte igår.", säger jag.

"Nej.", säger Lilla Djuret."Och inte i förrgår heller."

En lukt av mysk stiger upp från smutstvätten. "Hör du.", säger jag. "Låt bli att märka våra kläder. Jag förstår inte din förkärlek för tvätthögen."

"Tvätthögen.", myser Lilla Djuret och rullar sig i tygerna.

Det sniffar på kalsongerna. "Hane."

"Det stämmer."

"Bra jobbat."

"Tack. Kan du vara snäll att ta av dig de där?"

Lilla Djuret kastar av sig kalsongerna, halkar fram över högen och börjar sedan klättra upp längs mitt byxben. Det hänger i min tröja och betraktar mig noga.

"Dina ögon har krympt."

"Jag är trött.", säger jag.

"Sov mer."

"Jag försöker."

Lilla Djuret bligar misstänksamt på min frisyr med sina stora, blanka ögon. "Du har en konstig tova i pälsen. Är du sjuk?"

"Det är en fläta.", säger jag sårat.

"Så du är inte sjuk då?"

"Nej, säger jag ju."

"Du är alltid så känslig. Finns det pannkakor?"

"Nej, det finns inga pannkakor."

"Varför finns det inga pannkakor?"

"För att vi inte har gjort några pannkakor."

"Varför har ni inte gjort några pannkakor?"

"För att vi inte ville ha några."

"Men jag vill ha pannkakor."

"Men jag vet ju aldrig när du tänker komma!"

"Exakt." Lilla Djuret grinar nöjt. "Så varför finns det inga pannkakor?"

Jag ställer mig och steker pannkakor. Lilla Djuret pilar runt och tittar på lägenheten. Det blir mycket förtjust över odlingarna och komposten på balkongen och gräver och sniffar i jorden. Det umgås med Johan som sitter framför datorn i soffan. Jag hör hur Lilla Djuret skrattar när Johan kliar det på magen. Det blir tyst i vardagsrummet och när jag tittar in ser jag att Lilla Djuret letar efter loppor på Johans huvud.

"Han har en fin sommarpäls.", säger Lilla Djuret.

"Det kallas snaggat. Man klipper håret själv."

"Whatever.", säger Lilla Djuret.

Det sätter i sig fem pannkakor, vilket är imponerande med tanke på att det är ett Mycket Litet Djur. Därefter är det min tur att bli inspekterad, medan Johan plockar undan i köket. Lilla Djuret kollar mina naglar ("klorna ser bra ut") och vill titta så jag inte har loppor. Jag får ta ut min fläta så Lilla Djuret kommer åt. Det rafsar med sina flinka tassar över min hårbotten. Jag blir sömnig av beröringen. Kroppen mjuknar. 

"Måste se över det här med eventuell ohyra.", säger Lilla Djuret och fortsätter att pilla mig i håret, trots att vi båda vet att jag inte har löss.

"Jag ska ha semester snart.", mumlar jag.

Lilla Djuret fnyser. "Konstig uppfinning det där med 'arbete' och 'semester' och 'livspussel'."

"Jag vet. Det är därför jag är så trött. Jag jobbar för mycket."

"Du leker för lite.", säger Lilla Djuret.

"Jag lovar att leka under semestern. Jag ska sticka och läsa och skriva och sova."

"Du borde leka alla dagar.", propsar Lilla Djuret. "Det är bra för magen."

Jag suckar. "Jag försöker. Det är svårt att hinna bara. Och orka. Ibland vill jag ingenting när jag kommer hem från jobbet, speciellt när någon varit jobbig eller taskig."

Lilla Djuret stannar upp. "Biter du dem?"

"Vadförslag?"

"Om du biter dem. Gör du det?"

"Nej."

"Du borde bita dem."

"Det är inte riktigt så vi jobbar.", skrattar jag. "Av ren nyfikenhet: hur skulle jag bita dem exakt?"

"Du varnar först. Om de inte skärper sig så biter du dem."

"Hur varnar jag?"

Lilla Djuret drar upp läpparna över tänderna och morrar.

"På så vis. Och var biter jag dem?"

"I nosen såklart." Lilla Djuret tittar allvarligt på mig. "Så de vet vem som bestämmer."

"Jag ska tänka på det."

"Du har ingen ohyra.", konstaterar Lilla Djuret.

Jag gäspar. 

