Tolv år senare

Idag är det tolv år sedan mamma dog. Det är så otroligt länge sedan och samtidigt alldeles nyss. Sådär som det är med tid. Egentligen var det kanske tolv år sedan igår. Vi vet ju faktiskt inte exakt när hon dog. Jag frågar mig själv om det spelar någon roll. Jag vet inte. Nu är det hur som helst alldeles för sent för att få reda på sådana detaljer och den 1 april kommer för alltid att vara dagen jag förknippar med min mors död.

Jag var tjugotre när mamma dog, skulle fylla tjugofyra. Tolv år är hälften av tjugofyra. Det slog mig häromdagen att någon gång kommer (förhoppningsvis, tyvärr) dagarna jag levt utan min mor att vara fler än dagarna med henne. Sorgematematik, det är sådant vi ägnar oss åt, vi efterlevande.

Det är vår och varmt. Solen skiner. Utanför fönstret ser jag älven och på andra sidan berget, ön. Längre ut på ön finns en kyrkogård där det finns en sten med min mors namn på. Under den stenen ligger stoftet efter henne och berikar jorden så att våren och allt det växande kan spira. Det blir inte vår utan dig, mamma, om jag tänker så. En tanke jag tror att du hade tyckt om.

Den här blomman är inte till mig och inte heller till mamma. Den köpte jag till min efterträdare i växeln, vars mamma gick bort i helgen. Min efterträdare är sjuttio år. Hennes mamma var över nittio, var senil och i ganska dåligt skick. Hon var helt enkelt gammal. Hade levt ett långt liv. Tänk ändå att få ha sin mamma kvar ända tills en fyller sjuttio. Tänk att ha en mamma som fått leva hela sitt liv klart.

Allt sådant spelar dock ingen roll när mamma dör, för det finns ingen som mamma. Det vet jag, så därför tog jag initiativet till att vi, kollegorna, skulle ge henne den där blomman. För att den som förlorar sin mamma är ett barn, sjuttio eller tjugotre på det tjugofjärde eller vilken annan ålder som helst. Som Göran Tunström sa:

När mammor dör,
då förlorar man
ett av vädersträcken.
Då förlorar man
Vartannat andetag:
då förlorar man en
glänta.
När mammor dör,
växer det sly överallt.

Sorgen sätter sig i kroppen. Med tiden lär en sig att leva med den. Den skaver och kliar ibland, blossar upp ibland, smärtar oerhört ibland. Ett eksem, ett sår, en kärlkramp. För det mesta ligger den dock latent. Stilla, liksom väntande. Men alltid närvarande. Vem vet. Kanske är den del av mitt stoft nu, kanske följer den med när jag en gång ska ner i jorden, kanske kan den då få berika och ge näring. Vem vet, mamma. Kanske blir det så.

En tio år gammal dröm

För några dagar sedan lekte K i våra stökiga och överbelamrade bokhyllor. Ur röran drog hon plötsligt fram ett av mina gamla skrivblock. Jag tog det ifrån henne innan hon hann förvandla det till konfetti och bläddrade i det.

Då hittade jag en anteckning:

20 juli 2005

Såhär drömmer jag: Att vi är i huset, förstås. Att hon för en gångs skull varit den som varit ute och rest. I linneskåpet har hon gömt mina presenter, men jag har givetvis redan varit där och smygtittat på dem. När jag går ner för trappan möter hon mig, min vackra mor, med ett fat kakor i handen. Hon ler sådär som hon bara gjorde mot oss. Det är när vi går upp för trappan och hon hämtar sakerna i skåpet som jag inser att något är fel. Hon är ju död. Och jag tänker hoppfullt, kanske kan hon bara vara död om nätterna, men ändå vara här om dagarna? Men sedan minns jag att död innebär att man inte är här alls. Det är som om jag alltid måste börja om från den här punkten. Jag vaknar, tung och snopen. Och saknar henne, saknar henne.

När jag drömde det här hade hon varit död i ett år, tre månader och tjugo dagar. Jag hade inte ens fyllt tjugofem. Som jag minns det var sommaren ganska fin det året, men sorgen var stark och jag började i samtal igen. Det är nästan tio år sedan nu.

