En omöjlig längtan

"Jag vill ha min mamma."

Orden är mitt barns, men idag har jag insett att de lika gärna kunde vara mina. Jag vill också ha min mamma.

Jag vill också få vara en mammas barn. Min mammas barn.

Jag behöver inte längre ropa efter henne när jag vaknar på natten, när jag slår mig, är trött eller hungrig eller blyg eller osäker.

Men jag vill ropa efter henne när jag är rädd. Jag vill ha ett telefonnummer att ringa, där hon ska svara. Jag kan hennes sista telefonnummer utantill fortfarande, trots att det var länge sedan det gick till hennes hem.

Mamma, jag är rädd. Världen brinner. Barn dör. Allting hårdnar. När jag vaknar på natten tror jag att kriget ska komma. Att vår trygghet är på väg att raseras, att hatet kommer att vinna också här. Att det då inte skulle finnas någonstans att ta vägen där det skulle vara bättre. Jag vill hjälpa de som drabbas, de som förlorat allt. Jag vill kämpa emot. Jag vill säga något bra. Men jag är så trött, mamma, jag känner mig nästan förlamad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag försöker föreställa mig vad du skulle säga om det som händer idag. Jag försöker höra dina kloka ord i huvudet, men meningarna blir ofullständiga.

Jag vill att du ska trösta mig, mamma. Jag vill att du ska vara här. Jag vet inte hur jag ska orka vara vuxen när jag inte får vara ditt barn.

Tvär tultare tar ton.

Sitter still i fem sekunder för att trycka in choklad. Det som fastnar på fingrarna smetas med fördel ut på svårtvättad möbel.


Vår dotter har hunnit fylla hela två år!

 

På tvåårsdagen var samtliga familjemedlemmar trötta efter en natt av sjuttioelvatusen uppvak pga ont i Ks hals, men vi firade ändå med paket och tårta. Sedan tittade vi på tv i tusen timmar, eftersom det var det enda det gnälliga, trötta och supersnoriga födelsedagsbarnet ville göra och för att de trötta föräldrarna inte hade kreativitet nog att komma på något mer lockande.

 

Jag har alltid tyckt att två är en härlig ålder. De är ju så söta! Stora bebisar, små barn, som lallar omkring och pratar strunt på brutet bebismål. Jag tycker fortfarande att två är en härlig ålder, men med vår fantastiska, energiska, outtröttliga, envisa, karaktärsstarka, kärleksfulla, temperamentsfulla tultare har jag även fått uppleva den andra sidan av tvååringen. Den där sidan som närmast kan beskrivas som plötsligt och oväntat övertagande av demon.

 

Jag har alltid haft svårt för uttryck som "toddler tantrums" och tvåårstrots, för att jag tycker att det förminskar den lilla människan i fråga och det hen upplever och sådant har jag svårt för rent allmänt.

 

Men alltså.

 

Nu undrar jag om det är så att vår tvååring, på sin tvåårsdag, fick ett PM angående detta som vi föräldrar inte fick ta del av.

 

För över en natt (jo, faktiskt) så har vi nu dagliga inslag av skrik och skrän (Det är okej, mamma och pappa använde ändå inte den frekvensen som nu permanent försvann ur vår hörsel.), ligga på golvet och sparka, kast med valfri teknisk pryl (Jag kan förstå kastet av vågen som ett feministiskt ställningstagande och mamma är SÅ STOLT över dig, men INTE PADDAN FÖR ALLT I VÄRLDEN! Unge, begriper du inte att det är som att bita den hand som föder dig (vilket för övrigt också har hänt (liksom även bit i tutt som bokstavligt talat föder dig))!?) samt allmän upploppsstämning. Utöver detta jobbar vår tultare mycket med ordet "NÄE!", som är standardsvar på allt utom "Vill du bada?" och "Ska vi gå till lekplatsen?" och med uppenbara provokationer. Titta mamma, nu stoppar jag den här knappen I MUNNEN OCH SPRINGER IVÄG. Jo, jag MÅSTE hälla ut allt innehåll i dricksglaset (Detta resulterade i att vi återgått till pipmugg och nappflaska.) över soffan/bordet/maten. Det går inte heller att lämna henne själv ens i fem minuter, då är resultatet garanterad kaos: *hög krasch från vardagsrummet*, *föräldrar springer flämtande dit* Jaha, du tyckte att det var en bra idé att klättra upp i fönsterblecket och riva ner blomkrukan på köpet. (Det var kanske ingen tillfällighet att ditt första ord var "katt"?)

 

Puh.

 

Sedan några veckor tillbaka pottränar vi. I början gick det jättebra, men nu har vi haft bakslag (No phun intended!) även där. För närvarande är det oftare att lillan inte vill sitta pottan eller toan än att hon går med på det. Enligt den pedagogiska pottboken vi köpte (Som förövrigt lovade att det gick att få en torr unge på typ en månad med denna "metod". Eh, dock ej, i vårt fall.) ska barnet göra kopplingen: jag är kissnödig-går till toan/pottan-drar ner byxor-sätter mig-kissar. Ibland säger K till om det trycker på, men lika ofta kissar hon bara, om vi inte har fått henne att sitta pottan i tid. Hon har i alla fall gjort kopplingen att hon inte ska kissa någonannanstans. "Inte kissa på golvet!" med ett förmanande finger. Nej, just det. Häromkvällen lade barnet ett par riktigt lökiga fisar, varpå jag försökte få henne att sitta på toan en stund, eftersom detta ofta är ett tecken på att bajs är på ingång. Hon satt lydigt på toaletten ett par sekunder, men ville sedan ner. En stund senare, då undertecknad själv satt och bajsade i lugn och ro (Eller hur?) hördes förmaningar från vardagsrummet. "Inte kissa golvet!" I panik brölade jag efter J som var i köket och gjorde något hipsteraktigt, typ kokade äpplemust: "Gå och kolla vad hon gör!" J släppte alla äpplen han hade för händer och rusade dit. "Inte kissa golvet!"

 

Nej, älskling. Men om du också kunde låta bli att bajsa i dockvagnen nästa gång det trycker på, så vore vi väldigt tacksamma.

Jag förstår att det inte är lätt att vara två. Det är så mycket en ska förstå i den stora världen. Vad en får och inte får göra, allt som pågår i kroppen som en inte riktigt begriper, vad som egentligen ska hända idag. Klart att det blir lite mycket för en förkyld tultare som skolas in hos dagmamma. Första veckan älskade hon det, nu när skimret har lagt sig och hon insett att vi kommer att lämna henne där är det inte lika roligt, vare sig för henne eller oss. Klart att hon är extramammig, extraklängig, extrakänslig, extraallt.

 

Klart att du behöver extra tålamod, älsklingsunge. Så länge du kan ha lite extra tålamod med oss, dina hålögda, förkylningsnedsmittade, som-inte-har-haft-egentid-sedan-typ-forever föräldrar, som inte alltid orkar ha det tålamod du så väl behöver. Då klarar vi oss alla till du fyller tre, allraminst.

Ett angeläget anrop

På senare tid har jag mer än någonsin tyckt att vi helt enkelt borde lägga ner Internet. Människan som varelse klarar uppenbarligen inte av mediet (se valfritt kommentarsfält).

