Listar listor

Jag har semester. Det vill säga jag varvar romanredigering med att göra geggamoja och leka med färgglada ponnys och julgransutsmyckningar med min dotter. Utöver det äter jag typ hela tiden. Det är på det hela gött, förutom de stunder då jag tidspanikar. Manuset ska vara inne 8 augusti och då ska jag ha redigerat hela. Helst såpass bra att jag inte behöver göra ytterligare ett storgrepp liknande det jag gör nu.

Jag har haft några helt suveräna skrivdagar. Idag hade jag en ganska seg dag, som sedermera blev ganska bra. Imorse tvivlade jag dock och var tvungen att googla "what to do on a bad day as a writer". 

Topp tre författarpapp! Hittade detta och detta och detta. Det hjälpte lite. Länkar här ifall det även kan hjälpa någon annan.

Utöver det jobbade jag med floskler. Topp fem på floskellistan:

Gör det ändå!

Bit ihop och kom igen!

En sak i taget.

Det finns ingen gräns för hur många gånger man får misslyckas.

Måste älska floskler ändå.

Har återupptäckt magin att skriva till musik. Kör tre låtar om och om igen, via Youtube och ett knackigt Internet eftersom vi är på Ön. Topp tre på redigeringshitlistan:

Hayden Calnin - For My Help

Volcano Choir - Byegone

Ben Howard - Promise

Den uppmärksamme uppmärksammar att samtliga dessa verk återfinns som musik till första säsongen av The 100. Det är en tv-serie som kortfattat är som Lord of the Flies på springbreak. Så många logiska glapp. Men den är underhållande och lite sexig (tyckte i alla fall undertecknad tant) och de som har sett mer än säsong 1 säger att den liksom tar sig. Och skitbra musik, som synes. Själv kom jag aldrig igenom ens första säsongen och det skyller jag på mitt barn. Min tv-tid har gått ner med flera tusen procent sedan jag blev förälder. 

Tänk att jag har skrivit på den här berättelsen sedan 2009. Inte hela tiden givetvis, men ändå. Trots det känns det som att det är först nu jag verkligen har fattat vad den handlar om. Det väsentliga. Känns som att den aldrig kommer att bli färdig, som att jag kommer att redigera och redigera i evigheters evighet. Samtidigt vet jag att det kommer att bli en bok av det här. Och utanför dörren står det andra karaktärer från helt nya berättelser och vill ha uppmärksamhet.

Men som floskeln säger: En sak i taget. Som vi vet har ju floskeln aldrig fel. Följ floskeln!

Karaktärsbyggande och en mardrömslik recension

Jag har huvudet fullt av min roman. Jag vill vara i den hela tiden.

I fyra dagar satt jag och grottade ner mig med mina karaktärer. Tecknade dem, från grunden. Det var värt varenda sekund, för nu plötsligt har jag stenkoll på dem. Jag vet exakt vad de känner i varje situation, hur de reagerar, vad de gör och varför. Till nästa roman ska jag göra det här mycket, mycket, mycket tidigare. (Jag har redan hunnit börja på den, men den vilar nu. När jag väcker den igen ska jag bygga karaktärer innan jag gör något annat.) Elizabeth George har rätt i att berättelsen består av karaktärerna. Jag kan inte nog rekommendera hennes handbok i att skriva roman. Ta också gärna en titt på var Simona Ahrnstedt säger om karaktärsbygge. Jag ställde en fråga på hennes blogg om hur hon brukar tänka när hon gör karaktärer och hon hedrade mig genom att svara i ett helt inlägg.

Åh, mina älskade karaktärer. Mina tankebarn. Det känns som att min historia får en helt annan tyngd nu. Det känns som att det kommer att bli så djävla bra! Ja, när det inte känns som att det kanske i själva verket blir dåligt. Och när det känns så, då kan jag mejla min förläggare och så svarar hon mig. SÅ SJUKT LYXIGT.

Inatt drömde jag att Göteborgs Posten recenserade romanen. De hade av någon anledning fått en tidigare, mycket sämre version av manuset. I flera uppslag (J sjöng glatt "Hyyybriiis!" när jag berättade den delen av drömmen för honom.) ondgjorde de sig sedan över mina nybörjarmisstag. Det var helikopterperspektiv hela tiden, så typiskt nybörjare. Sedan var det sådana stereotypa skildringar av personer från forna Jugoslavien och det här med att poliserna var i stallet i Tvååker hela tiden, det var ju bara inte trovärdigt. Logik eller samröre med verkligheten what so ever var inte den här drömmens starkaste sida, så kan vi ju säga.

Sedan vaknade jag av att min dotter utropade: "Blä! Äckit!", med emfas.

Efter det satte hon sig upp, ungefär en millimeter ifrån mig (vi samsover än) och brölade: "Mamma? MAMMA?"

Och jag bara: "Eh, precis bakom dig."

Nu känner jag att jag kommer att överleva vilken eventuell verklig recension som helst.

Och kanske, kanske kommer jag att hinna skriva klart allt det nya till min deadline om två veckor.

Shit my tvååring says

Att leva tillsammans med en verbal tvååring är som att bo med en trasig bandspelare. En vet aldrig vad som kommer att spelas upp. Det är också som att bo tillsammans med en dadaistisk poet som strävar efter språkets totala sönderfall. Eller som att ha en liten, djävligt full person hemma.

De senaste månaderna har jag skrivit ner några av de fantastiska uttalandena vårt barn har glatt oss med. Nu tänker jag glädja er med desamma. Håll till godo.

Tema: Mat

"Mamma, jag har ingen kyckling med mig!"

"Det smakar ganska gott. Väldigt banan."

(Tittar på sin djurpasta): "Sluta vara en sköldpadda!"

K: "Pappa, kan du äta snö?"
J: "Nej, det vill jag inte."
K: "Du kan inte äta hundbajs. Det är jätteäckligt."
J: "Jag har svårt att tänka mig något äckligare faktiskt."

"Va? Banan? Det är inte sant!"

K (Ståendes vid matbordet, tar tag i min hand och drar i den): "Mamma, du är inte hungrig. Du har ätit upp nu."
Jag: "Men om jag vill ha mer då?"
K (Med bestämd röst): "Det är slut nu."

"Melon! Jag älskar dig, melon. Jag har saknat dig."

(Dricker varm choklad ur en mugg med en katt på): "Mmmh! Vad katt!"



Tema: Kroppen

"Du har två ögon, mamma. En, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta, nio, tio."

K: "Kan du testa mina cornflekser, mamma?"
Jag: "Dina reflexer?"
K: "Jaaa."



Tema: Södra regionerna

(Vid bajsblöjsbyte): "En ny blöja. INTE bajsblöjan."

"Vilken lång bajskorv! Imponerande! Är du imponerad, pappa?"

(Bär sin potta till sin tömda leksakslåda, som för närvarande agerar båt, sätter pottan i lådan, sätter sig på pottan): "Jag vill kissa på Nordpolen!"

(I sängen, vid läggdags): "Jag vill kissa pottan. Jag vill ha vatten. Jag vill, jag vill, jag vill, jag ska, jag, jag, jag måste sova nu."

"Det var äckligt bajs därinne på tollatetten*. Kom pappa, vi går och kollar!"



Tema: Mått och liknande

J: "Hur långt är det?"
K (Utrustad med måttband): "Mettifem. Nittiofem, sexhundra år."



Tema: Eh...?

"Jag är inte grön idag."

"Det där är pappa i spargrisen. När han har pruttat färdigt. Nej, han heter mamma."

(Med glad röst medan hon hoppar i sängen): "Du är en gris, mamma!"

"Jag vill inte borsta tänderna på hajar."

(I sängen, mitt i stan): "Jag hör inte havet."

"Jag älskar bilar! Min höna heter Halta Lotta."

"Jag behöver mer ben!"

"Min padda har försvindat! Pappa har gömt sig i den."