Idag har hon varit död i elva år. Elva år! Det är en evighet. Ibland har jag tänkt att det känns som om jag inte känner henne längre, men jag har insett att det handlar om att hon inte känner mig. Jag är inte samma person som jag var för elva år sedan och hon har ingen aning om det.

Fortfarande kan det hända att jag drömmer, både i vaket och sovande tillstånd, om att döden ska sluta vara så obändlig. För hur mycket tid som än går så är det faktum att döden är obeveklig, oåterkallelig så svårt att verkligen ta till sig. Det fortsätter att drabba mig, om än inte med samma intensitet längre. Vilket är en sorg i sig. Att livet skiter i döden, kör på i alla fall.

Jag saknar dig, mamma.

Symbios

Nu har det varit tyst här i flera veckor. Det har varit sjukdom, mycket på jobbet och som vanligt väldigt lite fritid att tala om.

En av de saker jag är mest rädd för hände till sist: K blev magsjuk. Det var ju bara en tidsfråga och när det väl hände var det bara att gilla läget och ta sig igenom det. Jag måste säga att jag tog det bättre än jag trodde att jag skulle ta det, men å andra sidan – vad har en för val? Mitt tappra lilla barn klarade sig hyfsat bra, men tyvärr var det långt och utdraget, då hon först blev sjuk och bättre för att sedan nästan två dygn senare bli dålig igen. När J trillade dit gick min ångets på högvarv, men jag klarade det också och han med, stackarn. Så går det när pappa, trött efter att inte ha sovit ordentligt på ett antal nätter, äter på samma mat som barnet ätit på. ”Det finns tyvärr inget skydd mot dumhet”, som J själv uttryckte det. Nej, tyvärr inte och mot trötthet finns bara en bot och när en inte kan styra över det själv, ja då är det inte lätt att hålla sig smart.

En så oändligt lång vecka. En smetig vecka, där jag tappade känsla för tid och rum, inte visste vilken dag det var eller hur många nätter det pågått. Ett enda långt töcken av vaknätter och vakmorgnar. Försöka få i barnet vätska i lagom dos. Barnprogram på paddan hela dagen, för att det är det enda barn och förälder mäktar med. Hokus Pokus, Alfons Åberg för tredje gången samma dag. Det bitterljuva i att barnet bara, bara, bara vill ha mamma, mamma, mamma. Sitta i mitt knä, bli buren, sova på mig. Tänka nu orkar jag inte mer, nu är det stopp och så – som magi! Så orkar jag lite till i alla fall. Och lite till, och lite till och så lite till. Hon blir frisk och glad och hungrig till sist. J blir frisk. Och det stora miraklet: jag blir aldrig sjuk.

Barnet är friskt, men fortsätter att kräva mig. Det kommer tänder i överkäken, det kliar. Hon stökar på nätterna, ropar efter mig trots att jag ligger alldeles bredvid. Jag sover i obekväma ställningar. Ryggen värker, påsarna under ögonen växer, det känns som att jag aldrig har hela eller rena kläder nu längre, ingen tid eller ork att lägga på det enga yttre. Hur ser jag ut egentligen? Äh, strunt samma. Hon vaknar så fort jag kliver ur sängen på morgnarna, ropar efter mig när jag går på toaletten, bankar på dörren, sitter i mitt knä när jag äter och stjäl mina bestick. Vi mutar henne med tv när gnälligheten blir som värst, vilket skänker en stunds vila och ett enormt dåligt samvete. Igen känslan av att nu är det nog, nu orkar jag inte mer, den kliande irritationen. 

Men visst orkar jag. För när hon somnar tätt intill mig, med händerna mellan mina bröst, dessa kroppsdelar som hon fortfarande fullständigt annekterat: det finns inget bättre. Visst skulle jag kunna smyga mig upp, göra något annat. Men vad är det jag ska göra som är viktigare än det här? Så jag ligger kvar bredvid henne. Tänker att det kanske inte kommer att vara såhär så länge till, att strängen mellan oss inte alltid kommer att vara såhär kort. Att det är både skönt och sorgligt att det ska ändras.