 

På Internet får de strukturella förtycken fullt spelrum. Där glöms, om och om igen, att mottagaren, den man anser sig ha rätt att trycka ner, smäda, kränka, hota, också är människa. Där låter vi som inte aktivt deltar i debatten detta att ske, vi låter människor glömma att andra också är människor, om och om igen.

 

Jag brukar tänka att människan som varelse är dåligt rustad för det samhälle hon har skapat åt sig. Aldrig blir det så tydligt som på Internet. Där målas världen svart och vit, om och om igen, medan verkligheten snarare är ett enormt spektra i grått. Det är ju bara det att Internet inte längre är en parallell verklighet, det som sker där är oupplösligt med resten av våra liv. Det som sker där sker i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. De strukturella förtrycken befästs och cementeras, i våra vardagsrum, på våra gator, i våra sängar. Mitt framför våra ögon.

 

Samtidigt som det sker försöker vi bagatellisera det, bortförklara, skyla över. De som drabbas och som inte håller käften om det, får förutom hot och trakasserier också motta både tystnad och medgivande. Från oss, vi som inte drabbas, vi som står bredvid. Det var nog inte så farligt. Du vet ju hur det är på Internet. Strunta i det, det är ingen idé att diskutera med dem.

 

Ibland får de också beröm: Vad duktig du är, som orkar hålla på. Jag skulle aldrig orka kämpa som du.

 

Men om det är någon som borde kämpa, om det är någon som borde orka, så är det ju just du och jag. Vi som inte är drabbade.

 

Det går inte att blunda för det orimliga i att låta de som är utsatta själva stå och skrika. Hur ska de orka de? Hur kan vi förvänta oss det? Hur kan vi tro att det inte faller på oss?

 

Så detta är ett anrop som gäller dig, jo, just dig. Du som är vit, du som är man, du som är hetero, du som tillhör de välbärgade sociala klasserna, du som har en kropp som är psykiskt och fysiskt funktionsnormativ, du som är frisk, du som på något sätt passar inom normen. Du som (för tillfället, många av oss befinner oss på bägge sidor) inte är drabbad. Det är du som ska dundra in med hela kavalleriet i komentarsfälten. Stopp! Rör inte min kompis! Du har fel. Såhär ligger det till egentligen. Det är ditt ansvar att informera dig, att vara påläst. Det är ditt ansvar att säga ifrån när normaliseringen av rasismen, kvinnoförtrycket, homofobin och så vidare, tar sig ut från kommentarsfälten och in i våra fysiska rum. Ditt ansvar att säga emot kollegan, grannen, främlingen på bussen. Du som vet att det inte handlar om enskilda individer. De strukturella förtrycken är så mycket större än individer, men vi individer måste gå in och plocka isär dem. Och vi måste, måste, måste alltid minnas att den på andra sidan också är människa. Det är när vi fortsätter att glömma, att avhumanisera varandra som det verkligen går åt helvete.

 

En gång sa en klok människa till mig att samhället går bara framåt när människor samarbetar. Det är en enkel sanning, men tydligen svår att praktisera. Vi måste samarbeta med alla människor. Inte ett fåtal utvalda. Alla. Samhället fungerar på samma sätt som ett klassrum. De som inte anses passa i klassrummet ska inte flyttas ut. All forskning tyder på att det inte bara är bättre för individen som inte anses platsa om hen får vara kvar i gruppen, det är bättre för hela gruppen.

 

Särskilt viktigt är det att vi minns varandras mänsklighet just nu. Att vi samarbetar, allesammans. Nu när vi står inför verkligt stora hot. En global miljö- och klimatkris som skenar fram. En global finanskris, som somliga menar kommer att få 1920-talets kris att se ut som en skit i havet. En global arbetstlöshet, delvis knuten till finanskrisen, men också beroende på en ökad automatisering av olika arbeten. Många och stora väpnade konflikter i världen, också de i många fall knutna till tidigare nämnda kriser, med ett enormt mänskligt lidande som följd.

 

Vad ska vi äta? Vad ska vi dricka? Var ska vi leva? Vad ska vi göra? Hur ska vårt samhälle se ut?

Ju mer vi etiketterar och exkluderar varandra, desto mindre chans till en hållbar framtid.

 

Tillbaka till Internet. Här, en inspirerande historia. Ibland händer det att trollet blir påmint om att offret är människa. Att offret får se att också trollet är människa.  För skribenten Lindy West, som skriver feministiska inlägg om bland annat fat acceptance, blev hot och trakasserier vardagsmat, men en man lyckades verkligen göra henne psykiskt illa. Trots det lyckades de samtala och lyssna på varandra. Det går att lyssna på det här.

 

Vi är alla människor. Våra andra identiteter är onödiga. Vi behöver kämpa för att komma dit, där inget annat än vår mänsklighet spelar roll. Där vi aldrig någonsin tillåter eller tillåts att glömma att våra medmänniskor är just människor.

Annas bröllopssjal

Min rödhårigaste svåger Gill gifte sig för några veckor sedan med sin Anna. Tänk att jag har äran att ha två så fantastiska människor i den knasiga, härliga skock som jag kallar familj. Jag hade dessutom äran att få sticka en sjal som kom att ingå i Annas bröllopsutstyrsel.

Vi kan enas om att detta är den vackraste sjal jag hittills stickat, eller hur?



 

 

Det är svårt att fokusera på sjalen i de här bilderna, men vi gör ett försök att bortse från det sjukt snygga brudparet och den kärlek som liksom sprutar ur dessa bilder. Åh, ni är så fina, Anna och Gill! <3

 

 

Kärleken! Ett så maxat bröllop det var!

 

 

Redan förra sommaren frågade jag Anna om hon ville ha en sjal. Det pratades en del om bröllop då och jag nämnde att jag kunde sticka en sjal som hon kunde ha på sin stora dag, om hon ville. Det ville hon. En svart sjal, ville hon ha. Sedan pratade vi inte mer om det, men jag köpte två härvor svart silke från Sjöalyckans silke i färgen korpsvart. Jag hittade designern Boo Knits på Ravelry och skickade sidan till Gill med frågan: vilka av de här sjalarna tror du att Anna skulle gilla? Han gav mig ett par förslag, och av dem valde jag mönstret Morticia, som jag tyckte var vackrast och pampigast. (Det var ju en BRÖLLOPSJAL för böfvelen - go big or go home är liksom givet.) Sjalen är stickad på 3,5 mm, 4 mm och 4,5 mm stickor. Avmaskningen är gjord med 4 mm stickor och 3,5 mm virknål. Pärlorna är krackelerade glaspärlor från Panduro.

 

Här ser en typ pärlorna, som är eldfärgade i rött och orange.


Det tog ett par månader att bli klar med sjalen, mest för att jag inte har så mycket tid att sticka på. Själva stickandet i sig gick ganska snabbt, snabbare än jag trodde då jag fått för mig att detta skulle vara en komplicerad sjal. Det är det väl på så sätt att en måste räkna och lära sig rapporter utantill, och en del rapporter var djävligt långa, men tekniskt sett tyckte jag inte att det var svårt. Bara öka och minska på olika vis. Och trehundra miljoner omslag, give or take. Mönstret är otroligt välskrivet och jag kommer definitivt att sticka mer av Boo Knits. Morticia var väldigt rolig att sticka, till och med picotavmaskningen var rolig och jag fick en lätt poststickprojektsdepp när sjalen var klar. Det gick dock snabbt över när jag fick ge sjalen till Anna, som inte visste att jag hade gjort den. Åh, vad jag älskar att överaska folk! Att hon sedan valde att ha den på sig på bröllopet och att den passade så bra till hennes vackra klänning, ja det är bara bonus alltihop!