Tema: Alfabetet

K: "Har du skrivit bokstäver, mamma? Är du färdig med dina bokstäver?"
J: "Mamma blir aldrig riktigt färdig med sina bokstäver."
K: "Mamma, älskar du bokstäver?"
Jag: "Ja. Älskar du bokstäver, Kerstin?"
K: "Ja. Jag älskar A. Ett A som i Kerstin."

"Ett R som i mamma. Det kan man nog säga."



Ja, det kan man nog säga. Fortsättning följer, var så säkra.



*Kerstinska för 'toaletten'

En omöjlig längtan

"Jag vill ha min mamma."

Orden är mitt barns, men idag har jag insett att de lika gärna kunde vara mina. Jag vill också ha min mamma.

Jag vill också få vara en mammas barn. Min mammas barn.

Jag behöver inte längre ropa efter henne när jag vaknar på natten, när jag slår mig, är trött eller hungrig eller blyg eller osäker.

Men jag vill ropa efter henne när jag är rädd. Jag vill ha ett telefonnummer att ringa, där hon ska svara. Jag kan hennes sista telefonnummer utantill fortfarande, trots att det var länge sedan det gick till hennes hem.

Mamma, jag är rädd. Världen brinner. Barn dör. Allting hårdnar. När jag vaknar på natten tror jag att kriget ska komma. Att vår trygghet är på väg att raseras, att hatet kommer att vinna också här. Att det då inte skulle finnas någonstans att ta vägen där det skulle vara bättre. Jag vill hjälpa de som drabbas, de som förlorat allt. Jag vill kämpa emot. Jag vill säga något bra. Men jag är så trött, mamma, jag känner mig nästan förlamad. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte vad jag ska säga.

Jag försöker föreställa mig vad du skulle säga om det som händer idag. Jag försöker höra dina kloka ord i huvudet, men meningarna blir ofullständiga.

Jag vill att du ska trösta mig, mamma. Jag vill att du ska vara här. Jag vet inte hur jag ska orka vara vuxen när jag inte får vara ditt barn.

Tvär tultare tar ton.

Sitter still i fem sekunder för att trycka in choklad. Det som fastnar på fingrarna smetas med fördel ut på svårtvättad möbel.


Vår dotter har hunnit fylla hela två år!

 

På tvåårsdagen var samtliga familjemedlemmar trötta efter en natt av sjuttioelvatusen uppvak pga ont i Ks hals, men vi firade ändå med paket och tårta. Sedan tittade vi på tv i tusen timmar, eftersom det var det enda det gnälliga, trötta och supersnoriga födelsedagsbarnet ville göra och för att de trötta föräldrarna inte hade kreativitet nog att komma på något mer lockande.

 

Jag har alltid tyckt att två är en härlig ålder. De är ju så söta! Stora bebisar, små barn, som lallar omkring och pratar strunt på brutet bebismål. Jag tycker fortfarande att två är en härlig ålder, men med vår fantastiska, energiska, outtröttliga, envisa, karaktärsstarka, kärleksfulla, temperamentsfulla tultare har jag även fått uppleva den andra sidan av tvååringen. Den där sidan som närmast kan beskrivas som plötsligt och oväntat övertagande av demon.

 

Jag har alltid haft svårt för uttryck som "toddler tantrums" och tvåårstrots, för att jag tycker att det förminskar den lilla människan i fråga och det hen upplever och sådant har jag svårt för rent allmänt.

 

Men alltså.

 

Nu undrar jag om det är så att vår tvååring, på sin tvåårsdag, fick ett PM angående detta som vi föräldrar inte fick ta del av.

 

För över en natt (jo, faktiskt) så har vi nu dagliga inslag av skrik och skrän (Det är okej, mamma och pappa använde ändå inte den frekvensen som nu permanent försvann ur vår hörsel.), ligga på golvet och sparka, kast med valfri teknisk pryl (Jag kan förstå kastet av vågen som ett feministiskt ställningstagande och mamma är SÅ STOLT över dig, men INTE PADDAN FÖR ALLT I VÄRLDEN! Unge, begriper du inte att det är som att bita den hand som föder dig (vilket för övrigt också har hänt (liksom även bit i tutt som bokstavligt talat föder dig))!?) samt allmän upploppsstämning. Utöver detta jobbar vår tultare mycket med ordet "NÄE!", som är standardsvar på allt utom "Vill du bada?" och "Ska vi gå till lekplatsen?" och med uppenbara provokationer. Titta mamma, nu stoppar jag den här knappen I MUNNEN OCH SPRINGER IVÄG. Jo, jag MÅSTE hälla ut allt innehåll i dricksglaset (Detta resulterade i att vi återgått till pipmugg och nappflaska.) över soffan/bordet/maten. Det går inte heller att lämna henne själv ens i fem minuter, då är resultatet garanterad kaos: *hög krasch från vardagsrummet*, *föräldrar springer flämtande dit* Jaha, du tyckte att det var en bra idé att klättra upp i fönsterblecket och riva ner blomkrukan på köpet. (Det var kanske ingen tillfällighet att ditt första ord var "katt"?)

 

Puh.

 

Sedan några veckor tillbaka pottränar vi. I början gick det jättebra, men nu har vi haft bakslag (No phun intended!) även där. För närvarande är det oftare att lillan inte vill sitta pottan eller toan än att hon går med på det. Enligt den pedagogiska pottboken vi köpte (Som förövrigt lovade att det gick att få en torr unge på typ en månad med denna "metod". Eh, dock ej, i vårt fall.) ska barnet göra kopplingen: jag är kissnödig-går till toan/pottan-drar ner byxor-sätter mig-kissar. Ibland säger K till om det trycker på, men lika ofta kissar hon bara, om vi inte har fått henne att sitta pottan i tid. Hon har i alla fall gjort kopplingen att hon inte ska kissa någonannanstans. "Inte kissa på golvet!" med ett förmanande finger. Nej, just det. Häromkvällen lade barnet ett par riktigt lökiga fisar, varpå jag försökte få henne att sitta på toan en stund, eftersom detta ofta är ett tecken på att bajs är på ingång. Hon satt lydigt på toaletten ett par sekunder, men ville sedan ner. En stund senare, då undertecknad själv satt och bajsade i lugn och ro (Eller hur?) hördes förmaningar från vardagsrummet. "Inte kissa golvet!" I panik brölade jag efter J som var i köket och gjorde något hipsteraktigt, typ kokade äpplemust: "Gå och kolla vad hon gör!" J släppte alla äpplen han hade för händer och rusade dit. "Inte kissa golvet!"

 

Nej, älskling. Men om du också kunde låta bli att bajsa i dockvagnen nästa gång det trycker på, så vore vi väldigt tacksamma.

Jag förstår att det inte är lätt att vara två. Det är så mycket en ska förstå i den stora världen. Vad en får och inte får göra, allt som pågår i kroppen som en inte riktigt begriper, vad som egentligen ska hända idag. Klart att det blir lite mycket för en förkyld tultare som skolas in hos dagmamma. Första veckan älskade hon det, nu när skimret har lagt sig och hon insett att vi kommer att lämna henne där är det inte lika roligt, vare sig för henne eller oss. Klart att hon är extramammig, extraklängig, extrakänslig, extraallt.

 

Klart att du behöver extra tålamod, älsklingsunge. Så länge du kan ha lite extra tålamod med oss, dina hålögda, förkylningsnedsmittade, som-inte-har-haft-egentid-sedan-typ-forever föräldrar, som inte alltid orkar ha det tålamod du så väl behöver. Då klarar vi oss alla till du fyller tre, allraminst.

Symbios

Nu har det varit tyst här i flera veckor. Det har varit sjukdom, mycket på jobbet och som vanligt väldigt lite fritid att tala om.

