Under läslampan: The Lacuna

Det är ju nästan lite pinsamt att jag som skriver och skriver om mitt skrivande inte har skrivit om läsande. (Så mycket skrivande i en mening.) Det ska vi genast ändra på!

När jag arbetade som mest intensivt med romanen läste jag inte ett skvatt. Jag kunde liksom inte. Jag var så uppe i min egen historia att jag vare sig kunde eller ville kliva ur den för att gå in i en annan. Jag ville inte bli störd, liksom. Det var nytt för mig, tidigare har jag alltid kombinerat mitt skrivande med läsande och känt att de två berikat varandra. Fast då skrev jag ju inte romaner utan mest noveller och det är något helt annat. I framtiden tänker jag mig att jag kommer att ha perioder med skrivande och perioder med läsande, eftersom jag tänker skriva fler romaner. 

På senare tid har jag läst en hel del, mest på engelska. För några år sedan hade jag jättesvårt att komma in i engelskan, men det visade sig bara vara en övningsfråga. Nu tänker jag inte ens på språket.

Just nu läser jag mastodontromanen The Lacuna av Barbara Kingsolver. Hon är en av mina favoriter, både språkligt och innehållsmässigt. Jag har inte läst alla hennes verk, bara The Poison Tree Bible (Giftträdets bibel) och Prodigal Summer (Sommarens rikedom) som båda gjorde stort intryck på mig. De två påminner om varandra, språket och berättelserna är i samma stil, medan The Lacuna är något helt annat, än mer fantastiskt.

Romanen handlar om en fiktiv person, Harrison Shepherd, som placerats i verklig historisk tid. Han sitter som så många andra lite mitt emellan två kulturer, med en mexikansk mamma och en amerikansk pappa. Shepherd växer upp i Mexiko tillsammans med mamman, som hela tiden är på jakt efter den stora kärleken, frälsningen. Fadern i Gringoland förblir främmande för Shepherd, trots de år i Amerika då han går på internatskola. Väl tillbaka i Mexiko får han arbete hos konstnärsparet Frida Kahlo och Diego Rivera och när de två hyser in Lev Trotskij är det Shepherd som blir hans personlige sekreterare. Efter att Trotskij blivit mördad flyttar Shepherd till Amerika, där han blir en framgångsrik författare, varpå Antikommunistbyrån får upp ögonen för honom.

Jag är på sluttampen av boken och har ingen aning om vart det barkar hän. Förutom att historien är helt briljant är språket en enda underbar karamell att suga på. Alla borde läsa den här boken!

Vad läser du?

Ont, det gör ont, men det går, som Lena Ph skulle sagt.

Precis när jag blev gravid tänkte jag lite glatt att vad skönt, nu kommer jag inte ha mens på ett tag. Ingen mensvärk, yay!

Jamen HA HA HA, säger jag om det idag. 

Jag har precis gått in i vecka 28. Nu är det de tre sista månaderna kvar. Slutspurten. Från och med nu lägger bebisen på sig mellan hundra och tvåhundra gram i veckan. Det känns, kan jag tala om. Strax ovanför ljumskarna sitter ligament som håller hela livmoderspaketet uppe. De håller på och töjer sig, vad det verkar. Föreställ dig att du i din kropp har ett gummiband som sitter fast mellan nedre delen av buken och ljumskarna. Föreställ dig nu att det gummibandet är för kort. Så har jag känt mest hela tiden den senaste veckan. 

Ibland drar det lite extra i de där ligamenten. Det liksom krampar i dem. Och det, mina damer och herrar, gör ont. Mensvärk has nothing on this. Mensvärk är en djävla promenad i parken. (Utan för korta ligament i ljumskarna som bidrar till stel, långsam ankgång.) Det är samma sorts smärta som mensvärk, men gör ungefär tusen gånger ondare än den värsta mensvärk jag någonsin har haft.

Tur för mig att jag var på profylaxkurs i fredags. Nu kan jag öva på det där fåniga flåsandet.

Jag ser framför mig att jag kommer att skriva ett nytt inlägg i frågan smärta á la mensvärk någon gång i slutet på augusti/början på september. Efter förlossningen.

Jamen HA HA HA, antar jag att jag kommer att säga om det här inlägget då.

(Min enda tröst är att jag kan spara de här inläggen och ta fram dem när jag om femton år behöver guilt-trippa min tonåring. "TITTA HÄR VAD MAMMA HAR GENOMLEVT FÖR DIN SKULL!", ska jag säga och darra på läppen.)

Ett litet requiem över en stor person

Anna,

du och jag kände inte varandra särskilt väl. Vi träffades i arbetet. För den där trycksakens skull, när det skulle tas nya foton, på rasterna i personalrummet eller i korridorerna. Ganska ytliga möten, egentligen. 

Men du gjorde intryck på mig. Det klickade ljudet som förekom dig när du kom hoppandes i korridorerna gjorde mig alltid glad. Det var kapplöpning om att få köpa dina ägg och jag återberättar fortfarande anekdoten om hur du döpte alla dina vita hönor till Höna-Pöna, eftersom det var omöjligt att se skillnad på dem. Jag var nyfiken på att få höra om ditt senaste projekt. Hur hade det egentligen gått med de där kycklingarna som kläcktes i maskinen på självaste midsommarafton, var hästen frisk igen, var fotoprojektet avslutat? Du tycktes ha ett outslitligt djävlaranamma och du tog till dig andra på ett sätt jag sällan upplevt. Allt var helt enkelt roligare när du var med.

Du lärde mig någonting. Om livskraft och envishet och skaparglädje och fördomar - mina egna och andras - och om hur lätt det kan vara att skrapa bort dem. 

Du var en av dem som var här på lånad tid, en av dem som inte fick stanna. Din kropp var för liten för dig, för den person du var, för det liv jag tror att du hade velat leva. Din sjukdom för stor.

Jag fick en ond aning redan när jag första gången fick höra att du var sjuk. Alla de där tumörerna, som utkastat grus i ditt inre. Hur skulle det ha kunnat få en ljus utgång? Jag ville ha fel, förstås.

Om du var tvungen att lida så är det åtminstone över. Världen är en tråkigare plats utan dig.

Sov gott, stora lilla Anna.