"Gå och lägg dig.", säger Lilla Djuret.

Johan pussar mig godnatt. Lilla Djuret följer mig till sängen och stoppar om mig.

"Jag tänker spela Wordfeud med din hane." Lilla Djuret sitter ovanpå täcket, alldeles vid mitt huvud. "Behöver vi slåss om saken?"

"Nej, fåntratt. Men du kan väl sjunga för mig först."

Lilla Djuret sjunger och vaggar sakta fram och tillbaka, en sång om Små och Stora Djur, om skogen och staden och vindarna. Jag somnar och drömmer att jag är i djungeln under de höga träden.

Free your mind and the rest will follow

Jag tittar på programmet Ett annat sätt att leva, som visas på SVT. Vanligtvis har jag svårt för översättningar, men programmets engelska titel; Tribal Wives, får tillsammans med den något smöriga vinjetten en stereotyp och exotifierad ton som jag inte tycker om. Den svenska titeln beskriver bättre vad programmet handlar om: kvinnor från det västerländska samhället spenderar ett par veckor tillsammans med kvinnor vars sätt att leva skiljer sig från vårt. I det senaste avsnittet åkte Jackie från Bristol för att vara med karenfolket i norra Thailand. Kvinnorna som tog in henne i sitt hem var vänliga och kärleksfulla, samtidigt bestämda och tydliga. Jackie togs väl emot och deltog i arbetet i byn tillsammans med de andra. (Den som vill se avsnittet får skynda sig, SVT har bara rätt att visa programmet under en vecka efter sändningstid.)

En kväll förde Jackie videodagbok. Kamerans ljusinställningar gjorde henne grön i mörkret.

"Det här är det enda stället jag varit på i hela mitt liv där jag inte känner mig annorlunda på grund av min hudfärg."

Jackie är svart. Hennes jamaicanska föräldrar har alltid sagt till henne att hon måste arbeta dubbelt så hårt som alla andra för att komma dit hon vill.

Att hon nu slipper att ständigt bli påmind om sin hudfärg gör att hon känner sig fri. Hon är fri i tanken.Det finns rum i hennes sinne för de verkligt viktiga sakerna.

När jag ser detta är det något i mig som vaknar och sätter sig raklångt upp. 

Jag är inte svart, jag är vit. Jag kommer alltid att anses vara vit och så länge vi har ett samhälle där en hudfärg är mer värd än en annan, kommer jag att få alla fördelar det innebär att vara vit. Jag är också kvinna. Jag kommer alltid att vara kvinna och så länge vi har ett samhälle där det ena könet anses mer värt än det andra, kommer jag alltid att få möta det förtryck det innebär att tillhöra det sämre ansedda könet. Jag blir ständigt påmind om att jag är kvinna och att det är sämre. Förtrycket har varit så starkt att det är helt internaliserat hos mig. Mina tankar uppfylls av att jag är kvinna.

Känns det igen?

Detta att ständigt fundera över hur jag ser ut, ständigt fundera över om jag är snygg nog (det vill säga bra nog), hur jag uppfattas av andra, om min kropp blir studerad av andra, om det är något jag måste ändra på, lägga till eller ta bort. Om jag lägger ihop all tid jag ägnar åt att tänka på och vara medveten om mig själv, ja, jag vill faktiskt inte tänka på det.

 Det känns som en utopi att kunna ha ett sinne helt fritt från detta, ett stort och rymligt sinne där vad som helst får plats, som kan fyllas med de viktiga sakerna, eller hållas helt tomt och stilla.

 Samtidigt tror jag att det är just precis det vi måste försöka arbeta med om den här världen någonsin ska bli ett bättre ställe.

Men det är ju för att våra kroppar är så himla olika ju! Åh, vad olika de är!

I DN kan vi läsa om hur manliga basketspelare fick åka förstaklass medan damerna fick åka ekonomi.

Jag förstår inte varför folk blir så djävla upprörda över det. Alla vet ju att i förstaklass så finns det en liten bricka med kudde där mannen kan lägga sin kukapenis. Tjejer har ju ingen kukapenis utan en såndärvahettere... Grej. Ja, en grej, har de. En konstig grej, mellan benen. Det kanske typ är en ut-och-invänd kukapenis som damerna har på insidan kroppen. Jättekonstigt. I alla fall, så behöver de ju inte den där brickan att lägga könet på. Alltså behöver de inte åka förstaklass, oavsett om de är bättre på basket än killarna eller inte. Faktiskt.