Alltings meningar

"Vad är egentligen meningen med allt?", vill du veta.

Du är trött, men frågan är uppmanande. Du undrar verkligen. Allt har tappat sin smak. Du har glömt vad det är som gör livet värt att leva.

Jag vill rida ut och möta draken som plågar dig så, som bränner dig om och om igen. Jag vill dräpa den, nej, jag vill sticka handen i din historia och krossa ägget innan monstret hinner kläckas.

Jag vill göra ogjort det som har skadat dig. Jag vill hela dig, jag vill ge dig ljuset tillbaka i dina ögon, jag vill få dig att skratta, jag vill trösta dig och sova i din säng som förr i världen. Jag vill göra allt för dig och mer därtill.

Istället hörs vi och ses alldeles för sällan. Ibland känner jag mig maktlös inför din svärta.

Vad kan jag göra för dig? Jag kan ge dig mina ord. Jag kan ge dem till dig om och om igen, så många gånger som det behövs. Jag kan försöka svara på din fråga.

Jag tror inte att det finns en mening med livet. Livet är så länge det är, sa alltid min mamma. Livet bara är. Samtidigt är livet alltför komplext för att kunna förklaras med en enda orsak. Och alldeles för värdefullt.

För vad är livet? Det är en räcka av ögonblick som staplas på varandra. Det är nu och nu och nu och förstås också förut. Men mest nu. Och nu.

De små ögonblicken som betyder så mycket. Morgonkaffe. Ett dopp i havet en varm dag, salt och svalt. Årets första jordgubbe. Julaftons morgon. En god bok. Att komma hem efter en dag borta. Köra bil med hög musik. En bra film. Skratta åt ett fånigt skämt tills du kiknar. Ett sms från en vän. En katt på Youtube. Ditt favoritgodis. Somna i solen. Glass på en bänk. Barnskratt.

Ganska ofta har vi också ganska tråkigt, här i livet. Det gör inte så mycket.

De stora ögonblicken. De himlastormande, vansinniga, underbara och fruktansvärda ögonblicken. Den första kyssen. En resa till en helt ny plats. Att äntligen få jobbet du drömt om så länge eller komma in på den där eftertraktade utbildningen. Köpa ett hus. Skaffa hund. Säga upp dig för att äntligen följa dina drömmar. Skriva en bok. Ett barn som föds och ser världens ljus för första gången.

Samma ljus som slocknar i någon annans ögon. Besvikelse. Förlust. Smärta Död. Det hör också till, men du vet det, just nu vet du inget annat, så vi behöver inte prata om det.

Vi behöver prata om kärleken. Den som består, den som härdar ut, den som till sist vinner över allt det svarta. Hjärtan som sväller och helas. Förälskelser, vänskap, blodsband. Att möta sitt livs kärlek, flera gånger om, i olika former och relationer. Att ha en familj; att en familj är så mycket mer och så många fler än de som råkar vara släkt. Att få ha en bästa vän. Så otroligt mycket kärlek, så livsomvälvande och livsavgörande. Som att träffa dig, för så många år sedan nu, på den där balkongen.

Livet är alla de här ögonblicken och de här händelserna. Det är fullt av pärlor, även om det för dig just nu ser ut som sten. Du kommer att se att de blänker, du kommer att se det igen.

Du är stark. Du känner det inte själv, du är för trött och svart i blicken, men vi andra, vi ser din styrka. Du klarar det här. Du är inte ensam. Vi är många som står bakom dig. Vi är många som försöker smida din rustning, av ljus och hjärtan och Jag älskar dig, jag älskar dig, jag älskar dig. Vi är många som går bakom dig med en stöttande hand på din axel. Vi är många som far ut i strid med dig, om och om igen, så länge det behövs. Ett nu i taget tar du dig framåt. Precis just nu kommer inget hemskt att hända. Precis just nu är du trygg. Precis just nu är du omhändertagen. 

Det är inte för sent. Du kommer att vinna över draken. Bakom den glimrar den vackraste av skatter: återstoden av ditt liv. Helt intakt, fullt av allt det som ett liv är fullt av. Alla glädjeämnen, alla sorger, allt stort, allt smått. Ett liv där allt du ser att allt du önskar dig är möjligt. Ett liv fullt med smak och skimmer, ett liv där du vaknar och minns alltings meningar.