 

En liten parentes: en oblockad spetssjal är en halv spetssjal. Se bara! Första bilden visar en oblockad sjal, den andra då sjalen är under utspänning.

 

Vad är det här för en skrynklig flärp?

 

Jahaaa.

Fotnot: För en gångs skull har jag bra foton. Det är givetvis inte jag som tagit dem, utan det är eminenta fotografen Frida Selvén och det är hon som äger rättigheterna till dem. Förutom de sista tre tafsiga mobilbilderna, dem har jag förstås tagit och det är lite skitsamma med upphovsrätt vad gäller dem.

 

 

Älskade Lotten

Förra året vid den här tiden härjade en härlig och otidsenlig värmebölja i Göteborg. I år har våren surat mer, med blåst och kyla, men nu har vi äntligen fått sol och värme.

Vi hänger på Lotten så fort vi kan. Ja, vår kolonistuga heter Lotten. Js mormor sa att en måste döpa sin stuga, så då gjorde vi det, i sann göteborgsk ordleksanda. 

J har byggt nya lådor. Älskar dem, för det blir så snyggt och prydligt.

Äppleträden blommar och strösslar marken med blad. Tulpanerna vi satte förra året blommar också. Så sjukt fina, älskar särskilt de rödsvarta.

Här sitter tomten Ärtur och vaktar. (Mer ordvitsande. Förlåt.) Det är en grannes tomte, men vårt barn älskar honom, så nu har vi fått låna honom. Han flyttas runt bland projekten för att vaka över dem. Bakom honom skymtar återstoden av vår flaggstång. Den var rutten rakt igenom och vi var rädda för att den skulle rasa in i huset, så vi fällde den. Visade sig vara ett större projekt än vi räknat med, då flaggstångshelvetet var lite bättre förankrat än vi tänkt oss. Tre manliga män och lika många manliga hävertar avslöjade följande:

Typ två meter stål och betong. Det kan hända att J råkade gräva ner pålen där i hålet. Hålet ska för övrigt täckas med täckduk och sten och sand innan vi ska pussla dit de nya plattorna. Längtar efter en fungerande uteplats. Inte lika charmigt med ett stort hål framför ytterdörren.

Idag kom min syster och barnen på besök. Småkusinerna är tvillinglika i sina solhattar och har här ett litet spadmöte vid vår blygsamma rabarber.

Har jag sagt att jag älskar Lotten? Jag älskar Lotten.

Vittring

För några veckor sedan, en torsdag. Den första dagen då våren ger sig till känna. Jag sitter på en skramlande spårvagn på väg hem. Sol i ögonen, skallrande svängar, en skock ungdomar som går på vid Chalmers, de bubblar och skrattar. Jag med mitt block, jag kan inte lägga det ifrån mig. Jag måste skriva anteckning efter anteckning.

Jag har varit hos min pappa. I flera timmar har vi suttit i hans varma vardagsrum med en kartong mellan oss, full med album, lösa foton, brev och vykort. Vi bläddrar förstrött i den, men låter den sedan ligga. Samtalet får ta över. Eller, det är inte så mycket ett samtal som min pappa som berättar. Som pratar och pratar i timmar, om sin barndom och sin uppväxt. Jag ställer en fråga då och då, leder honom djupare in på vissa spår, knattrar febrilt på tangenterna för att inte missa att få med något. Medan jag sitter där och skriver ner börjar det smyga sig in egna tankar bland anteckningarna. Mina egna idéer.

Och så händer det.

Det går fort!

Plötsligt är det inte längre ett frö till en berättelse. I ett ögonblick har fröet slagit rot och vuxit upp. Det blommar, det knakar, det sprider sig som ogräs, det är en hel skog att gå in i.

Sedan dess har jag den där skogens hos mig. Träden som vajar i ögonvrån. Det milda suset i öronen, en doft om nätterna.

Idag har jag stått i skogen och lyssnat, skrivit och skrivit.

Jag har vetat att den funnits där, bortanför, innanför min pappas historia. Och nu är den här.

Min upprymdhet vet inga gränser.

Här är den. Här är nästa historia jag ska berätta.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.

Symbios

Nu har det varit tyst här i flera veckor. Det har varit sjukdom, mycket på jobbet och som vanligt väldigt lite fritid att tala om.

En av de saker jag är mest rädd för hände till sist: K blev magsjuk. Det var ju bara en tidsfråga och när det väl hände var det bara att gilla läget och ta sig igenom det. Jag måste säga att jag tog det bättre än jag trodde att jag skulle ta det, men å andra sidan – vad har en för val? Mitt tappra lilla barn klarade sig hyfsat bra, men tyvärr var det långt och utdraget, då hon först blev sjuk och bättre för att sedan nästan två dygn senare bli dålig igen. När J trillade dit gick min ångets på högvarv, men jag klarade det också och han med, stackarn. Så går det när pappa, trött efter att inte ha sovit ordentligt på ett antal nätter, äter på samma mat som barnet ätit på. ”Det finns tyvärr inget skydd mot dumhet”, som J själv uttryckte det. Nej, tyvärr inte och mot trötthet finns bara en bot och när en inte kan styra över det själv, ja då är det inte lätt att hålla sig smart.

En så oändligt lång vecka. En smetig vecka, där jag tappade känsla för tid och rum, inte visste vilken dag det var eller hur många nätter det pågått. Ett enda långt töcken av vaknätter och vakmorgnar. Försöka få i barnet vätska i lagom dos. Barnprogram på paddan hela dagen, för att det är det enda barn och förälder mäktar med. Hokus Pokus, Alfons Åberg för tredje gången samma dag. Det bitterljuva i att barnet bara, bara, bara vill ha mamma, mamma, mamma. Sitta i mitt knä, bli buren, sova på mig. Tänka nu orkar jag inte mer, nu är det stopp och så – som magi! Så orkar jag lite till i alla fall. Och lite till, och lite till och så lite till. Hon blir frisk och glad och hungrig till sist. J blir frisk. Och det stora miraklet: jag blir aldrig sjuk.

Barnet är friskt, men fortsätter att kräva mig. Det kommer tänder i överkäken, det kliar. Hon stökar på nätterna, ropar efter mig trots att jag ligger alldeles bredvid. Jag sover i obekväma ställningar. Ryggen värker, påsarna under ögonen växer, det känns som att jag aldrig har hela eller rena kläder nu längre, ingen tid eller ork att lägga på det enga yttre. Hur ser jag ut egentligen? Äh, strunt samma. Hon vaknar så fort jag kliver ur sängen på morgnarna, ropar efter mig när jag går på toaletten, bankar på dörren, sitter i mitt knä när jag äter och stjäl mina bestick. Vi mutar henne med tv när gnälligheten blir som värst, vilket skänker en stunds vila och ett enormt dåligt samvete. Igen känslan av att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, den kliande irritationen. 