Reaktioner på Bröllopstema

Som ni kanske minns körde jag här på bloggen den fantastiska, eklektiska, magnifika, extravaganta serien Bröllopstema. Reaktionerna lät förstås inte vänta på sig. Eller ja, kanske lite. Men i alla fall!

Del 1: Allt av allt

Första delen fick ett storslaget mottagande. Jag har väl aldrig fått så många kommentarer på bloggen. Det skrattades och jublades. Tina påstod att hon rent av hade skrattat så det kom lite kiss. Härligt! Kanske beror detta varma mottagande på att det var den allra första delen, eller så är ni helt enkelt materialistiska skator, mina vänner.

Min syster kände, ska vi säga, starkt, för droskpumpan.

Från Facebook:

Systern: "Jag tycker att ni ska satsa på pumpa-droskan! Jag skulle kunna tänka mig att betala ganska mycket pengar för att få möjlighet att se dig och Johan kliva ur den...då gärna klädda i något rosa och fluffigt....*gapskrattar inombords*."

Jag: "Åh, kära syster! Vad fint att du vill hjälpa till! ♥"

Systern: "Självklart! ♥"

Detta återkom senare i ett telefonsamtal, då hon igen tog upp det här med droskan. Med iver i rösten sa hon att hon var beredd att betala pengar för att se mig och Johan gå ur pumpan. Mycket pengar.

Jag: "Men du har ju inte sett de andra temana än. Du får inte fastna i det här."

Systern: "Jo. Jo, jo, tro mig, vi behöver fokusera på det här."

Jag fick även flera erbjudanden om att folk ville sy den där klänningen med fyrtio meter rosa tyll. Hyggligt, tycker jag! 

Del 2: Nittiotalet

Del två utlöste fullkomlig orddiarré på min (förbannade djävla skit-)tidslinje på Facebook. Det rabblades upp: Robyn, Date-parfym, Buffaloskor, jazzbyxor, flanellskjortor och jättejätteljusblå Lezis 501.Johan hotade att det minsann inte skulle bli någon modellbringa om inte han fick komma som valfritt Seattleband. 

Tina ville nu också gifta sig med mig. Vi bestämde att hon fick vara Sporty Spice. Både hennes man och Johan är okej med detta.

Tydligen var nittiotalet även Johans bror, Anders, favorittema. Han mumlade något om att han ville komma som Scary Spice.

Del 3: Arty-farty

Det här är Fridas favorit. I övrigt fick jag inte mycket reaktioner alls, förutom att Oscar blev sur för att maten inte var vegetarisk. Jag tolkar det som att Frida var den enda som fattade. Ni andra är alltså inte konstnärliga nog. Det var FÖR avantgarde, helt enkelt.

Del 4: New Age

Johans favorit! Min älskling! Han vill till vår gemensamma planet såklart! Han vill dock tillägga att det inte kan räknas som riktigt New Age om det inte kostar hutlöst mycket. Så vi får väl kanske ta ut en anmälningsavgift på sisådär 2000 spänn per person.

Facebookkonversation mellan mig och systern:

Systern: "Bara tanken på att få skicka ut en inbjudan där det står 'klädsel: kaftan' till ens vänner gör att det här temat hamnar i topp hos mig."

Jag: "Oj, går det om 'Allt av allt' alltså?"

Systern: "Ja...eller jag vet inte...kanske man kunde kombinera de tu på något sätt?!"

Jag: "Du kan inte släppa det där med pumpan, eller hur?"

Systern: "Nä...det kommer dröja. Hehehe."

Tina undrade om alla var tvungna att "ställa sig" i Fisken? Om det är fler som oroar sig över det här, så vill jag vara säga att det går utmärkt att stanna kvar i Barnets position. Man kan alltid, när som helst, återgå till Barnets position.

Tack alla tyckare! Jag gillar er extra mycket.

Motivationen. Tålamodet.

Det känns som att jag aldrig riktigt kommer ikapp. Som att det alltid är något jag inte hinner göra, någon jag inte hinner träffa (infoga ditt namn här). Allt känns hela tiden lite halvdant. Det får mig att hata vuxenlivet, hata att jobba så förbannat mycket hela tiden. Det är inte värt det, det är aldrig värt det. På nätterna drömmer jag vilda drömmar, om dagarna rör sig kroppen för långsamt, medan allt jag har i huvudet blir till en enda smet. Jag vill inte ha något som väntar på mig, väntar på att bli gjort.