Sensommarfägring

Vi har varit en vecka på Ön. Det växer och frodas fortfarande i landen där, mest grönsaker, men även en del blommor.

Som luktärter.

En hel brokig buske.

I massa härliga färger.

Och ringblommor.

Orangea (fast brandgula ser bättre ut i skrift).

Och gula. 

(Med blåa Crocs, som egentligen är svärfars. Han blir alltid lite butter över att jag aldrig lämnar hans Crocs ifred. "Du kan väl ta dem i din storlek istället?" Käre svärfar, dina ÄR i min storlek. Jag har större fötter än man kan tro.)

Jag älskar luktärter. Jag blir så glad av att plocka dem.

Tillsammans med ringblommor blir de en påminnelse om min brudbukett, som bestod av just de här sorternas blommor, tillsammans med olika kryddörter. Som de doftade! Det var en underbar bukett.

Liksom den här. Vilken skatt.

Ett år med K.

Idag fyller mitt barn ett år.

Efter att hon vaknat, satt sig upp och babblat ett slag uppvaktade vi på klassiskt födelsedagsmanér. Vi sjöng för henne och gav henne paket med prassligt papper och snören i grälla färger. Hon fick ett träpussel, kritor och en liten docka. Vid frukostbordet tände vi ett litet ljus i födelsedagståget och jag blåste ut det medan jag hindrade henne från att stoppa fingrarna i lågan. Sedan slängde hon tåget i golvet och smulade sönder bröd och allt var som vanligt.

Årsdagar är viktiga för mig, har jag insett. Jag tänker tillbaka, jämför olika dagars år med varandra. Vad gjorde jag det året, vad gjorde jag året före det, tänk att det redan är så länge sedan. Mitt barns födelsedag är förstås extra viktigt. Kanske den allra viktigaste. Jag har jobbat idag, så på så vis var det en vanlig torsdag, med telefonsamtal och lunch och mejl. Under dagen har jag tänkt tillbaka på förlossningen. Hur var det nu, vid det här klockslaget? Då satt jag i duschen. Då undersökte de mig tills jag skrek. Då fontänkräktes jag. Då fick jag EDA. 

Klockan sju över sju på kvällen är hon född. För ett år sedan. Ett år som har varit extra allt; extra långt, extra svårt, extra bra. Det känns extra häftigt att vara förälder just idag.

Tio år utan mamma.

Den 1 april 2004 satt jag i Hs gamla sunkiga soffa i trean i Biskopsgården. Jag i mitten, H på min vänstra sida, J på min högra. Framför mig på bordet satt K. Hon hade en röd stickad tröja på sig. Hon berättade för mig att min mamma var död. 

Jag kan fortfarande i detalj beskriva den kvällen och dagarna som följde.

I år är det tio år sedan. Ett decennium.

Jag försöker sammanfatta det som inte låter sig sammanfattas: allt det hon missat. Alla våra födelsedagar; tjugo stycken. Alla tio jularna. Alla lediga dagar, somrar, salta och bräckta bad. Alla resor, alla skratt och alla tårar. Alla pojkarna och männen. Orden jag skrivit. De tre barnbarnen. 

Hela mitt vuxna liv. Hela mitt vuxna liv har du varit borta, mamma.

Det finns fortfarande små saker jag tänker på. Hennes vackra händer, naglarna. Det grå håret med slingan i luggen som hon lät färga lila. Skrattet som trängde genom alla väggar.

Kärleken till henne kan fortfarande drabba mig plötsligt. Jag känner en doft eller hör en sång, ser en gråhårig kvinnonacke på stan. Minns vårt starka band. Hur jag älskade henne och hur hon älskade mig.

Men det andra gör sig också påmint. Svärtan som läckte ur henne, la sig som en kladdig hinna på allt hon var nära. Gjorde allting omöjligt. Mina motstridiga känslor. Dels allt det varma, fina, men också allt som skaver så. Jag förlät dig för att du dog mamma, men jag är fortfarande så djävla arg på dig för att du dog. Hur kunde du?

