Det är ju nästan lite pinsamt att jag som skriver och skriver om mitt skrivande inte har skrivit om läsande. (Så mycket skrivande i en mening.) Det ska vi genast ändra på!
När jag arbetade som mest intensivt med romanen läste jag inte ett skvatt. Jag kunde liksom inte. Jag var så uppe i min egen historia att jag vare sig kunde eller ville kliva ur den för att gå in i en annan. Jag ville inte bli störd, liksom. Det var nytt för mig, tidigare har jag alltid kombinerat mitt skrivande med läsande och känt att de två berikat varandra. Fast då skrev jag ju inte romaner utan mest noveller och det är något helt annat. I framtiden tänker jag mig att jag kommer att ha perioder med skrivande och perioder med läsande, eftersom jag tänker skriva fler romaner.
På senare tid har jag läst en hel del, mest på engelska. För några år sedan hade jag jättesvårt att komma in i engelskan, men det visade sig bara vara en övningsfråga. Nu tänker jag inte ens på språket.
Just nu läser jag mastodontromanen The Lacuna av Barbara Kingsolver. Hon är en av mina favoriter, både språkligt och innehållsmässigt. Jag har inte läst alla hennes verk, bara The Poison Tree Bible (Giftträdets bibel) och Prodigal Summer (Sommarens rikedom) som båda gjorde stort intryck på mig. De två påminner om varandra, språket och berättelserna är i samma stil, medan The Lacuna är något helt annat, än mer fantastiskt.
Romanen handlar om en fiktiv person, Harrison Shepherd, som placerats i verklig historisk tid. Han sitter som så många andra lite mitt emellan två kulturer, med en mexikansk mamma och en amerikansk pappa. Shepherd växer upp i Mexiko tillsammans med mamman, som hela tiden är på jakt efter den stora kärleken, frälsningen. Fadern i Gringoland förblir främmande för Shepherd, trots de år i Amerika då han går på internatskola. Väl tillbaka i Mexiko får han arbete hos konstnärsparet Frida Kahlo och Diego Rivera och när de två hyser in Lev Trotskij är det Shepherd som blir hans personlige sekreterare. Efter att Trotskij blivit mördad flyttar Shepherd till Amerika, där han blir en framgångsrik författare, varpå Antikommunistbyrån får upp ögonen för honom.
Jag är på sluttampen av boken och har ingen aning om vart det barkar hän. Förutom att historien är helt briljant är språket en enda underbar karamell att suga på. Alla borde läsa den här boken!
Vad läser du?
2 kommentarer:
Har precis läst ut I kroppen min, resan mot livets slut och alltings början av Kristian Gidlund. Eller precis, det var förra helgen, men den berörde mig såpass starkt att jag var tvungen att pausa mitt läsande. Att närma sig 30 och veta att man snart ska dö... Oerhört gripande och berörande uran att vara blödigt. Ska en läsa nåt, så läs denna och gnäll lite mindre framöver typ
Jag läser hans blogg ibland. Får nog ladda länge om jag ska klara av att läsa boken.
Skicka en kommentar