Inte bara fjärilar.

Igår kände jag vårt barn röra sig inne i mig för första gången.

Jag har generellt sett lite svårt att begripa att det är ett litet barn som är där. I korta stunder kan jag begripa det, ofta om någon annan pratar om barnet, när jag läser bloggar om nyförlösta eller de stunder då magen verkligen putar ut. Nu kan jag lägga till tillfällena när det svirvlar omkring därinne.

Vår lilla kringla verkar vara ett a-barn när det gäller just den här saken: det sägs ju att från och med vecka 18 kan mamman känna barnet röra sig och att det ofta är vid vila. Det var kväll och jag och Johan hade gått och lagt oss och när jag la handen under naveln och tryckte lite lätt så trycktes det tillbaka.

De första rörelserna beskrivs som fladdrande eller bubblande. Det är inte ovanligt att mamman misstar rörelserna för vanliga tarmrörelser. För mig kändes det tydligt att det var något annat. Vad vet jag, jag är kanske väl bekant med mina tarmar helt enkelt.

Så sedan låg vi där och turades om att hålla handen över, trycka lite lätt och känna på det där flimret under fingrarna, med varsitt fånflin i ansiktet.