En av de saker jag är mest rädd för hände till sist: K blev magsjuk. Det var ju bara en tidsfråga och när det väl hände var det bara att gilla läget och ta sig igenom det. Jag måste säga att jag tog det bättre än jag trodde att jag skulle ta det, men å andra sidan – vad har en för val? Mitt tappra lilla barn klarade sig hyfsat bra, men tyvärr var det långt och utdraget, då hon först blev sjuk och bättre för att sedan nästan två dygn senare bli dålig igen. När J trillade dit gick min ångets på högvarv, men jag klarade det också och han med, stackarn. Så går det när pappa, trött efter att inte ha sovit ordentligt på ett antal nätter, äter på samma mat som barnet ätit på. ”Det finns tyvärr inget skydd mot dumhet”, som J själv uttryckte det. Nej, tyvärr inte och mot trötthet finns bara en bot och när en inte kan styra över det själv, ja då är det inte lätt att hålla sig smart.

En så oändligt lång vecka. En smetig vecka, där jag tappade känsla för tid och rum, inte visste vilken dag det var eller hur många nätter det pågått. Ett enda långt töcken av vaknätter och vakmorgnar. Försöka få i barnet vätska i lagom dos. Barnprogram på paddan hela dagen, för att det är det enda barn och förälder mäktar med. Hokus Pokus, Alfons Åberg för tredje gången samma dag. Det bitterljuva i att barnet bara, bara, bara vill ha mamma, mamma, mamma. Sitta i mitt knä, bli buren, sova på mig. Tänka nu orkar jag inte mer, nu är det stopp och så – som magi! Så orkar jag lite till i alla fall. Och lite till, och lite till och så lite till. Hon blir frisk och glad och hungrig till sist. J blir frisk. Och det stora miraklet: jag blir aldrig sjuk.

Barnet är friskt, men fortsätter att kräva mig. Det kommer tänder i överkäken, det kliar. Hon stökar på nätterna, ropar efter mig trots att jag ligger alldeles bredvid. Jag sover i obekväma ställningar. Ryggen värker, påsarna under ögonen växer, det känns som att jag aldrig har hela eller rena kläder nu längre, ingen tid eller ork att lägga på det enga yttre. Hur ser jag ut egentligen? Äh, strunt samma. Hon vaknar så fort jag kliver ur sängen på morgnarna, ropar efter mig när jag går på toaletten, bankar på dörren, sitter i mitt knä när jag äter och stjäl mina bestick. Vi mutar henne med tv när gnälligheten blir som värst, vilket skänker en stunds vila och ett enormt dåligt samvete. Igen känslan av att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, den kliande irritationen. 

Men visst orkar jag. För när hon somnar tätt intill mig, med händerna mellan mina bröst, dessa kroppsdelar som hon fortfarande fullständigt annekterat: det finns inget bättre. Visst skulle jag kunna smyga mig upp, göra något annat. Men vad är det jag ska göra som är viktigare än det här? Så jag ligger kvar bredvid henne. Tänker att det kanske inte kommer att vara såhär så länge till, att strängen mellan oss inte alltid kommer att vara såhär kort. Att det är både skönt och sorgligt att det ska ändras.

Vabruari hände

"Men vi kommer att klara oss från sjukdomar i alla fall!", tänkte jag övermodigt någon gång förra veckan.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

K gnuggade sig glatt mot sina snoriga kompisar Maja ("Maja!") och Axel ("Askel!") förra onsdagen och exakt fyrtioåtta timmar senare (inkubationstid, check!) rann snoret till på henne. I söndags hade J ett härligt jourpass om tretton timmar utan rast och i måndags morse vid frukosten plirade han hålögt på mig och sa: "Jag känner mig inte så fräsch alltså. Jag tror att jag ska stanna hemma idag."

"Men JAG klarar mig i alla fall!", tänkte jag övermodigt i måndags, tydligen inte vis från tidigare erfarenheter.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

I tisdags åkte jag på något av de pestvirus som cirkulerar (antagligen en variant av det min familj drabbats av) och fick ont i magen, mådde illa, fick frossa och lätt feber. Jag är ju som vi alla vet fobiskt rädd för Kräken och stålsatte mig således för det allra värsta. Det verkar som att jag kom hyfsat lindrigt undan, men det vågar jag ju knappt säga.

Vi har i alla fall varit hemma allihop, mer eller mindre trötta, snoriga och dåliga i magen sedan i onsdags. Det har varit lite mer tv för barnet än vad jag är bekväm med och nu är alla lite lappsjuka av att ha vistats lite för länge innanför lägenhetens väggar.

I helgen åker vi ut till Ön tillsammans med Js föräldrar. De är inte heller friska, så jag hoppas verkligen att vi inte smittar om varandra nu. Hursomhelst får det bära eller brista, vi behöver lite nya vyer, frisk luft och hav och natur i största allmänhet. Jag hoppas få till i alla fall ett blogginlägg därute. Ett med innehåll, vill säga.

Kroppsfunktionernas tid, del 2: Allt du inte visste att du inte ville veta om en nybliven mor

Minns ni det här inlägget? INTE JAG HELLER! Men det skrevs i alla fall någon gång 1746, ungefär samtidigt som general Plösenhös korsade gränsen till Värmland medelst Gotlandsruss (hej, det kunde ha hänt) och som den uppmärksamme läsaren uppmärksammar så står det i titeln "del 1". Det implicerar att det skulle komma minst ett inlägg till på samma tema. Det gjorde det ju förstås inte, förrän nu! Nu! Nu händer det!

Här vill jag kasta in en handduk i form av en brasklapp. Den här bloggen läses av diverse släkt, vänner och bekanta och en och annan obekant. Om någon av er känner att ni inte vill läsa om anekdoter rörande min fitta och röv funktioner av mer intim art, sluta nu. Om inte: skyll er själva.

Om detta skola vi tala: den nyblivna mamman. 

En gång sammanfattade jag förlossning på följande vis: "Fan, det verkar ju skitfarligt att föda barn. Fittan ramlar ner och röven ramlar ut." Jag har sällan haft mer rätt. Vi borde kanske stanna vid det citatet. Ja, antagligen. Men nej, jag tänkte att vi skulle fortsätta på temat nybliven mamma. Verkligen grotta ner oss i hela hormonella härligheten, den vandrande hormonella katastrof (nåja) som du och din kropp är den första tiden efter förlossningen.

Nu kör vi. Först en allmän introduktion.

Syndafloden aint got nothin' on me

Nu har du blivit mamma. Den lilla kringlan som ålat, boxat och krafsat inuti dig i nio månader visade sig vara ett alldeles riktigt barn och nu är det barnet här. Du har både längtat och bävat och nu är det verklighet. Kanske är du så överrumplad att du inte vet vad du ska känna. Kanske är du lycklig intill bristningsgränsen. Äntligen får du vara med ditt älskade barn, äntligen är ditt liv komplett. Du kan inte titta dig mätt på det lilla knytet, vågar knappt tro att det är sant att detta är ditt barn, som du får ta med dig hem. Eller kanske är du djupt ute till havs, kämpandes mot en förlossningsdepression som hotar sluka dig.

Oavsett vad, så gråter du. Du gråter så att Noa och hans ark när som helst kunde komma inseglandes genom fönstret, du snorar och hulkar och torkar tårar och kråkor på kilometervis med papper, handdukar, tröjor, möbler, partner, husdjur, bebis eller vad helst annat du för tillfället råkar ha i närheten. Baby blues brukar det benämnas som, det där som kanske varar ett par dagar om du har tur, veckor eller månader om du har otur. Du har helt enkelt ett enormt hormonellt påslag av... hormoner. Vad som helst är en anledning att gråta. Du gråter för att barnet gråter, för att du ammar, för att du inte ammar, för att du är trött, för att du är glad, för att det inte är marmelad på mackan, för att din partner fes, för att det är kattungar på Youtube. Du gråter för att du har glömt varför du gråter. Huden i ansiktet torkar ut av allt salt, ögonen blir röda och svullna. Du ser dig i spegeln och gråter lite till. Du trodde att du kände till fulgråt innan, men du hade fel. DETTA är the original fulgråt. Du gör av med ett oförsvarligt antal hektar skog medelst den enorma mängd näsdukar du förbrukar. Du gråter över att du nu också är miljöbov. 