Men visst orkar jag. För när hon somnar tätt intill mig, med händerna mellan mina bröst, dessa kroppsdelar som hon fortfarande fullständigt annekterat: det finns inget bättre. Visst skulle jag kunna smyga mig upp, göra något annat. Men vad är det jag ska göra som är viktigare än det här? Så jag ligger kvar bredvid henne. Tänker att det kanske inte kommer att vara såhär så länge till, att strängen mellan oss inte alltid kommer att vara såhär kort. Att det är både skönt och sorgligt att det ska ändras.

Alltings meningar

"Vad är egentligen meningen med allt?", vill du veta.

Du är trött, men frågan är uppmanande. Du undrar verkligen. Allt har tappat sin smak. Du har glömt vad det är som gör livet värt att leva.

Jag vill rida ut och möta draken som plågar dig så, som bränner dig om och om igen. Jag vill dräpa den, nej, jag vill sticka handen i din historia och krossa ägget innan monstret hinner kläckas.

Jag vill göra ogjort det som har skadat dig. Jag vill hela dig, jag vill ge dig ljuset tillbaka i dina ögon, jag vill få dig att skratta, jag vill trösta dig och sova i din säng som förr i världen. Jag vill göra allt för dig och mer därtill.

Istället hörs vi och ses alldeles för sällan. Ibland känner jag mig maktlös inför din svärta.

Vad kan jag göra för dig? Jag kan ge dig mina ord. Jag kan ge dem till dig om och om igen, så många gånger som det behövs. Jag kan försöka svara på din fråga.

Jag tror inte att det finns en mening med livet. Livet är så länge det är, sa alltid min mamma. Livet bara är. Samtidigt är livet alltför komplext för att kunna förklaras med en enda orsak. Och alldeles för värdefullt.

För vad är livet? Det är en räcka av ögonblick som staplas på varandra. Det är nu och nu och nu och förstås också förut. Men mest nu. Och nu.

De små ögonblicken som betyder så mycket. Morgonkaffe. Ett dopp i havet en varm dag, salt och svalt. Årets första jordgubbe. Julaftons morgon. En god bok. Att komma hem efter en dag borta. Köra bil med hög musik. En bra film. Skratta åt ett fånigt skämt tills du kiknar. Ett sms från en vän. En katt på Youtube. Ditt favoritgodis. Somna i solen. Glass på en bänk. Barnskratt.

Ganska ofta har vi också ganska tråkigt, här i livet. Det gör inte så mycket.

De stora ögonblicken. De himlastormande, vansinniga, underbara och fruktansvärda ögonblicken. Den första kyssen. En resa till en helt ny plats. Att äntligen få jobbet du drömt om så länge eller komma in på den där eftertraktade utbildningen. Köpa ett hus. Skaffa hund. Säga upp dig för att äntligen följa dina drömmar. Skriva en bok. Ett barn som föds och ser världens ljus för första gången.

Samma ljus som slocknar i någon annans ögon. Besvikelse. Förlust. Smärta Död. Det hör också till, men du vet det, just nu vet du inget annat, så vi behöver inte prata om det.

Vi behöver prata om kärleken. Den som består, den som härdar ut, den som till sist vinner över allt det svarta. Hjärtan som sväller och helas. Förälskelser, vänskap, blodsband. Att möta sitt livs kärlek, flera gånger om, i olika former och relationer. Att ha en familj; att en familj är så mycket mer och så många fler än de som råkar vara släkt. Att få ha en bästa vän. Så otroligt mycket kärlek, så livsomvälvande och livsavgörande. Som att träffa dig, för så många år sedan nu, på den där balkongen.

Livet är alla de här ögonblicken och de här händelserna. Det är fullt av pärlor, även om det för dig just nu ser ut som sten. Du kommer att se att de blänker, du kommer att se det igen.

Du är stark. Du känner det inte själv, du är för trött och svart i blicken, men vi andra, vi ser din styrka. Du klarar det här. Du är inte ensam. Vi är många som står bakom dig. Vi är många som försöker smida din rustning, av ljus och hjärtan och Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Vi är många som går bakom dig med en stöttande hand på din axel. Vi är många som far ut i strid med dig, om och om igen, så länge det behövs. Ett nu i taget tar du dig framåt. Precis just nu kommer inget hemskt att hända. Precis just nu är du trygg. Precis just nu är du omhändertagen. 

Det är inte för sent. Du kommer att vinna över draken. Bakom den glimrar den vackraste av skatter: återstoden av ditt liv. Helt intakt, fullt av allt det som ett liv är fullt av. Alla glädjeämnen, alla sorger, allt stort, allt smått. Ett liv där allt du ser att allt du önskar dig är möjligt. Ett liv fullt med smak och skimmer, ett liv där du vaknar och minns alltings meningar.

Stickning gör mig bättre på matte

I helgen har jag stickat på en mössa.

Den här, närmare bestämt:

Mossmössa.

Det var dags för mig att börja göra minskningar för att så småningom maska av och bli klar. Först var jag full eller förvirrad (det vill säga det senare eftersom jag i princip aldrig dricker starkt längre) och trodde att jag hade 110 maskor på stickorna. I mönstret stod att jag skulle minska 30 maskor, från 110 till 90. De måste ha skrivit fel i mönstret, tänkte jag. Typiskt Drops alltså, de korrläser ju aldrig. De måste ju mena att jag ska minska tjugo maskor. 110 delat med 20 blir 5,5. Minska jämnt fördelat över varvet, stod det i mönstret. Hur i helvete då?, tänkte jag.

"Du får väl minska hälften på var femte och hälften på var sjätte maska då.", sa svärmor (som också stickar) och tog nästan blicken från tremilen.

Det gjorde jag. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna. Jag repade upp.

Kanske om jag minskar hälften på var fjärde och hälften på var femte maska, tänkte jag. 10x4=40 och 10x5=50 och lägger man ihop det så blir det ju 90. Det måste stämma!

Jag stickade. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna. Jag repade upp.

Här läste jag mönstret en extra gång och kom på att jag ju inte hade 110 maskor, utan 120 på stickorna. Hoppsan då. Jag skulle alltså minska 30 maskor i alla fall. Var visst inte Drops utan jag som inte läser så noggrant.

"Det var ju bra.", sa J (som inte stickar, men är bra på matte). "120 delat på 30 blir jämnt och bra."

4, närmare bestämt. Jag skulle minska på var fjärde maska alltså.

Jag minskade på var fjärde maska. Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna.

Jag repade upp. Här började jag bli irriterad.

"Du måste ha räknat fel.", sa J. 

Så jag repade upp och minskade på var fjärde maska en andra gång. Räknade högt under tiden: "En, två, tre, två tillsammans. En, två, tre, två tillsammans".

Det blev inte 90 maskor kvar på stickorna.

Jamen KUK SKIT och även RÖV.

Jag repade upp. 

"VARFÖR stämmer det inte?", sa jag. "VAD är det jag inte fattar? Det stämmer ju inte, trots att jag har räknat."

Vid det här laget hade jag engagerat samtliga närvarande (utom K, som hittade gamla chips på golvet). Tremilen var slut och svärmor hade tillgång till alla sina hjärnhalvor samtidigt.

