Sensommarfägring

Vi har varit en vecka på Ön. Det växer och frodas fortfarande i landen där, mest grönsaker, men även en del blommor.

Som luktärter.

En hel brokig buske.

I massa härliga färger.

Och ringblommor.

Orangea (fast brandgula ser bättre ut i skrift).

Och gula. 

(Med blåa Crocs, som egentligen är svärfars. Han blir alltid lite butter över att jag aldrig lämnar hans Crocs ifred. "Du kan väl ta dem i din storlek istället?" Käre svärfar, dina ÄR i min storlek. Jag har större fötter än man kan tro.)

Jag älskar luktärter. Jag blir så glad av att plocka dem.

Tillsammans med ringblommor blir de en påminnelse om min brudbukett, som bestod av just de här sorternas blommor, tillsammans med olika kryddörter. Som de doftade! Det var en underbar bukett.

Liksom den här. Vilken skatt.

Näst på tur till SAOL.

Ibland uppstår behov av nya ord. Eller kanske ganska ofta, om vi ska vara ärliga. Jag är den första att förespråka att en då hittar på ett ord som passar. Hemma hos oss har vi nyligen myntat ett ord som jag nu I ALL HÖGTIDLIGHET vill dela med er. För det är ett bra ord och ni kanske också behöver det någon gång. 

Som vi vet har lilla K blivit lite större. Ett helt år närmare bestämt. Går gör hon också, om än stapplande som ett litet fyllo (effekten förstärks av viftande armar, obegripligt tal och plötsliga känsloutbrott). Jag kallar henne fortfarande för bebisen, (det kanske jag aldrig slutar med, vad vet jag), och en bebis är hon kanske fortfarande på många sätt, liksom hon är ett litet barn. På engelska finns det ett ord som beskriver ålder och fas hon är i nu: toddler. Det har inte funnits något motsvarande på svenska - tills nu!

Jag ger er: TULTARE!

Varsågoda.

Uppdatering: Josse gjorde mig uppmärksam på att Stockholms Stadsbibliotek minsann redan använt ordet tultare. Okej, fine, JAG ERKÄNNER MIG BESEGRAD! Men orka googla och goggla allt innan en kastar sig ut på Internet!

Holden shawl till min syster

Jag har stickat en Holden shawl till min fina syster!

Tadaaa!

Den här sjalen stickade jag på under vårvintern och den var klar i maj. Jag hann inte blogga om den då, för vi for till USA. Efter det var det het sommar och en massa annat som kom i mellan, men nu till sist delar jag den med er.

Min syster ville ha en sjal i en trevlig röd färg med lagom mycket spets. Jag bestämde mig för mönstret Holden, som jag tycker är vackert och klassiskt i sin enkelhet. Lagom spets, alltså. I mönsterbeskrivningen står det att spetsen ska påminna om havet och dess vågor, men i min röda tappning tänker jag mer på en tjusig solfjäder. Jag får ibland för mig att jag är en väldigt erfaren spetssjalsstickerska (många s!), men det här är faktiskt bara den tredje spetssjalen jag stickat. Tidigare har jag stickat min Bröllopsopsa och ytterligare en Opsa till min svågers mamma, vilken aldrig hamnade på bild.

Sjalen är stickad på stickor nummer 4 och garnet är Malabrigo lace i färgerna Ravelry red (kroppen) och Amoroso (spetsen). Jag har ingen garnvåg så jag vet inte exakt hur mycket som gick åt. Nästan hela det helröda nystanet och kanske lite mindre av det mönstrade, så säg att sjalen ligger på 60-70 gram garn totalt. Det är en lätt sjal! 

Jag älskar Malabrigo lace. ÄLSKAR. Skulle kunna skriva ett helt inlägg om hur fantastiskt det är, men nöjer mig med att säga att det är underbart mjukt, färgerna är helt löjligt snygga och det blir så djävla fint och tydligt när man stickar med det. Nackdelen är att det är entrådigt och tunt som sytråd, så det blir ilsket om man hanterar det för mycket. Jag trodde att det skulle bli knivigt att blocka, men sjalen var följsam som smör (om nu smör är följsamt) och det var jättelätt att spänna ut den.

Fina färger!

Garnet är köpt på Deisy Design i Göteborg. Jag fick också en del hjälp av Linda som har butiken. Trots att - eller kanske på grund av att - Holden är ett enkelt mönster (spetsen består bara av omslag och två olika minskningar, förutom räta maskor) så lyckades jag supa till det en smula. Trött bebismor som jag var kunde jag inte för mitt liv begripa var jag hade slarvat bort en maska. Tur nog för mig så hade Linda ett litet problemlösarmöte i sin butik och där redde hon upp det. Jag hade glömt ett omslag i ett tidigare varv och då plockade Linda upp det I EFTERHAND UTAN ATT REPA UPP. (OBS MAGI!) Efter det fick jag en liten present (!) som tack för att jag kommit. Men tack ska DU ha Linda, det var ju du som listade ut biffen. (Jo, man säger så. Tyst med er.)

Förutom det där med att plocka upp omslag i efterhand, lärde jag mig Picot-avmaskning. Det. Tog. Hur. Lång. Tid. Som. Helst. SÅ. TRÅKIGT. Men det blir ju fint och elastiskt och det är ju bra. Sedan blockade jag inte ut alla de små plupparna, utan gjorde några små spetsar istället, men jag tycker att det blev fint så. Nästan finare än hur det "egentligen" är tänkt att man ska göra. (Fast Lisa har sagt att man får sticka som man vill. Sådeså.)

En annan sak jag lärde mig är att jag behövde en bättre blockmatta än ett gammal skabbigt bebispussel och det har jag faktiskt skaffat mig också. På sikt kommer jag även att vilja ha bättre stickor. KnitPro funkar okej, men garnet har knarrat och spetsarna på stickorna är inte smala nog för att det ska vara lätt och smidigt att sticka med ett såhär tunt garn. Och jag har mycket mer tunt garn som väntar på att bli uppstickat.

Ej optimalt.

Så, nu ska jag inte skriva mer utan nu blir det BILDBONANZA!!!

"Klipp av huvudet på mig!", sa min kära syster, ety hon ej ville ha sin fagra nuna på Teh Interwebz. Därav denna något tuttiga bild. MEN NU ÄR DET JU SJALEN VI SKA BEUNDRA.

Aaaah.

Ooooh.

Wow!

Åååh. (osv)

Här har jag hängt upp sjalen på torkstrecket för att försöka få med hela. Min äldsta systerson erbjöd sig att hjälpa mig att hålla ut den och min spontana reaktion var en tråkig vuxenreaktion: "Nej!". Sedan blev jag arg på mig själv. Vad är det för djävla trams att neka en sexåring att hjälpa en? Så jag sa att jo, gör det och då blev det såhär bra.