Av lök skall du stinka

Förutom gråt så tycker din kropp att det är en bra idé att också producera enorma mängder svett. Nu pratar vi inte snällsvett som kommer efter träning och som lätt duschas bort, utan vi talar om elakartad löksvett, som likt senapsgas tränger upp ur dina porer och omedelbart börjar stinka och sticka i ögonen på folk. Minsta lilla ansträngning, det räcker med att du skiftar ställning i soffan, så börjar det att flöda under armarna och i alla veck på din stackars förlossningsdegiga lekamen. Inga deodoranter i världen biter på detta, så det är ingen idé att ens försöka. Det hjälper inte att byta kläder, svetten äter textilier som koalor äter eukalyptus. (Fast snabbare. Koalor är ju sjukt slappa ändå.) Det hjälper inte att försöka hålla sig stilla, för då svettas du av den ansträngningen. Det är bara att gilla läget, hur nu det ska gå till.

Härliga hemorrojder

Förutom att ditt underliv släpar i backen efter förlossningen (plus att du kanske dessutom är bukopererad, det vill säga snittad) så ska nu också tarmar och inre organ hitta tillbaka till sina ursprungliga platser i buken. Tarmarna famlar omkring därinne i det stora hålrum som blivit efter barnet, ovana vid så mycket plats, de hälsar yrvaket på lever och mjälte medan de försöker skramla på plats. Många nyförlösta beskriver att de dagarna efter förlossningen varit övertygade om att det funnits ett till barn därinne, men det är alltså bara tarmverksamhet. På grund av den skitstorm (no phun intended) av hormoner som du befinner dig i som nybliven mamma, så är det inte ovanligt att de kära tarmarna så att säga ballar ur. För en del sker det redan under graviditeten. Lägg sedan till att efter förlossningen utmattat sitta och ligga timmar i sträck, med liten bebis vid bröstet. Hård i magen är liksom inte ens förnamnet på den episka förstoppning en kan råka ut för. Och det är nu det sker, om du inte hinner lösa det i tid: röven ramlar ut. Hej hemorrojd! Jag säger bara: fibrer. Och om det inte hjälper stavas lösningen (bokstavligt talat) Movicol. Du vill även ha Xyloproctsalva att smörja på röven. Movicol och Xyloproct. Lägg det på minnet, pojkar och flickor.

Avslaget

Avslaget. Smaka på det ordet.

Efter att moderkakan lossnat från livmoderväggen bildas ett sår som blöder. Det är detta som kallas avslaget. Det är som mens, fast gånger ungefär tiotusen. Du blöder i sisådär sex till åtta veckor. Du blöder mycket. MYCKET. Avslaget är bara förnamnet.
På BB får du bindor i storlek vuxenblöja, att sätta fast med jättetrosor i någon form av spandex. Sedan vaggar du fram, likt en ostadig anka.
"Det är som att det krupit upp ett djur och dött därinne.", som min vän L beskrev det. Kunde inte sagt det bättre själv. För denna megamens stinker förruttnelse och död. Det är bara att gilla läget och be en bön för att partner, barn, husdjur och andra varelser på denna jord som andas helt enkelt har dåligt luktsinne alternativt stort överseende. Vilket de borde ha. Du har ju för fan fött barn.

Men hintade jag inte i början på detta inlägg att vi skulle komma att tala om mitt underbara underliv? Jo, visst gjorde jag det.

Såhär var det:

Den skälvande första veckan efter att vi fått komma hem från BB var det fortfarande het augustisommar. Jag var minst sagt ett vrak. Vad som helst utlöste en flodvåg av gråt och svett, men framförallt grät jag när jag skulle lägga an K till bröstet och det krånglade (ni minns kanske den där förbannade amningsnappen) och varje gång hon grät så gick jag sönder och grät jag också. Jag satt i soffan på dagen och i sängen på natten och ammade K. Till en början åt och drack jag för lite, med yrsel och huvudvärk till följd, innan J och jag fattade att han var tvungen att se till att jag fick i mig tillräckligt. Jag kunde bara, bara fokusera på K. Jag bortprioriterade allt annat, åt och drack i soffan, duschade i räserfart och rörde egentligen bara på mig den där kvarten på eftermiddagen då jag rastade mig själv medels hasning runt kvarteret, med mobilen i högsta hugg ifall J skulle ringa och säga att K höll på att svälta ihjäl. Jag bortprioriterade också att sitta länge och trycka på toa, något jag verkligen hade behövt göra, då mina tarmar var minst sagt långsamma. Men så fort jag hörde K gny så kröp bajset tillbaka upp i tarmen och torkade ut ytterligare. Förstoppningen var ett faktum och så tittade röven ut. Hej, hej hemorrojd.
Till råga på allt fick vi slut på bindor och J tog sig till affären för att köpa fler. Han kom hem med inkontinensskydd. I minsta storleken. Det vill säga storlek frimärke, även kända som trosskydd. Detta var alltså samma man som varit med mig på BB och sett mig rulta runt med en binda i storlek madrass mellan benen, men till hans försvar kan sägas att han kanske inte var helt med i leken han heller. Det blev alltså tvunget att jag skulle gå till affären för att styra upp detta och för att införskaffa rövproppslösare. Vi försökte gå allihop, men K började gråta för att hon inte ville ligga i vagnen. Jag började gråta.
"JAG KLARAR INTE AV ATT VARA FÖRÄLDER.", hulkade jag.
"Det är du redan.", sa J, till föga tröst.
Efter att ha ammat barnet fick jag sedan själv medels hasning ta mig till apoteket, med sisådär fyrtio trosfrimärken mellan benen och löksvetten rinnande under armarna. Där stod jag sedan rödgråten och stinkande mellan hyllorna på apoteket, med inköpslistan i högsta hugg och stirrande blick tills ett apoteksbiträde förbarmade sig över mig. Kunde hon på något sätt hjälpa mig?
"JAG VILL HA DE STÖRSTA BINDORNA NI HAR.", sa jag med bruten stämma.
"Ska det vara med eller utan vingar?" Hon närmade sig försiktigt, cirklade långsamt runt mig som man gör med vilda, oberäkneliga djur.
"DET SPELAR INGEN ROLL, BARA DET ÄR DE STÖRSTA NI HAR."
"Det är nog dehär... Nattbindorna." Varsamt sträckte hon fram paketet.
Jag inspekterade dem. De var stora nog för ett barn att sova på. Ja, de skulle nog räcka.
"Behöver du något annat?" Kvinnan bligade vänligt på mig, lite modigare nu.
"MOVICOL.", brölade jag. "I STORPACK. OCH EN TUB XYLOPROCT."
Sedan hasade jag hem, bytte blöja (på mig själv) samt smorde tarm och röv.
Det finns de som säger att många kvinnor tror att barnet ska komma genom röven, när barnets huvudet har trängt ner helt. Jag kan säga att när proppen väl gick på mig så födde jag genom röven, för då tryckte jag ut den största bajskorv världen någonsin har skådat.
Halleluja!

På flera BB runt om i landet får de nyblivna föräldrarna ett sponsrat startkit med diverse barnartiklar från multinationella kapitalistutsugarföretag. Det finns dock inga startkit för nyblivna mammor, trots att det VERKLIGEN finns en marknad för detta. En påse innehållandes antiperspirant, bindblöjor, tarmsmörj och rövsalva, samt storpack näsdukar. Tänk vad mycket det skulle underlätta för de nya föräldrarna! Seså, läkemedelsföretag, här finns kosing att tjäna! Jag bjuder på den.