"Du ska alltså ta bort var fjärde maska.", sa svärmor.

"Ja.", sa jag.

"Då ska du sticka ihop den tredje maskan med den fjärde.", sa hon.

Jag stickade ihop den tredje maskan med den fjärde. Det blev 90 maskor kvar på stickorna. Jubel, klang och high five i största allmänhet!

De som inte stickar undrar kanske vad i hela fridens dar det var jag just förklarade. De som tycker att det är lätt med matte undrar kanske ungefär samma. Vad var det nu som var så svårt med de där uträkningarna? Vad handlar det här om egentligen?

Det handlar om att jag har jättesvårt för siffror. Det började redan när jag var liten. Jag minns min första mattebok och hur svårt det var att få ihop (eller ta isär) de där talen. Att man fick måla en teckning med olika siffror när man var klar med ett kapitel. Det tyckte jag om. Resten tyckte jag illa om. Frökens röda penna i boken. Att göra läxan med pappa. För pappa är det ett lustigt minne, hur han sitter och tragglar matte med mig.

"Vad blir fyra plus fyra?", frågar pappa.

Jag tänker, länge och intensivt. 

"Tjugo.", säger jag sedan. 

Eller något annat lika osannolikt. Jag gissade ju bara.

Under alla mina år i skolan var det ingen som lyckades motivera mig eller förklara så att jag begrep. Vad var det vi skulle göra egentligen? Hur? Varför? Vad skulle man använda den där formeln till?

"Du ska inte fråga varför.", sa min högstadielärare. "Du får bara räkna."

Visst lärde jag mig att räkna hjälpligt, men mer än så blev det aldrig. Det där har följt med sedan dess. Den där liksom luddiga känslan som kommer i huvudet när jag ska göra uträkningar, som gör att tankarna bara glider över siffrorna. J brukar säga samma sak som min pappa: "Du gissar ju bara." Och det är helt sant, jag gissar bara, för jag blir nervös och tom i skallen och det känns som att det inte ens är idé att försöka.

Det enda som faktiskt i vuxen ålder motiverar mig och hjälper mig att räkna, är att sticka. Om man stickar efter ett mönster måste man ibland räkna för att det ska bli rätt. Så då räknar jag. Jag kan tänka på siffrorna. De blir konkreta när det handlar om maskor, garn som ska bli ett plagg. Det blir inte alltid rätt (se ovan).

"Men du fortsätter i alla fall.", sa J till mig igår. "Du ger dig inte."

Nej, jag ger mig inte. Då skulle ju inget bli stickat.

110, 120, 90 - där satt den!

Vabruari hände

"Men vi kommer att klara oss från sjukdomar i alla fall!", tänkte jag övermodigt någon gång förra veckan.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

K gnuggade sig glatt mot sina snoriga kompisar Maja ("Maja!") och Axel ("Askel!") förra onsdagen och exakt fyrtioåtta timmar senare (inkubationstid, check!) rann snoret till på henne. I söndags hade J ett härligt jourpass om tretton timmar utan rast och i måndags morse vid frukosten plirade han hålögt på mig och sa: "Jag känner mig inte så fräsch alltså. Jag tror att jag ska stanna hemma idag."

"Men JAG klarar mig i alla fall!", tänkte jag övermodigt i måndags, tydligen inte vis från tidigare erfarenheter.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

I tisdags åkte jag på något av de pestvirus som cirkulerar (antagligen en variant av det min familj drabbats av) och fick ont i magen, mådde illa, fick frossa och lätt feber. Jag är ju som vi alla vet fobiskt rädd för Kräken och stålsatte mig således för det allra värsta. Det verkar som att jag kom hyfsat lindrigt undan, men det vågar jag ju knappt säga.

Vi har i alla fall varit hemma allihop, mer eller mindre trötta, snoriga och dåliga i magen sedan i onsdags. Det har varit lite mer tv för barnet än vad jag är bekväm med och nu är alla lite lappsjuka av att ha vistats lite för länge innanför lägenhetens väggar.

I helgen åker vi ut till Ön tillsammans med Js föräldrar. De är inte heller friska, så jag hoppas verkligen att vi inte smittar om varandra nu. Hursomhelst får det bära eller brista, vi behöver lite nya vyer, frisk luft och hav och natur i största allmänhet. Jag hoppas få till i alla fall ett blogginlägg därute. Ett med innehåll, vill säga.

Jag sitter en stund hos de kantstötta

Det är inte det att jag inte har något att berätta. Det är bara att de berättelser jag tänker på just nu inte ska berättas här. De fastnar på andra platser. I fladdriga, bläddriga block och i små anteckningsböcker med hårda pärmar. Ibland på kvitton eller post it-lappar om det är bråttom. Det är somligt som är nästan färdigt, somligt som tar tid och måste tuggas länge på och somligt där proppen tycks ha gått och det plötsligt forsar fram.

Jag försöker förstås hinna med alldeles för mycket på mina torsdagar, men förr eller senare hamnar jag här. På Stadsbiblioteket, det nya, stora, ombyggda. Här flyter jag ut vid de stora fönstren, där det är lagom tyst och lagom mycket att titta upp och glo på ibland. Bekväma ytor, gratis internet och alla, alla böcker. Biblioteket alltså. Vilken briljant djävla uppfinning.

I kafeterian finns något för alla. Jag tänker att jag borde äta nyttigare och köper någonslags supertaljboll för människor. Tänker sedan fuck it och ångrar att jag inte köpte chokladbollen med riktigt mycket smör.

I kafeterian samsas fikaföräldrar, gurglande bebisar och spralliga barn, de intellektuella och kulturella (eller de som önskar vara det), hipsters med surdegsskägg, pensionärer och studenter med tygkassar. De äter dyra mackor och dricker smoothies och te och kaffe och chokladmjölk.

En bit in, strax bakom, lite halvskymt, stöter man på de kantstötta. De som pratar för högt eller mumlar för tyst. De vars kläder inte riktigt passar. De som inte tvättat sig på ett tag. De som smyger nervöst med sina plastpåsar. De misstänksamma och kontaktsökande. De trötta och slitna. De bortknuffade och förbisedda. De får också vara här. De får vara ifred här. 

Jag tar ett bord i deras hörn och sätter mig hos de kantstötta. Gnager stillsamt på min boll. Tänker att det är så sällan alla dessa människor möts, vi som är lika och olika, mer eller mindre hela, rena, nya eller gamla. Att det är just det som behövs, lite oftare, lite mer. Att ta ett bord i någon annans hörna. Svårare än så är det ju inte.

Intima främlingar

Det första som händer är att hon rör vid mina läppar. Jag har lagt mig till rätta på britsen och slutit ögonen. Behandlingen ska börja och jag tänker mig att hon ska inleda med att tvätta mitt ansikte. Istället lägger hon sitt finger mycket lätt mot mina läppar och cirklar över dem, runt dem, fuktar dem med olja. Sedan samma sak med huden runt ögonen. Långsamma, mjuka cirklar med fingertopparna. Senare i behandlingen, efter att jag somnat och vaknat under tiden hon masserat mitt ansikte, tar hon hand om mina händer och underarmar. När hon masserar underarmarna vilar min handflata mot hennes mage. Vid ett tillfälle tycker jag mig känna barnet som växer därinne röra sig under mina fingrar.