Idag åkte vi till graven. Jag är inte där så ofta längre. Mossan hade tagit över. Jag grävde loss den, satte lök och iris och pensé, en sådan där liten Viola med lila lugg precis som hon.

Min familj var med, min man och min dotter. Jag som blev mamma utan min mamma, utan henne att fråga och rådgöra med. Jag som döpte min dotter efter min mamma. 

Hoppas hon får några av dina goda egenskaper, mamma. Ditt rättvisepatos. Dina gröna fingrar. Din humor.

Men inte det andra.

"Ibland tänker jag att jag har förbannat henne för att jag har döpt henne efter mamma.", sa jag. "Jag vet att det är helt orimligt, men jag tänker så ibland i alla fall."

"Nä.", sa J. "Sådan makt har du inte. Det spelar ingen roll vad vi gör så kommer hon ändå att bli sin egen person."

Jag känner mig nästan tvungen att avsluta det här inlägget med något positivt. Men vi kan kanske stanna där. Vid graven, de nyplanterade blommorna, min otåliga dotter som vill göra något annat. Solen i ögonen, en gammal gråt i halsen.

Det tar ju ändå inte slut här. Livet pulserar, obönhörligt vidare, vidare, med eller utan oss. Sorgen  ligger där under sin tunna skorpa, blöder då och då.

Hem ljuva hem

Vad är ett hem? Är det ett hus? 

Min barndom utspelade sig i ett radhus. Det fanns i en förort ganska långt ut på Hisingen, den sista utposten innan landet tog vid, som jag brukade tänka. Där låg det mitt i en länga, som i sin tur låg mitt bland en massa andra likadana längor. En av mina klasskamrater påpekade hur fula de där husen var. Kaninlådor, kallade hon dem. Djur i bur. Ett fuskbygge, sa min pappa. Väggen i hallen på övervåningen var så sned att det fanns en halvmeter luft mellan den och garderoberna framför. Fasaden ruttnade. Det må vara hänt att det var ett illa byggt, fult radhus från sextiotalet, men jag älskade det. Det var min fasta punkt i tillvaron, det enda hem jag kände. Jag kunde alla skrymslen och vrår av det där huset utantill och varje skrymsle och vrå hade ett namn. På somrarna åt vi frukost på framsidan, för det var sol där då. Tittade på sommarlovsmorgon i vardagsrummet på den uråldriga tvn. Efter det spenderade jag ändlösa dagar på lekplatsen utanför, lekandes med någon av de dussintals barn som bodde i vårt skyddade område. På kvällarna grillade vi på baksidan, satt under körsbärsträdet som blossade i skärt varje vår när blommorna slog ut. Fläskkotletter åt vi, med mammas hemodlade fäskpotatis till. Till sovdags låg jag med dörren öppen ut mot vädringsbalkongen och lyssnade på tågen vars ljud slog eko och tog sig flera kilometer från spåren fram till mitt rum. Innan jag la mig i sängen stod jag ofta på balkongen och tittade på lönnarna som stod i gräsmattan kring lekplatsen. De brann varje höst, gult, orange, rött, brunt, som inga andra träd jag kände till. 

Vägg i vägg med mitt sovrum hade L sitt sovrum. Min bästa vän. Hon var ett år yngre än jag och vi hade lekt ihop sedan vi var blöjbarn. Hade en särskild knackning i väggen när vi ville varandra något., sedan gick vi ut på våra balkonger, hängde på räcket för att prata. Om den andra inte var där när det knackades, förmedlades budskapet av en familjemedlem. "L har knackat." Vi följdes åt genom uppväxten, från barndom in i de första tonåren, som var magiska för mig. Tjuvrökte tillsammans på den stora lekplatsen, den som låg en bit bort från våra radhus. Gick på promenader i timmar bakom garagelängorna, med varsin hörlur i örat, ett blandband i freestylen med låtar som vi spelat in från radio Energy. Trots att vi sågs så ofta talade vi även i telefon med varandra. Så mycket hade vi att säga varandra. Ofta satt jag i köket med den gamla, gula väggtelefonens lur tryckt mot örat tills det blev varmt och klibbigt där emellan. Satt på golvet nedanför eller på den lilla pallen som stod i köket. Den lilla pallen, som var en central möbel hela min barndom. Den jag satt på för att ta på eller av skor, den jag stod på för att nå till översta hyllan i skåpet.

