Idag fyller mitt barn ett år.
Efter att hon vaknat, satt sig upp och babblat ett slag uppvaktade vi på klassiskt födelsedagsmanér. Vi sjöng för henne och gav henne paket med prassligt papper och snören i grälla färger. Hon fick ett träpussel, kritor och en liten docka. Vid frukostbordet tände vi ett litet ljus i födelsedagståget och jag blåste ut det medan jag hindrade henne från att stoppa fingrarna i lågan. Sedan slängde hon tåget i golvet och smulade sönder bröd och allt var som vanligt.
Årsdagar är viktiga för mig, har jag insett. Jag tänker tillbaka, jämför olika dagars år med varandra. Vad gjorde jag det året, vad gjorde jag året före det, tänk att det redan är så länge sedan. Mitt barns födelsedag är förstås extra viktigt. Kanske den allra viktigaste. Jag har jobbat idag, så på så vis var det en vanlig torsdag, med telefonsamtal och lunch och mejl. Under dagen har jag tänkt tillbaka på förlossningen. Hur var det nu, vid det här klockslaget? Då satt jag i duschen. Då undersökte de mig tills jag skrek. Då fontänkräktes jag. Då fick jag EDA.
Klockan sju över sju på kvällen är hon född. För ett år sedan. Ett år som har varit extra allt; extra långt, extra svårt, extra bra. Det känns extra häftigt att vara förälder just idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar