Alltings meningar

"Vad är egentligen meningen med allt?", vill du veta.

Du är trött, men frågan är uppmanande. Du undrar verkligen. Allt har tappat sin smak. Du har glömt vad det är som gör livet värt att leva.

Jag vill rida ut och möta draken som plågar dig så, som bränner dig om och om igen. Jag vill dräpa den, nej, jag vill sticka handen i din historia och krossa ägget innan monstret hinner kläckas.

Jag vill göra ogjort det som har skadat dig. Jag vill hela dig, jag vill ge dig ljuset tillbaka i dina ögon, jag vill få dig att skratta, jag vill trösta dig och sova i din säng som förr i världen. Jag vill göra allt för dig och mer därtill.

Istället hörs vi och ses alldeles för sällan. Ibland känner jag mig maktlös inför din svärta.

Vad kan jag göra för dig? Jag kan ge dig mina ord. Jag kan ge dem till dig om och om igen, så många gånger som det behövs. Jag kan försöka svara på din fråga.

Jag tror inte att det finns en mening med livet. Livet är så länge det är, sa alltid min mamma. Livet bara är. Samtidigt är livet alltför komplext för att kunna förklaras med en enda orsak. Och alldeles för värdefullt.

För vad är livet? Det är en räcka av ögonblick som staplas på varandra. Det är nu och nu och nu och förstås också förut. Men mest nu. Och nu.

De små ögonblicken som betyder så mycket. Morgonkaffe. Ett dopp i havet en varm dag, salt och svalt. Årets första jordgubbe. Julaftons morgon. En god bok. Att komma hem efter en dag borta. Köra bil med hög musik. En bra film. Skratta åt ett fånigt skämt tills du kiknar. Ett sms från en vän. En katt på Youtube. Ditt favoritgodis. Somna i solen. Glass på en bänk. Barnskratt.

Ganska ofta har vi också ganska tråkigt, här i livet. Det gör inte så mycket.

De stora ögonblicken. De himlastormande, vansinniga, underbara och fruktansvärda ögonblicken. Den första kyssen. En resa till en helt ny plats. Att äntligen få jobbet du drömt om så länge eller komma in på den där eftertraktade utbildningen. Köpa ett hus. Skaffa hund. Säga upp dig för att äntligen följa dina drömmar. Skriva en bok. Ett barn som föds och ser världens ljus för första gången.

Samma ljus som slocknar i någon annans ögon. Besvikelse. Förlust. Smärta Död. Det hör också till, men du vet det, just nu vet du inget annat, så vi behöver inte prata om det.

Vi behöver prata om kärleken. Den som består, den som härdar ut, den som till sist vinner över allt det svarta. Hjärtan som sväller och helas. Förälskelser, vänskap, blodsband. Att möta sitt livs kärlek, flera gånger om, i olika former och relationer. Att ha en familj; att en familj är så mycket mer och så många fler än de som råkar vara släkt. Att få ha en bästa vän. Så otroligt mycket kärlek, så livsomvälvande och livsavgörande. Som att träffa dig, för så många år sedan nu, på den där balkongen.

Livet är alla de här ögonblicken och de här händelserna. Det är fullt av pärlor, även om det för dig just nu ser ut som sten. Du kommer att se att de blänker, du kommer att se det igen.

Du är stark. Du känner det inte själv, du är för trött och svart i blicken, men vi andra, vi ser din styrka. Du klarar det här. Du är inte ensam. Vi är många som står bakom dig. Vi är många som försöker smida din rustning, av ljus och hjärtan och Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Vi är många som går bakom dig med en stöttande hand på din axel. Vi är många som far ut i strid med dig, om och om igen, så länge det behövs. Ett nu i taget tar du dig framåt. Precis just nu kommer inget hemskt att hända. Precis just nu är du trygg. Precis just nu är du omhändertagen. 

Det är inte för sent. Du kommer att vinna över draken. Bakom den glimrar den vackraste av skatter: återstoden av ditt liv. Helt intakt, fullt av allt det som ett liv är fullt av. Alla glädjeämnen, alla sorger, allt stort, allt smått. Ett liv där allt du ser att allt du önskar dig är möjligt. Ett liv fullt med smak och skimmer, ett liv där du vaknar och minns alltings meningar.

Vabruari hände

"Men vi kommer att klara oss från sjukdomar i alla fall!", tänkte jag övermodigt någon gång förra veckan.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

K gnuggade sig glatt mot sina snoriga kompisar Maja ("Maja!") och Axel ("Askel!") förra onsdagen och exakt fyrtioåtta timmar senare (inkubationstid, check!) rann snoret till på henne. I söndags hade J ett härligt jourpass om tretton timmar utan rast och i måndags morse vid frukosten plirade han hålögt på mig och sa: "Jag känner mig inte så fräsch alltså. Jag tror att jag ska stanna hemma idag."

"Men JAG klarar mig i alla fall!", tänkte jag övermodigt i måndags, tydligen inte vis från tidigare erfarenheter.

Jamen HAHAHA! Ehrmn, dock ej.

I tisdags åkte jag på något av de pestvirus som cirkulerar (antagligen en variant av det min familj drabbats av) och fick ont i magen, mådde illa, fick frossa och lätt feber. Jag är ju som vi alla vet fobiskt rädd för Kräken och stålsatte mig således för det allra värsta. Det verkar som att jag kom hyfsat lindrigt undan, men det vågar jag ju knappt säga.

Vi har i alla fall varit hemma allihop, mer eller mindre trötta, snoriga och dåliga i magen sedan i onsdags. Det har varit lite mer tv för barnet än vad jag är bekväm med och nu är alla lite lappsjuka av att ha vistats lite för länge innanför lägenhetens väggar.

I helgen åker vi ut till Ön tillsammans med Js föräldrar. De är inte heller friska, så jag hoppas verkligen att vi inte smittar om varandra nu. Hursomhelst får det bära eller brista, vi behöver lite nya vyer, frisk luft och hav och natur i största allmänhet. Jag hoppas få till i alla fall ett blogginlägg därute. Ett med innehåll, vill säga.