Det lilla radhuset rymde alla trötta morgnar framför köksbordet innan lekis, dagmamma, skola. Skinn på chokladen, som mamma hade gjort från grunden. Inga halvfabrikat i vårt hus. Alla högtider och deras traditioner fanns där, inramat i huset. Alla våra jular. Var vi någonsin mer familj än då, efter att klapparna var öppnade och julmiddagen äten, när vi satt i soffan och begrundade våra nya ting, lyssnade på musik och spelade spel? Sista julen vi firade i det där huset var jag sexton år. Det här blir den sista riktiga julen, minns jag att jag tänkte. Jag vet inte hur jag visste det. Det var samma år som jag förlorade oskulden i mellandagarna. Åh, vad kär jag var. Lämnade inte huset ifall han skulle ringa. Han drog över mig och försvann sedan. Jag sörjde det aset i över ett år. Fick klamydia på köpet. God jul, Susanna.

Allt jag lekt i det där huset. Allt jag drömt. Allt jag upplevt. Jag tror inte att något annat hus kommer att vara ett hem som det huset var mitt hem. Det är en del av mig, inflätad i det liv jag levde där. I mina drömmar återvänder jag ständigt dit. Om och om igen.

Sedan gick mina föräldrar isär och huset såldes. Alla dagar vi levt tillsammans som familj var förbi, mitt hem var förbi, liksom min barndom. All den där magin som funnits, som jag levt och känt, bara försvann. Jag och mamma flyttade in i en lägenhet. Den var aldrig ett hem. Den var bara en plats. Platsen där vår relation blev sämre, platsen där hon blev sämre. Platsen där hon dog.

Vi städade ur hennes lägenhet, jag, min pappa och min syster. Gick igenom hennes underkläder, hittade hennes dagböcker. Hon hade tagit med sig pallen. Den lilla pallen från radhusköket. Min syster och jag grät och hade pappa att slänga den, bära ner den i soprummet. För det var den sista möbel hon rört vid. Den var sammankopplad med hennes död. Vi kunde inte med att se den.

Idag ångrar jag det. Jag önskar att någon hittade pallen, tog hand om den. Den var värd det. 

Eller kanske var det min barndom som var värd det.

Vad är ett hem? Är det ett sammanhang?

När jag var tjugoett år blev jag antagen till skrivarlinjen på Fridhems folkhögskola i Svalöv. Lilla skånska Svalöv, med elvatusen invånare, sex pizzerior och fem frisörsalonger. Jag kom att bo i korridor med fyra andra unga kvinnor. (Och en kille, men han blev en parentes i sammanhanget.) Nordhem grön 2:21, det var korridoren framför andra. Det var där vi fann varandra jag och A och A och C och M. Fyra olika och lika unga kvinnor. Korridorskatterna. Efter lektionerna var det i korridoren vi helst hängde och varje gång vi öppnade dörren in dit jamade vi som hälsningsfras. De som redan var hemma jamade tillbaka. Det där spred sig och snart jamade även andra besökande sina särskilda mjaun när de kom till oss. Vi var korridoren som alla andra var avundsjuka på, för vi hade ju det så roligt där. Aldrig har jag skrattat så. Aldrig tidigare tillhört som då. Vi lärde oss av varandra, om varandra. Gick in och ut ur varandras rum, vars dörrar jämt stod öppna. Åt av varandras mat och fick arga meddelanden av städpersonalen för att köket var så snuskigt. M klippte sitt hår själv och färgade det i en ny bjärt färg minst en gång i månaden. Hon knullade med en kille i sitt rum till Gun's and Roses på maxvolym en gång och fick aldrig höra slutet av det. Liksom C, som fick ihop det med en av snyggkillarna på musiklinjen. Som vi retades med henne. A:s rum luktade av hennes parfym. Green Tea. Hon skrev texter så invecklade att jag aldrig riktigt förstod dem. Och andra A, hon sov genom kriget. Vi fick turas som att väcka henne om morgnarna, genom att banka på hennes dörr och vråla hennes namn, för att sedan backa till behörigt avstånd, för hon hade ett gräsligt morgonhumör Hon hade packat med sig allt hon ägde och hade och klämde in pinalerna i sitt lilla rum. Vi skrattade så vi höll på att kissa på oss när vi hittade hennes flickrumsplanscher, en skatt bestående av den ena lättklädda muskelknutten efter den andra och tapetserade sedan hela korridoren med dem. Vi fick ta bort planschen vi satt upp på toaletten. Parenteskillen kunde inte kissa med den där. 