Jag vill att alla ska få vara friska. Jag vill inte att någon jag bryr mig om ska behöva fara illa. Jag vill inte att vi ska behöva oroa oss mer.

Jag vill bara ligga på bryggan och slumra, titta på brännmaneterna, havets drömmande nebulosor, som sakta driver förbi.

Sexism: It's a EU Thing!

Dear scientific people of the European Comission,

Thank you so very much for making this videosnutt. I have always tänkt that there are some things I just can't do, for exempel run fast like a man, drive a car or think about komplicerade things. Since I have a pair of very large boobs and a pussy vagina, I alltid thought that it just won't be possible for me. But now I know I was wrong! Science is spelled with a lipstift in the middle! To work in the scientific område is like being a model and all girls and women who have pussy vaginas are so good at being modeller! The laboratorium is really a cat walk, only with dna-strängar, hydrogen, smoke, läppstick and nagelpolish and sexy säkerhetsgoggles! And all the hot forskare will be so glad to se me they will look up from their strobostetoskop! Now I will go forska on the lifeforms in puder.

Many kind hälsningar, 

Susanna "Scientific Sexkitten" Martelin

Det är helt klart värt det.

Det som skulle bli sagt syntes igenom och det är bara att slipa och slipa fram det. Jag har all anledning att fortsätta och jag minns att det är det här jag ska göra, det har alltid varit det här jag ska göra och jag är fortfarande ung och dagen är ny och luktar regn.

Stort tack för igår, Jessica.

Men romanen då?

Kommer ni ihåg att jag har skrivit en roman? Ibland glömmer jag det nästan själv, det känns som att det hände för hundra år sedan minst.

Jag skickade romanen till två förlag. De sa båda nej. Medelst mejl. Nuförtiden kan man ju läsa sin mejl var som helst, till exempel på bussen, något jag hade det stora nöjet att göra just i detta fall. Fredag eftermiddag.  (Okej, det var kanske bara det ena förlaget som mejlade en fredag, men i alla fall.)

Efter dessa händelser la jag ut dramatiska statusuppdateringar på Facebook, för det är så man hanterar sina motgångar som mogen vuxen. Då erbjöd sig Jessica att läsa mitt manus. Och jag blev så glad att jag nästan kissade på mig, för jag har verkligen velat ha hjälp från någon som själv skriver prosa och något desperat försökt värva en mentor. Jessica är perfekt. Hon har hållit i ungefär hundra miljoner skrivarkurser så det hon inte kan om skrivande behöver man antagligen inte kunna. Hon har skrivit coola och bra böcker som man kan köpa till exempel här. Hon kom inte heller in på Litterär gestaltning. Däremot vann hon Augustpriset förra året. JAG BARA SÄGER.

Jag har inte umgåtts med min roman på ett ganska bra tag, men det har Jessica gjort. För några veckor sedan frågade jag försiktigt (otåligt) om hon hade hunnit läsa än. Jessica sa att hon läste och tänkte.
"Se det som att romanen är på spa hos mig.", sa hon och det är nog bland det finaste någon har sagt till mig.

Nu har Jessica läst klart och vi ska ses och ha ett textsamtal. Jag är sjukt peppad.

Så hanterar du ett nederlag

Idag fick jag ett brev.

Då tänkte jag att jag också kunde skriva ett brev.

Och så, pojkar och flickor, hanterar vuxna människor en besvikelse. Häpp!

Du blir bara belönad om du är duktig och lyckad, eller: hur sfi-bonusen fungerar i praktiken.

Igår kunde man i DN läsa artikeln Vem kan vilja att folk som bor här inte lär sig svenska?, vilken delades flitigt i mitt Facebookflöde. I artikeln berättas om regeringens nya utredning om sfi, svenska för invandrare, "Tid för snabb och flexibel inlärning", som kortfattat innebär att förkorta tiden för svenskundervisningen, eftersom man tycker att det tar för lång tid och kostar för mycket pengar. Två år räcker, enligt utredningen. Oavsett vem du är, hur din bakgrund och dina förutsättningar ser ut.