Jag är på en yogaklass och hela passet igenom väntar jag på detta som jag vet ska komma. När vi ligger i vila och hon som leder oss går runt och med tumme och pekfinger stryker apelsinolja mellan våra ögon och på våra bröstben. Hela passet längtar jag efter dessa få sekunder, denna korta, nästan magiska beröring från en människa som egentligen är mig helt främmande.

På spårvagnen mot Bergsjön en het sommardag. Vagnen är full, det är trångt mellan kropparna. Plötsligt någon som tar tag i min arm. Jag vänder mig om och möter ett leende ansikte, en nickande hälsning. Kvinnan som inte når till räcket håller i mig istället, för att inte ramla när vagnen gungar. Håller kvar i mig tills hon går av.

Någon sorts omvänd situation: Piraten åker buss i Madrid. När den kränger tappar hon balansen och vacklar. Tre personer, främlingar för varandra och för henne, sträcker unisont ut händerna och tar tag i henne för att hon inte ska ramla.

I Argentina hälsar vi varandra med pussar. Både de vi känner och de vi inte känner. När vi går och när vi kommer, när vi ser varandra igen om morgnarna. 

I Buenos Aires myllrar det av britter och irländare "travelling the world" och de tycks fullständigt tagna av detta att man får pussas - att man får pussa tjejer! På kinden! - så de pussar oss överdrivet och utstuderat och med tydlig iver. 

När vi ska pussa Marcos italienska pappa, som knappt pratar och röker hela tiden, uppstår problem. Han pussar vänster-höger medan vi pussar endast höger på argentinskt vis. När vi har lärt oss hur han brukar göra, har han i sin tur anpassat sig till den argentinska seden, och så fortsätter vi att krocka näsor.

Pojken på tunnelbanan i Prag, jag ser honom och hans suddiga blick, armen som sträcks ut för att ta. Jag tar tag i A-K och flyttar på henne, för att hon ska komma undan det där greppet, varpå jag drabbas själv istället. De där vassa, hårda fingrarna som grabbar tag i brösten, nyper flera gånger och jag hinner inte stoppa, knappt ens värja mig. 

Samma sak på den där äckliga nattklubben i Göteborg. Killen som verkar full men ofarlig, en vanlig kille bara. Han som först konverserar och så plötsligt, mitt i en mening: "Fan vad snygg kropp du har, tränar du?" - och så ut med handen och ett stadigt tag om min ena skinka. 

Hur de där greppen alltid sitter kvar efteråt, långt efter att den äckliga handen har släppt.

Era djävla as.

Men stopp, det här är ju övergrepp, inte intimitet.

De främmande som kommer och går i förlossningssalen. I brevet till dem har jag skrivit att jag tycker om massage och strykningar, men när värkarna kommer får ingen ta på mig. Inget djävla klappande eller knådande. På sin höjd en hand som stöttar, ett stadigt grepp så jag inte ramlar. Men annars stilla, inte störa mig när kroppen arbetar.

Jag får värkstimulerande och håller plötsligt på att drunkna. Värkarna kastar sig över mig, våg efter våg och jag glömmer hur man andas, jag skriker och fäktar och håller på att dö. 

Då lutar hon sig över mig.

Hon heter Jessica.

Hennes ögon är gröna. Turkosa, som en stilla lagun.

Hon lägger ett finger mellan mina ögonbryn. Klappar försiktigt rynkan som bildats där. Nu ska du slappna av här, säger hon. Inte spänna dig så. Hon stryker min panna. Hon andas med mig och jag bottnar igen, där i hennes ögon, hon tar mig tillbaka till stranden och jag dör inte.

Lite drygt tre år tidigare: jag och J på vår första dejt. Vi sitter på Notting Hill och dricker öl och ingen av oss vill gå hem. J ska gå på toaletten och på vägen stryker han med handen över min rygg, en självklar beröring, så självklar att han senare inte minns den, en förtrolig gest mellan två människor som nyss träffats men som redan vet att de tycker om varandra, och det är då jag vet att han är min.

Kroppsfunktionernas tid, del 2: Allt du inte visste att du inte ville veta om en nybliven mor

Minns ni det här inlägget? INTE JAG HELLER! Men det skrevs i alla fall någon gång 1746, ungefär samtidigt som general Plösenhös korsade gränsen till Värmland medelst Gotlandsruss (hej, det kunde ha hänt) och som den uppmärksamme läsaren uppmärksammar så står det i titeln "del 1". Det implicerar att det skulle komma minst ett inlägg till på samma tema. Det gjorde det ju förstås inte, förrän nu! Nu! Nu händer det!

Här vill jag kasta in en handduk i form av en brasklapp. Den här bloggen läses av diverse släkt, vänner och bekanta och en och annan obekant. Om någon av er känner att ni inte vill läsa om anekdoter rörande min fitta och röv funktioner av mer intim art, sluta nu. Om inte: skyll er själva.

Om detta skola vi tala: den nyblivna mamman. 

En gång sammanfattade jag förlossning på följande vis: "Fan, det verkar ju skitfarligt att föda barn. Fittan ramlar ner och röven ramlar ut." Jag har sällan haft mer rätt. Vi borde kanske stanna vid det citatet. Ja, antagligen. Men nej, jag tänkte att vi skulle fortsätta på temat nybliven mamma. Verkligen grotta ner oss i hela hormonella härligheten, den vandrande hormonella katastrof (nåja) som du och din kropp är den första tiden efter förlossningen.

Nu kör vi. Först en allmän introduktion.

Syndafloden aint got nothin' on me

Nu har du blivit mamma. Den lilla kringlan som ålat, boxat och krafsat inuti dig i nio månader visade sig vara ett alldeles riktigt barn och nu är det barnet här. Du har både längtat och bävat och nu är det verklighet. Kanske är du så överrumplad att du inte vet vad du ska känna. Kanske är du lycklig intill bristningsgränsen. Äntligen får du vara med ditt älskade barn, äntligen är ditt liv komplett. Du kan inte titta dig mätt på det lilla knytet, vågar knappt tro att det är sant att detta är ditt barn, som du får ta med dig hem. Eller kanske är du djupt ute till havs, kämpandes mot en förlossningsdepression som hotar sluka dig.

Oavsett vad, så gråter du. Du gråter så att Noa och hans ark när som helst kunde komma inseglandes genom fönstret, du snorar och hulkar och torkar tårar och kråkor på kilometervis med papper, handdukar, tröjor, möbler, partner, husdjur, bebis eller vad helst annat du för tillfället råkar ha i närheten. Baby blues brukar det benämnas som, det där som kanske varar ett par dagar om du har tur, veckor eller månader om du har otur. Du har helt enkelt ett enormt hormonellt påslag av... hormoner. Vad som helst är en anledning att gråta. Du gråter för att barnet gråter, för att du ammar, för att du inte ammar, för att du är trött, för att du är glad, för att det inte är marmelad på mackan, för att din partner fes, för att det är kattungar på Youtube. Du gråter för att du har glömt varför du gråter. Huden i ansiktet torkar ut av allt salt, ögonen blir röda och svullna. Du ser dig i spegeln och gråter lite till. Du trodde att du kände till fulgråt innan, men du hade fel. DETTA är the original fulgråt. Du gör av med ett oförsvarligt antal hektar skog medelst den enorma mängd näsdukar du förbrukar. Du gråter över att du nu också är miljöbov. 