Den andra A. Hon som bjöd mig på en cigarett på balkongen första dagen och tänkte om mig att jag var en riktig bitch som hon absolut inte skulle komma överens med. Men det var ju jag och A som verkligen fann varandra. Vi som snart refererade till varandra som "min fru", eftersom vi betedde oss som ett gift gammalt par. Stod på Ica Kvantum och grälade om vad vi skulle äta till middag. Vi som kom varandra så nära, vars relation var så intensiv att den inte kunde liknas vid annat än en förälskelse. "Jag är så kär i dig.", sa vi till varandra. A och jag, som pratade så bara vi begrep, skrattade så vi kiknade åt våra skämt och sov i varandras sängar när ångesten var stark.

Det var i lilla Svalöv jag var självständig för första gången. Reste själv. Norra Skåne flöt samman, vi åkte än till Helsingborg, än till Lund, än till Malmö, än till Landskrona. En gång åkte vi sex tjejer i en bil för att gå på haket Tivoli i Helsingborg. På vägen hem blev vi stoppade av polisen - hur kunde han inte se mig som låg och hukade över de andra i baksätet? Det var på folkhögskolan jag blev politisk. Jag med min tråkiga, omedvetna medelklassbakgrund. Var med och bildade en feministisk diskussionsgrupp. Blev medveten om sex och min relation till män. Blev vegetarian. Upptäckte andra uttryck; lyssnade och samlade musik som låg långt från hitlistorna.

Det var i skrivarklassen, denna unga, glödande grupp självcentrerade, underbara, fåniga, härliga individer (som alla fick skrivkramp samtidigt, ovana vid att umgås med andra som också kunde skriva) som jag la grunden för mitt fortsatta skrivande. Jag visste det inte då, men det var där jag lärde mig allt jag behövde. Det var där jag fann mitt uttryck, mitt språk och min skrivna röst.

Efter att året förflutit var kursen slut. Dags att bryta upp. Packa sakerna, tömma korridorsrummet, stoppa allt i skåpbilen mina föräldrar hyrt och kommit ner i. Jag grät när jag såg dem, jag grät för att jag visste att det var slut på korridorslivet, slut på det sammanhang jag ingått i. När allt var packat och alla tårdrypande kramar utdelade och jag var på väg till bilen tillsammans med mina föräldrar, gick M ut på balkongen och skrek efter mig: "Vi älskar dig, Susanna!" och det fick sammanfatta och avsluta det fantastiska hem jag haft hos dem.

Vad är ett hem? Vad blir kvar när huset är sålt, sammanhanget upplöst?

Människor. Människor blir förhoppningsvis kvar.

Vad är ett hem? Det måste vara människorna. Människorna från huset. Min syster, som kan vara på andra sidan jordklotet och ändå mitt i mitt hjärta. Hon är mitt hem. Min pappa, vars hand jag höll på stan ända tills jag fyllde fjorton. Han är mitt hem. L, min barndomsvän. Hon som varit med mig genom allt, min syster bortom blodet. Hon som bjöd sina släktingar på sitt bröllop, och så mig; "För du är min familj, Sanna." Ja. Hon är mitt hem. Från folkhögskolekorridoren har jag A. Min katt, min fru, som jag efter tolv år fortfarande är lika intensivt förälskad i. Hon är mitt hem.