För mig som arbetar på en skola som håller sfi kommer inte detta som en överraskning. Vi har vetat ett tag att det är en reform för sfi på gång som ska träda i kraft nästa år. Tongångarna är inte nya för oss. Vi har dessutom sedan ett tag tillbaka haft sfi-bonus.

Aldrig hört talas om sfi-bonus? Inte så konstigt. Det gick allmänheten helt förbi när det infördes. 

Vi börjar med en crash course i hur sfi för vuxna är uppbyggt. Det finns fyra kurser: A, B, C och D. För att krångla till det hela ytterligare finns det tre spår: 1, 2 och 3. Mycket kortfattat kan man säga att spåren bestämmer takt och till viss del innehåll för kursen. De används för att dela in eleverna beroende på tidigare erfarenheter av skola och kunskaper i språk och alfabet, för att nämna några aspekter. Såhär ser indelningen av kurser ut på de olika spåren: 1; A och B, 2; B och C, 3; C och D. Kurs B och C finns som synes i två spår, vilket innebär att man kan läsa till exempel kurs B i snabbare eller långsammare tempo. Jag skulle våga påstå att spåren är mer eller mindre integrerade i upplägget beroende på vilken skola man befinner sig på. Analfabeterna hamnar i kurs A, nybörjare utan några svenskkunskaper hamnar i grupp B och arbetar sig uppåt. När man har klarat D-kursen får man fortsätta att läsa svenska på grundskolenivå, för att sedan gå vidare till gymnasiekursen, om man vill (och kan).

Är alla med så långt?

Då går vi vidare till sfi-bonusen.

Underlaget till sfi-bonusen finns i regeringspropositionen 2009/10-88, inlämningsdatum 25 mars 2010, med Maud Olofssons och Nyamko Sabunis namn överst. Propositionen i sin helhet finns på Skolverkets hemsida. I inledningen står att läsa:

I propositionen föreslås en ny lag om prestationsbaserad stimulansersättning inom svenskundervisning för invandrare (sfi-bonus) och en ändring i inkomstskattelagen (1999:1229). Förslagen syftar till att få fler nyanlända invandrare att snabbare lära sig svenska och därmed förbättra sina möjligheter att få ett arbete.

Sfi-bonus är alltså ett statsbidrag som sfi-elever kan söka via kommunen de är folkbokförda i. Det finns en hel förteckning över vilken typ av klassificering sagda elever får ha för att vara behöriga, men den lämnar vi därhän. Om någon intresserar sig för den finns den också att hitta hos Skolverket. 

För att kunna ansöka om sfi-bonus krävs att eleven ska ha fått minst G (betygen G eller VG ges på sfi-kurser) i någon av följande kurser: 1B, 2C eller 3D. Summorna som delas ut är som följer: 1B - 6000 kr, 2C - 8000 kr, 3D 12000 kr. Eleven ska ha fått betyget senast 12 månader efter att hen börjat på sfi, dessutom ska hen ha fått betyget senast 15 månader efter att hen blivit folkbokförd i Sverige för första gången. Eleven ska vara mellan 18 och 64 år. En elev kan få bonus flera gånger, men tidigare utbetalda belopp dras då av från det nya beloppet. Maxbeloppet är 12000 kr. Notera att den som läser kurs A inte är behörig att ansöka om sfi-bonus. Notera även att bonusen har en stigande skala: ju svårare kurs, desto mer pengar.

Sfi-bonus går alltså ut på att den som lär sig svenska snabbt blir medelst pengar belönad för detta.

Att ingen hade tänkt på detta tidigare. Att det kunde vara så enkelt. Bara man viftar med pengar framför näsan på dem, så lär de sig snabbare. Fan, i så fall borde vi ju kunna få andra krångliga typer att lära sig snabbare i skolan också. Om vi bara lovar pengar så kommer de skoltrötta, de mobbade, de förståndshandikappade och de med neuropsykiatriska handikapp (till exempel dyslexi, asperger eller ADHD) som genom magi att ta sig genom skolan i samma takt som alla andra NORMALA människor. Så att alla, oavsett förutsättningar, kunde lära sig i exakt samma takt.

För det var dem vi ville hjälpa, eller? De som verkligen behöver hjälp.

Eller?

Sfi-lärarna protesterade från början mot bonusen. Detta, sa de, skulle inte bli bra. Detta skulle bli snedvridet, orättvist. Givetvis var det ingen som lyssnade på dem.