Av lök skall du stinka

Förutom gråt så tycker din kropp att det är en bra idé att också producera enorma mängder svett. Nu pratar vi inte snällsvett som kommer efter träning och som lätt duschas bort, utan vi talar om elakartad löksvett, som likt senapsgas tränger upp ur dina porer och omedelbart börjar stinka och sticka i ögonen på folk. Minsta lilla ansträngning, det räcker med att du skiftar ställning i soffan, så börjar det att flöda under armarna och i alla veck på din stackars förlossningsdegiga lekamen. Inga deodoranter i världen biter på detta, så det är ingen idé att ens försöka. Det hjälper inte att byta kläder, svetten äter textilier som koalor äter eukalyptus. (Fast snabbare. Koalor är ju sjukt slappa ändå.) Det hjälper inte att försöka hålla sig stilla, för då svettas du av den ansträngningen. Det är bara att gilla läget, hur nu det ska gå till.

Härliga hemorrojder

Förutom att ditt underliv släpar i backen efter förlossningen (plus att du kanske dessutom är bukopererad, det vill säga snittad) så ska nu också tarmar och inre organ hitta tillbaka till sina ursprungliga platser i buken. Tarmarna famlar omkring därinne i det stora hålrum som blivit efter barnet, ovana vid så mycket plats, de hälsar yrvaket på lever och mjälte medan de försöker skramla på plats. Många nyförlösta beskriver att de dagarna efter förlossningen varit övertygade om att det funnits ett till barn därinne, men det är alltså bara tarmverksamhet. På grund av den skitstorm (no phun intended) av hormoner som du befinner dig i som nybliven mamma, så är det inte ovanligt att de kära tarmarna så att säga ballar ur. För en del sker det redan under graviditeten. Lägg sedan till att efter förlossningen utmattat sitta och ligga timmar i sträck, med liten bebis vid bröstet. Hård i magen är liksom inte ens förnamnet på den episka förstoppning en kan råka ut för. Och det är nu det sker, om du inte hinner lösa det i tid: röven ramlar ut. Hej hemorrojd! Jag säger bara: fibrer. Och om det inte hjälper stavas lösningen (bokstavligt talat) Movicol. Du vill även ha Xyloproctsalva att smörja på röven. Movicol och Xyloproct. Lägg det på minnet, pojkar och flickor.

Avslaget

Avslaget. Smaka på det ordet.

Efter att moderkakan lossnat från livmoderväggen bildas ett sår som blöder. Det är detta som kallas avslaget. Det är som mens, fast gånger ungefär tiotusen. Du blöder i sisådär sex till åtta veckor. Du blöder mycket. MYCKET. Avslaget är bara förnamnet.
På BB får du bindor i storlek vuxenblöja, att sätta fast med jättetrosor i någon form av spandex. Sedan vaggar du fram, likt en ostadig anka.
"Det är som att det krupit upp ett djur och dött därinne.", som min vän L beskrev det. Kunde inte sagt det bättre själv. För denna megamens stinker förruttnelse och död. Det är bara att gilla läget och be en bön för att partner, barn, husdjur och andra varelser på denna jord som andas helt enkelt har dåligt luktsinne alternativt stort överseende. Vilket de borde ha. Du har ju för fan fött barn.

Men hintade jag inte i början på detta inlägg att vi skulle komma att tala om mitt underbara underliv? Jo, visst gjorde jag det.

Såhär var det:

Den skälvande första veckan efter att vi fått komma hem från BB var det fortfarande het augustisommar. Jag var minst sagt ett vrak. Vad som helst utlöste en flodvåg av gråt och svett, men framförallt grät jag när jag skulle lägga an K till bröstet och det krånglade (ni minns kanske den där förbannade amningsnappen) och varje gång hon grät så gick jag sönder och grät jag också. Jag satt i soffan på dagen och i sängen på natten och ammade K. Till en början åt och drack jag för lite, med yrsel och huvudvärk till följd, innan J och jag fattade att han var tvungen att se till att jag fick i mig tillräckligt. Jag kunde bara, bara fokusera på K. Jag bortprioriterade allt annat, åt och drack i soffan, duschade i räserfart och rörde egentligen bara på mig den där kvarten på eftermiddagen då jag rastade mig själv medels hasning runt kvarteret, med mobilen i högsta hugg ifall J skulle ringa och säga att K höll på att svälta ihjäl. Jag bortprioriterade också att sitta länge och trycka på toa, något jag verkligen hade behövt göra, då mina tarmar var minst sagt långsamma. Men så fort jag hörde K gny så kröp bajset tillbaka upp i tarmen och torkade ut ytterligare. Förstoppningen var ett faktum och så tittade röven ut. Hej, hej hemorrojd.
Till råga på allt fick vi slut på bindor och J tog sig till affären för att köpa fler. Han kom hem med inkontinensskydd. I minsta storleken. Det vill säga storlek frimärke, även kända som trosskydd. Detta var alltså samma man som varit med mig på BB och sett mig rulta runt med en binda i storlek madrass mellan benen, men till hans försvar kan sägas att han kanske inte var helt med i leken han heller. Det blev alltså tvunget att jag skulle gå till affären för att styra upp detta och för att införskaffa rövproppslösare. Vi försökte gå allihop, men K började gråta för att hon inte ville ligga i vagnen. Jag började gråta.
"JAG KLARAR INTE AV ATT VARA FÖRÄLDER.", hulkade jag.
"Det är du redan.", sa J, till föga tröst.
Efter att ha ammat barnet fick jag sedan själv medels hasning ta mig till apoteket, med sisådär fyrtio trosfrimärken mellan benen och löksvetten rinnande under armarna. Där stod jag sedan rödgråten och stinkande mellan hyllorna på apoteket, med inköpslistan i högsta hugg och stirrande blick tills ett apoteksbiträde förbarmade sig över mig. Kunde hon på något sätt hjälpa mig?
"JAG VILL HA DE STÖRSTA BINDORNA NI HAR.", sa jag med bruten stämma.
"Ska det vara med eller utan vingar?" Hon närmade sig försiktigt, cirklade långsamt runt mig som man gör med vilda, oberäkneliga djur.
"DET SPELAR INGEN ROLL, BARA DET ÄR DE STÖRSTA NI HAR."
"Det är nog dehär... Nattbindorna." Varsamt sträckte hon fram paketet.
Jag inspekterade dem. De var stora nog för ett barn att sova på. Ja, de skulle nog räcka.
"Behöver du något annat?" Kvinnan bligade vänligt på mig, lite modigare nu.
"MOVICOL.", brölade jag. "I STORPACK. OCH EN TUB XYLOPROCT."
Sedan hasade jag hem, bytte blöja (på mig själv) samt smorde tarm och röv.
Det finns de som säger att många kvinnor tror att barnet ska komma genom röven, när barnets huvudet har trängt ner helt. Jag kan säga att när proppen väl gick på mig så födde jag genom röven, för då tryckte jag ut den största bajskorv världen någonsin har skådat.
Halleluja!