Nuförtiden har jag en egen liten familj. J, min livspartner. Han som är den första man jag valt som velat ha mig förbehållningslöst redan från början, han som är allt jag alltid sagt att jag ville ha. Han är mitt hem. Min dotter. Lilla, underbara, ljuvliga K. Hon som kräver allt av mig om dagarna, sover tätt, tätt intill mig om nätterna, som suger sig fast i min kropp och äter av mig, som ler när hon hör min röst. Hon är mitt hem. Mitt och Johans gemensamma hem. Och alla ni andra brokiga, tokiga, krokiga, briljanta, fantastiska människor som älskar mig. Alla ni som är kärleken. Ni är mitt hem.

The real deal!

Jag och Johan har fått våra riktiga ringar! Såhär ser min ut:

Ringarna är gjorda i TITAN. (JAG VET INTE VARFÖR JAG VILL SKRIVA DET I CAPS LOCK, MEN DET VILL JAG!) Johans ser likadan ut fast utan sten. Jag tycker mycket om dem.

Jag känner också ett överhängande behov av att dra skämt med litterär/cineastisk anknytning (LOTR: One ring blablabla och Ringu (här hade jag tänkt lägga in trailern till den japanska filmen, men den var så läskig att jag inte kunde se färdigt den och dessutom har den ingen som helst relevans)). Såatteh, ja.

Johan och jag ska gifta oss 1 september. Det blir livat!

Resumé av julhelgen.

Det här årets extremt korta julledighet skulle förstås fyllas med massor av saker. Jag skulle, förutom att slappa, umgås, äta och pippa, även hinna skriva på romanen. Säkert hinna skriva klart den, ja kanske rent av hinna skriva en till roman! Vi skulle även måla om i köket. Fem lediga dagar är trots allt HELT OÄNDLIGA.

Det blev inte riktigt så. Man skulle kunna säga att det gick från topp till dal. Om man har en förkärlek för dramatik, så kan man rent av säga att det var lite dramatiskt.

På julafton gick jag och Johan på promenad och då friade han till mig. Det var fantastiskt väder med den förvirrade vårsolen som stod högt på himlen trots att det var december och Johan frågade helt enkelt om jag ville gifta mig med honom och jag sa självklart ja.Vi blev stående på vägen en stund, en kyss eller flera, och pratade om varför vi älskar varandra. Det var enkelt, självklart och helt perfekt, precis som det alltid är med honom.

Johan hade funderat på om han skulle köpa en riktig förlovningsring till mig, men bestämde sig för ett substitut. Vi köper de riktiga ringarna ihop istället.

Den ställföreträdande ringen. Katten Lumi bestämmer sig i sista stund för att delta i fotografiet.

När vi kom tillbaka till julfirandet, som i år hölls hos syster och svåger, berättade vi för familjen. Stämningen blev genast uppsluppen. Alla kramades och var rörda och sedan åkte spriten fram och så skålade vi i OP. Resten av dagen förlöpte i mer traditionell julanda, med mat, mer mat, alkohol och julklappsöppning med familjens enda lilla barn, systersonen, vars jul toppades med en Spindelmannendräkt (som han vägrade att ta av sig och sonika sov i). Det var på det hela världens bästa julafton.

Det varade ända in på natten. Då blev jag magsjuk. Såatteeeh.

Det var ju romantiskt och trevligt och mysigt, för alla inblandade. Jag låg i flera timmar i kramp på en madrass framför badrummet. Det enda som livade upp var att höra systersonen leka med sin yngsta farbror och dennes flickvän på nedrevåningen. Det värmer ett kräkigt mosterhjärta när barnet om och om igen säger: "Jag har saknat er!" till farbror och farbrors flickvän. Underbara treåring. Johan åkte iväg för att jobba, men började må illa och vände hem. Jag blev bättre på eftermiddagen och pappa kunde köra hem mig. Johan verkar ha klarat sig med blotta förskräckelsen, men för mig blev det en lång väg tillbaka, med dålig mage, feber och migrän. Till sist var jag någorlunda i form igen, och då var ledigheten slut.

Livet, alltså. Toppar och dalar, toppar och dalar, gott folk.

Men vi lyckades måla om köket ändå. Det ni.