Torsdagsintentioner

Jag vill så mycket! Helst av allt skulle jag sluta lönearbeta (så det vore bra om vi kunde ta och styra upp det här med basinkomst typ nu). Då kunde jag ohejdat ägna mig åt att odla på lotten (Alla ytor som man inte absolut måste gå på ska bli land!), jag skulle sticka de tusen projekt jag har på min önskelista, jag skulle pyssla och fixa i mitt hem tills det blev lika välordnat och trevlig som jag verkligen vill ha det, jag skulle träna varje dag, jag skulle skriva varje dag, umgås med alla jag gillar och leka med K i tusen timmar.

K leker gärna med mig i tusen timmar. Det andra är hon dock måttligt intresserad av.

Ni som inte har barn och som klagar över att ni inte har tid att göra saker, här kommer ett bittert och överlägset mammaskratt: HAHAHAHA! LILLA vännen. Ho, ho, skrock, skrock. Nedlåtande klapp, klapp på huvudet. HAHAHAHA!

Ni som inte har barn har all tid i världen. Ni kan göra precis allt ni vill, nästan precis när ni vill. Även om ni heltidsarbetar så har ni all tid i världen. Timmar och åter timmar helt till ert eget förfogande.

Vet ni inte hur? Då ska jag tala om det för er.

Såhär ska ni göra:

1. Kom hem från ert arbete.

2. Vid behov, ta en tupplur.

3. Ät.

4. Sätt inte på tvn. (Om det inte är så att ni vill titta väldigt mycket på tv, då sätter ni istället på den och kör igång.)

5. Gör det ni vill göra. Bara GÖR. Seså!

Nästa dag följer ni listan från början till slut igen. KLART! GIVEN SUCCÉ!

Om det är något föräldrarollen har lärt mig så är det att det gäller att smida medan järnet är varmt. Minsta lilla stund som blir över, minsta microsekund en har för sig själv, blir aldrig så utnyttjad som av en småbarnsförälder. För i perioder har en småbarnsförälder ingen egentid. Och då menar jag verkligen INGEN egentid. 

Vi är för närvarande inne i en sådan period. I höstas hade vi världens lyxigaste kvällar. K somnade vid sju, åtta och vi hade flera timmar att göra annat än att bygga lego på. Men i december vände det och nu går min lilla Duracellkanin till sängs vid tio. Visst kunde jag och J försöka oss på att umgås och greja efter det, men det orkar vi aldrig ta oss samman för att göra. Om något ska bli gjort måste vi göra det tillsammans med barnet, skaffa barnvakt eller gå iväg själv medan den andra föräldern har barnet. Givetvis kan en ju välja att köra valfri skrik- och förnedringsmetod för att få ungen att sova i ett annat mönster, men det är ju för att uttrycka sig milt inte så jag jobbar.

J kan gå ifrån hemma, sätta sig i ett annat rum och greja en stund. Jag? Not so much. K har nämligen lärt sig att folk kan komma och gå och framförallt att mamma kan komma och gå. Om jag är hemma så ska jag vara i närheten av henne HELA TIDEN. Helst bära henne, ha henne i famnen. Jag är omåttligt stolt varje gång jag lyckas sätta igång en maskin tvätt eller laga mat eller göra andra helt vanliga sysslor när jag är själv med K. För hur GÖR man liksom? Hur gör ni, andra föräldrar? Jag känner mig fortfarande som en N00b i sammanhanget och när K är extra klängig så får jag liksom inget gjort. Igår lyckades jag laga soppa, enbart för att barnet fick stå bredvid mig vid diskbänken och diska morotsskal och stoppa lökbitar i min ficka. Att äta mat ifred är att glömma – helst vill hon sitta i mitt knä och hugga och vifta med min gaffel i min mat så att den sprids jämnt över golv och bord; ”HÄLV! HÄLV!” (själv, övers anm). Att jag går på toaletten och stänger dörren resulterar i psykbryt a la skrik och gråt, samt bank på dörren och ropande med desperat stämma: ”Mamma! MAMMAAA!” tills jag öppnar. Väl inne i badrummet får jag försöka bajsa samtidigt som jag hindrar barnet från att pilla ner ett Duplodjur bakom mig i toaletten, dra ut toaborsten, strimla allt toapapper eller köra tvättmaskinen på 90 grader. 

Utöver det har lillan bestämda åsikter om vad som ska göras. Det ska diskas, badas, byggas, hoppas i sängen, gungas och läsas böcker och väldigt, väldigt gärna ska det tittas på I drömmarnas trädgård; ”GÄGGÅ!” (trädgård, övers anm). Som för övrigt är det enda tv-program jag och J ser klart på nu. Nej. Det är det enda tv-program jag och J ser på. Punkt.

Vi kan deras introduktionsramsor och danser vid det här laget.

Och jag älskar givetvis att göra allt detta med mitt lilla barn, givetvis. Men jag älskar också att få bajsa ifred och ägna mig åt saker som definierar vem jag är.

Förstår ni då hur lyxigt det är att jag, från och med idag, ska få ha torsdagseftermiddagarna åt mig själv. J är hemma med K tisdagar och torsdagar och nu behöver inte jag jobba mer än förmiddagarna på torsdagar. Så nu är torsdag eftermiddag veckans skrivstund. Kanske gör jag något annat någon gång, men framförallt ska jag skriva. Jag ska skriva roman. Gammal och ny. Och jag ska skriva blogginlägg. Inlägg med substans, inte bara inlägg av typen morötter i solnedgång, stickad sjal eller metainlägg om att jag inte skriver inlägg. (Don't get me wrong, jag gillar morötter i solnedgång lika mycket som vem som helst, men det kan inte bara handla om det.) Utan Viktiga Texter ™ och Roliga Texter ™ och Viktiga OCH Roliga Texter ™. För det är detta som har skavt när jag har försökt blåsa liv i den här bloggen: jag vill skriva texter som vill något. Som spelar någon roll. För att göra det måste jag ha tid. Och nu har jag det. Fyra, fem timmar i veckan. FÖRSTÅ hur mycket tid det är för en hålögd småbarnsmorsa!

Så från och med nu har jag tänkt uppdatera den här gamla bloggen varje torsdag med något riktigt kick ass. Det ni!

Näst på tur till SAOL.

Ibland uppstår behov av nya ord. Eller kanske ganska ofta, om vi ska vara ärliga. Jag är den första att förespråka att en då hittar på ett ord som passar. Hemma hos oss har vi nyligen myntat ett ord som jag nu I ALL HÖGTIDLIGHET vill dela med er. För det är ett bra ord och ni kanske också behöver det någon gång. 

Som vi vet har lilla K blivit lite större. Ett helt år närmare bestämt. Går gör hon också, om än stapplande som ett litet fyllo (effekten förstärks av viftande armar, obegripligt tal och plötsliga känsloutbrott). Jag kallar henne fortfarande för bebisen, (det kanske jag aldrig slutar med, vad vet jag), och en bebis är hon kanske fortfarande på många sätt, liksom hon är ett litet barn. På engelska finns det ett ord som beskriver ålder och fas hon är i nu: toddler. Det har inte funnits något motsvarande på svenska - tills nu!

Jag ger er: TULTARE!

Varsågoda.

Uppdatering: Josse gjorde mig uppmärksam på att Stockholms Stadsbibliotek minsann redan använt ordet tultare. Okej, fine, JAG ERKÄNNER MIG BESEGRAD! Men orka googla och goggla allt innan en kastar sig ut på Internet!

Ett år med K.

Idag fyller mitt barn ett år.

Efter att hon vaknat, satt sig upp och babblat ett slag uppvaktade vi på klassiskt födelsedagsmanér. Vi sjöng för henne och gav henne paket med prassligt papper och snören i grälla färger. Hon fick ett träpussel, kritor och en liten docka. Vid frukostbordet tände vi ett litet ljus i födelsedagståget och jag blåste ut det medan jag hindrade henne från att stoppa fingrarna i lågan. Sedan slängde hon tåget i golvet och smulade sönder bröd och allt var som vanligt.