På vilket sätt blir det orättvist då?
Jag kan komma på ett par anledningar till att bonusen blir precis så snedvriden som lärarna förutspådde.

Utbildningsbakgrund

Det finns två saker som är grundläggande för hur snabbt du ska kunna lära dig något i skolan: att du kan läsa och skriva och att du vet hur du ska ta till dig ny information och bearbeta den. Det är mycket enkelt: ju mer du går i skolan, desto bättre blir du på att studera. En akademiker med tjugo års skolerfarenhet kommer självklart att lära sig svenska snabbare än en analfabet som aldrig satt sin fot i en skolbyggnad. Försök minnas hur det var när du lärde dig att läsa och skriva. Du var runt sju år då, din hjärna var fortfarande som en svamp och du lärde dig att läsa och skriva på ditt eget språk. Föreställ dig nu att du är vuxen och analfabet. Du ska lära dig att läsa och skriva på ett annat språk än ditt eget. Hur lång tid tror du att det tar? Klarar du det på ett år? Femton månader?

Lingvistiska förutsättningar
Svenska är ett indoeuropeiskt germanskt språk. Det är således mest likt språk i samma familj, till exempel de nordiska språken, engelska, holländska och tyska. Arabiska är ett afroasiatiskt semitiskt språk. Kinesiska är ett sniotibetanskt språk. Utan att snöa in för mycket på lingvistiskt lingo, kan det hela sammanfattas såhär: arabiska och svenska har inte så djävla mycket gemensamt. Ur ett rent lingvistiskt perspektiv kommer det ALLTID att vara svårare för till exempel en arabisktalande eller kinesisktalande att lära sig svenska än för till exempel en engelsktalande eller tysktalande. För en arabisktalande innebär svenskan ett nytt alfabet, nya vokaler, ny grammatik och ny syntax, för att nämna några aspekter. För en tysktalande innebär svenskan en grammatiskt enklare version än modersmålet. Vem lär sig snabbast? Den som tycker att jag raljerar kan ta en kurs i kinesiska eller arabiska och sedan återkomma till mig och berätta hur lätt det var.

Kontakter
Integration, detta infekterade uttryck, har två sidor. Visst kommer det an på individen att anstränga sig för att komma in i det nya samhället, men det går åt andra hållet också. Jag har själv varit i situationer när jag har försökt ta mig in i andra samhällen, i andra länder. Det är inte så djävla lätt ska jag be att få tala om. Jag är dessutom vit, vilket ju alltid är lättare än att vara svart i vår rasistiskt uppbyggda värld. Jag kan bara tänka mig hur det är att vara svart i Sverige, ett land där folkvalda sverigedemokrater sitter i riksdagen. Här gör vi skillnad på folk och folk. Så vem blir insläppt? Vem får någon att prata svenska med? Den högbetalda konsulten, han har ett arbete att gå till, kollegor att träffa. Han vet hur samhället fungerar och kan ta för sig. Den somaliska, beslöjade kvinnan däremot, vart ska hon gå? Vem anställer henne? Vem ska hon prata svenska med?

Psykisk hälsa
Vad skulle det krävas för att du skulle lämna ditt hem? Lämna allt du äger och har, vänner och släkt, för att bege dig till ett annat, okänt land? Något ganska exceptionellt, tänker jag mig. Människor som lämnar allt de har kommer från fruktansvärda förhållanden: svält, krig, förföljelse, tortyr, våldtäkt, mord på närstående som de i värsta fall har bevittnat. Saker som sliter sönder en människa, som gör henne sjuk. Lämnar henne sömnlös, psykotisk eller med posttraumatisk stress. Om man någonsin kan läka kräver det mycket tid och mycket professionell hjälp. Ett trasigt sinne kan inte lära sig ett nytt språk. Det finns inte plats för det, hur många piskor eller morötter man än tar fram. Fråga vilken läkare som helst.

Förutom dessa faktorer skapar sfi-bonusen dålig stämning i undervisningsgrupperna. De som inte är behöriga eller har möjlighet att söka blir besvikna och nedstämda. Eftersom ett problem sällan kommer självt, så är det väldigt vanligt att elever (surprise, surprise) lider av samtliga ovanstående fenomen. Jag kan förstå att de blir ledsna när andra elever blir belönade och inte de.