På flera BB runt om i landet får de nyblivna föräldrarna ett sponsrat startkit med diverse barnartiklar från multinationella kapitalistutsugarföretag. Det finns dock inga startkit för nyblivna mammor, trots att det VERKLIGEN finns en marknad för detta. En påse innehållandes antiperspirant, bindblöjor, tarmsmörj och rövsalva, samt storpack näsdukar. Tänk vad mycket det skulle underlätta för de nya föräldrarna! Seså, läkemedelsföretag, här finns kosing att tjäna! Jag bjuder på den.

Det här börjar bra

Jomensåatteeeh. Blogginlägg på torsdag var det. Till mitt försvar vill jag säga att ett inlägg är på väg, jag hann helt enkelt inte skriva klart det. Min skrivtid fick bli reducerad idag, för jag gick på ansiktsbehandling och fikade med kompis J som jag inte sett sedan Westfaliska freden. Välbehövliga avbrott i vardagen. Hav tålamod så kommer det riktiga inlägget snart.

Torsdagsintentioner

Jag vill så mycket! Helst av allt skulle jag sluta lönearbeta (så det vore bra om vi kunde ta och styra upp det här med basinkomst typ nu). Då kunde jag ohejdat ägna mig åt att odla på lotten (Alla ytor som man inte absolut måste gå på ska bli land!), jag skulle sticka de tusen projekt jag har på min önskelista, jag skulle pyssla och fixa i mitt hem tills det blev lika välordnat och trevlig som jag verkligen vill ha det, jag skulle träna varje dag, jag skulle skriva varje dag, umgås med alla jag gillar och leka med K i tusen timmar.

K leker gärna med mig i tusen timmar. Det andra är hon dock måttligt intresserad av.

Ni som inte har barn och som klagar över att ni inte har tid att göra saker, här kommer ett bittert och överlägset mammaskratt: HAHAHAHA! LILLA vännen. Ho, ho, skrock, skrock. Nedlåtande klapp, klapp på huvudet. HAHAHAHA!

Ni som inte har barn har all tid i världen. Ni kan göra precis allt ni vill, nästan precis när ni vill. Även om ni heltidsarbetar så har ni all tid i världen. Timmar och åter timmar helt till ert eget förfogande.

Vet ni inte hur? Då ska jag tala om det för er.

Såhär ska ni göra:

1. Kom hem från ert arbete.

2. Vid behov, ta en tupplur.

3. Ät.

4. Sätt inte på tvn. (Om det inte är så att ni vill titta väldigt mycket på tv, då sätter ni istället på den och kör igång.)

5. Gör det ni vill göra. Bara GÖR. Seså!

Nästa dag följer ni listan från början till slut igen. KLART! GIVEN SUCCÉ!

Om det är något föräldrarollen har lärt mig så är det att det gäller att smida medan järnet är varmt. Minsta lilla stund som blir över, minsta microsekund en har för sig själv, blir aldrig så utnyttjad som av en småbarnsförälder. För i perioder har en småbarnsförälder ingen egentid. Och då menar jag verkligen INGEN egentid. 

Vi är för närvarande inne i en sådan period. I höstas hade vi världens lyxigaste kvällar. K somnade vid sju, åtta och vi hade flera timmar att göra annat än att bygga lego på. Men i december vände det och nu går min lilla Duracellkanin till sängs vid tio. Visst kunde jag och J försöka oss på att umgås och greja efter det, men det orkar vi aldrig ta oss samman för att göra. Om något ska bli gjort måste vi göra det tillsammans med barnet, skaffa barnvakt eller gå iväg själv medan den andra föräldern har barnet. Givetvis kan en ju välja att köra valfri skrik- och förnedringsmetod för att få ungen att sova i ett annat mönster, men det är ju för att uttrycka sig milt inte så jag jobbar.

J kan gå ifrån hemma, sätta sig i ett annat rum och greja en stund. Jag? Not so much. K har nämligen lärt sig att folk kan komma och gå och framförallt att mamma kan komma och gå. Om jag är hemma så ska jag vara i närheten av henne HELA TIDEN. Helst bära henne, ha henne i famnen. Jag är omåttligt stolt varje gång jag lyckas sätta igång en maskin tvätt eller laga mat eller göra andra helt vanliga sysslor när jag är själv med K. För hur GÖR man liksom? Hur gör ni, andra föräldrar? Jag känner mig fortfarande som en N00b i sammanhanget och när K är extra klängig så får jag liksom inget gjort. Igår lyckades jag laga soppa, enbart för att barnet fick stå bredvid mig vid diskbänken och diska morotsskal och stoppa lökbitar i min ficka. Att äta mat ifred är att glömma – helst vill hon sitta i mitt knä och hugga och vifta med min gaffel i min mat så att den sprids jämnt över golv och bord; ”HÄLV! HÄLV!” (själv, övers anm). Att jag går på toaletten och stänger dörren resulterar i psykbryt a la skrik och gråt, samt bank på dörren och ropande med desperat stämma: ”Mamma! MAMMAAA!” tills jag öppnar. Väl inne i badrummet får jag försöka bajsa samtidigt som jag hindrar barnet från att pilla ner ett Duplodjur bakom mig i toaletten, dra ut toaborsten, strimla allt toapapper eller köra tvättmaskinen på 90 grader. 

Utöver det har lillan bestämda åsikter om vad som ska göras. Det ska diskas, badas, byggas, hoppas i sängen, gungas och läsas böcker och väldigt, väldigt gärna ska det tittas på I drömmarnas trädgård; ”GÄGGÅ!” (trädgård, övers anm). Som för övrigt är det enda tv-program jag och J ser klart på nu. Nej. Det är det enda tv-program jag och J ser på. Punkt.

Vi kan deras introduktionsramsor och danser vid det här laget.

Och jag älskar givetvis att göra allt detta med mitt lilla barn, givetvis. Men jag älskar också att få bajsa ifred och ägna mig åt saker som definierar vem jag är.

Förstår ni då hur lyxigt det är att jag, från och med idag, ska få ha torsdagseftermiddagarna åt mig själv. J är hemma med K tisdagar och torsdagar och nu behöver inte jag jobba mer än förmiddagarna på torsdagar. Så nu är torsdag eftermiddag veckans skrivstund. Kanske gör jag något annat någon gång, men framförallt ska jag skriva. Jag ska skriva roman. Gammal och ny. Och jag ska skriva blogginlägg. Inlägg med substans, inte bara inlägg av typen morötter i solnedgång, stickad sjal eller metainlägg om att jag inte skriver inlägg. (Don't get me wrong, jag gillar morötter i solnedgång lika mycket som vem som helst, men det kan inte bara handla om det.) Utan Viktiga Texter ™ och Roliga Texter ™ och Viktiga OCH Roliga Texter ™. För det är detta som har skavt när jag har försökt blåsa liv i den här bloggen: jag vill skriva texter som vill något. Som spelar någon roll. För att göra det måste jag ha tid. Och nu har jag det. Fyra, fem timmar i veckan. FÖRSTÅ hur mycket tid det är för en hålögd småbarnsmorsa!

Så från och med nu har jag tänkt uppdatera den här gamla bloggen varje torsdag med något riktigt kick ass. Det ni!