Årsdagar är viktiga för mig, har jag insett. Jag tänker tillbaka, jämför olika dagars år med varandra. Vad gjorde jag det året, vad gjorde jag året före det, tänk att det redan är så länge sedan. Mitt barns födelsedag är förstås extra viktigt. Kanske den allra viktigaste. Jag har jobbat idag, så på så vis var det en vanlig torsdag, med telefonsamtal och lunch och mejl. Under dagen har jag tänkt tillbaka på förlossningen. Hur var det nu, vid det här klockslaget? Då satt jag i duschen. Då undersökte de mig tills jag skrek. Då fontänkräktes jag. Då fick jag EDA. 

Klockan sju över sju på kvällen är hon född. För ett år sedan. Ett år som har varit extra allt; extra långt, extra svårt, extra bra. Det känns extra häftigt att vara förälder just idag.

La herida roja

På ett torg i Madrid, senhöst 2003. Jag har glömt vilket torg, det där stora som är omringat av hus, kanske palats? Jag minns inte, jag är så dålig på platser. Fullt av folk och det var jag och Piraten och de andra svenskorna. En spansk barnfamilj i vår närhet, en mamma och en pappa och två små pojkar. De kan ha varit sådär sex och tre kanske, pojkarna. De hade varsin ballong i snöre. Röda, vill jag minnas att de var, ballongerna. De lekte och stojade, skrattade och sprang runt med ballongerna skuttandes i sina snören efter sig. Kanske sa pappan till dem att de skulle lugna sig. Rätt vad det var tyckte han i alla fall att det var nog, pappan. Ville kanske visa pojkarna vem som var man i huset, vem det var som bestämde, vem det var som verkligen hade makten. Han fräste något om att det banne mig fick räcka nu, ryckte snörena ur pojkarnas händer och hade sönder ballongerna. Pojkarna stannade upp. Den lilla pojken började gråta, högt och hjärtskärande. Den stora grät inte. Han stod alldeles stilla och stirrade framför sig, hans ansikte så allvarligt, tillintetgjort. Ingen förvarning och inga tröstande ord. Allt jag ville var att gå fram och fråga den där djävla pappan vad i helvete han höll på med, varför hans fina barn inte fick leka ifred, varför han ville förstöra för dem på. Förstöra dem. Jag gjorde inte det. Istället började jag storgråta. Svenskorna tittade på mig och sedan på varandra; vad är det med henne? Kanske hade de inte sett. Piraten tog mig i famn, för hon hade sett och var den enda som förstod, den enda som förstod mig och den bottenlösa maktlösheten som drabbade mig i den stunden. Jag svamlade något om att man inte får göra sådär mot barn och Piraten strök mig över ryggen och sa att nej, det får man inte. 

Vi gick därifrån. Det var blött på marken.

Låt mitt barn ha och uttrycka alla sina känslor!

Av förklarliga skäl tänker jag mycket på barn och synen på barn i vårt samhälle. Nu när Kerstin inte längre "bara" är en bebis, utan tydligare en person med karaktär som ger uttryck för känslor, har jag kommit att tänka på hur vi ofta bemöter känslor hos barn. Det här inlägget beskriver något jag tror mycket starkt på och med detta vill jag förmedla en önskan om hur mitt barn ska bli bemött, både av människor som kommer att ha mer ytliga relationer till henne och främst förstås ni som kommer att vara henne nära. Jag vill också understryka att jag inte skriver detta för att någon ska känna sig träffad, vi har alla gjort oss "skyldiga" till de beteenden jag kommer att behandla. Med all välmening dessutom. Jag hoppas dock att du inte ska göra om det med mitt barn. Om du gör det när jag är med kommer jag att säga ifrån.

Såhär tänker jag om människor: jag tror att alla människor i grunden är goda. Vi gör alla alltid så gott vi kan, utifrån de förutsättningar vi har. Alla är vi kapabla till att göra både bra och dåliga handlingar, beroende på hur våra förutsättningar ser ut. Jag tror att vår grundinställning är glädje och nyfikenhet inför livet. Vi reagerar på det som händer med oss och i oss med olika känslor: vi blir till exempel glada, ledsna, rädda, arga, frustrerade. 

Såhär tänker jag om känslor: I vårt samhälle har vi bestämt att vissa känslor är bra och andra är dåliga, oklart varför. De bra får synas och finnas, de andra ska helst tryckas undan. Jag tror att känslor bara är och att de alla fyller en funktion och därför har existensberättigande. Vi behöver få uttrycka alla våra känslor. Att förneka dem eller trycka undan dem skadar oss. Vi som vuxna kan "spara" en känsla. Vi kanske inte börjar storgråta på spårvagnen, vi sparar det tills vi kommit hem. (Klassikern att skälla ut sin sambo, någon?) Vi har blivit lärda att inte alltid visa känslor när de kommer. Barn har inte lärt sig detta, de reagerar omedelbart. Tills vi vuxna lär dem att det inte är okej.

Nu till mitt lilla barn. Hon är snart ett halvår. Hennes dagar består av att upptäcka världen, sig själv och andra. Världen är stor och själv är hon visst ganska liten. Världen är rolig! Världen är spännande! Världen är läskig! Andra människor är roliga! Andra människor är spännande! Andra människor är läskiga! 

Glädje är en känsla vi har bestämt är bra. Man får gärna känna och visa glädje. (Fast man får inte skratta för högt, för då anses man kanske som galen.) Så även mitt lilla barn. Det är underbart när hon är glad. När hon skrattar smälter alla hjärtan inom höravstånd, det blir fred på jorden och regnbågar och enhörningar. Ja, ni fattar. Man vill att hon ska skratta. Jag vill det. Alla som känner henne vill det. Om hon ler eller skrattar mot en så känner man ju sig som en lite bättre människa själv! Så det ligger nära till hands att försöka få henne att skratta. 

Och det är helt okej att flamsa och skoja med henne om det inte blir väldigt forcerat. Ibland ler och skrattar hon, ibland inte. Om hon inte ler eller skrattar åt dig och du känner någon slags besvikelse över det, så är inte det något du får låta gå ut över henne. Och det gör du, om du säger saker som: "Jaså, får man inget leende idag?", eller: "Kan man inte få höra ett litet skratt då? Då blir jag ju så glad.", eller: "Tycker du att jag är så tråkig?", eller något annat i samma stil. Hon är inte här för att behaga dig eller bekräfta ditt ego. Hon ler eller skrattar inte på kommando, ety hon inte är en djävla cirkusponny, helt frankt. Om du känner dig lite sämre för att hon inte skrattade åt ditt spex, så är det faktiskt ditt problem, inte hennes. Så hon skrattade inte. Big deal. Det är högst troligt inte personligt. 

Fundera på vad det är för signaler du skickar till henne. Måste hon prestera något så att du ska bli nöjd när ni träffas? Hon har ju olika humör, precis som du. Får hon inte ha det? Barn är så otroligt känsliga för vad vuxna förväntar sig av dem, de vill så gärna behaga oss för de vill att vi ska älska och acceptera dem. Min tös ska inte behöva växa upp och bli en duktig, ständigt leende flicka. Tänk dig in i den omvända situationen. Hur skulle du känna inför någon i din närhet som hela tiden uttryckte besvikelse om du inte var på gott humör och ständigt skrattade åt deras skämt? Personligen skulle jag göra slut på den relationen.

Andra känslor som små barn ofta hindras att uttrycka är när de blir rädda eller ledsna, till exempel när någon råkar skrämma dem eller när de ramlar och slår sig. Jag tror att anledningen till detta är någon slags bakvänd omtanke. Vi lever i en villfarelse om att om vi hindrar uttrycket för känslan, om vi stoppar den, så stoppar vi också själva känslan. Jag tror att det är precis tvärtom. 