För vem är det egentligen som får sfi-bonus?

Svaret är enkelt: de framgångsrika. De som talar engelska, tyska, isländska. De som har fått jobb. Den ryska ingenjören, den holländske konsulten, den spansktalande akademikern med dubbla examina.Det är dem vi belönar medelst statliga pengar. De som hade klarat sig bra ändå.

Nu förstår ni kanske varför jag inte är förvånad över regeringens nya förslag. Det går hand i hand med en politik som redan drivs. En politik där en högbetald konsult får 12000 kr för att lära sig svenska medan en krigsskadad analfabet kommer att bli utslängd ur skolan innan hen hunnit lära sig att skriva ordentligt. En politik som har plats för somliga, men inte för andra.

Det rör sig inte om några enorma summor i sfi-bonusen, men budskapet kan ingen ta miste på. Vi gynnar de redan gynnade. De sämre bemedlade får skylla sig själva. Det finns ingen plats för dem här.

Bröllopstema, del 4: New Age

I år är det drakens år och vi är mitt i The Age of Aquarius, precis som i sången.

I dessa tider av instabilitet inom finanssektorn, vad passar då bättre än att frigöra sin kroppsliga kropp och sitt sinnliga sinne från den världsliga världen? Vad passar bättre än att förvandla en ceremoni för att sammanföra två själar till en resa som börjar i det yttre och slutar i det inre?

Jag talar förstås om att förvandla mitt och Johans bröllop till en tillställning i sann New Age-anda.

Kanske ser min och Johans gemensamma planet ut lite såhär.

Vi håller till i en grotta där vi är nära jordens energier, eller i ett luftslott där vi är nära universum. Alla får ha på sig kaftaner för att komma samman med Kosmos. (Thomas Di Leva har nämligen sagt att det är så det funkar och vi vet ju alla att han vet vad han talar om.)

Det är Deepak Chopra som håller i själva vigseln. Först pratar han lite om att det är viktigt att känna sig själv och sådär.

Typ som Tupac, fast inte alls.

Eller så är det en delfin som håller i vigseln.

Chirp, chirp, chirp! (Vilket betyder: Jag förklarar er man och hustru!)

Deepak eller delfinen, (eller kanske är de en och samma!?) leder oss i meditation mot vår inre, gemensamma planet. Istället för en brudbukett håller jag en jättestor bergskristall i händerna. Den hjälper våra energier att hitta rätt (lite som en sambandscentral alltså). Tillsammans schantar vi ett ohm och ställer oss i Fiskens position:

En fisk!

Och då hittar våra energier varandra och slingrar sig om varandra som ormar i en ormgrop.

(Vänta lite nu, hade våra energier precis sex med varandra?)

Vi fortsätter att hålla kontakten med vår gemensamma planet när vi bjuder in sällskapet att dansa runt jordens kärna för att få vår moder Gaias välsignelse. En schaman trummar taktfast.

Så går vi runt kring en enebärabuske. Eller ja, ett litet hus då.

När alla dansat sig svettiga bjuds det på mumsiga vetegroddsdrinkar!

Åh, vad gott!

Bröllopsfesten är lite som en stationsövning, där man går runt till olika aktiviteter. Du kan få akupunktur, bli spådd i runor eller änglakort, få en karta till själavandring, komma i kontakt med ditt skyddsdjur, få dina chackran i balans via kristallterapi, bli tallad på av en healer, fotografera din astralkropp eller bygga din aura i choklad. Under hela tiden spelar vi valsång.

Placera kristallerna här, här, här, här, här, här och här.

Efter detta får alla örtmedicin av en homeopat och små, små piller som smakar PRECIS som socker, men som kan bota vad som helst, till och med cancer!

Kvällens magiker trollar fram våra rätta inre jag. Häpp!

Till sist river Enya av sina bästa låtar. (Eller om det är samma låt, det är svårt att säga.)

Spela någon som alla kan!

Jag och Johan har det så bra på vår gemensamma planet. Innan vi skiljs åt från gästerna så ler vi mot våra inre barn och påminner varandra om att det är vi själva som skapar vår egen verklighet. Personliga erfarenheter väger tyngre än vetenskap, faktiskt! Glöm inte det!

Fuck you, vetenskapen!

Detta blir sannerligen en tillställning att skriva in i sin Mayakalender.