Exempel: När jag var nitton år var jag barnflicka till en härlig unge strax under året. En dag ramlade hon ner från soffan. Hon reagerade som alla barn: drog efter andan och började gråta högljutt. Vad gjorde jag? Jag tog upp henne, rusade in på toan och tutade glatt i en tom toarulle. Ungen blev perplex och slutade gråta. Hade detta hänt idag, hade jag låtit henne gråta. 

Barnet blev rädd, slog sig kanske och fick ont. Detta vill hon kommunicera till mig. Jag ramlade! Jag slog mig! Det gjorde ont! Jag blev rädd! När jag avleder så hindrar jag hennes reaktion. Det gör jag också genom glada tillrop av typen: "Seså, upp igen! Det var inte så farligt!" (Jag hatar för övrigt "Det var inte så farligt!". Vad fan liksom, det bestämmer väl inte du vad som känns farligt eller inte för någon annan?) Vad jag säger i det läget är: Detta som du har upplevt får du inte visa upp. Vad säger det i sin tur? Att det som hände antagligen var väldigt farligt! Att uttryck för rädsla och smärta, att bli ledsen, inte är okej.

Detta handlar förstås inte om att låta ungen vråla utan att trösta, eller att uppmuntra gråten. Det är lika illa att överdriva åt andra hållet: "Åh, herregud! Åh, stackars dig, vad hemskt!" med orolig röst signalerar ju också att det som hände var asfarligt. Vad det handlar om är att se och bekräfta: "Ja, du slog dig, du blev rädd, jag såg det, jag är här, jag tar hand om dig." Att krama och trösta utan att värdera känslan. 

Om det är du som har råkat skrämma eller varit oaktsam så att barnet ramlat, kanske du skäms och därför försöker släta över känslan. Återigen, ditt problem. Så du skrämde barnet. Big deal. Barnet förlåter dig. Föräldrarna förlåter dig. 

En del tycks också tro att man måste begränsa barns gråt för att de inte kan göra det själva. Att om man inte hindrar dem så gråter de ihjäl sig, typ. Det stämmer inte. Ett barn som får gråta färdigt när det ramlat gråter inte någon längre stund, om det inte är väldigt trött och/eller sjukt. Det tar tvärtom längre tid om man hindrar, då barnet ofta försöker uttrycka sig i gråt igen - det fick ju inte sagt vad det ville första gången! När Kerstin ramlade ur sängen häromveckan hade hon för länge sedan slutat gråta och somnat om medan jag fortfarande satt med tårarna trillande, eftersom jag är blödigheten själv. 

Och det där om att känslan försvinner om man stoppar uttrycket av den, det är fel. Tänk dig själv om du blivit ledsen för något och fick höra: "Det var inte så farligt! Titta här på min roliga telefon! Seså, nu går vi och dricker kaffe!". Hur skulle det kännas? Knappast bättre, eller?

Sammanfattningsvis: Jag vill att mitt barn ska få växa upp till en självsäker, känslomässigt kapabel person. Att hon ska få behålla sin livsglädje och sin nyfikenhet. Att hon ska få känna att hon alltid är välkommen, att hon får vara den hon är och känna det hon känner. Det är nu vi lägger grunden för detta. Ju mer vi bekräftar henne och hennes känslor, utan att favorisera eller hindra, desto troligare är det att hon blir säker, trygg och stark. Något jag är övertygad att vi alla önskar henne.

Det var en gång en blogg. Eh, typ.

Kära eftersatta blogg!

Hej på dig.

God jul och gott nytt år och glad påsk kanske när vi ändå håller på. Här blir inga inlägg skrivna och inte så mycket annat gjort heller. Fast idag har jag lyckats klippa och fila (nästan) alla mina naglar. Seriöst så fattar jag inte hur jag någonsin ska hinna göra något annat igen. Något annat än att ta hand om mitt barn, alltså. Ibland emellanåt hinner jag laga lite mat eller duscha, gå och dra med vagnen medan bebisen sover eller kanske till och med bajsa. Jag har hört ryktas att det finns människor med TVÅ eller till och med FLER ÄN TVÅ barn. Nuförtiden anser jag dem vara i samma kategori som superhjältar. HUR GÖR NI!?!? K är vissterligen bara dryga fyra månader (vilket samtidigt är eoner av tid, hon kom ju för hundratals år sedan, samtidigt som det är ingen tid alls, jag födde ju henne förra veckan) och har just börjat sova lite längre pass om dagarna, så kanske någon gång. Att jag hinner sticka några maskor, ta en fika, skriva några romaner. Jag som när en fåfäng dröm att jag ska bli en av de däringa bloggerskorna som får betalt för att tjöta på sina bloggar. Jag är ju faktiskt så bra att jag skulle förtjäna det. OM JAG FÅR SÄGA DET SJÄLV. Men då måste jag nog uppdatera oftare än ungefär en gång i halvåret.

Eller vad tror ni? Är ni ens kvar? Kanske pratar jag för mig själv.

Kroppsfunktionernas tid, del 1: Amningen.

Små barn, små bekymmer, brukar man ju säga. Små barn, mycket kropp, skulle jag snarare säga. Här är några exempel på fysiska fenomen som upptagit min vakna (och sovande) tid sedan jag blev förälder.

Direkt efter att du som mamma burit runt och ruvat på och sedan klämt ut/fått utskuret din avkomma, ska du in i nästa stora projekt: amningen.

Det finns mycket att säga om amning. Det här är vare sig det första eller sista inlägget, vare sig från mig eller någon annan.

Amning är något som alla mammor bör oroa sig över och ha dåligt samvete för. Tydligen.

Har barnet rätt grepp? Har du för mycket eller för lite? Har du för mycket kan mjölken komma för fort och då kan barnet sätta i halsen, ha svårt att svälja i det hastiga tempot, bli frustrerat och få ont i magen. Har du för lite får du ett hungrigt och ledset barn som SVÄLTER. Om barnet inte följer sin viktkurva EXAKT propsar BVC på välling och gröt och hotar med att barnet blir sjukt och sinnessvagt, trots att deras kurvor anses förlegade av många och oavsett om barnet i fråga verkar friskt och glatt i övrigt. Vad äter du? Äter du farliga mediciner som kan gå över i bröstmjölken och skada barnet? Äter du mat som gör dig fisig som kan gå över i bröstmjölken och göra att barnet får ont i magen? Vad har du på huden? Är det farliga kemikalier i din deo/hudkräm/hårsprej som kan gå över i bröstmjölken? (Här skulle jag i all vänlighet vilja slå ett slag för VETENSKAPLIG EVIDENS, men det är tydligen ingenting vi jobbar med? "Jag har läst om det i en artikel i Aftonblärket, alltså är det SANT!", typ.) Ammar du en kort period är du självisk ("Hur kan du neka ditt barn bröstmjölk?"), ammar du för länge är du också självisk ("För vems skull ammar du egentligen, det där är ju äckligt!"). Bröstmjölk är det bästa som finns (”Smörj det med bröstmjölk!”, mantrar man på BVC, alldeles oavsett vad det gäller.) och ALLA kan faktiskt amma, utom de som inte kan amma och i så fall är det faktiskt helt okej att ge barnet ersättning, det finns ju jättebra ersättning nuförtiden (men den är bara jättebra om du inte KAN amma alltså).

I detta arv ska man som nybliven skakig och svettig mamma försöka hitta rätt bland alla motsägelsefulla råd, som man får när man ber om dem samt framförallt när man inte ber om dem. 

Jag gjorde inte annat än att amma den första tiden. Satt i soffan i timmar i sträck, som en säck potatis. Man ska ju sitta eller ligga bekvämt, men hur lätt är det när man har att göra med bebis i form av sisådär tre kilo egen vilja? Jag fick mjölkstockning komplett med feber och frossa. Vågade knappt lämna rummet mitt barn var i för att duscha eller bajsa, vilket ledde till alla förstoppningars moder (mer om detta i ett senare inlägg). När jag sedan vågade lämna huset utan mitt barn gick jag (släpade mig, snarare) runt kvarteret tio minuter i taget, med telefonen i högsta hugg, ifall Johan skulle ringa och säga att det var kris! Barnet svälter ihjäl! 

Redan på BB fick jag en amningsnapp, ett hjälpmedel i form av en silikontuta som sätts på bröstvårtan för att hjälpa barnet att få grepp. Den blev vi sedan inte av med, då Kerstin inte fattade hur hon skulle ta bröstet utan och jag var feg och nervös och vågade och visste inte hur jag skulle insistera. Amningsnapp är ett bra hjälpmedel för en kort period. Använder man den en längre tid är den rent ut sagt "ett helvete", som min vän E, som också ammade med napp, beskrev det. Den innebär ett extra moment, du måste fippla på den innan barnet kan docka an, vilket gjorde Kerstin frustrerad och mig stressad och svettig. Den försvårar för barnet, som måste suga längre och hårdare för att äta (också något att ha dåligt samvete över, arma barn, samt att jag är ODUGLIG SOM KVINNA SOM VANLIGT I FRAMTIDEN)) Nappskrället läcker som ett djävla såll. ALLT var marinerat i bröstmjölk den första tiden (BVC hade varit SÅ NÖJDA om de visste!); jag, Kerstin, Johan, alla möbler och textilier och vad helst annat som råkade komma i vår väg. På morgnarna vaknade vi i en pöl av mjölk efter nattmåltiderna. Jag lär ha en hel yoghurtkultur i madrassen vid det här laget. Så fort Kerstin knorrade slängde jag fram tutten. (Det gör jag i och för sig fortfarande, om knorret betyder att hon vill ha just det.)

Och allt det här var antagligen HELT OCH HÅLLET FEL, enligt somliga.

Tyvärr har jag bara varit med om att det är kvinnor som talat om för mig hur jag bör/måste amma. Eventuella pappor är som vanligt helt frånvarande och räknas för övrigt inte, (eftersom det ju är mamma som är den huvudsakliga föräldern (utom när pappan har stuckit, då är mamman plötsligt otillräcklig (eller om det skulle vara TVÅ mammor, Gud förbjude!)).

Hallå tjejer, hur skulle det vara om vi stöttade och peppade varandra istället? Vi är ju faktiskt helt fantastiska allihop på vårt eget vis och gör så gott vi kan utifrån våra egna förutsättningar. Och barnen blir mätta och nöjda, på ett eller annat sätt.

Tur nog för mig och Kerstin så finns det forum där mammor gör just det: stöttar och peppar. Amningshjälpen har både en öppen och en sluten grupp på facebook där man kan ställa frågor och få svar, eller bara be om stöd och få det.

Jag lyckades tack vare stöd och råd från andra mammor sluta med amningsnappen efter att ha varit beroende av den i två månder. Jag, och Kerstin också tror jag, är så glad och tacksam för det. Speciellt vill jag tacka de kvinnor som tog sig tid att utförligt mejla mig sina råd. Tack!

Nu måste jag sluta här, för jag har ett barn att amma.

I'm back! En intervju om mig själv, med mig själv, av mig själv.

Susanna: Känns inte det här väldigt mycket som en dålig sketch?
Susanna: Vilket då? Att intervjua sig själv?
Susanna: Ja.
Susanna: Absolut.
Susanna: Eller hur.
Susanna: Med skillnaden att jag faktiskt är rolig. I alla fall ibland.
Susanna: Om jag får säga det själv.
Susanna: Och det får jag ju.
Susanna: Välkommen tillbaka!
Susanna: Tack så mycket!
Susanna: Hur känns det?
Susanna: Jomen, det är bra. Omvälvande, men bra.
Susanna: Berätta för läsarna vad som har hänt.
Susanna: Vi fick ju barn här för ett tag sedan. Nio veckor sedan, närmare bestämt. Och i samband med det gick den här bloggen och dog lite.
Susanna: En dotter.
Susanna: Kerstin, aka Kringlan, aka Lilla Kanin, aka Mjölkmonstret, aka Sångvalen, aka Winston.
Susanna: Winston?
Susanna: Winston. Som i Winston Churchill.
Susanna: Do explain.
Susanna: Som när hon sitter i sin babysitter, eller ja, det är ju hennes moster som äger babysittern egentligen, och huvudet sitter ju direkt på axlarna på de här små och så blir hon liksom lite hoptryckt och kinderna ser ännu tjockare ut och så har hon en lite bister min liksom, påminner helt enkelt om Churchill.
Susanna: ...
Susanna: En mycket gulligare variant av Churchill förstås.
Susanna: ...
Susanna: Nevermind.
Susanna: Så hur är det att vara förälder?
Susanna: Det är fint. Känslosamt. Jobbigt ibland. Omvälvande, som sagt. Och kladdigt.
Susanna: Är jag tillbaka nu?
Susanna: Hjälpligt. Jag har kommit ur den värsta mjölkdimman.
Susanna: Så, ska jag börja skriva roliga inlägg om barn nu?
Susanna: Precis som en av mina svågrar frågade.
Susanna: Hur många svågrar har jag?
Susanna: Fyra, totalt.
Susanna: Det är inte så dåligt.
Susanna: Inte alls. Tre av dem lajvar och den fjärde kan kampsport.
Susanna: Praktiskt.
Susanna: Säkert.
Susanna: Tänker jag skriva roliga inlägg om barn då?
Susanna: Jag vet inte. Ja? Nej?
Susanna: Utveckla.
Susanna: Alltså, det finns ju redan flera bloggar som skriver rolig om barn, som Meekatten, Fredrik och Hemorrojderna. Jag vet inte om jag kan tillföra något i denna fantastiska skara. Å andra sidan har jag ungefär noll input av något annat just nu, så om jag skriver om något så blir det antagligen om hur det är att vara mamma till Kerstin. Jag tycker förstås att det är asintressant, men jag vet inte om någon annan tycker det. Å tredje sidan är min hjärnkapacitet på ungefär "Ehrmn, ööööh, dörp?"-nivå just nu, så jag vet inte om jag är kapabel att skriva något med substans överhuvudtaget.
Susanna: Det är lite dubbelt, helt enkelt.
Susanna: Dubbelt var ordet, sa Bull.
Susanna: Men jag är ju rolig ibland.
Susanna: Som sagt.
Susanna: Bloggen är död.
Susanna: Länge leve bloggen.
Susanna: Fast nu är den ju inte död längre.
Susanna: Touché.

Kringlan är kommen.

Så tog den slut till sist, elefantgraviditeten. Äntligen kom bebisen, Kringlan, Conahentas. Eller rättare sagt vår dotter Kerstin. Hon är född på förlossningen i Varberg den 28 augusti, precis sju minuter över sju. Att se henne för första gången var obeskrivligt underbart. I ordens rätta bemärkelse.

Vi är hemma sedan några dagar och försöker anpassa oss till den totala tidsanarki som lilla Kerstin har introducerat. Det är många nya skills som ska läras in. Idag upptäckte vi att Kerstin verkligen tycker om att vi sjunger för henne, samt vad som egentligen är bak respektive fram på blöjan. Framförallt ska både jag och Kerstin lära oss att få till det här med amningen, amningen, AMNINGEN som väl är det enda jag har i tankarna just nu. Humöret flaxar, givetvis är jag oerhört, obeskrivligt lycklig, men även mör och skör. Det här med att få sin sömn uppstyckad i en- eller två timmars pass alltså. Holy fuck. Jag vet inte vad jag gjorde för en timme sedan, än mindre vilken dag det är.

Men vi ska nog få ordning på det också. Vi har ju trots allt fått det bästaste och fantastiskaste barnet i hela världen.